Snart återstår bara folkfördrivningen

I natt blir det ett kort inlägg. Med sorg i hjärtat ser jag hur Israel avser att ta ett ytterligare steg mot annekteringen av Palestina. Den här gången motiverar Israels sitt beslut med att Palestina bedriver en politisk krigföring mot Israel. Krigföringen består i att det internationella samfundet (som det så vackert sägs i högtidstalen) höjt den diplomatiska nivån på den Palestinska närvaron i FN. Vad jag förstår så lär väl Israel då också mena, att t ex Sverige deltar i krigföringen mot Israel.

Det senaste Israeliska beslutet om en ny bosättning på ockuperat område, innebär enligt mitt sätt att förstå utvecklingen, att Israel säger definitivt nej till en tvåstatslösning. Då återstår bara annektering och eftersom Israel aldrig kan acceptera en så stor palestinsk minoritet inom sina gränser, vad blir palestiniernas öde då? Jag kan inte se annat än en massiv folkfördrivning, oavsett om något land vill ta emot palestinierna eller inte. Utvecklingen skapar ytterligare frustration och ilska, vilket Israel kommer att ta som intäkt för ytterligare våld.

Jag vill tillägna Israels makthavare en dikt av Elmer Diktonius ur diktsamlingen Taggiga lågor utgiven 1924. Visst är det så, att Israel kan, i makt av sin militära och ekonomiska styrka, göra som de vill, men priset är ett molande hat som bara växer.

Gruvan

En skock svarta människor vid ingången.
De stirrar på några magra lik.
Ingen talar
men hatet dansar över deras huvud
som blodröda taggiga lågor.

Då skriker en nervöst:
Vi lever i mörker och gör deras ljus!
Vi fryser och producerar deras värme!
Vi hungrar och bakar deras bröd!
Vårt benmjöl göder deras åkrar!
Bröder – det måste bli ett slut på det här!

Och liken och hatet och orden gör dem galna.
Och de springer mot maskingevären.
Och de skjutes alla ned.
Och de sparkas i en grop.
Och deras kamrater går ner i gruvan så tyst.
Men över deras huvud dansar
blodröda taggiga lågor.

Uppdatering: Läs också bloggen Dessa mina minsta bröder.

DN1, DN2, SvD, Sydsvenskan,

Läs även andra bloggares åsikter om FN, Israel, Palestina, Tvåstatslösning, Bosättningar, Annektering, Folkfördrivning

Lögnen den ska vandra från den ena till den andra…

Den 31 maj 2008 uppmärksammade jag en artikel i DN. Tyvärr verkar inte länkningen fungera längre, men ni får tro mig att jag citerat korrekt ur artikeln. Blogginlägget var kort så jag tar med den som helhet:

”Jag saknar en följdfråga.
31 maj, 2008

Varför ställde inte DN-journalisten Michael Winiarski en följfråga till Condoleezza Rice, när hon i intervjun säger: ”Han hade ju inlett krig mot Iran, invaderat Kuwait och upprepade gånger vägrat följa FN:s resolutioner.” Det hade räckt med den enkla följdfrågan: Stödde inte USA Iraks angrepp på Iran med vapenleveranser och moraliskt stöd?” Den ”han”, som Condoleezza Rice hänvisar till är Saddam Hussein.

Just nu pågår ett propagandakrig mot Iran, som en förberedelse för ett förväntat israeliskt angrepp på Iran. På den israeliska ambassadens hemsida hävdas: ”Sedan den Islamiska Revolutionen 1979 så har Iran varit en destabiliserande faktor. Inte bara i regionen, utan också i hela världen. Som en del av revolutionen så kidnappade Ayatollah Khomeini den amerikanska ambassadpersonalen och höll dem som gisslan. Landet följde sedan upp detta med att utkämpa de blodigaste kriget i mellanösterns historia. Över en miljon människor miste livet i kriget mellan Iran och Irak”  

Israeliska ambassaden för till torgs ett fullständigt lögnaktigt påstående. Det var inte Iran som ”följde upp” med ett angrepp på Irak. Iran utkämpade, ett mycket blodigt försvarskrig med stora uppoffringar, mot det gemensamma angreppet från Irak och USA. Något anmärkningsvärt är det, att Israel anser att Irans försvar mot angrepp skall ligga landet till last, nu när Israel planerar ett angrepp på landet.

Lögnen den vandrar från den ena till den andra. Iraks, USA-understödda, angrepp mot Iran användes som ett argument av USA för att rättfärdiga, mot alla folkrättsliga principer, ett angrepp på Irak.  Nu är det den omvända lögnen, som motiverar ett angrepp på Iran. Iran ”följde sedan upp detta med att utkämpa de blodigaste kriget i mellanösterns historia. Över en miljon människor miste livet i kriget mellan Iran och Irak.” Usch ja, ett sådant land måste bara bestraffas!

Herre förbarma dig!

DN, DN2, SvD,

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, USA, Irak, Kärnvapen, Krigshot

Det finns andra röster!

Jag är rörd, glad, upplyft och samtidigt drabbas jag av insikten om hur lite jag personligen gör mot orättvisor och förtryck i Sverige och världen.

Varje gång intresset för konflikten mellan Palestina och Israel trappas upp i medierna, som nu med de Israeliska kapningarna av fartyg på internationellt vatten, är den första förmedlade bilden, att den israeliska ledningen talar för hela folket. När bilden nästan satt sig, så dyker de första små nästan notisartade uppgifterna om motståndet i Israel mot den förda politiken.

Den här gången är notisen i SvD, så kort att jag kan citera den i sin helhet:

”Omkring 6 000 demonstranter från den israeliska vänstern samlades på lördagen i Tel Aviv för att protestera mot Israels räd mot fartygskonvojen tidigare i veckan som krävde nio liv. Demonstranterna krävde att Gazablockaden får ett slut, rapporterar israeliska medier.

Demonstrationen var egentligt tänkt att markera årsdagen av sexdagarskriget som på lördagen bröt ut för 43 år sedan. Organisatörer var bland andra vänsterpartiet Meretz, det arabiskt-judiska vänsterpartiet Hadash och den israeliska fredsgruppen Fred nu, skriver Haaretz.”

Den Israeliska fredsrörelsen måste vara ett av världen uthålligaste och modigaste rörelser. Den har alltid funnits där och gett röst åt en annan strategi än den av ledningen beslutade. Det stora med rörelsen, är att den inte hukar när vinden blåser som hårdast. Det är då den ställer sig upp och kräver stopp av förtrycket.

Det är stort! Det ger hopp!

Andra bloggar om: Israel, Israeliska fredrörelsen, Gaza, Blockad, Tel Aviv, Fredsdemonstration,

Jag tänker nog lite långsamt!

Har under dagen konfronterats med följande meddelande i medierna:

”Tyvärr lyssnade inte organisatörerna på våra soldaters uppmaning att fredligt följa med, och få en fredlig upplösning. Ingen självständig nation tolererar sådant våld mot sin självständighet.”

Allteftersom dagen gått har jag läst och lyssnat till meningen mer och mer tomögd. Kan någon förklara, på vilket sätt konvojen hotade Israels självständighet?

Ytterligare en fråga, som många tydligen anser ha stor betydelse. Vem inledde våldsamheterna?

Vad jag kan förstå angreps båtarna av israelisk militär på internationellt vatten. Själva bordandet är en illegal våldshandling. Människor, vare sig de gjorde motstånd eller inte, utsattes för en illegal tvångshandling när de bortfördes till Israel.

Andra bloggar om: Gaza, Israel, Ship to Gaza,

Vilket märkligt förbud mot historiska paralleller.

Jag har under de senaste dagarna ofta återkommit till en artikel i Dagen.  I artikeln beskrivs hur en utställning om Gaza på stadsbiblioteket i Norrköping stoppats med motiveringen att den var antisemitisk. Det främsta skälet till bedömningen är tydligen, att utställningsansvariga dragit paralleller mellan händelserna i Gaza och förintelsen.

Jag kan inte uttala mig om utställningen är antisemitisk eller inte. Jag har inte tagit del av hur utställningen beskriver händelserna i Gaza. Det som fått mig att återkomma till artikeln är hänvisningen till en mycket märklig EU-bestämmelse, som skäl att stoppa utställningen.

- Det är helt legitimt att kritisera staten Israel. Men det är enligt EU inte tillåtet att jämföra staten Israels agerande och Förintelsen, säger Bengt Cete till Norrköpings tidning.

Hur ska en sådan bestämmelse egentligen tolkas? Innebär bestämmelsen att EU hävdar att Israel, vare sig i dag eller i en okänd framtid, aldrig kan tänkas begå brott mot mänskligheten av liknande dimensioner, som Tysklands brott mot judar, romer, slaver, homosexuella och förståndshandikappade? Jag skulle inte, trots mina bristfälliga historiska kunskaper, våga mig på ett sådant antagande. Bestämmelsen är fullständigt orimlig.

Det är val i Israel i dag. Mycket tyder på att en av segrarna mycket väl kan vara Avigdor Lieberman och hans parti Yisrael Beiteinul (Israel vårt hem). Partiet kan rent av bli representerade i en kommande israelisk regering. Inga EU-bestämmelser i världen kan förhindra mig att varna för de konsekvenser Avigdor Liebermans politik kan leda till. Inte heller kommer jag att avstå att använda mig av de historiska paralleller, som bäst underbygger varningarna.

Lieberman och hans parti har under många år argumenterat för en ren judisk stat. En stat där palestinier inte har hemortsrätt. Partiet förordar att palestinierna skall förmås eller tvingas lämna landet. Med hårda särbestämmelser skall palestiniernas medborgarskap kunna ifrågasättas. Vi vet av historiska erfarenheter vad en sådan politik har som sin yttersta konsekvens. Tyskland försökte förmå judarna att flytta. Politiken misslyckades. Dels för att judarna i allmänhet inte var benägna att flytta, dels för att de omgivande länderna däribland, skam till sägandes Sverige, inte tog emot judiska flyktingar. Vi vet resultatet. Vi har facit. Är det en helt orimlig tanke, att Liebermans politik mycket väl kan leda till fysisk eliminering av landets arabiska minoriteter?

Här var och var i massmedieflödet har det förekommit uppgifter om att Lieberman förordat användandet av kärnvapen i Gaza. Här behövs inga hårdragna historiska paralleller. Det Lieberman ser framför sig, öppet och klart, är en förintelse av de 1,5 miljoner palestinier som bor i Gaza, med mycket små möjligheter att ta sig därifrån.

Nu säger säkert vän av ordning, att jag målar fan på väggen. Lieberman kommer inte att få det inflytandet på Israels politik, att hans visioner skulle förverkligas. Det är i sig fullt möjligt, men låt mig vara så ohemul, att jag påminner om en liten demagog med löjlig mustasch. Ingen tog honom på allvar, men vi vet hur det slutade.

Det som verkligen manar till eftertanke, är att inget av de partier som slåss om makten tar avstånd från Lieberman. Ingen av blocken säger klart och tydligt: Vi regerar inte med stöd av eller i samma regering som Lieberman och hans Yisrael Beiteinul. Istället verkar det nästan självklart att alla de tre partiledarna, Benjamin Netanyahu, Tzipi Livni och Ehud Barak, med ambitioner att bli regeringsbildare, anser att det är moraliskt fullt legitimt att söka stöd hos Avigdor Lieberman.

Inte vet jag om mitt inlägg bryter mot någon EU-bestämmelse, men det bekymrar mig inte. Däremot är det lite bekymmersamt, att EU anser sig ha befogenheter och kompetens att uttala sig om vilka historiska paralleller som kan godkännas. Vi vaknar kanske en dag och upptäcker att Avigdor Lieberman är statsminister i Israel.

Andra intressanta bloggar om: Israel, valet, Avigdor Lieberman, Benjamin Netanyahu, Tzipi Livni, Ehud Barak, Förintelsen, Gaza, Kärnvapen, Västbanken, Palestinier, Palestina, Tyskland, Judar, Romer, Slaver, Homosexuella, Förståndshandikappade, Sverige, Norrköping, Bengt Cete (MP)

En ambassadör representerar alltid sitt land!

Jag skulle inte ha deltagit i en minneskväll för Förintelsens offer, där Israels ambassadör var en av talarna.

En ambassadör representerar i alla lägen sitt land och den politik som landet för. En sammankomst där Israels ambassadör deltar, är ett tydligt politiskt ställningstagande av arrangörerna. Ambassadör Benny Dagan är en representant i Sverige för Israels krigföring mot det palestinska folket. Det är inte så att han ibland representerar något annat. Att vara ambassadör är en heltidssyssla – dygnet runt.

Om jag läst artikeln i Dagen rätt, vilket jag är hyfsat säker på att jag gjort, började demonstrationen först när ambassadör Benny Dagan började sitt anförande. Demonstranterna avvisades, men några blev tydligen kvar och kunde protestera när Dagan avslutade sitt anförande.

Rubriken för artikeln har ingen täckning i själva beskrivningen av händelseförloppet. Vad jag kan se så ”stormades” inte mötet av vare sig antiisraelsiska eller andra grupper. De blivande demonstranterna satt tydligen stilla och lyssnade till tal av riksdagsledamoten Cecilia Wikström (FP) och Franz T Cohn. Många av demonstranterna kanske var lika rörda som Elisabeth Sandlund. Vad vet vi?

Det är fullt möjligt att diskutera det kloka i att välja en minnestund för Förintelsens offer för protester mot Israels orättfärdiga politik mot palestinierna. Jag vet inte om jag skulle ha deltagit. Däremot är det fullt legitimt att rikta sina protester mot officiella representanter för Israel. Vem skulle vi annars rikta kritik mot?

Andra bloggar om: Förintelsen, Minnesstund, Livets Ord, Israel, Ambassadör, Benny Dagan, Palestina, Franz T Cohn, Cecilia Wikström (FP), Elisabeth Sandlund,

Jag vet, det är kontrafaktiskt, men hur skulle utvecklingen blivit om…?

Hur var det nu? I januari 2006 vann Hamas parlamentsvalet i de palestinska områdena. Hamas fick 76 av parlamentets 132 platser. De flesta minns säkert också att valet, av politiska bedömre, ansågs som föredömligt demokratiska och med ett mycket högt valdeltagandetagande. Jag kan inte heller påminna mig några anklagelser om valfusk, utan alla de som på olika sätt bevakat valet intygade, att valet gått fullständigt rätt till. Palestinierna visade att de kunde hantera demokratiska val väl så bra, som de flesta europeiska länder kan.

Jag har ofta funderat över hur utvecklingen blivit om omvärlden (läs EU och USA) hanterat situationen på annat sätt än de gjorde. Om de, visserligen med höjda ögonbryn, godkänt och accepterat valresultatet och erkänt Hamas legitimitet och etablerat normala diplomatiska kontakter med en Hamasledd regering. Det är ju den sedvanliga och accepterade formen länder emellan. Vi kan ju också bara undra hur det skulle blivit om samma omvärld inte betraktat utlovat ekonomiskt stöd till palestinierna och dess legitima ledare, som subsidier till enskilda organisationer, som för ögonblicket åtnjuter våra regeringars välvilja. Vi får inte heller glömma att Hamas vid den tidpunkten upprätthållit en ettårig, ensidigt utlyst, vapenvila.

Jag är fullt medveten om att mina funderingar är kontrafaktiska. Som historieintresserad har jag lärt mig, det meningslösa i att spekulera i hur en utveckling skulle ha blivit ”om något gjorts på annat sätt.” En utveckling har en inre logik och orsak och verkan kan ofta bara analyseras i efterhand. Ändå händer det från och till att jag tar fram det kontrafaktiska ”om” och unnar mig att spekulera.

Mina, idag kontrafaktiska, funderingar fanns ju som alternativ för tre år sedan. Regeringarna inom t ex EU förkastade alla tankar att etablera normala diplomatiska kontakter med en Hamasledd regering, som naiva och farliga. Politiska analytiker satt med rynkade i pannor i TV och hävdade att det  bara skulle uppmuntra Hamas att tillgripa våld. Vapenvilan var bara ett spel för gallerierna.

Vi ser resultatet av det ”realistiska” politiska valet! Kunde den alternativa vägen ha lett till ett sämre resultat?

Rubriken på inlägget kunde också ha varit: Välja fritt är stort, att välja rätt är större!

Andra intressanta bloggar om: Palestina, Hamas, Israel, Parlamentsval, Demokratiska val, Kontrafaktisk historieanalys, Vapenvila, USA, EU,

David eller Goliat?

De senaste dagarna har jag upplevt att jag flera gånger, när jag läst om de dramatiska händelserna i Gaza, blivit påmind om en film som jag såg för mängder av år sedan. ”Slaget om Alger” regisserad av Gillo Pontecorvo från 1965. Filmen gjorde på sin tid ett stort intryck på mig.

I filmen finns en sekvens där en fängslad ledare för den algeriska befrielsefronten blir tillfrågad om hur det känns, att använda sig av taktiken att terrorbomba. Ledaren svarar: Vi byter gärna ut våra korgar med bomber mot franska flygplan. (Jag är helt medveten om att jag med all säkerhet minns ordalydelser fel, men att andemeningen i filmsekvensen ändå är rätt fångad.)

Filmsekvensen ger mig många infallsvinklar till kriget mellan Israel och det palestinska folket i Gazaremsan. Jag har, och det är inte första gången, förundrat mig över hur ofta jag möter uppfattningen, direkt eller indirekt, att det skulle vara Israel, som är den svaga parten i konflikten.

Jag kan inte inse hur Hamas på något sätt skulle kunna hota Israels hela existens. Oavsett vilja eller visioner hos organisationen. I förhållande till Palestina är Israel en Goliat, som helt dominerar och behärskar situationen. De kontrollerar alla palestinska områden politiskt, ekonomiskt och militärt, utan att palestinierna har något reellt att sätta emot.

Jag är övertygad om att alla seriösa betraktare av konflikten i området stöder min uppfattning. Vare sig Hamas eller andra militanta palestinska organisationer hotar Israels existens. Det är sällan ett samtal når så här långt. Så fort frågan om styrkeförhållandet mellan palestinierna och Israel börjar hetta till, då dyker frågan om Israels fientliga omgivning upp. Jag håller fullständigt med. Israel är omgivet av både nationer och människomassor, som är fientligt inställda till landet.

Innebär det förhållandet att dessa länder är beredda, att när som helst kasta sig över Israel? Vad jag, efter fattig förmåga, kan förstå är inget land i regionen beredd att gå i krig mot Israel. En del av de omgivande länderna har fredsavtal med Israel, som de inte verkar vara intresserade att bryta. Andra slåss genom ombud, men verkar inte alltför angelägna att ta några militära risker för egen del.

Några av orsakerna torde vara välkända. Israel är en politisk, ekonomisk och militär stormakt i regionen. Jag tror, oavsett viljan hos en del ledare, att ingen vill utmana Israel. Vi får inte heller glömma, att Israel har en allierad som inte går av för hackor. Varje eventuell angripare måste räkna med, att USA aldrig stillasittande skulle acceptera att Israels existens skulle vara hotad, utan att militärt ingripa. Den insikten är väl förankrad både hos den israeliska ledningen som hos eventuella fiender.

Vi får inte heller bortse från att många av de länder som Palestina förväntar sig stöd från, inte verkar intresserade att ens med ord stödja Palestina i det pågående kriget. Många är rent av fientliga och samverkar, aktivt eller passivt med Israel. Hamas och Gaza verkar stå fullständigt ensamma och isolerade.

Oavsett hur vi analyserar situationen i regionen, så är Israel en Goliat, som ingen, för närvarande och många år framåt, vågar utmana.

Till sist i ett alltför långt inlägg, vill jag drista mig till att ge ett råd till Hamas och andra militanta palestinska organisationer. Inte för att jag tror att de lyssnar till en gubbe i Bjuråker, men ändå. Jag är fullt övertygad om att Hamas har fel stenar i sina slungor.  Jag vill påminna om filmsekvensen i början av inlägget. Tro inte att det var bomber i korgar som gav nationell frihet och oberoende till folket i Algeriet. Orsaken till frigörelsen var enkel. Ett mobiliserat och enigt folk. En växande rörelse i Frankrike, som ansåg att nu får det vara slut med att plåga ett fattigt folk. De grupper som önskade fortsätta kriget isolerades och till slut kunde de Gaulle meddela att Frankrike accepterade Algeriets självständighet.

Bloggtips: Vänstra stranden har skrivit två mycket intressanta analyser om situationen i Palestina. Läs dem här och här.

Andra intressanta bloggar om: Palestina, Israel, Gaza, Hamas, David, Goliat, Algeriet, Frankrike

Vilken är den militära nyttan?

Jag läser i DN: ”Den israeliska markinvasionen mot Hamas verkade på fredagskvällen vara timmar från att inledas. Flygblad där invånarna uppmanades lämna sina hem släpptes över stora delar av Gazaremsan.”

DN lämnar läsarna med mängder av frågetecken. Citatet utgör ingressen för artikeln, men artikeln handlar om någonting helt annat.

Jag ställer mig frågan. Vilka militära fördelar skulle Israel vinna med att ha befolkningen irrande runt om i Gazaremsan, om de avser att invadera Gaza? Det kan ju inte, vad jag kan förstå, underlätta en motoriserad framryckning med kanske hundratusentals civila på vägarna och i terrängen.

Den enda nyttan jag kan se är inte militär, utan propagandistisk. Israel avser att ytterligare intensifiera bombningarna och artilleribeskjutningen av bostadshus. Med all säkerhet innebär det att antalet civila dödade och skadade skulle öka. Då hoppas Israel, förmodar jag, att omvärldens kritik skall mildras av att Israel ändå varnat och uppmanat palestinierna att lämna sina hem. (Som om gator och torg skulle vara säkrare. Jag tror inte på myten om de ”säkra” precisionsbombningar.)

Andra bloggar om: Israel, Palestina, Gaza, Hamas, Flygblad, Militär nytta, Markinvasion, Precisionsbombningar, Artilleribeskjutning,

Fredsvilja?

Läser i Dagen att den israeliska fredsorganisationen Fred Nu är oroade över att Israel fördubblat byggandet av bosättningar på Västbanken. Enligt organisationen omfattar byggprojekten 2600 nya bostäder. Hälften av bostäderna byggs öster om barriären/muren. I områden som Israel officiellt erkänner som palestinska.

 Generalsekreteraren i Fred Nu, Yariv Oppenheimer, säger: ”Israel suddar ut gröna linjen (gränsen mellan Israel och Västbanken) genom intensivt byggande i avsikt att skapa territoriellt sammanhängande mellan bosättningsblocken och de isolerade bosättningarna i hjärtat av Västbanken.” Han fortsätter enligt Dagen: ”Det här byggandet undergräver våra palestinska samarbetspartner och skapar fakta på marken som kan förhindra chansen till ett fredsavtal.”

Det är bara, vad jag kan förstå, att ansluta sig till Oppenheimers oro. Är det någon som tror på en så befängd strategi, att provokationer skulle påskynda fredsprocessen? Är det inte rimligare att anta, att provokationer förstärker bitterheten och därmed också konflikten?

Andra bloggar om: Israel, Västbanken, Gröna linjen, Bosättningar, Fred Nu, Yariv Oppenheimer,