Jag väljer att bli ilsket upprörd och förvånad så länge systemet fortgår!

Läser i Aktuellt i Politiken att Wanja Lundby-Wedin är föreslagen att toppa S-listan i Stockholm vid höstens kyrkoval. På tisdag ska Stockholms arbetarekommun fastställa ordningen på namnen som partiet går till val på. Det är så här det går till och det förvånar mig inte. Däremot tillåter jag mig bli förvånad över, att systemet med sekulära partiers önskan, att styra ett trossamfund, inte tappat all legitimitet. Frågorna måste ändå ständigt ställas. Är Stockholms arbetarekommun en organiserad del av kyrkan? Vilka är det som nominerar kandidater till kyrkliga val inom Stockholms arbetarekommun? Är alla ens medlemmar av Svenska Kyrkan? Är det inte rimligt att anta, att varje nominerad person på listan är i första hand ansvarig inför dem som nominerat personen? Vilket torde innebära att Wanja Lundby-Wedin har att redovisa för sina beslut till en sekulär organisation under mandatperioden och kanske inte bli omnominerad om hennes agerande inte accepteras av partiet. Ett parti som inte kan åberopa vare sig på trosbekännelse eller andra bekännelseskrifter, utan enbart på den för dagen förhärskande politiska partiuppfattningen. Och den kan ändras, det vet vi.

Jag minns när Wanja Lundby-Wedin blev vald till ordförande för LO. (Ett val som jag vid det tillfället ansåg vara ett mycket bra val.) Jag kan inte minnas, att Stockholms arbetarekommuns representantskap vid något möte nominerade henne till LO-ordförande. Val av förtroendevalda inom den fackliga organisationen anses, med rätta, tillhöra fackens interna angelägenheter. Att partiet myglar i kulisserna, det är ju en helt annan fråga.

Jag kan inte låta bli att något kort ta upp krokodiltårarna Wanja Lundby-Wedin fäller över att Sverigedemokrater blivit valda till förtroendeuppdrag i kyrkan. Först skapas ett system som gynnar det egna partiet och sen beklagar man att andra partier utnyttjar möjligheten som erbjuds. Det finns bara ett ord för ett sådant agerande. Hyckleri!

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg, ”Är det någon som kan tänkas vilja svara?” Jag hoppas verkligen att någon i de målgrupper jag riktar frågorna till vill svara. Jag väntar.

KT,

Dagens Seglora

Läs även andra bloggares åsikter om Kyrkovalet 2013, Svenska Kyrkan, Stockholms arbetarekommun, Wanja Lundby-Wedin

Finns det ens rester kvar av demokrati inom KF?

I höst är det återigen kyrkoval. Tänk vad tiden går! Om någon skulle ha glömt att det är valår, då blir vi handfast påminda av ledarskribenter i medier, som oroar sig över att Svenska Kyrkan nog saknar demokratisk legitimitet. I dag publicerade HT en ledare skriven av Anders Eklund med rubriken ”Vem bryr sig egentligen?” Jag delar helt och fullt Anders Eklunds kritik av partipolitiseringen av de kyrkliga valen. Ansluter mig helt till Eklunds avslutande förhoppning: ”Vågar man hoppas att kyrkovalet i höst blir det sista partipolitiska kyrkovalet?” Jag förstärker förhoppningen med att be en liten bön.

Jag vill något problematisera den mörka bild av bristen på demokratisk legitimitet, som Anders Eklund ger uttryck för i ledarartikeln. Han skriver: ”Trots att nära 70 procent av befolkningen tillhör Svenska kyrkan var det bara knappt 12 procent som röstade vid förra kyrkovalet. Det kan knappast betraktas som ett demokratiskt legitimt val.” Jag skulle med all säkerhet framstå som övermåttan naiv och verklighetsfrämmande om jag skulle hävda att jag är nöjd med medlemmarnas engagemang, när det gäller valaktiviteten. Jag vill bara nyansera bilden något. Jag har sen tidigt 60-tal varit aktiv i en mängd folkrörelser. Politiska, fackliga, Konsum, Hyresgästerna, idrottsrörelsen, ja uppräkningen kan göras hur lång som helst. Erfarenhet har jag och den erfarenheten säger mig, att jag aldrig varit medlem i en så aktiv demokratisk organisation som Svenska Kyrkan.

Låt mig exemplifiera mitt påstående med verksamhetsberättelsen 2011 för KF Gävleborg. KF Gävleborg anser sig vara en medlemsstyrd och demokratisk organisation. Om jag nu läst och uppfattat rätt, så redovisar KF Gävleborg 102 491 medlemmar. Av dessa dryga 100 000 medlemmarna samlades 1850, 1,8 % till distriktsstämmor. Stämmorna utsåg 71 ombud till föreningsstämman. Ombuden i sin tur utsåg en styrelse på 9 personer för föreningen. Enligt uppgift har KF Sverige drygt 3 miljoner medlemmar och jag utgår från att antalet stämmobesökare i KF Gävleborg är representativt för hela landet, då verkar det som om demokratin i organisationen helt vilar på 54 000 medlemmar. Om SvK:s låga valdeltagande innebär, att den demokratiska legitimiteten sviktar, vad ska då sägas om KF? Visst, det går att ifrågasätta om skillnaden i realiteten är stor och hur stor betydelse den har, men att det är en avsevärd skillnad går ändå inte att förneka.

Det går också att se på demokrati och delaktighet på andra sätt. Den verkligt stora skillnaden mellan SvK och andra folkrörelser är ändå kontakten med medlemmarna. Inte i någon av de folkrörelser, som jag varit och är medlem i, når ens tillnärmelsevis upp till kyrkans ambitionsnivå när det gäller medlemskontakt. I varje församling i landet kallas medlemmarna regelbundet till gudstjänst (helt rätt. De flesta kommer inte). I gudstjänsten påminns vi om och bekräftar organisationens värdegrund, i ord, sång och när vi gemensamt stämmer in i kyrkans trosbekännelse. Varje söndag och ofta ges det också möjligheter till samlingar under veckan, om någon skulle ha varit förhindrad att delta under söndagen. Så här går det till Bjuråker-Norrbo församling och vår församling är inte unik. Jag läser predikoturerna i HT! Jag vet!

Jag förstår om vän av ordning anser, att jag skönmålar situationen, men de som läser vad jag tidigare skrivit vet att jag är oroad över och också hårt kritiserat kyrkans tillkortakommanden. Ofta, mycket ofta känner jag stor ängslan över, att kyrkan inte överlever, men för mig är inte valdeltagandet det stora hotet, utan de sekulära partiernas kvävande grepp om kyrkan. Det kan också vara bra att något lite analysera från vilken nivå den nödvändiga förändringen bör ske.

I dag, när jag är på ett osedvanligt gott humör och tänker på Bjuråker-Norrbo församling, ska jag, utan att darra på rösten, våga mig på, att tillägna församlingen Runebergs avslutningsrader ur dikten Lotta Svärd:

Ty en pärla var hon på krigets stråt
och en äkta pärla också,
och något tålte hon skrattas åt,
men mera hedras ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, KF Gävleborg, Bjuråker-Norrbo församling, Kyrkovalet 2013,

Varför inte säga som det är?

Om mindre än ett år har vi återigen kyrkliga val och återigen dyker det upp hurtiga uppmaningar, bl a i Kyrkans tidning att vi ska ta valen på allvar. Inte halvhjärtat som tidigare år, utan på riktigt på allvar den här gången.

I senaste numret av KT skriver Barbro Matzols uppfordrande: ”Gör medlemmarna delaktiga i valet nu! Uppmaningen förstärks av att demokratin är hotad, att medlemstappet fortsätter och ekonomin blir uruschlig i framtiden. Ett av problemet med uppmaningen är, att jag inte riktigt förstår vem den riktar sig till. Just nu håller säkert de flesta nomineringsgrupper med att fastställa sina vallistor och eventuella program. Till de mötena är självfallet nomineringsgruppernas medlemmar inbjudna till, men inga andra. Kyrkans medlemmar får ge sig till tåls, till valrörelsens sista månad. Det skiljer sig inte från alla andra val i landet. Det vore poänglöst för tidningar att uppmana, rakt ut i luften i januari 2014: Gör medborgarna delaktiga i valet nu! Partiernas valstrateger från USA, sitter med våta pekfingrar i luften och försöker utröna vad som kan tänkas gå hem i stugorna och sen får vi medborgare ta del av resultaten och rösta.  Orsaken till situationen i SvK är, att de flesta nomineringsgrupper ser Svenska Kyrkan, inte som en medlemsorganisation, utan jämställer den med kommuner, landsting och riksdag. Svenska Kyrkan är rent av jämställd med EU. Den märkliga kyrkosynen borde vara en självklar utgångspunkt för varje analys av kyrkans situation och valsystem. Jag har länge väntat på, troligen förgäves under min livstid, att t ex Kyrkans tidning, biskopar och präster skulle säga som det är och inte tassa förbi frågan: Hur kan det komma sig att Kristi kropp tillåtits bli en kommunal institution?

Jag vill också, så här avslutningsvis vara så illvillig, att jag påminner, vilket Matzols borde ha tagit i beaktande, om den valstrategi socialdemokraternas gruppledare vid Kyrkomötet Olle Burell, formulerade i slutet av förra året. Det smarta i strategin skulle ju vara, att den i stort sett skulle vara osynlig och det främsta målet skulle ju också vara, att ge Löfven en nationell valframgång.  Kyrkovalet skulle ses som en del av trestegsraketen, kyrkoval, EU-val och valet hösten 2014. Tydligare än så, kan inte den största nomineringsgruppens förvridna kyrkosyn beskrivas.

Jag kommer under året, lite då och då kommentera valrörelsen. Det får bli mitt bidrag till att göra medlemmarna delaktiga i valet.

Läs även andra bloggares åsikter om Kyrkovalet 2013, Nomineringsgrupper, Socialdemokraterna, Kristi kropp,

Årets valappell 2012. Socialdemokrater, lyft era arslen och gör Löfven glad!

Den senaste tiden har jag, här och var, blivit påmind om en artikel i Dalatidningen. Jag tror inte att jag missförstått något, utan jag anser att jag i rubriken väl fångat andemeningen i artikeln. Två citat ur artikeln:

”Bokbord och affischer är ingen bra taktik för det kan gynna även andra partier som påminns om att det är kyrkoval. I stället satsar vi på en valrörelse ”under radarn”, genom att uppmana S-sympatisörer att lyfta på arslet och gå och rösta. Det handlar inte om att försöka omvända C-, M-, eller KD-sympatisörer för det går helt enkelt inte, säger Olle Burell.”

”Det är viktigt för Socialdemokraterna att få en valframgång på nationell nivå, inte minst för Stefan Löfven.”

Det är ju inte vem som helst som uttalar sig, utan Olle Burell, ledamot i kyrkostyrelsen och också gruppledare för socialdemokraterna på kyrkomötet. Det intressanta med Burells anförande är, att han så skamlöst visar vad som är viktigt med socialdemokraternas engagemang i Svenska Kyrkan, den ohöljda partinyttan. Ingenting om mission, diakoni, gudstjänst och undervisning, kyrkans huvuduppgifter. Istället prat om att Löfven behöver en valframgång på nationell nivå. Ställer ens Löfven upp i valet? Vilken nytta eller glädje har kyrkan av, att Löfven blir glad? Kyrkans förtroendevalda borde väl vara mer intresserade av vad kyrkans Herre kan tänkas anse.

Alla vi, som inte är intresserade av om Löfven blir glad eller ledsen över valresultatet i höst, bör vara glada att Burell slant med tungan, när journalisten fortfarande fanns i lokalen. Låt oss se till, att socialdemokraterna inte får möjligheter till en valrörelse ”under radarn.” Låt oss under hela året visa att vi ser dem och genom frågor påminna om kyrkans huvuduppgifter, men också fråga om varför de ser kyrkovalet som första steget i trestegsraketen, kyrkoval, EU-val och riksdagsval?

Svenska Kyrkan måste, genom sina medlemmar, klart markera, att vi inte vill vara studsmatta för partiers egennyttiga ambitioner. Det finns på stifts- och riksplanet tre fullgoda alternativ att rösta på. Posk, Frimodig kyrka och ÖKA. Lokalt i Bjuråker-Norrbo församling är valet än lättare. Kyrkans framtid i Bjuråker-Norrbo får självfallet min röst i år också.

Ett gott och spännande valår på er alla!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Kyrkovalet 2013, Socialdemokraterna, Olle Burell, Löfven,

Undras om partistyrelsen bad den heliga Anden om vägledning?

Fick genom POSK:s valblogg information om, att den socialdemokratiska partistyrelsen nu antagit ett valmanifest för kyrkovalet 2013. Återigen påminns jag om det märkliga, att ett parti som säger sig vara ett sekulärt parti, har behov av att styra ett trossamfund. Jag har vid några tillfällen frågat om det finns andra lutherska kyrkor i världen, där partier anser sig vara legitima delar av kyrkan? För vad jag förstår, anser Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna, att det är enbart Svenska Kyrkan, som kräver ett förmynderi från politiska partier, för att inte fara vilse. Alla andra kyrkor och trossamfund i Sverige anses tydligen mogna nog, att klara av att hantera tolkningen av den egna tron, utan inblandning av sekulära partier.

Socialdemokraterna skriver mycket tydligt på sin hemsida, att de deltar som parti i kyrkans verksamhet och inte som individer. Partiet skriver: ”Socialdemokraterna är som parti (min kursivering) verksamma inom Svenska kyrkan och ställer upp i kyrkovalen.” Det är den inställningen som förklarar att det är partistyrelsen som fattat beslutet om ett valmanifest, som ska ligga till grund för partiets agerande i Svenska Kyrkan.

Det finns en hel som kan sägas om valmanifestet, men jag ska i det här inlägget bara kommentera ett av manifestets 12 punkter. Partistyrelsen säger i punkt 7 att kyrkan skall: ”Slå larm när kommun, landsting och stat inte tar sitt ansvar för välfärden!” En viss Morgan Johansson är ledamot av partistyrelsen, som antagit valmanifestet. Den minnesgode eller långsinte (välj själv) minns kanske hur upprörd Morgan Johansson som minister var, när Svenska Kyrkan tillsammans med Sveriges Kristna Råd (SKR) och andra trossamfund, krävde en humanare flyktingpolitik bl. a med bakgrund av regeringens behandling av apatiska flyktingbarn. SvK:s dåvarande ärkebiskop KG Hammar fick höra av en mycket arg minister, att kyrkor inte ska försöka påverka politiken, utan hålla sig inom kyrkportarna. Den uppfattningen har Morgan Johansson fört till torgs vid flera andra tillfällen, vilket inte bådar gott om partiet bildar regering efter nästa val.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Kyrkovalet 2013, Socialdemokraterna, Centerpartiet, Sverigedemokraterna, Valmanifest, Morgan Johansson, KG Hammar, SKR,