För allmän kännedom. Moderaterna har inte lämnat kyrkopolitiken!

22 april, 2012

 Dagen presenterar den nye moderata partisekreteraren med: ”Kent Persson, ny partisekreterare för Moderaterna, har i flera år försökt få sitt parti att sluta engagera sig i kyrkopolitiken.”

När jag läser vidare i artikeln, så redovisas, helt korrekt, att den moderata partikongressen 2011 tog beslutet att f o m kyrkovalet 2013 inte delta i valet under partibeteckningen Moderaterna. Det har fått många att känna stilla glädje, men då har de inte läst fortsättningen. Kongressbeslutet innebär bara att namnet Moderaterna inte deltar i kyrkovalet! Dagen redovisar, återigen helt korrekt, att: ”De moderater som är engagerade i kyrkopolitiken har fått i uppdrag att hitta ett nytt namn att driva politik inom Svenska kyrkan.” Läs meningen en gång till och ni upptäcker att kongressen beslutat, att de moderater som är engagerade i kyrkopolitiken ”har fått uppdrag” och uppdraget består i ”att hitta ett nytt namn.” Den som tar emot ett uppdrag, legitimerar och underställer sig den som ger uppdraget.

Jag anser inte att min tolkning är illasinnad, utan jag läser som det står. Moderaterna avser göra samma sak som, Folkpartister i SvK, Kristdemokrater i SvK, Vänsterpartister i SvK och Miljöpartister i SvK, redan gjort. De söker sin legitimitet utanför kyrkan. Där skiljer de sig inte i grunden från Socialdemokraterna, Centerpartister och Sverigedemokrater. Alla är de samma andas barn!

Så var det med Moderaternas uttåg ur kyrkopolitiken!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


En morgonsur undring.

27 augusti, 2008

Per Gudmundsons djupsinnigheter i SvD har lett till att jag för femtioelfte gången grubblat över vad karln egentligen menar?

Han skriver med anledning av en diskussion som tydligen förs inom Moderaterna om integration: ”Gruppen vill också uppvärdera medborgarskapet, som ska vara eftersträvansvärt genom dess uppsättning rättigheter, men också kopplat till en serie skyldigheter.”

Jag blev, tillsammans med den övriga familjen, svensk medborgare 1957. Jag har finska vänner som bott i Sverige i över 30 år och mer, som överhuvudtaget aldrig ens reflekterat över att bli svenska medborgare. Nu ställer jag mig frågan: Finns det idag en uppsättning rättigheter som jag har, som mina vänner inte har? (ja, förutom att jag får rösta i riksdagsvalet.) Är också mitt medborgarskap kopplat till skyldigheter, som mina vänner slipper befatta sig med?

Jag inser att frågan är retorisk. Per Gudmundson och den moderata arbetsgruppen anser det varit alltför lätt att bli svensk medborgare tidigare och nu äntligen skall det bli ändring!

Då har jag två frågeställningar som bara pockar på svar. Uppsättningen av rättigheter som jag som medborgare tydligen skall erhålla i en framtid. Hur ser de ut och på vilket sätt skiljer de sig från dagens rättigheter? Hur ser de nya skyldigheterna ut som är kopplade till de förstärkta rättigheterna? Vad förväntar sig Per Gudmundson och den moderata arbetsgruppen av sig själva och mig i framtiden? Röstplikt? Att vi ska kunna Nationalsången utantill? Att vi alltid ska inse, att riksdagen vill vårt bästa. Att vi inte ska protestera mot lagar som riksdagen fattar beslut om i ”demokratisk ordning”?  Ja, frågorna är många, men svaren är obefintliga.

Då återstår bara att konstatera att förslaget enbart gäller alla de människor som idag befinner sig i Sverige och som inte är svenska medborgare. För det är väl inte så illa, att Gudmundson och den moderata arbetsgruppen förväntar sig som Sverigedemokraterna gör, att människor ska förstå att de med invandrare givetvis inte menar västeuropéer? Utan enbart de där andra, som ser så olika ut!

Det enda substantiella jag kan hitta i den moderata arbetsgruppens förslag är, att de där annorlunda invandrarna skall acceptera oss, som redan är svenska medborgare, som vi är och i gengäld ska vi acceptera dem i deras bortslipade olikhet.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , ,


Tankarna, de flyger och far!

23 maj, 2008

Varje gång jag läser eller hör om Tibblegymnasiet i Täby drabbas jag av intressanta associationskedjor. I dag har tankarna återigen fått ströva fritt och visst har det blivit några tankefynd. 

Jag minns en TV-intervju med Alexander Solsjenitsyn efter återkomsten till hemlandet efter en mångårig påtvingad exil i USA. Sovjetunionen var ett minne blott och Solsjenitsyn hade valt att ta sig in i Ryssland, så att säga, bakvägen. Vid ankomsten till Moskva (eller var det S:t Petersburg) kunde han med stor förvåning berätta om de intressanta, men också upprörande iakttagelser han gjort under sin resa genom Ryssland. Alla statliga egendomar hade på något obegripligt sätt blivit privatiserade. I svenskt språkbruk heter det nog, blivit avknoppade? Solsjenitsyn var upprörd över stölden av allmän egendom och frågade sig, med vilken rätt stölden motiverats och vilka tjuvarna var? Sanningen bakom privatiseringen i Ryssland belystes tyvärr alldeles för lite i västliga medier, men vi vet att delar av stöldgodset hamnade i Engelska fotbollslag.

Ungefär samtidigt som jag såg intervjun med Solsjenitsyn i TV, läste jag, i någon tidning, en intervju med en facklig aktivist i östra Tyskland. (källhänvisningarna är minst lika vaga som minnesbilderna) Den fackliga aktivsten gav en hyfsad bild av vilka som var tjuvarna i östra Tyskland. Troligtvis samma tjuvar som i Ryssland. Han berättade med viss bitterhet, att under kommunismen blev han förföljd och fängslad för att han verkade för en fri fackförening. Nu efter kommunismens fall kunde han berätta, är han fortfarande förföljd av kommunister. Nu äger de företagen, där han försöker organisera fackligt motstånd!

Från privatiseringarna i forna Sovjetunionen och östtyskland flyger tankarna till de milsvida skogarna i Norrland. Nu är det 1800-tal och de stora sågverken och skogsbolagen med de fina adliga ägarna stjäl böndernas skog och berikar sig något så enormt. Företeelsen benämndes Baggböleri, vilket vi fick lära oss i skolan i Sundsvall. Den bondeägda skogen var inte tillräckligt privat för den tidens rövarbaroner, som på inget sätt skilde sig från oligarkerna i dagens Ryssland. Det är många förmögenheter som grundat sig och fortfarande grundar sig på stöld och bedrägerier.

I tankarna sluter sig kedjan. Inser, att i Täbys moderater förenas, forna tiders baggböleri och den kommunistiska modellen av privatisering, förlåt avknoppning.

Ett råd till alla offentligt anställda. Låt er inte luras av moderaternas förföriska toner om avknoppning och med antydningar om snabba klipp vid försäljning till stora multinationella företag. Det som är politiskt möjligt är inte alltid moraliskt försvarbart.

Hoppas medierna närmarkerar moderata förtroendevalda i Täby.

Läs andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,


Politiska ritualer!

5 september, 2007

Rent allmänt ska, i en parlamentarisk demokrati, majoriteten regera och minoriteten opponera. I det stora hela en mycket bra princip, men ibland kan fasthållande vid principer leda till nästan absurda rituella beteenden.

Läser i SvD idag att Vänsterpartiets representant i försvarsutskottet Torbjörn Björlund säger: ”Med de aviserade budgetneddragningarna får man ett försvar som får svårt att fungera. Det viktigaste är att vi bygger ett försvar så att soldaterna kan utföra sin uppgift.”

Inte trodde jag att skulle få uppleva att en vänsterpartist skulle kritisera en moderatledd regering för att spara för mycket i försvaret, att soldaterna inte klarar sin uppgift. Men är man opposition så är man!


Att blanda äpplen och päron!

16 maj, 2007

I dag kan den som är intresserad få en utmärkt lektion i politisk retorik när den är som sämst. Folkpartisterna Carl B Hamilton och Karin Granbom angriper i en debattartikel i SvD Miljöpartiets miljöpolitik, som de hävdar saknar all trovärdighet eftersom Miljöpartiet vill att Sverige skall lämna EU.

Jag har ända sedan folkomröstningen om medlemskapet i EU ansett att Miljöpartiet har fel i sin syn på EU. Under samma tid har jag också ansett att Miljöpartiet haft den bästa analysen av av den totala miljöproblematiken i Sverige och globalt. Miljöpartiet har respekterat och respekterar resultatet av folkomröstningen och arbetar aktivt och konstruktivt inom EU för en bra miljöpolitik. Jag kan inte se de problem Hamilton och Granbom lyfter fram. Vore det inte bättre att kritisera och analysera Miljöpartiets förslag inom klimatområdet istället för att lite föraktfullt kalla dem för klimatpredikningar?

Som partipolitiskt oorganiserad, men aktiv och intresserad medborgare måste jag kunna ha många bollar i luften, när jag skall ta ställning i olika frågor. Jag är för medlemskapet i EU. En uppfattning som jag delar med de flesta partier i riksdagen.  Jag har en syn på miljöfrågor, som i många stycken sammanfaller med Miljöpartiets.

Om jag vid det senaste valet skulle ha omfattat Hamiltons och Granboms logik, borde jag ha röstat på något EU-vänligt parti. Vad kunde det fått för konsekvenser? Jo, att jag kunde ha röstat på Folkpartiet som vill bygga ut kärnkraften, att jag kunde ha röstat på Kristdemokraterna som ville sänka priset på bensin eller på Moderata samlingspartiet, vars partiledare i valrörelsen menade att miljöfrågorna inte var så viktiga. Jag är övertygad om  att dessa partiers eventuella EU-vänlighet inte skulle ha kompenserat deras minst sagt urusla miljöpolitik.

I det senaste valet röstade jag för första gången på Miljöpartiet främst på grund av partiets miljöpolitik. Om EU-medlemskapet blir en stor valfråga, får jag kanske ompröva mitt ställningstagande, men tills dess upplever jag inte att Miljöpartiets klimatpolitik bara är fromma predikningar. Inte heller är ett partis eventuella EU-vänlighet någon garanti för en bra miljöpolitik.


Vilket parti sviker först?

10 maj, 2007

Läser i SvD  en valanalys, som LO gjort och som tydligen visar att över 4 % av LO:s medlemmar röstade på Sverigedemokraterna. Jag är inte förvånad. Jag minns analyserna efter valet 1991, då Ny Demokrati valdes in med buller och bång. Då visade en hel del valanalyser att yngre manliga LO-medlemmar i mycket hög utsträckning röstat på Ny Demokrati.

Jag minns också mycket tydligt hur de flesta etablerade partierna dyrt och heligt lovade att inte regera med stöd av Ny Demokrati. Har någon glömt hur det egentligen blev?  Ny Demokrati blev en del av det borgerliga regeringsunderlaget, utan att sitta i regeringen. Då diskuterades det också mycket om vikten att ta debatten, men det blev inte mycket av den varan. Istället fick vi uppleva en försiktig anpassning till en mer restriktiv inställning till invandring och invandrare.

Den senaste tiden har vi sett ett liknande spel för gallerierna. Det ena partiet efter det andra säger sig vara beredd att ”ta debatten med Sverigedemokraterna” och TV ställer villigt upp med sändningstid. Debatterna har inte gått något vidare och nu talas det lite mindre om att ”ta debatten”. De enda som vunnit något på den upphaussade stämningen har varit Sverigedemokraterna. Alla partier är också rörande eniga om att de minsann inte kommer att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Jag hoppas vid Gud, att inget parti skall behöva bekänna färg efter nästa val.

Jag skulle vilja förslå partierna i riksdagen att bortse från den mediala dramaturgin och inse att inget parti behöver ”vinna” TV-debatter mot Sverigedemokrater. Slagfältet där vinsterna skall plockas hem är bland människorna. Det är hur partierna formulerar sig som avgör om de vinner eller förlorar. Låt mig bara ta ett exempel. Hur motiverar partierna t ex rätten till modersmålsundervisning?Hur ofta säger inte partierna att modersmålsundervisningen är en rättighet, istället för att säga till invandrarna att vi vill att deras barn lär sig att behärska modersmålet. Att Sverige som land berikas av att det finns människor som kan en hel mängd av språk. Istället pratas det mycket om behovet av att alla kan svenska. Som om modersmålsundervisning på något sätt skulle stå i motsättning till att lära sig svenska. Den lilla tvetydigheten från politikernas sida, hör människorna och blir mottagliga för okunnig kritik av modersmålsundervisning. På område efter område måste de etablerade partierna bli bättre och framförallt kunnigare på att förklara de förväntade effekterna av insatser, men framförallt våga säga till människor som tar till sig fördomar – ni har fel! Ett demokratiskt samtal behöver inte innebära att medborgarna stryks medhårs.

Nu är jag, tyvärr, inte alls säker på att de flesta partier är intresserade av att föra ett samtal med medborgarna kring invandringen. Det blir väl nu som förra gången det begav sig med Ny demokrati, att det politiska etablisemanget anpassar sig till kraven från Sverigedemokraterna, med motiveringen att deras förslag ändå är bättre än originalets.

Frågan är bara – vilket parti sviker först?

Läs gärna Mikael Wiehes tal om ”pölsefascism” med drottning Margrethe i publiken.


En något ändrad inställning!

3 april, 2007

Några dagar efter valet skrev jag ett inlägg i AB-bloggen om valresultatet och den desperation jag tyckte mig uppleva när jag läste alla bittra inlägg. Så här i efterhand och när vi ser hur målmedvetet alliansregeringen angriper grundläggande välfärdsinstitutioner, upplever jag nog att jag var lite för välvillig i min bedömning. Min, något timida, bedömning har inte inneburit att jag inte kritiserat den moderatledda regeringen, (läs t ex De slår mot hjärtat) men den första reaktionen var, milt uttryckt något mesig. Döm själva.      

”Domedag eller…?

Jag har snurrat runt i bloggbyn under hela dagen och läst massor av intressanta analyser kring valresultatet. Men det som slår mig mest, är den enorma känslan av domedag. Missräkningen är förståelig, jag delar den. Men sorgen över ett valresultat bör inte slå över i desperation. Vi har upplevt det förr och kommer att få uppleva det igen. Jag vill trösta alla, att vi också i fortsättningen kommer att leva i en välfärdsstat. Visst, med en annan nyans än dagens och med en något annorlunda grundhållning än den tidigare politiken. Jag delar inte den borgerliga alliansens värderingar. Det finns en hårdhet i synen på de utanförsatta. Det finns också en stark tendens att lägga skulden på den enskilda individen för hennes misslyckanden. Den borgerliga alliansen har oroväckande misstro till fackliga organisationer, som kommer att försvåra framtida samarbete. En tro att relationen arbetsgivare och arbetstagare vilar på likvärdig grund, vilket enligt mitt sätt att se, är fullständigt befängt.

Men ändå, vi kommer fortfarande att leva i en välfärdsstat. Hur motbjudande än tanken kan kännas i nederlagets stund. Jag minns hur ofta jag blev motsagd och rent av hånad när jag under debatten om medlemskap i EU, hävdade att t ex Kristdemokraterna i Tyskland inte var nyliberaler, utan att de faktiskt byggt upp en modell för en välfärdsstat, annorlunda än den svenska, men dock en välfärdsstat. Jag tror, nej är övertygad om, att vi inte bör demonisera våra motståndare. Risken är stor, att vi står utan ord, när de verkligen behövs. Vi måste givetvis rusta oss till försvar, när förslag på försämringar i A-kassan, sjukförsäkringen, pensioner och icke minst när förslag på försämringar inom miljöområdet läggs på riksdagens bord.

När vi tar den kampen, så kan det ändå vara värt att minnas, att våra motståndare är fyra demokratiska partier och de önskar som alla partier att bli omvalda.

Låt oss vara vid gott mod och med frejdigt sinne ta oss an framtiden.”

 

 


De slår mot hjärtat!

22 mars, 2007

Den moderatledda alliansregeringen har i dag lagt ett förslag, som ytterligare skärper villkoren för de arbetslösa. Förslaget fick mig att gå till mitt eget lilla arkiv och leta fram ett inlägg jag skrev i oktober förra året. Inlägget känns fortfarande i högsta grad aktuell. Vill ni läsa en förträfflig analys av själva förslaget rekommenderar jag att ni går till bloggen Ett hjärta Rött. I allt väsentligt ansluter jag mig till en hennes kritik av förslaget. Nu till inlägget från i oktober.

Det är intressant att se hur strategiskt de två senaste Moderatledda regeringarna agerat och agerar. Mycket kan man säga om Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt, men strateger är dom.

När Carl Bildt tillträdde efter valet 1991 var ett av de första besluten att ta bort statliga anslag till facklig förtroendevalda -, och facklig medlemsutbildning. Jag kommer inte ihåg den exakta summan, men i ett slag försvann den ekonomiska grunden för utbildningar om MBL och arbetsmiljö. Samtidigt försvann också medlen till utbildning av studieaktiva i facken och mycket av medlemsutbildningen. Vid den tiden var jag facklig studiesekreterare på ABF-distriktet i Västmanland och såg hur pengarna bara försvann och också stor del av den fackliga utbildningen med dem. Det var ett mycket strategiskt beslut av den Moderatledda regeringen. Givetvis förnekades det på det bestämdaste att syftet var att slå mot fackföreningsrörelsen i allmänhet och LO i synnerhet. Det talades mycket om behovet av besparingar och effektiviseringar, men faktum kvarstår att fackföreningsrörelsen fortfarande lider av sviterna från beslutet i början av 90-talet.

 

I dag slår den nya Moderatledda regeringen återigen mot fackföreningsrörelsen, men nu drabbas den enskilda medlemmen också mer direkt. Höjningen av avgiften till A-kassan och borttagandet av avdragsrätten gör att enskilda medlemmar börjar fundera om de har råd att vara med i både fackföreningen och A-kassan. Besluten slår mot fackföreningsrörelsen i allmänhet och LO i synnerhet. Givetvis är inte syftet att undergräva fackets styrka. O nej, det gäller att skapa arbeten! På vilket sätt en sänkt A-kassa och höjda avgifter i sig skulle skapa nya arbeten, det har inte regeringen kunnat förklara. De vill och kan inte säga: om allt fler vänder facket ryggen, desto lättare blir det för arbetsgivarna att sänka löner. Fackets företrädare får allt svårare att kontrollera att kollektivavtal följs eller om det överhuvudtaget finns kollektivavtal.

 

Det nya den här gången, jämfört med 1991, är att det finns en mer målmedveten ideologisk retorik mot facket. På samma sätt som när det gällde fastighetsskatten, så är det inte storföretagens intressen de företräder. Nej, nej det är den lille småföretagaren, som krossas under tyngden av det starka och mäktiga LO, som måste försvaras. LO, som tydligen älskar att äta upp småföretagare till frukost. Är argumentationen sann? Givetvis inte. Det enda LO kräver är, att småföretagare som stora, sluter kollektivavtal, tecknar de försäkringar som avtalet kräver och betalar avtalsenlig lön. Mer är det inte. Detta anser tydligen företagen vara tyngande. Nu ser vi sambanden – höjda avgifter, sänkta ersättningar – svagare fack, sänkta löner. Vilka jublar? Småföretagen? Kanske, men med allsäkerhet, storföretagen. De kommer att bli de stora vinnarna om strategin håller.

 

Till sist, varför är den borgerliga regeringen så mån om att försvaga facket? Ekonomin är en viktig förklaring. men än viktigare är att ett försvagat fack försvårar för de röd/gröna att komma tillbaka och vinna nästa val. Ett starkt och livaktigt fack är vänsterns hjärta och den slår de borgerliga strategiskt emot. Det är en livsviktig uppgift för alla att uppmuntra och stärka alla som kan tänka sig att lämna facket, att ompröva sitt beslut. Det måste bli vårt strategiska mål under kommande fyra år.


Socialdemokraterna, Sveriges största kristna parti!

4 mars, 2007

Minns ni leken i ”Fem myror är fler än fyra elefanter” där Brasse frågar Eva och Magnus om vad som ska bort? Jag tänker leka den leken med er i natt. Jag säger: Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Vad ska bort? Många svarar nog: Socialdemokraterna! De sitter inte i regeringen. Fel, fel, fel! Nja inte helt fel, men det är kristdemokraterna som ska bort. De ställer inte upp som parti i valen i Svenska Kyrkan. Det var väl fiffigt? Kom nu inte och säg – tycker han ja! 

Varför nu detta? Jag tycker nog det är lite fascinerande att Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet inte är sekulära partier, utan alla har program för hur Svenska Kyrkan skall utvecklas och växa. Jag vet inte hur hårt Moderaterna och Centerpartiet håller på sin tolkning av Bibeln. Däremot vet jag att Socialdemokraterna är mycket hårda. En avvikelse från partiets bibeltolkning kan leda till uteslutning, inte ur kyrkan, men ur partiet. Om du i trosfrågor är övertygad om att t ex Frimodig Kyrka eller Öppen Kyrka (två motpoler) bättre representerar kristen tro och önskar tillsammans med dem förändra Svenska Kyrkan, då blir du bannlyst och anses som dålig socialdemokrat i alla samhällsfrågor och inte ens värdig att vara medlem.Ännu intressantare blir det om du har exakt samma åsikter som Frimodig Kyrka eller ÖKA, men tillhör något annat samfund än Svenska Kyrkan, då blir du inte bannlyst, utan kan lugnt sitta kvar på de poster du eventuellt har i partiet. 

Jag har ofta funderat över det paradoxala i, att när icke troende inom och utom Humanisterna kritiserar Svenska Kyrkan, då är det alltid de anställda företrädarna som får stå till svars. Aldrig blir partiledarna ställda mot väggen. De tre partierna tillsammans utgör 62,5% av Kyrkomötets ledamöter. Tar man även med dem som har partiidentifikation blir siffran drygt 80 %. Ledande socialdemokrater som Morgan Johansson anser det vara mycket farligt om kristna skulle lägga sig i politiken och då är det mig han varnar för. Inte med ett ord antyder han att han är medlem i det största kristna partiet inom Svenska Kyrkans ”riksdag”, Kyrkomötet.  

Hårddrar jag? Nej, det kan jag inte inse. För visst måste det väl vara så, att Socialdemokraterna, Centerpartiet och Moderaterna utifrån ett kristet nit vill leda kyrkan? Vad skulle skälen annars vara?


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 27 andra följare