Altarringen är på väg tillbaka

6 december, 2016

Här finns många kloka tankar. Tål att läsas!

Rebellas andra

Rebella svingar inte sin sibyllekappa särskilt ofta, numera. Som klok sibylla brukar hon försiktigtvis yttra sig enbart i sådana fall, då det inte på långliga tider kommer att gå att avgöra huruvida profetian inföll eller ej. Så även i detta fall… vi får väl se om 30 år eller så, om jag fick rätt.

Jag förutspår att altarringen är på väg tillbaka. De som finns kommer att användas mer än de gör idag. På andra ställen kommer man att skaffa, företrädesvis sådana enkla som byggs med lösa segment, knäfallsbänkar som ställs i ring.

Inför min konfirmation gick jag i två kyrkor. Av högmässorna i den lilla nybyggda kyrkan minns jag exakt ingenting. Däremot minns jag de som hölls i den äldre kyrkan en bit bort. Det var inte enbart positivt – verkligen inte – men jag minns det. Jag förmodar att det som skedde i den nya kyrkan var…

View original post 986 fler ord


Har ingen nödlösning att ta till i kväll!

30 november, 2016

När inspirationen för att skriva blogginlägg saknas, då brukar jag ta till en dikt, som passar min sinnesstämning för den kvällen. Alla mina böcker, som jag behållit är nedpackade i flyttkartonger och är inte alltför lättillgängliga, så jag avstår.

Möjligen skulle Karin Boyes dikt, ”Det gör ont när knoppar brister…” passa för både sinnesstämning och faktisk livssituation, men jag kan inte många dikter utantill. Så det fick bli det här nonsensinlägget i  natt. Möjligen kan Bob Dylan något lite förklara hur sinnesstämningen är, men lite tveksamt är det också.


En viktig samhällsdebatt verkar gå på två skilda spår

29 november, 2016

I kväll ska jag inte bre ut mig, utan mer beskriva den förvåning jag känner, när jag följer samhällsdebatten. Det sägs ibland när enskilda människor inte når varandra med sina argument, att de talar förbi varandra och då blir det inget samtal, utan enbart monologer.

Jag får samma känsla när jag lyssnar till debatten om vinster i välfärden. Speciellt när det gäller vinster inom skolverksamheten. Det sägs, vilket jag inte har någon anledning att betvivla, att Sverige  är det enda land i Västvärlden som tillåter vinster inom en skattefinansierad skolverksamhet. Påståendet är så pass anmärkningsvärt, att alla de som försvarar vinster inom den skattefinansierade friskoleverksamheten borde gå i svaromål, men icke. Istället får vi höra anklagelser om socialism och slag mot den fria näringsverksamheten.

Kom igen och förklara er. Är påståendet falskt? Är alla länder, som inte tillåter vinster inom den skattefinansierade skolan, kommunistiska diktaturer av östtysk modell? Är de andra ländernas kvalité på skolverksamheten sämre än den svenska och framförallt är resultaten sämre?

Eftersom jag är för friskolor, men inte vän av vinstuttag ur den skattefinansierade verksamheten, är jag mycket intresserad av hur försvaret ser ut, varför vi ska ha en helt annorlunda regelverk för vinster än andra länder.

För samtalets skull. Förklara varför vi ska vara ensamma om vår princip?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Där Herren reser sitt tempel, slår djävulen upp sitt tält!

28 november, 2016

När jag lyssnade till biskop Robert Barrons korta föreläsning, kom jag att tänka på en gudstjänst på en domsöndag i Bjuråkers kyrka för ganska många år sedan nu. Lena Funge inledde sin predikan med just den meningen: ”Där Herren reser sitt tempel, slår djävulen upp sitt tält. Det var en sån där predikan, som tog tag och lagrades i minnets mer aktiva delar.

Jodå, Djävulen är en realitet!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Ett senkommet gott råd till språkrören i MP

27 november, 2016

Ledningen i MP hävdar gång på gång, att man måste kompromissa i politiken. Ett helt korrekt påstående. Problemet med MP:s kompromisser är, att ingen, i vart fall inte jag, kan se vad som MP och S kompromissat om. Än mindre kan jag se vad kompromisserna lett till. Så här från sidan, dock inte från läktaren, verkar kompromissen enbart handla om att MP låter S bestämma, i utbyte mot att MP får vara med i regeringen. Möjligen lite väl illvilligt tänkt av mig, men jag tror jag skulle kunna stå för slutsatsen i en diskussion, öga mot öga, med någon företrädare från MP.

Nu till mitt råd. Jag uppmanar ledningen i MP att gå till läggen och studera det som vi lite föraktfullt kallade för kohandeln mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna. ”Kohandeln” ledde till en god regeringssamverkan, där Erlander och Hedlund verkade ha blivit mycket goda vänner och med stor tillit mellan företrädare för bägge partierna.

När förhandlingarna var klara, kunde landets bönder se ett konkret resultat av eventuella kompromisser, de fick mer betalt för mjölken! Det fanns säkert andra frågor som Hedlund kunde räkna in som framgångar, men det viktiga är att Bondeförbundets väljare såg att partiet inte lagt sig platt, utan att de också gynnades av samarbetet med det stora socialdemokratiska partiet. Ingen medlem krävde, att Bondeförbundet skulle krävt, att den gemensamma regeringsförklaringen skulle helt bygga på Bondeförbundets hela valplattform. Språkrören i MP hamnar i en märklig diskussion med sina medlemmar, att något, okänt vad, skulle blivit sämre om  MP inte kompromissat. Visst det kan förhålla sig så, men man kan inte kräva av partiets medlemmar att de skall gissa sig till vad som skulle blivit sämre om inte MP suttit med i regeringen. Som sagt, studera ”kohandeln” mellan Hedlund och Erlander.

Jag får väl också ge ett råd till partiledningen i S. Ni bör också gå till läggen och studera hur Erlander hanterade frågan om att ge Bondeförbundet något som de verkligen önskade. Löfven skulle t ex kunnat säga, i förhandlingarna med Fridolin och Romson,  ”okey, kolet får bli kvar i marken” för att ta ett exempel ur högen. Alla minns vi hur MP visade upp sig med en kolbit i handen under hela valrörelsen. Det kunde varit något att ta med sig till de interna partidiskussionerna i bägge partierna.

Det skulle åtminstone kunnat kallats för en kompromiss, som självfallet skulle fått betalas med eftergifter i andra frågor. Jag kan inte tydligt se, att det förekommit några förhandlingar överhuvudtaget.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Vågar vi vara desertörer?

26 november, 2016

Kjell Höglund var ofta för mig ett gnagande samvete, som förhindrade att jag blev alltför lojal mot självutnämnda och belästa besserwissrar. Det var nyttigt att konfronteras i mina rödkindade övertygelser och den nyttan är fortfarande lika aktuell. För att inte säga nödvändig!


En inte alltför angenäm insikt, men visst vänjer man sig!

25 november, 2016

Kanske inte den bästa låten att lyssna till innan sänggåendet!