Judiska kapell är inte Israel!

Jag ser en uppgift, när jag surfar runt på FB att personer setts kasta brinnande föremål mot judiska synagogan i Göteborg.
Just nu orkar jag inte blogga något nytt inlägg. Jag nöjer mig med att reblogga ett inlägg från 2009. Inlägget äger sin aktualitet även i dag och kräver att vi säger nej till antisemitism.

Tankar i natten

Inte heller judiska församlingar, synagogor eller andra lokaliteter tillhörande judiska organisationer. Enskilda judar är inte och får inte betraktas som representanter för staten Israel!

Det fanns en tid då judar anklagades för att eftersträva ekonomiskt världsherravälde. Många arbetare drogs i sin frustration över kapitalismens orättvisor till olika antisemitiska organisationer. Där SA i Tyskland kanske är en av de mest kända.

Oavsett den berättigade ilskan över kapitalismens orättvisor var inte antisemitismen någon lösning på problemet. Antisemitismen var och är en dårarnas antikapitalism.

På samma sätt måste dagens händelser i Gaza betraktas. Oavsett den ilska eller frustration vi kan känna över Israels agerande, är inte antisemitism lösning på problemet.

Antisemitism är dårarnas solidaritet med Palestina!

SvD, Dagen

Andra bloggar om: Antisemitism, Israel, Synagoga, Begravningsplats, Palestina, Gaza

Visa originalinlägg

Har SD:s partiledning dålig kontakt med stämningarna i de djupa medlemsleden? Eller kör ledningen med dubbel bokföring?

Oktober 2016 skrev jag ett ironiskt blogginlägg: ”Umgås inte Sverigedemokrater med varandra” Orsaken till min undran var följande: SD-politikern Michael Andrén hade blivit invald som ersättare i Hudiksvalls miljö- och räddningsnämnd. Den 28 september kunde vi läsa att Andrén hävdat, i sociala medier, att bidragstagare är parasiter. Andrén ville också skjuta personer med utländska namn och att alla moskéer skulle sprängas omgående. 29 september meddelade Andrén att han hoppar av sitt uppdrag! En hyfsat välkänd utveckling när det gäller SD och dess förtroendevalda. Det märkliga är att det alltid verkar som om ingen i dessa personers omgivning vet vad den blivande förtroendevalda i grunden anser. Partiföreningarna verkar bara hugga ett namn ur högen. Kan det vara så illa? Självklart inte! Jag är övertygad om att Sverigedemokrater umgås på möten, men också socialt. Vid dessa tillfällen pratas det säkert om lite av varje. Bl a att moskéer borde sprängas eller att människor skall skjutas, som i fallet med Andrén i Hudiksvall.
Nu senast är det SD-politikern Strids uttalande på partiets landsdagar om 100% människa eller 100 % Muhamedan, som är på tapeten. Återigen alla dessa förvånade ansikten och avståndstaganden, som om Strid på något sätt lurat eller dolt sina åsikter för partiledning och lokala partiföreningen. Strid lämnar partiet och ber partiet, som jag förstår det, om ursäkt, att han ställt till det. I det fallet är scenariot det gamla och utnötta. Det börjar låta som en raspig gammal skiva, som spelats för många gånger!

När blir det dags för partiledning att börja se det kollektiva mönstret i lokala företrädares ageranden. Det kan ju inte vara så, att i varje enskilt avslöjat fall, är det bara enskilda medlemmar som inte förstått partiets påstådda nolltolerans. Det enda rimliga vore väl om partiet menar något med sin ”nolltolerans” att de uteslöt hela den lokala partiföreningen som valt eller nominerat någon med åsikter som inte ligger i linje med partiets policy. Det borde väl vara dags, att de som väljer ställs till svars?  Sen kan ju varje utesluten medlem i den lokala partiföreningen  i söka medlemskap enskilt igen och efter undersökning bli invald igen. En metod som inte är okänt, inom folkrörelser i Sverige.

Jag misstänker att metoden inte kommer att användas och det ger mig anledning att fundera ett steg till. Har verkligen nolltoleransen starkt stöd i medlemsleden? Det slår mig att jag inte kan påminna mig om, att de flesta av avslöjandena i medier, kommer efter anmälningar från medlemmar, de som verkligen borde veta vad deras partivänner har för åsikter och också borde ha, åtminstone något lite, hum om vad partiet har för ståndpunkter. Vad jag kan se är medlemmarna illojala och tiger. Det är här jag börjar misstänka att SD medvetet kör med dubbla budskap. En offentligt och en internt. Partiledningen förväntar sig inte att medlemmar skall anmäla t ex rasistiska åsikter. Det är inte den lojaliteten de önskar från medlemmarna. För det är nog så, det är åtminstone min bestämda uppfattning, att det Strid sa på Landsdagarna delas av en majoritet inom partiet. Det skulle bara ställa till besvär för partiledningen om enskilda medlemmar började anmäla förgripliga åsikter.

Jag fick ytterligare stöd för min misstanke, när jag såg och hörde Jimmie Åkesson i partiets valfilm. Tala om att aktivt motverka allt tal om nolltolerans! (Jag länkar inte till filmen. Ni får googla!)

 

 

Jesus Hjärtas kapell i Sörforsa mitt andliga hem

I helgen besökte jag mina faddrar Elisabeth och Per-Olof i Sörforsa. Det blev en mycket givande helg. Många samtal om Katolska Kyrkan, om tro men också lite spekulationer. Jag ställde mig frågan, varför det finns så många som hävdar att efter bebådelsen, Josefs dröm, att det kommande barnet var avlad av den helige Ande, allt återgick till det vardagliga. Det måste ju ha varit en fullständig omvälvande händelse! Drabbade av Gud! Maria utbrister i en lovsång, som visar att hon förstod vad som skett. Är det verkligen, i det läget, så svårt att förstå, att hela livet får en helt ny vändning för Josef och Maria? De har svarat ja till ett oerhört stort uppdrag, som ständigt måste varit i deras tankar.  Ändå verkar många anse, att Josef och Maria, på något sätt återgick till ett vardagsliv, där allt det stora, tillfälligtvis skulle vara gömt, någonstans i minnenas stängda kammare. Jag förstår inte behovet av den förminskningen av Maria. Tankarna kom efter att vi tittat på en undervisning, av biskop Baron om Maria roll i Katolska kyrkan. Återigen fick jag det bekräftat, trots mina något grunda kunskaper, att Kyrkans lära om Maria är helt korrekt, som också bekräftas av Tradition och Skrift.

På lördag var det undervisning med efterföljande mässa och kyrkkaffe. Fader Damian fokuserade undervisningen på Kyrkans läroämbete. Bl a ägnade fader Damian stor del av tiden till att beskriva biskoparnas och prästernas roll att vara församlingens tjänare. I sin predikan under mässan fördjupade han synen, när han beskrev relationen mellan präst och församling som ett äktenskap, i vilken de regler och förväntningar på äktenskapet, som Paulus beskriver, är helt och fullt giltiga. Under det mycket långa kyrkkaffet flöt samtalet vitt och brett, som de så ofta gör mellan vänner, som är trygga i sin relation.

Helgen avslutades hos Susanne och Staffan, där vi traditionsenligt såg en film. Den här gången om två kloster i Norge. När jag 2015 ansökte om att bli upptagen i Katolska Kyrkans gemenskap, var söndagsträffarna hos Susanne och Staffan oerhört viktiga för min kunskapsutveckling, men kanske än viktigare för att bli en del av en levande kyrklig social gemenskap. Bäst vi satt där i söndags och samtalade, slogs jag av tanken, att ingenting sker av en slump. När jag sökte mig till Kyrkan, då hade Gud placerat fader Damian i min väg, som den vägvisare, som just jag hade behov av. Och inte bara det. Jag möttes av mina blivande faddrar, som varsamt försåg mig med litteratur och annan vägledning, som skulle underlätta vägen fram till upptagningen. Elisabeth och Per-Olof, såg inte själva ceremonin, när jag blev upptagen, som någon slutpunkt. De har fortsatt att visa, att de känner stort ansvar för min utveckling. Ett stöd jag har stort behov av. Som sagt, jag möttes också av en social gemenskap i församlingen, där träffarna hos Susanne och Staffan var och är guld värda. Som blivande konvertit, finns alltid en oro, att man valt fel. I den situationen kan svårigheter att nå människor bli förödande. När jag för första gången, klev in i Jesu Hjärtas kapell, möttes jag av en varm och välkomnande gemenskap. Från alla delar av världen! Den sociala inskolningen var över på ett par timmar!

Jag delar fullt ut Kyrkans ordning, att jag organisatoriskt skall tillhöra den församling som finns på orten där jag bor. Det är i Västerås, mitt regelbundna deltagande i mässor bör ske. Det är också här jag bör delta i sociala aktiviteter. Med det sagt, kan jag bara konstatera att församlingen kring Jesu Hjärtas kapell är min andliga församling och mitt andliga hem!

Till Sörforsa och Jesu hjärtas kapell kommer jag att återvända, så många gånger, som ekonomi och fysisk ork klarar av!

 

 

Nu lär jag bli pådyvlad anklagelsen att vara PK. Nå, det vore inte första gången och inte heller sista!

Såg ett nyhetsinslag med artisten Sofia Jannok och tog till mig hennes synpunkter, att det var dags att skippa namnet ”Lapporten”.
I framtiden kommer jag att använda det samiska namnet Cuonjávággi  när jag talar om ”Lapporten.” Möjligen kan jag använda det namn som används inom meänkieli, Hanhinlaakso, när jag talar med någon som kan språket eller är finsktalande. Namnet på samiska och meänkieli betyder, vad jag förstår, Gåsdalen.

Om nu någon anser det vara svårt att använda det samiska namnet, då borde det vara enkelt att översätta det samiska namnet till ”Gåsdalen” som de gjort som talar meänkieli! Lätt som en plätt!

Det kanske kommer en tid, då jag blir tagen örat av Facebook, när jag påminner om, att en gång i tiden kallades Cuonjavaggi för Lapporten!

 

 

Får riksdagsmajoritetens krigshets stöd av Katolska kyrkans katekes?

Vid ett antal tillfällen har jag här på bloggen hävdat att min tro inte är något privat i min kammare, utan min tro påverkar mina samhälleliga åsikter, men också handlingar. Det finns de som hävdar att alla är vi teologer. Jag håller inte med. I mitt fall skulle det betyda en alltför bred förklaring, att den helt tappar meningsbärande betydelse.

För min del försöker jag förstå, vad kristen tro betyder för mig i min vardag eller samhällsanalys. Orden blir helt konkreta, som t ex när Jesus säger i sin Bergspredikan till lärjungar och åhörare, att vi ska vara vara fullkomliga som vår Fader i himlen är fullkomlig eller när Johannes döparen säger att om vi har två skjortor, då ska vi dela med oss till dem som ingen skjorta har. Konkreta bud, utan några möjligheter till bortförklaringar. När vi inte klarar buden, då har vi bara att bekänna och be om förlåtelse, i bikt eller på annat sätt.

Katolska kyrkans katekes har den stora fördelen att den förklarar Kyrkans tro, baserad på apostlarnas lära, Tradition och Skriften, men inte bara det. Katekesen ger också vägledning i konkreta samhällsfrågor. Ett sånt exempel är frågan om det rättfärdiga kriget. Katolska kyrkan ger vägledning i vilka situationer ett krig ka vara rättfärdig. Jag vill här innan jag citerar Katekesen, påpeka att krig börjar inte vid det första skottet, utan det finna alltid en lång förberedelseperiod. En period då då kriget blir mer och mer oundvikligt. Vi lever i en sådan period nu, i vilken Sverige spelar en aktiv och aggressiv roll. Är Sveriges, Natos eller USA:s omringning av Ryssland en förberedelse för ett rättfärdigt försvarskrig eller innebär omringningen en förberedelse för ett orättfärdigt preventivt anfall? Jag för min del tror att så är fallet.

2309 ”De strikta villkoren för ett legitimt försvar med militärt våld skall noga beaktas. Allvaret i ett sådant beslut underkastar det mycket stränga villkor för att ge det moralisk legitimitet. Följande villkor måste samtidigt uppfyllas:

• skadan som en angripare tillfogar en nation eller sammanslutning av nationer måste vara varaktig, svår och säker;
• alla andra medel för att göra slut på den måste visa sig vara ogenomförbara eller verkningslösa;
• de samlade omständigheterna skall peka på verklig möjlighet till framgång;
• bruket av vapenmakt skall inte medföra värre ont och större oreda än det onda som skulle utplånas. Kraften i moderna förstörelsemedel väger tungt då man bedömer detta villkor.

Dessa är de traditionella element som räknas upp i läran om det rättfärdiga kriget.”

Bedömningen av dessa villkor för att med bibehållen moralisk legitimitet föra krig tillkommer det förnuftiga och kloka omdömet hos dem som fått uppdraget att sörja för det allmänna bästa.”

Min bestämda uppfattning är, att riksdagsmajoriteten saknar både klokt omdöme och insikt om vad som gagnar det allmänna bästa!

 

Det fattbara, mitt i allt det ofattbara

Tre sudanska revolutionärer
har i dag på eftermiddagen arkebuserats,
sa de just när jag höll på att skära 
i ägget jag hade stekt till kvällsmål, ett av tre.
De unnar en inte ens matro, hade jag kunnat tänka.
Men det gjorde jag inte.
tre är ett alarmerande tal.
Man fattar det bättre än massmord.
Eeva Kilpi ”Sånger av kärlek” Utgiven på Bra lyrik/Bra böcker 1984

Det blev mycket Leadbelly i kväll

Med anledning av en aktuell samhällsdebatt

Omvänd bevisbörda

Jag träffade en man på
ett diskotek.
Jag gick med honom hem
för att dricka té, som
vi kommit överens om.
Han våldtog mig och
hotade med att strypa mig.
Efteråt sa han till
polisen att jag varit
kåt på honom:
Att jag anmälde honom för våldtäkt
för att hämnas.
Därför att han inte
velat ha mig.

De meddelade mig att jag nu
hade svarandes rättigheter,
genom att anmäla honom
hade jag handlat kriminellt.

Det är ett allvarligt brott.
Mycket llvarligare
än våldtäkt
inser jag nu.
Jag hade ju ödslat
deras tid och det
är värre än att bruka
våld mot en kvinna.
Jag kunde inte låta bli att skratta.
Jag skrek av skratt:
Så löjligt, komiskt, absurt
och vansinnigt var det. Jag skrek och skrek av skratt
som en galning, tills
rösten bröts
av gråten.

”Kvinna du är offret” skriven av Tove Nielsen utgiven på förlaget Barrikaden 1980. Översatt från danskan av Ingamaj Beck.

Vem betalar mest i skatt?

Ibland när jag följer debatter på FB, bloggar och tidningsledare klargör texter ur Bibeln, hur det verkligen ligger till, bakom alla ordridåer.

Änkans gåva

Han satte sig mitt för för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket . Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ”Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.” Mark 12:41-44 Bibel 2000

Så är det fortfarande i dag. Leif Östling betala mindre i skatt än pensionärer, arbetslösa och sjukskrivna. Det är en oomkullrunkelig sanning, som jag inte viker ifrån. Samtidigt har också de grupperna större anledning att fråga sig: ”Vad får vi ut av pengarna? Vi som betalar mer i skatt än den rika överklassen!” Jag tror den frågan ställs, med större rätt, än när Leif Östling ställer den, i dessa dagar, när staten, myndigheter och domstolar raserar livet för tusentals människor med stora funktionshinder!

Den orättfärdigheten ropar till Gud!

Katolska kyrkans katekes leder till omprövning av tidigare ståndpunkter

Under en stor del (största?) av livet har jag ofta stött olika slag av revolutioner och väpnat motstånd mot förtryck och förtryckare. För någon tid sedan skrev jag ett blogginlägg (hittar den tyvärr inte) som handlade om en släkthistoria. Min morfar ansåg inte, att att revolutionen i Finland var berättigad. Han drog till Norge för att slippa delta. Min mormor däremot stödde revolutionen. Under stort sett hela mitt vuxna liv ansåg jag att mormor hade rätt och morfar hade fel. Med åren har jag helt omvärderat min ståndpunkt. Morfar hade rätt och mormor hade fel. Det är många revolutioner, som jag omvärderat, men inte alla. Detta om detta.

Det intressant är att Katolska Kyrkans katekes inte avvisar tanken på väpnat motstånd, men ger regler för när våldet är berättigad.

2243 Motståndet mot förtryck från den politiska maktens sida kan inte legitimt gripa till vapen om inte följande fem villkor är uppfyllda:
1. om säkra, allvarliga och långvariga kränkningar av grundläggande rättigheter förekommer;
2. när alla andra möjligheter är uttömda;
3. om man inte därmed framkallar värre förhållanden;
4. om det finns ett välgrundat hopp om att revolten skall lyckas;
5. om det är omöjligt att förutse bättre lösningar.

Jag behöver inte ompröva alla de revolutioner och revolter, där förtryckta tagit till vapen för att stoppa förtryck, men många har det blivit med åren. Inte bara revolutionen i Finland!