Ingen valanalys. Möjligen en påminnelse till de nyvalda i Svenska kyrkan

19 september, 2017

I morse, när jag samlade mig till min morgonandakt, fick jag en ingivelse att plocka fram ”Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer” sammanställd av Charles Ringma. Ingivelsen känns inte som bortkastad. Håll till godo, alla ni nyvalda!

”Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är Herre, och jag är er tjänare för Jesu skull.” 2 Korinthierbrevet 4:5

 Att förkunna Kristus

”Allt vi säger och gör handlar egentligen bara om att Kristus ska bli ärad bland människor.” Gesammelte Schriften

”När vi förkunna att världen behöver Kristus måste vi försäkra oss om att det verkligen är Kristi budskap som vi förmedlar och lever ut – inte bara vår egen anpassade version av det, för då blir inte Kristus ärad vad vi än säger. Om vi lever ut den sanna kostsamma versionen blir hans namn ärat, även om omvärlden inte förstår och tar emot. Hur Kristus blir ärad beror på hur vi företräder honom.”

Ord att tänka på: De flesta har inga problem med Jesus från Nasaret, men många har svårt för den kyrka som säger sig representera honom här på jorden.

Annonser

Vägledning inför dagens planerade aktiviteter

16 september, 2017

Om ca en timme åker jag mot Västerås central för en tur till Stockholm. Jag har länge tänkt att ta mig till Stockholm och delta i sittdemonstrationen på Norra Bantorget, mot utvisningar till Afghanistan. I morse när jag i min morgonandakt läste vad som stod i Katolska kyrkans katekes, upplevde jag att jag fick bekräftelse för mina planer.

1867 Den kateketiska traditionen erinrar också om att det finns ”synder som ropar mot himlen, himmelskriande synder”, Abels blod; sodomiternas synd, ropet från det förtryckta folket i Egypten, främlingens, änkans och den faderlöses klagan, orättvisan mot löntagaren – allt detta ropar mot himlen.

1868 Synden är en personlig handling. Dessutom har man del i ansvaret för andras synder när man medverkar till dem:

  • då man direkt och avsiktligt medverkar till dem;
  • då man anbefaller dem, råder till dem, berömmer dem eller gillar dem;
  • då man inte avslöjar dem eller hindrar dem, när man borde göra det;
  • då man skyddar dem som handlar illa.

1869 Så gör synden människorna till varandras medbrottslingar och låter begär, våld och orättvisor råda bland dem. Synderna framkallar sociala förhållanden och sociala inrättningar som strider mot Guds godhet. ”Syndens strukturer” är uttryck för och verkan av personliga synder. De förleder sina offer till att göra det onda i sin tur. I analog mening utgör de ”social synd.”

 


På Island föds nästan inga barn med Downs syndrom. Ska det ses som en framgång för folkhälsoarbetet

7 september, 2017

Jag läste en artikel i Katolsk magasin. Artikeln var hämtad ur Catholic Herald. I artikeln hävdas det att ” i Island leder nästan 100% av alla graviditeter där det ofödda barnet konstaterats ha Downs syndrom till abort.” Island är inte ensam om sin ambition att eliminera att barn med Downs syndrom elimineras, vilket jag skrivit ett antal blogginlägg om. Island torde vara effektivare i sin ambition. I USA aborteras 67 % av alla barn med Downs syndrom. I Frankrike stiger talet till 77% och i Danmark, som jag i mina tidigare inlägg framhållit som det effektivaste landet, landar på 98%.

Jag har genom åren ofta funderat över varför så många stater är så oerhört bestämda, att så långt det är tekniskt möjligt eliminera det som avviker från det önskvärda. Historiskt har det skett på olika sätt, alltifrån att döda nyfödda till att sterilisera, ur statens synvinkel, icke önskvärda personer, som inte borde få fortplanta sig. Den metoden användes i Sverige fram till 70-talet, med aktivt stöd från Svenska kyrkans biskopar. 1951 ansåg biskoparna att frågan var så viktig att de kollektivt författade ett biskopsbrev till kyrkans präster, att de stödde statens steriliseringsprogram.

Av skilda anledningar har statsmakten ofta haft en vurm för att kontrollera vilka som föds. Fosterdiagnostiken har en sida, som de generella aborterna inte har, den leder till selektiva aborter som sorterar bort icke önskvärda individer. Så är det, oavsett vilka vackra ord som officiellt används om alla människors lika värde och att alla ska med. Någras värde är så litet att de kan bortsorteras. Det är sanningen!

Till sist ska jag citera en sammanfattning av Habermas tankar i boken ”Habermas, påven och tron” av Ulf Jonsson utgiven på Artos och Normas bokförlag. Många av mina vänner skulle slå dövörat till om jag hänvisade till Påven, men kanske de är villiga att lyssna till Habermas.
”Talet slutar därför med ett allvarligt memento: frihet  och demokrati bygger på tanken om alla människors jämlikhet. Denna föreställning har i vår kultur hittills upprätthållits genom tron på att varje mänsklig individ är skapad till Guds avbild. Om framtidens genteknik gör det möjligt för en generation att fritt konstruera den efterföljande generationens individer enligt sina egna preferenser skulle jämlikheten mellan generationerna därmed vara bruten; den efterföljande generationen är då principiellt underordnad den föregående och så att säga skapad till den föregående generationens avbild. Kan vi under sådana omständigheter längre upprätthålla längre upprätthålla det fria, öppna och demokratiska samtalet mellan jämlika medborgare?, frågar sig Habermas tvivlande.”

Är Habermas ute i ogjort väder? Jag anser inte det. Av någon för mig outgrundlig anledning har mänsklighetens tänkare ofta vurmat för att till mänsklighetens bästa, kunna forma det som föds eller får fortleva. Jag är övertygad om att fler både kristna och andra borde lyssna på Habermas.

 

 

 


Varifrån kommer alla dessa självutnämnda etikettexperter åt invandrare från?

5 september, 2017

Den senaste tiden, när jag läst eller sett på nyheterna om demonstrationen, först på på Mynttorget, sen på Medborgarplatsen och nu på Norra Bantorget, har jag haft anledning att fundera över det jag försökte förmedla på invandrarlinjen på Tärna folkhögskola i Sala eller de afghanska kvotflyktingarna som kom till Ljusdal i början på 00-talet. Jag skrev ett blogginlägg i ämnet 7 mars 2013.
Demonstrationen på Mynttorget, Medborgarplatsen och nu Norra Bantorget känns som ett senkommet svar och bekräftelse av min beskrivning av svensk demokrati. Alla har rätt att organisera sig kring krav de anser vara viktiga. Det finns ingen karenstid för den rätten. I slutet av inlägget påpekar jag att rätten att påverka har en bestämd gräns. Det ska ske fredligt!
I den meningen visar demonstrationen mot utvisning till Afghanistan, att demonstranterna är väl integrerade i det svenska samhället.
Hur integrerade motdemonstranterna är ställer jag mig frågande till. De anser att de afghanska kvotflyktingarna Ljusdal från Afghanistan inte ska få finnas på våra gator. Vidare hoppades motdemonstranterna, högt och ljudligt, att de kvinnor som hjälper de afghanska demonstranterna skulle bli våldtagna.
De har mage att vifta med svenska flaggor!

Tankar i natten

Jag minns fortfarande den förvåning jag ibland kände, när jag i början på 50-talet, som nyinflyttad från Finland råkade säga till skolkamrater på Skönsmons skola, att ”så här gör man inte i Finland” och möttes av, ”Flytta tillbaka då om det var bättre där!” Det tog ett antal år innan jag förstod, att det inte var mina kamraters spontana reaktion på etikettsbrottet, utan de hade lärt sig av sina föräldrar hur en invandrare borde bete sig. Med tiden lärde jag mig att undvika sådana jämförelser. Delvis på grund av att minnesbilden hur det hade varit i Finland, av naturliga skäl, bleknade.

Att jag med tiden slapp höra att jag förbrutit mig mot etikettsreglerna, att inte vilja ta seden dit jag kom, innebar inte att själva företeelsen försvunnit. I nästan varje diskussion eller samtal, dyker dessa självutnämnda etikettsexperter upp med sitt: ”Invandrarna måste inse att de ska ta seden dit de…

View original post 768 fler ord


Biskop Baron om den amerikanska arvssynden

27 augusti, 2017

Det har säkert inte undgått någon samhällsintresserad medborgare att det i de amerikanska sydstaterna pågår en strid om statyer, som påminner om eller hyllar sydstaterna i inbördeskriget. Det senaste är striden i Charlottesville Virginia om borttagandet av en staty föreställande sydstatsgeneralen Robert Lee. Även här i Sverige är det många, som på fullt allvar, oroar sig över att statyer även i Sverige skulle vara hotade. (Personligen skulle jag väl inte sörja nedmonteringen av många kungastatyer om det skulle bli aktuellt.)

Statyer och andra minnesmärken blir inte resta i ett lufttoma rum. Det sker alltid av ideologiska eller politiska skäl. Om vi ser ryttarstatyn föreställande Robert Lee, då måste vi tänka oss varför det var ktuellt och viktigt att på 1920-talet hedra Robert Lee?

Utan att göra min framställning för lång, det finns många historiska källor att gå till, vill jag påminna om inbördeskriget i USA. Sydstaterna höjde upprorsfanan i första hand för att försvara slaveriet, som var den ekonomiska grunden dessa staters existens. Sydstaternas uppror led nederlag och det nederlaget kändes säkert bittert och förnedrande för en stor del av befolkningen i de förlorande delstaterna. Nederlaget var i första hand militärt och till stora delar ekonomisk. Slaveriet förbjöds. De nederlagen var, som sagt, säkert tunga, men slavägarideologin var helt intakt. Mycket kortfattat, nordstaterna vann kriget, men sydstaterna vann freden.

Med slavägarideologin som grund byggdes runt om i södern upp renodlade apartheidstater upp. Svarta förnekades medborgerliga rättigheter, förvägrades utbildning och framförallt de svarta saknade all form av rättssäkerhet. De flesta har väl hört om utannonserade folkliga nöjestillställningar med lynchning av svarta. Till tillställningarna drogs även barn med. De skulle lära sig tidigt, att inte visa medlidande med mindervärdiga raser.

Parallellt med allt det här började man också med att hylla de som kämpat för slavideologin. Statyer restes. Sydstatsflaggan började vaja på statliga byggnader. (Såg en uppgift att en man stämt en delstatsmyndighet för att de tagit ner upprorsfanan!)

Vi som är födda efter kriget har upplevt hur medborgarrättsrörelsen steg för steg segrade i kampen mot apartheidsystemet. Vi har sett den polisbrutalitet som mötte dem som vågade protestera mot systemet. Jag minns de hatiska blickarna som mötte de första barnen och ungdomarna som fick tillträde till tidigare segregerade skolor. Barnen fick med polisskydd andra mellan skränande vita vuxna, som säkert skulle slagit ihjäl barnen om de haft möjlighet. Där finns namn, som säkert skulle pryda vilket torg som helst i Virginia. Kampen för medborgerliga rättigheter producerade mängder av sanna hjältar!

Medborgarrättsrörelsen vann stora segrar och mycket av den juridiskt baserade segregationen upphörde. Däremot har den ideologiska kampen kanske inte alltid varit framgångsrik, men det verkar så sakteligen vända nu. Varför skall stater med fria medborgare hylla slavägare och slavägarideologi? Vi ser också vilka som aktivt träder till symbolernas försvar. Jag för min del hoppas, att steg för steg, slavideologins gatunamn, skolnamn och statyer försvinner från de flesta platser i USA. Däremot bör det finnas minnesmärken över hur slavarna hade det och de oförrätter som de fick finna sig i.

Det tog lång tid innan jag kom till själva inlägget!


Kravaller, en svensk tradition?

22 augusti, 2017

Jag tittade för en stund sedan på ett program om Per Anders Fogelström.   I programmet omnämndes kravaller på söder efter kriget. Jag har vid ett par tillfällen påmint om raggarkravaller bl a i Gävle. Påminnelsen ledde inte till något samtal, utan på Facebook fortsatte beskrivningar av dagens kravaller som något helt ny företeelse, som en följd av flyktinginvandringen.

SvT beskriver i ett inslag, från 2013 ”Kravaller i Stockholm inget nytt” 

Jag ska inte utveckla några egna tankegångar om orsakerna till kravallerna. Inte annat än att jag vågar hävda, att de drivande i kravallerna inte var flyktinginvandrare från långtbortistan. Möjligen kan jag, utan att dra för långgående slutsatser, att majoriteten av deltagarna inte blev bestående kriminella, utan de blev integrerade i samhället. Det torde väl finnas forskning på det. Det borde också var intressant att studera hur samhället och staten, historiskt,  kom till rätta med problemen.

 

 


När ska riksdagsmännen, som röstade för svensk militär närvaro i Libyen, träda fram och erkänna sitt ansvar för situationen i landet?

16 augusti, 2017

Jag ska inte skriva långt, utan jag vill påminna om hur Sverige var med och slog sönder Libyen. Riksdagen hade samma information som jag och ändå tog de beslutet att Sverige skulle delta med reguljära flygstridskrafter. Vi vet resultatet. Resultat, ett fullständigt sönderslaget land ekonomiskt och socialt.
Här en artikel om som borde beröra varje rättänkande människa och få de riksdagsmän, som röstade för militära insatser i Libyen, att rodna av skam.

Jag skrev i augusti 2011 ett blogginlägg ”Legosoldater, den nya exportprodukten?”