Bjuråker på bloggkartan

28 februari, 2007

Jag har placerat min blogg i <a href=”http://bloggkartan.se/registrera/2721/bjuraaker/” mce_href=”http://bloggkartan.se/registrera/2721/bjuraaker/”>


Votering!

28 februari, 2007

”Votering är begärd och skall verkställas!” Den meningen är en av de vackraste meningarna, jag kan tänka mig. På något sätt är de här sex orden sinnebilden, för mig, för den svenska folkrörelsedemokratin. Varje gång jag hör meningen på ett möte, ryser jag av välbehag.  När nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen började sin organisering. En organisering underifrån, med en vision som berörde hela samhället. Var en av de viktigaste uppgifterna att bygga upp demokratiska organisationer. Det var nykterhetsloger, fackföreningar, konsumbutiker, sjuk- och begravningskassor, bibliotek, kolonirörelsen, HSB. Uppräkningen kan bli hur lång som helst. Det finns många teorier om orsakerna till varför svensk folkrörelse blev så demokratiskt uppbyggd. En del pekar på byalagens demokratiska beslutsfattande. Det är möjligt, men en sak är säker. Inspirationen till demokratin kom inte från överklassen. Jag vill tro, att det var behovet av att känna självkänsla och människovärde, som skapade grunden för demokratin i folkrörelserna. I sin förening eller organisation kunde den fattigaste medlemmen mäta sig med dem som hade det bättre ställt. Det var argumentens kraft, som bedömdes, inte ekonomisk ställning eller status. Alla som begärde ordet fick yttra sig och de andra lyssnade och väntade på sin tur. Allt noterades i protokollsboken. Den som haft förmånen att läsa ett gammalt fackföreningsprotokoll, glömmer det aldrig. Vackert skrivna för hand. Långa, med alla inlägg noterade, även skratten ibland.  Med jämna mellanrum går man till beslut. De flesta beslut tas med acklamation, men ibland är det någon (det räcker med en mötesdeltagare), som anser att han inte riktigt tror på ordförandens hörsel och räcker upp handen. ”Votering!” ”Votering är begärd och skall verkställas”, säger ordföranden. Inga diskussioner om det berättigade i kravet, ingen omröstning om det skall bli votering. Nej, bara ett enkelt konstaterande: ”Votering är begärd och skall verkställas.” Voteringen genomförs, rösterna räknas och beslutet är fattat. Alla konstaterar att demokratin återigen har fungerat. Tyvärr, har mycket av den här känslan undergrävts i dagens folkrörelser, men om det får jag skriva en annan gång. 


Kvinnorna och världshistorien – Boktips

27 februari, 2007

I natt vill jag rekommendera en mycket intressant bok. En bok som kan bli en bra grund för fortsatta samtal om manligt – kvinnligt. I den frågan frodas många myter och vanföreställningar.  Första gången jag läste Kvinnorna och världshistorien av Rosalind Miles, måste ha varit tidigt 90-tal och var min huvudkälla för mitt föredrag i tre delar ”Från vaginaavund till penisförgudning i Radio A Västerås. 

Redan i inledningen till första kapitlet ger Miles anslaget till hela boken: ”Den mänskliga rasens historia börjar med kvinnan. Hon bar, då som nu, den ursprungliga mänskliga kromosomen. Hennes anpassning till utvecklingen säkerställde artens överlevnad och framgång.” Det mesta av all forskningsresultat kring människans utveckling har utgått från en manlig föreställning om hur det borde ha varit. Vill man vara snäll så kan man säga att forskningen baserat sig på en myt. Är man en illvillig typ som jag, säger man att forskningen baserat sig på manligt önsketänkande. 

Två exempel: Hur många gånger har jag inte hört och läst att mannen – jägaren var den som försörjde stammen. När sanningen är den, att mänskligheten aldrig skulle ha växt ur sin linda om den förlitat sig på föda från jakten. Det som räddade stammen var kvinnornas ihärdiga samlande av rötter, frukter och insekter. Det var stapelfödan. Jaktens resultat var grädden på moset. Ett annat exempel på manligt önsketänkande är att mannen, på grund av jakten, skulle vara uppfinnare till de första redskapen, spjutet eller pilbågen. Med all sannolikhet är nog det kvinnliga redskapet, grävkäppen av mycket äldre stadium. 

En annan märklig myt som vi, har jag märkt, fortfarande accepterar som sann, är föreställningen att männens större muskelstyrka skulle ha inneburit att de också arbetade hårdare. Kvinnorna genom historien skulle kunna utropa – små gossar ni vet inte vad arbete innebär! I de ursprungliga  jägar – samlarsamhällena, som vi fortfarande har levande exempel på, arbetar mannen en femtedel av tiden som krävs för stammens överlevnad och kvinnorna utför resten av arbetet. Genom historien har kvinnor arbetat i hårda och tunga arbeten.

Detsamma gäller myten om att arbetande kvinnor skulle vara en sen 1900-tals företeelse. Före skulle någon form av arbetsdelning ha existerat, där mannen arbetar och kvinnorna tar hand om barnen vid hemmets härd. Kvinnor har i alla tider arbetat, antingen för stammen, byn eller familjejordbruket. De har också lönearbetat som pigor, byggnadsarbetare, läkare, bibliotekarier etc. (finns upptecknat ända från Romartiden.) 

Det som kanske ändå mest berör mig i boken, är Miles beskrivning av myter om Gudavärlden. Det finns många myter om Modergudinnan, som vi måste ta på allvar. Också beskrivningar om hur den manliga principen fick överhanden. Dessa kunskaper gör att jag har stor förståelse för dagens feministteologi och kan utan att blinka säga och tänka, Vår moder… när jag läser bönen i kyrkan. Jag känner och är också säker på, att jag inte hädar. 

Män, utmana er själva och läs boken! Ni kommer ha svårt att säga ”det svaga könet”, efter läsningen utan att rodna. Kvinnor, ni kan läsa boken och få bekräftelse på det ni säkert redan anat eller har visshet om. Det är kvinnorna som burit och troligtvis fortfarande bär upp samhället.


Nattlig diktläsning

26 februari, 2007

I natt vill jag bjuda på en dikt av Petter Bergman ur hans sista diktsamling ”Tilltal” utgiven 1987.

INSIDE A SILENT TEAR

Vi talade med varandra om ljus och skugga,
om vänner och ovänner, om böcker, dagar,
årstider.

                                              Då såg jag
en rad av diamanter, tysta tårar som rann
nerför din kind. Så lite känner vi varandra
efter tjugofem år, att jag inte visste
vad de betecknade, vad de ville säga.

Bara en sak visste jag: innanför varje
tyst tår finns en tyst dröm, där tillträde
är förbjudet.

På nätterna vaknar jag och undrar över dem.
Men jag får aldrig veta något om denna tysta dröm.

Bara att den finns. Och jag har svikit den.


Hedras de som hedras bör

23 februari, 2007

Inför kommande avtalsstrider kan det vara intressant att lite reflektera över hur och av vilka välfärdsstaten byggdes upp. Det är ju inte så att socialdemokratin växte sig stark för att de lovade massor av bidrag till folket. Det var folket självt som började uppbygget med egna krafter. De skapade Konsum, sjuk- och begravningskassor, bibliotek, studieförbund, folkhögskolor mm mm osv osv. Allt utan vare sig statliga eller kommunala bidrag.  

Med tiden blev den folkliga organiseringen så politisk stark att de ansåg sig kunna kräva, att även andra, bättre lottade, skulle bidra till välfärden som de på egen hand byggt upp. Sjuk- och begravningskassorna blev den allmänna sjukförsäkringen, biblioteken blev kommunala folkbibliotek. Studieförbund och folkhögskolor fick statligt och kommunalt stöd. Vid varje tillfälle, som skatten höjts för att förbättra, har borgerligheten knorrat och gjort motstånd.  
Historiskt sett är inte välfärdsstaten en gåva till folket, utan en rätt som folket tog sig. På väl grundade moraliska skäl. I dag får man intrycket att det var socialdemokratin som hjälpte de svaga, när det i själva verket var de svaga som byggde upp hela modellen. Underklassen vågade sig på att formulera en samhällsvision baserad på sina egna intressen och ta strid för den. Vi vet också vilka motståndarna var. Kyrkan t ex spelade en stor roll i motståndet. Kyrkan gav gudomligt stöd till överklassen.  När staten tog över välfärdsuppbygget, får vi inte glömma att det till stora delar bars upp av lågavlönade kvinnor. Det intressanta är, att det så har fortsatt. Visst talas mycket om jämställdhet. Men när det kommer till löneförhandlingar, då finns det inte pengar. Jag är fullt medveten om, att skulle de offentligt anställda kvinnorna få samma lönenivå, som inom den privata sektorn, är risken stor att välfärdssamhället kollapsade eller vi skulle få skyhöga skatter. 

Nå, om det nu skulle vara så att vi inte vill höja skatten. Borde inte alla politiskt förtroendevalda och många av oss andra böja huvudet och säga till kvinnorna – förlåt men ni måste offra er för allas bästa.  
 
 

 


Deppiga funderingar i natten

22 februari, 2007

I början på 80-talet ställde jag mig ofta frågan: Det är märkligt att det finns hur många borgerliga alternativ som helst inom politiken, men det finns tydligen bara en socialistisk väg. Jag tror, att här någonstans ligger svagheten hos den svenska vänstern. Det finns mycket lite av vänsterdebatt i Sverige, utan den inskränker sig ofta till att försvara höga skatter och bidragsnivåer. Krav att offentligt finansierade verksamheter också skall vara offentligt drivna.

Mycket lite av visioner om hur demokratin skall fördjupas och inte bara inskränka sig till att välja representanter till beslutande församlingar. Vänstern har bekämpat föräldradrivna förskolor. De har fnyst åt löntagarägda företag. Så fort alternativa lösningar föreslagits inom äldreomsorgen och sjukvården, hur skattefinansierade de än varit, har ropen om att det är tjockleken på plånboken, som kommer att avgöra vilken vård vi får. Det är i sig ett ologiskt påstående. Varför skulle t ex landstingspolitikerna tappa kontrollen över en hälsocentral om den drivs av andra utförare än landstinget? Med vilken automatik skulle det leda till att vissa inte skulle ha råd att gå till distriktsläkaren? Är det inte Landstinget som beslutar om avgifterna och kvalitén på vården? Exakt på samma sätt som idag. Den politiska nivån kan över en natt besluta om att högkostnadsskyddet inte längre är 900 kr, utan 1300 kr. Ett sådant beslut blir gällande för både landstingets egna och privata alternativ. Vi vet av erfarenheterna från 90-talets budgetsanering hur snabbt sådana beslut kom och hur de drabbade människor. Vilka möjligheter hade de enskilda medborgarna att påverka besluten? Det var bara att acceptera och vänta på valet.

Det finns inte heller någon offentlig debatt om hur vårt pensionssparande skall utnyttjas för att flytta fram de folkliga positionerna. Mitt motiv för att placera min premiepension i LO/Folksamfonder var och är, att de skulle ge facket möjligheter att utveckla en maktställning inom näringslivet. Att satsa pengar i riskföretag, i småföretagande och kanske också lite, lite ta hänsyn till miljön. Att kanske något lite föra makten från styrelserummen till de anställda. Kanske rent av uppmuntra skapandet av löntagarägda företag. Har vi sett något av det? Jag har det i vart fall inte! Ändå anser jag mig relativt införsatt i det politiska skeendet.

Vi har maktmedel, men vi utnyttjar dem inte. Erfarenheter finns runt om i världen, men vi ser dem inte. Folket har kunskaperna, men vi litar inte på dem. Vi inskränker medvetet folkets makt till att rösta vart fjärde år, möjligen med några demonstrationer då och då. Vi kallar det för utomparlamentariskt arbete. När vi har resurser att driva företag! Det vore utomparlamentariskt arbete värt namnet det!

Vill vi vinna val i framtiden, måste diskussionen komma igång med det snaraste. Göra som vi gjorde i Västerås när borgarna tog över 91. Vi räddade en fritidsgård, vi tog över ansvaret för en hemtjänstkrets och startade en förskola. Med vi menar jag S-föreningen, Unga Örnar, PRO, Kvinnoklubben, Riksbyggen, HSB, Hyresgästföreningen, Amnesty, Skiljebo SK, anställda, brukare och enskilda i stadsdelen. Vi behövde inte vänta i 3 är på nästa val. Vi drev verksamheten demokratiskt och fyllde den med ett mänskligare innehåll. Det var de som kallade mig höger-Leo. Jag kallade mig folkrörelsesocialist!


De fattigas Evangelium

20 februari, 2007

I natt vill jag rekommendera en liten bok, (78 sid) för den kommande veckans läsning. Boken är liten enbart till formatet, innehållet är stort. I ”De fattigas evangelium – befrielse för svenskar? skriven av Per Frostin, för författaren ett samtal med läseren om orsakerna till den kris de västerländska kristna kyrkor befinner sig i. Krisen kännetecknas inte av tro eller otro. Den består i att kyrkorna inte rätt kunnat hantera kampen mellan Gud och Mammon. Eller som Frostin citerar Martin Luther. ”Det varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig är, säger jag, i verkligheten din Gud” Enligt Luther är den vanligaste avguden på jorden inte ett religiöst fenomen, utan en förtröstan på penningen.

Mot detta ställer befrielseteologin och Per Frostin ett helt annat perspektiv: ”Befrielseteologins gudstro kan sammanfattas i den provokativa bekännelsen. Gud är de fattigas Gud. Enligt denna bekännelse finns det ingen gemenskap med den sanne Guden om man säger nej till gemenskapen med de fattiga.”

De som ansluter sig till bekännelsen måste inse att det får praktiska konsekvenser. Bekännelsen är inte enbart en intellektuell bekännelse att föra kultiverade samtal kring, utan en uppfordran till handling. För mig personligen har det inneburit att jag nästan aldrig diskuterar om Gud existerar eller inte. Det jag är intresserad av är, om människor är beredda att ta en kamp mot avguden penningen (Mammon) eller inte.

Det innebär också att utgångspunkten för teologiska diskussioner måste vara perspektivet underifrån. Det är den fattige som har privilegiet att formulera problemet. Nu ställer vän av ordning den berättigade frågan var kommer de som inte kan räknas in bland de ”fattiga”. Jag har själv ställt mig den frågan många gånger och har väl inget bra svar, men kan väl låna ord av Frostin. ”Först och främst upptäcker vi, om vi lyssnar på de fattiga, att de absolutistiska krav som skapar de tragiska, ödesmättade skuldkänslorna inte kommer från dem utan ‘uppifrån’”. Det kan vara en varning för oss, när tidningar avslöjar den ene eller andres politikers villa eller flotta bil. Vi måste fråga oss, i vems syften, dyker avslöjandet upp? Vem tjänar på att de fattiga ägnar tid och kraft åt sådana frågor? Givetvis de som inte önskar en rättfärdig samhällsordning. Köp eller låna boken. Den utgör en bra grund för studiecirklar. Det finns en ypperlig studiehandledning i slutet av boken.

God läsning och fina samtal!