Jag är svensk, men kanske lite finne också?

31 mars, 2007

Under de senaste åren har det talats och debatterats mycket kring frågan om den svenska identiteten och behovet av att alla i Sverige samlas kring något gemensamt. Förslag om att hitta någon gemensam kulturell identitet har varit många. Samling kring en gemensam litterär kanon var ett stort diskussionsämne förra året. Samling kring historien är ett nytt förslag. Vi sitter här med rynkade pannor och grubblar över hur vi ska kunna integrera invandrare och människor med invandrarbakgrund till något svenskt. I botten finns en känsla av att något gått förlorat. Det är den känslan SD spelar på och kanske rent av bidrar till att de kommer in i riksdagen vid nästa val.

Det finns en stor myt om det, historiskt sett, enhetliga Sverige. Ett Sverige med gemensam värdegrund, en enhetlig etnisk bakgrund och en gemensam historia. (Och en gemensam TV-kanal kan jag lite skämtsamt tillägga.) Men är myten sann? Har vi verkligen någonsin haft en gemensam värdegrund? Vad skulle den i så fall ha bestått av? Har överklassen och underklassen i Sverige historiskt delat en gemensam värdegrund? Bönder, borgare, präster och adel kämpade mot varandra under århundraden med näbbar och klor. Och under dem alla fanns pigor, drängar, daglönare, backstugsittare, spinnerskor etc. osv. Vad hade de gemensamt med de fyra stånden?

Sverige har inte heller etniskt varit ett homogent samhälle. Vi har samer, finnar, valloner, skottar, holländare etc. osv. Uppräkningen skulle givetvis bli mycket längre om vi räknade in alla nationaliteter som kommit till Sverige efter kriget. Kan också påminna om att Sverige, från någonstans på 1200-talet till 1809 utgjordes av två delar, där den östliga halvan var finskspråkig.

Men den svenska historien är väl ändå gemensam? Javisst, men om historien skall vara samlande måste det finnas en gemensam accepterad tolkning. Jag tar här bara upp historien från 1800-talets mitt och framåt. Kan vi bygga en gemensam identitet ens om vi ser på historien på så kort sikt? Jag kan se striderna kring tolkningen av demokratins genombrott. Än värre strider om arbetarrörelsens betydelse för vårt moderna välfärdssamhälle. Ännu större problem skulle vi få när vi kommer till efterkrigstidens historia. Hur ska invandringen tolkas? Dess betydelse för den svenska ekonomin och orsakerna till flyktinginvandringen? Jag är övertygad om att vi snart skulle vara tillbaka på ruta ett och få sitta med rynkade pannor och fundera: Var ska vi hitta det gemensamma svenska, som invandrarna skall integreras till?

Jag har väl ingen lösning, men för diskussionens skull. Hur vore det om vi försökte hitta en gemensam grund i det faktum att en svensk kan vara svart, vit, gul eller röd? Kort sagt – det finns ingen speciell svensk etnicitet. Vidare att en svensk kan vara lutheran, katolik, muslim, jude, ateist eller helt enkelt inte bry sig om någon etikett alls. En svensk kan känna sig som turk, finne, arab, somalier eller vilken bakgrund de nu vill kännas vid.

Jag tror och är övertygad om att det vore fullt möjligt, men under en förutsättning. Att den gemensamma värdegrunden är tolerans och öppenhet mot olikheter, som vi alla, infödda som invandrare måste acceptera. Att vi är stolta över vår mångkulturella identitet. Det skulle enligt min mening berika begreppet att vara svensk. Vore inte det något att samlas runt?

Annonser

Eeva Kilpi – två dikter.

30 mars, 2007

Det händer ibland att jag funderar över vad jag baserar mina erfarenheter och åsikter på. Mycket ofta dyker en roman eller en dikt upp i minnet. Jag är övertygad om att jag delar den erfarenheten med många andra. Skönlitteratur och dikter är klart underskattade kunskapskällor. Som de flesta män har också jag grubblat över hur kvinnor egentligen tänker och då ska man ju givetvis inte fråga andra män. Det leder bara till att man dricker för många pilsner och sitter och vojar sig. Man ska fråga kvinnor och en kvinna som jag ofta frågat, bland många andra, är Eeva Kilpi. Här kommer två smakprov ur Sånger om kärlek:

 

Kunde man få knulla för en hundring? Sa han till mig

vid busshållplatsen klockan 0.42

med de tomma frostiga gatorna omkring oss.

Först skakade jag på huvudet, men sa sen:

inte för pengar, men om du dammsuger och diskar.

Då vägrade han i sin tur

och vände sig nedslagen bort för att gå sin väg.

 

Kvällsbön:

– ske avsikt.

 

Världens artigaste bön:

– Kom Gud, bastun är färdig.

 

Den väckarklockelöses bön i skogen om hösten:

– Väck mig på morgonen, Gud,

så jag kan ta min bil till verkstan.

 

En onödig bön:

– Gode Gud, ge mig denne man

och hjälp mig att utan smärta skiljas

från honom till slut.


Hurra, du är godkänd! Men till vad?

28 mars, 2007

Vi ska tydligen få ett nytt betygssystem, med fler betygsnivåer än det nuvarande. Betyg ska också, vad jag förstår, kunna ges tidigare än i dag. Personligen är jag mycket tveksam till betyg överhuvudtaget. Det är svårt att ge rättvisande betyg, vilket en undersökning i Hudiksvall visade, som Hudiksvalls Tidning redovisat.  Jag skrev om den undersökningen för en tid sedan. Jag följde upp med en, något mer personlig erfarenhet av hur betyg kan sättas.

Jag tror inte att svårigheten att sätta rättvisande betyg underlättas av fler betygssteg. Lärarna kommer också i fortsättningen vara påverkade av sympatier och antipatier mot enskilda elever. Där en lärare ser en frågvis och intresserad elev, ser en annan bara en stökig och uppkäftig. 

I natt avstår jag från att fördjupa mig i betygsdebatten, utan frågar mig i stället, vad innebär betyget ”godkänd”? Betygssteget ”godkänd” spelar stor roll i skoldebatten. Från och till får vi läsa larmrapporter att si och så många elever inte blivit godkända i ett eller flera kärnämnen. Det talas om kris för skolan och att kunskapskravet måste stärkas. Statsmakten måste ju haft en tanke med att lägga nivån för godkänd där den för ögonblicket ligger. Om en elev kämpar sig genom grundskolan och blivit godkänd. Vad är eleven godkänd till? Får eleven fritt välja vilket gymnsieprogram han eller hon vill studera?

Givetvis gäller samma frågeställning gymnasienivån. Vad innebär det att vara ”godkänd” i alla ämnen? Jag vet att det innebär att eleven är behörig att söka till universitet och högskolor, men är de garanterade plats? Om jag inte totalt missförstått den information jag fått,  kommer man tydligen inte långt med enbart godkända betyg. Det finns ungdomar som jag pratat med som på fullt allvar hävdar att krävs minst ”väl godkänd” för att vara ”godkänd.”

Kan det vara så illa att statsmakten bara huggit till en godtycklig gräns för godkänt, men i realiteten utgått från en högre gräns.  Frågan kvarstår – vad är eleven godkänd för, när han eller hon blivit ”godkänd”?


Hjältar i det tysta

27 mars, 2007

Ibland förundras jag över hur lättvindigt vi bedömer människor vi möter. Ofta sker bedömningen efter vilken social, etnisk eller politisk grupp personen tillhör. Alla moderater är kallhamrade, ondsinta egoister. Inte har de medkänsla och inte läser de god litteratur heller. Det är bara politiskt korrekta människor, som inte ser att zigenare är tjuvaktiga. Muslimer är fundamentalister och hatar västerlänningar.  Varje gång jag möter sådana svepande omdömen tänker jag på Eric Silvers ”Hjältar i det tysta”.

I boken berättar Silver om ett antal människor som riskerade både sitt eget och anhörigas liv för att rädda andra människor undan förföljelse och död i nazismens Europa. Det handlar om människor med olika social bakgrund, skilda nationaliteter och skilda trosuppfattningar. Det radas upp det ena människoödet efter det andra, det är lärarinnor, diplomater, kyrkliga dignitärer, präster, soldater, vakter. En del som t ex Schindler räddade många. Andra räddade bara en. Ofta sker hjälpen spontant och utan eftertanke. Det är inte en överlagd handling, utan mer en omedelbar reaktion på ett rop om hjälp.

Som sagt det intressanta är, att det inte går att hitta någon entydig politisk ideologi, eller någon speciell social bakgrund eller religiös tillhörighet som förklaring till varför de inte kunde säga nej, när så många andra gjorde det. Inte heller var alla några moraliska föredömen. Andra var helgon. När jag läste boken funderade jag ofta över varför vi frågar var ondskan kommer ifrån. Istället borde vi fråga oss var får godheten sin näring? Den finns ju bevisligen. Det skrämmande är att jag inte kan förutse hur jag själv skulle agera i motsvarande situation. Inte heller kan vi förutsäga vem som skulle räcka oss en hjälpande hand om livet stod på spel. Därför kan det vara klokt att inte döma och demonisera enskilda människor vi möter oavsett vilken tro eller parti de tillhör. Det kan vara den räddare i nöden vi har behov av i framtiden.

Till sist ett judiskt visdomsord ur boken: ”Den som räddar en enda människas liv, den har räddat hela världen.” 


Finns det en direktörsgen?

26 mars, 2007

Ett hjärta Rött frågar i ett inlägg om girigheten har någon gräns? I en kort kommentar hävdade jag att det inte finns någon gräns för girigheten. Gick till mitt arkiv och hittade ett kort inlägg om mina gentekniska funderingar.  

När jag läser artiklar i tidningar eller ser på inslag i TV om bonusar, fallskärmar och A-kassa, har jag mer och mer börjat fundera över vad det är för människosyn, som döljer sig bakom alla dessa företeelser. Jag blir inte övertygad av alla de ekonomiska teorier, som frodas i debatten. Jag skulle hellre åta mig att bevisa Guds existens, än att försöka mig på att bevisa att nationalekonomi är en vetenskap. Det verkar mest tro och tyckande. Inget fel i det, men då borde, i ärlighetens namn, också människosynen bakom de ekonomiska teorierna redovisas.

De höga direktörsbonusarna brukar motiveras med, att då anstränger de sig lite extra och det gagnar både aktieägarna och de anställda. Det är fullt möjligt att det är så, men då ställer jag mig frågan: Borde det inte också gälla alla anställda på företaget? Varför är det bara direktörer, som förväntas göra en bra insats om de får hög lön och som grädde på moset en bonus, om företaget går bra? Har direktörerna en liten direktörsgen, som vi andra inte har? Enligt mina kunskaper i biologi, så finns det ingen sådan gen. Varför anses det då som självklart att det vore förödande för företaget, att ge alla högre lön och en rejäl bonus? Enligt direktörslogiken, borde företagen istället blomstra än mer och vi kunde se framtiden an med tillförsikt!

Det talas mycket om något som kallas trygghetsnarkomaner. Jag har börjat inse att det är ett stort problem för företagen, men också staten, landstingen och kommunerna. Alla dessa chefer och direktörer, som tydligen inte kan sova gott om nätterna om de inte har en rejäl fallskärm. Inte av sidentyg, utan ett rejält avgångsvederlag och en ännu rejälare pension. Jag börjar inse att mina biologikunskaper är föråldrade. Det var ju ändå 40 år sedan jag gick i skolan. Det måste finnas en direktörsgen! För vanligt folk förväntas ju glada och lyckliga gå till sina arbeten och lite då och då bli friställda. De förväntas inte behöva någon större trygghet, utan nöja sig med en liten A-kassa, som de i motsats till direktörernas fallskärmar, får vara med och finansiera med skattade pengar. Skulle de, i motsats till direktörerna, sluta sina anställningar innan de blir friställda, då får den vanlige anställde vänta extra lång tid på den lilla A-kassan, som de medfinansierat med skattade pengar. Chefer och direktörer kan själva utlösa sin fallskärm. Märkligt fenomen det här.

 Undrar när det kommer en doktorsavhandling om direktörsgenen eller minst en larmrapport från Statens folkhälsoinstitut om trygghetsnarkomanin bland landets högre chefer och direktörer? Undrar om farsoten går att hejda?


Rättvis fördelning eller välgörenhet?

25 mars, 2007

”Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickaren. Och det kommer en dag då det blir än värre, men då, då kommer vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen från Tyskabergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära våra sängar, begära? Nej ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag fått, och ni ska äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…”

 

De här meningarna ur Röda Rummet av Strindberg har sen jag var tonåring följt mig och varje gång jag läser raderna eller påminner mig dem får jag gåshud. Orden riktar sig till välgörenhetskvinnor, som inte bara gör gott, utan förväntar sig tacksamhet och någon form av underkastelse. Välgörenhet ges alltid på givarens villkor och kan när som helst dras tillbaka. Den skapar underlägsenhetskänslor och ilska.

 

I Sverige organiserade sig underklassen och i kraft att de var i majoritet, kunde de bestämma hur mycket de besuttna skulle bidra till den gemensamma fördelningen. Givetvis var inte de besuttna alltför glada över den utvecklingen. ( Att de mer välbeställda i Sverige idag upplever en situation där skatterna inte längre känns betungande är en annan historia.) Citatet ur Röda Rummet kommer nog att få aktualitet i en ganska snar framtid. Det får bli underlag för en framtida fundering.

 

Idag vill jag påminna om, att vi globalt upplever en liknande situation. 20 % av mänskligheten utnyttjar 80 % av jordens tillgångar och de övriga 80 % får nöja sig med 20 %. Vi ser bilderna i TV och läser i tidningarna hur ilskan växer runt om i världen. Vi försöker kollektivt att värja oss genom att ge bistånd och det är bra. Vi diskuterar hur vi ska uppnå 1 % -målet och känner oss förträffliga om vi når dit. Det moraliska problemet är, att det är vi som beslutar och de andra skall be om hjälp. När lågkonjunkturen kommer (den kommer!) då lär väl våra makthavande partier till leda tjata sitt – ”alla måste spara” – som under lågkonjunkturen på 90-talet. I begreppet ”alla” kommer stora delar av världens befolkning att ingå.

 

Vi börjar så sakteligen få uppleva snickaren från Vita Bergen i global skala. En snickare som, i kraft av sitt flertal, inte bara begär utan tar sin andel av jordens resurser och då räcker inte våra 1 % mycket långt.


Nu har vi ställt till det för oss!

24 mars, 2007

För några dagar sedan var jag både glad och stolt. En arbetsgrupp inom Svenska Kyrkan föreslog att Kyrkan skulle besluta om en vigselakt av samkönade par. De skulle inte behöva gå över en borgerlig vigsel först. Förslaget var långtgående och för min del mycket välkommet. Visserligen fanns det en brasklapp i förslaget, vilket kan visa sig ödesdigert, begreppet äktenskap skulle också i fortsättningen enbart vara förbehållet relationen mellan man och kvinna.

Bara någon dag efter arbetsgruppens förslag kommer en statlig utredning med sitt förslag till ny äktenskapsbalk och vad får vi läsa? Jo, utredningen föreslår en ny och helt  könsneutral äktenskapsbalk! Visserligen, om jag läst rätt, innebär det inget hinder för fortsatt vigselrätt för kyrkor och samfund, men vad hjälper det. Kyrkans inställning är ju att de inte kan viga samkönade äktenskap.

Svenska Kyrkan har fått mängder av kritik från andra kyrkor för sitt ställningstagande, men konsekvensen av vår hållning blir, att inte heller vi erbjuder en kyrklig vigsel av samkönade par. Vi är tydligen i sak eniga med de flesta andra kyrkor i Sverige och världen. Hur kunde det gå så illa?

Jag förstår inte heller det teologiska finliret. I min enfald trodde jag att striden i den världsvida kyrkan gällde synen på homosexualitet.  Nu får vi fåkunniga lära oss, att det är begreppet äktenskap som är den stora teologiska frågan. Det är för mig, och troligtvis för de flesta andra, fullständigt obegripligt att resultatet kan bli att Kyrkan inte längre ens kan välsigna ingångna samkönade äktenskap. Vi tar massor av steg tillbaka, samtidigt som mängder av människor känner sig svikna och kränkta.

Har Svenska Kyrkan med det här vunnit respekt i den världsvida kyrkan? Givetvis inte, Kyrkan kommer att bli kritiserad för vår inställning till homosexualitet och hånskratta åt våra försök att huka oss bakom äktenskapets heterosexuella helighet.

Att försöka sitta på två stolar leder oftast till att man drattar i golvet. Om synen på äktenskapet blir fastslaget, lär Kyrkan få ordentligt ont i sittmuskeln den närmsta tiden.