Tro – en privat angelägenhet?

Det händer allt som ofta att vi kristna får oss till livs: religionen är en privatsak och får inte försöka påverka politiken. Ibland känns det som om många sekulariserade människor blir så illa berörda av kristnas vittnesbörd, att det helst skulle önska att kristna inte försökte påverka överhuvudtaget. Jag har funderat mycket över det här förhållningssättet eller kravet från det sekulära samhället. På ett plan bejakar jag påståendet. Det vore ju inte bra om kristna hade makten i landet genom sina kyrkor eller företrädare. I vart fall skulle ickekristna bli, milt uttryckt, något missnöjda. Jag upplever inte heller att vi kristna i allmänhet har sådana maktambitioner.

 

Men ändå, ingen troende kristen kan stillatigande acceptera sådana påbud eller önskemål från det sekulära samhället. För visst berör budskapet i evangelierna och mötet med Jesus Kristus mig på ett personligt plan och som jag i tro och omvändelse får ta emot som en personlig gåva. Men det innebär inte att jag får stänga frälsningen inne och göra det till en privatsak, som jag praktiserar med andra religiöst intresserade.

 

Som kristen lever jag i världen och har ett ansvar för den. Det innebär att jag ser brister och orättvisor, som inte tillhör Guds avsikt med skapelsen. Tillsammans med andra, är det min kristna plikt att försöka rätta till bristerna och orättvisorna. I detta arbete får jag inte skilja mellan troende eller icke troende, utan samarbeta med alla av god vilja. Den Helige Anden kan använda sig av vem som helst och vem är då jag som skulle våga ifrågasätta? Det innebär att jag som kristen inte nöjer mig med att enbart hjälpa ”de svaga”, utan deltar och uppmuntrar till organisering för förändring.

 

När krafter i samhället vill få oss, att lite så där i skymundan, praktisera vår kristna tro. Måste Kyrkan trotsigt våga hävda: ” Vi är jordens salt och världens ljus. Vi har ett förvaltaransvar inför Gud. Vi kan inte stillatigande se hur jorden skövlas och människor missbrukas! Tillsammans med alla människor, oavsett tro eller icke tro kommer vi att axla det ansvaret och arbeta för en förändring.”

14 Responses to Tro – en privat angelägenhet?

  1. Jah Hollis skriver:

    Det är så här resonemangen som leder till elände brukar börja. Vi har inga maktambitioner. Men…
    Vi som inte delar din tro kan väl trots det ha lika goda ambitioner, eller bättre, än du har.
    Det är när man börjar få för sig att man själv sitter på de enda rätta svaren och lösningarna som man kanske inte låter andra komma till tals.
    Har man diskuterat med fanatiska mormoner eller Jehovas vittnen eller andra sammanslutningar som slåss om våra själar blir man mörkrädd.
    Visst: låt var och en bli salig på sin tro, men lämna mig i fred med vad jag tycker.
    Och man behöver inte vara religiös eller tro på någon gud för att kunna göra en bra insats i livet.
    Många religiösa verkar för övrigt mest intresserade av att bekämpa andra människor och ta livet av sina trosmotståndare eller vad man ska kalla dem. Otrogna hundar, kanske?

  2. LeoH skriver:

    Jah Hollis, nu läser du in något som inte finns i min text. Ingenstans skriver jag att du eller någon annan måste tro på någon gud för att göra bra insatser i livet. ”Tillsammans med andra, är det min kristna plikt att försöka rätta till bristerna och orättvisorna. I detta arbete får jag inte skilja mellan troende eller icke troende, utan samarbeta med alla av god vilja.” Att jag har en kristen tro som grund för mitt engagemang mot världens orättvisor borde väl inte störa. Det intressanta är väl vilka orättvisor vi gemensamt vill bekämpa?

  3. vicke skriver:

    Ja, vi måste alla axla vårt ansvar och se till att vi kan mötas som vänner oavsett tro! Se nu till att du får en härlig dag och sköt om dig!
    Vicke
    http://www.vicke.be/min_blogg.htm

  4. kyrksyster skriver:

    Leo… du tänker så rätt. Jag känner ju in samma frustration… Allt oftare möter man dessa utfall som polarn överst i raden. De vet noll om vad kristen tro är för något. De är proppfyllda av fördomar, lögner och hat.

    Och det som kyrkan i alla tider bekämpat – ondskan – projicerar man nu på kyrkan istället. Man beskyller kyrkan för att vara orsak till allt ont.

    Allt mer får vi känna att vi blir hatade och förföljda… allt mer vill man sätta os i karantän och förbjuda oss att påverka… inte ens våra barn ska vi få fostra i kristen tro om vissa får som dom vill.

    Ja… undrar vilken tid vi lever i….

  5. LeoH skriver:

    Kyrksyster, hur var det Jesus sa? Om de (lärjungarna) inte talar kommer dessa stenar att tala.

  6. tobbe skriver:

    Att kyrkan i alla tider skulle ha motverkat ondska är inte direkt sant. I större delen av historien så är det just kyrkan som har stått för illdåden. Ens privata tro ska inte blandas i det politiska arbetet. Se bara på usa där kyrkan har stor makt. Där höll dom på ett tag och lade sig i skolan tex vilket inte var bra. Dom håller även på att lägga sig i kulturen och försöker cencurera och ställer allmänt till oreda. Att man har en tro är okej men man ska aldrig försöka påtvinga andra människor denna tro . och att bibeln skulle vara överlägsen som guide för hur man ska leva stämmer inte heller. Finns en hel del i bibeln som inte är moraliskt försvarbart i ett modernt samhälle.

  7. LeoH skriver:

    Jag vet inte tobbe om jag i det här inlägget har hävdat att kyrkan i alla tider skulle ha motvrkat ondskan, men det är väl möjligt att det går att tolka så. Jag har ingen privat tro, utan min tro är samhällsinriktad och därför en av mina grunder för politiska åsikter och politiskt arbete. Jag påtvingar ingen min tro, inte mer än vad du gör när du säger att jag har fel. Du hävdar en åsikt offentligt och det har jag full respekt för och förväntar mig samma respekt tillbaka.

  8. tobbe skriver:

    När det gäller den delen med ondskan så var det inte dig som jag bemötte utan kyrksyster som skrev så här ”Och det som kyrkan i alla tider bekämpat – ondskan – projicerar man nu på kyrkan istället. Man beskyller kyrkan för att vara orsak till allt ont.”
    Det poståendet stämmer inte eftersom kyrkan ofta stod för det onda om man ser bakåt i tiden.

    När det gäller att kristna använder tron i politiken så är det något som jag personligen känner att man måste motverka. Det blir aldrig bra och som jag skrev så är usa ett bra exempel på det. och bibeln är inte en bra bok om man ska få fram rättvist och bra samhälle. Finns en hel del orättvisa och ondska i den.

  9. Kalle E skriver:

    Faran med att blanda tro och politik/samhällsuppbyggnad är att vi tillämpar demokrati i det senare, men privata åsikter i det tidigare.

    Ett exempel:

    ”Som kristen lever jag i världen och har ett ansvar för den. Det innebär att jag ser brister och orättvisor, som inte tillhör Guds avsikt med skapelsen. ”

    Om din Gud anser att ingen ska tillbe en annan gud, då är det upp till dig som person att försöka omvända personer som – enligt dig – tror på ”fel” gud. Men om majoriteten i ett val anser att det är ok att tro på alla andra gudar, då går du mot demokratis principer om du försöker motverka detta beslut.

    Just i denna frågeställning blir vi som tror på andra gudar rädda för kristna, som säger att de tror på Gud. Den kristne guden tror nämligen inte på konkurrens, utan anser att det bara finns en gud, och det är en man, och hans son.

    Jag skulle gärna höra hur du ställer dig till frågeställningen ”Hur kombinerar jag tro med demokrati?”

  10. kyrksyster skriver:

    Tobbe blandar ihop makten och kyrkan. Problemet har sällan varit kyrkans inverkan på makten utan maktens grepp om kyrkan. I en tid där ingen frihet fanns för nån fanns ingen frihet för kyrkan heller.
    De världsliga herrarna satte sina män på biskopsstolarna och i abbotshusen. Den världsliga makten höll kyrkan som gisslan och använde den för sina egna syften.

    Men under detta… ofta i kloster… i de små sammanhangen… har kyrkan alltid överlevt. Där har hela tiden motståndet mot ondskan pågått, ibland har den levande ådran fått synas mer och ibland har den förträngts och pressats undan.

    Men det är naturligtvis så mycket enklare att identifiera kyrkan med makten… men då har man precis gått på det som makten vill att man ska gå på…

    Och Bibelns ärende är inte att vi ska föra krig a la Gamla Testamentet, inte heller att ge en regelsamling. Bibelns djupaste budskap är budskapet om en Gud som älskade människan så mycket att han lät sig födas in i vår sargade värld för att rädda oss ur det mörker och den förtvivlan vi hamnar i om vi inte ser hopp.

    En Gud som går bland de lägsta och fattigaste… som delar smärta och lidande… och öppnar en väg ut ur synd och död.

  11. LeoH skriver:

    Kalle, till för några år sedan var jag medlem i Kristna socialdemokrater, Broderskapsrörelsen. Samtidigt var jag också ledamot av kommunfullmäktige i Västerås och en valperiod vice ordförande i Äldre- och handikappnämnden. Jag var kristen och också socialist, tänka sig samtidigt. Är den kristna grundhållningen mer privat än den socialistiska? Jag har varit med om att förlora val och har accepterat, utan några som helst svårigheter, situationen. Trots valförlusten ändrade jag inte ståndpunkt utan ansåg att moderaterna hade fel. Vid det senaste valet var jag inte medlem i något parti, men anser likafullt att moderaterna har fel och tänker hävda det. Du säger. ”men om majoriteten i ett val anser att det är ok att tro på alla andra gudar, då går du mot demokratins principer om du försöker motverka detta beslut.” I Sveriges grundlag är religionsfriheten fastlagd och jag har inga som helst problem att leva med det. Tror inte heller att du kan hitta någon kyrka av betydelse i Sverige som hävdar att religionsfriheten skall upphävas. Däremot anser jag det inte vara att motverka religionsfriheten att försöka nå fler med ett kristet budskap. det är inte konstigare än att jag försöker argumentera för att den borgerliga alliansen skall förpassas oppositionsrollen efter nästa val. Innebär det att jag inte respekterar det demokratiska valresultatet?

  12. Kalle E skriver:

    Tack för ditt svar! Jag tycker att du låter som en mycket genomtänkt och analyserande kristen, något som är otroligt positivt i en värld som denna.

    Jag håller till fullo med om din totala rätt att predika både den kristne gudens fördelar, så väl som socialismens fördelar. Min kommentar “men om majoriteten i ett val anser att det är ok att tro på alla andra gudar, då går du mot demokratins principer om du försöker motverka detta beslut.” syftade till att mer aktivt motverka beslutet, som genom att verka för en mer riktad religionsundervisning i skolorna, genom att motverka byggnadsbeslut för moskéer etc. Att föra politisk kampanj och retorik är alltid ok i en demokrati, den anser jag naturligtvis.

    Men efter detta är sagt, vill jag komma tillbaka till din fråga i början på ditt inlägg:

    ” Ibland känns det som om många sekulariserade människor blir så illa berörda av kristnas vittnesbörd, att det helst skulle önska att kristna inte försökte påverka överhuvudtaget. Jag har funderat mycket över det här förhållningssättet eller kravet från det sekulära samhället”

    Problematiken ligger, som jag ser det, i majoritetens beslut. I vårat sekulariserade, mångkulturella samhälle är det extremt få som fortfarande är aktivt troende kristna. Då det inte längre är ”normalt” (som i ”norm”, inte som i ”psykiskt balanserad”) att vara kristen kommer personer att ifrågasätta varför du är kristen, och misstänkliggöra dig på grund av din avvikande åsikt.

    Som exempel kan vi ta personer som tror på gårdstomten. För två hundra år sedan hade en politiker (om det nu skulle funnits någon sådana) inte höjt många ögonbryn om han hade sagt att han trodde på gårdstomten.

    Eller sovjetkommunismen. På sextiotalet hade det inte varit konstigt om en politiker höjde denna lära till skyarna. Idag ses leninister med lite mer skepticism.

    Vart leder då detta? Det jag vill ha sagt är:

    Istället för att att fråga dig varför du bemöts med skepticism så kan du ta fasta på att så kommer det vara. Inte för att dina åsikter är konstiga. Utan för att majoriteten av Sverige inte tror på det du tror längre. Hur skulle du själv bemöta en asa-troende politiker?

    Så poängen bli då: Vill du få fram ditt politiska budskap utan att bli ifrågasatt som person, så bör du troligen tona ned ditt kristna budskap, eftersom inte så många andra gör den kopplingen längre.

  13. LeoH skriver:

    Att bli bemött med skepticism är inget problem för mig. Det kan t o m vara sunt. Det jag reagerade mot var att bli utnämd till en fara i samhället. Som politiskt aktiv har jag mött människor som tror på astrologi, helande diamanter, själar som går igen + ytterligare knepiga åsikter. Har aldrig haft några problem med det. Jag bedömmer människor efter vad de vill göra för andra. Detsamma skulle väl gälla om jag mötte någon med asatro, möjligen lyfta på ögonbrynet, men sen börja diskutera deras inställning i samhällsfrågor. På samma sätt gör jag med ateisterna i Humanisterna.

  14. Pastor Astor skriver:

    Det är alltid odemokratiskt att försöka tysta andra! Den historierevisionism kyrkan och kristna allt oftare drabbas av är skandalös. Självgodheten och fördomarna hos dem som hävdar att politik och religion inte går ihop, eller att tron är en privatsak (en punkt på sossarnas partiprogram under många år) kan möjligen matchas av deras okunskap. Tron förutsätter samhällsengagemang! Tron aktiverar ansvarstagande och hopp om en bättre framtid för alla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: