Jag är svensk, men kanske lite finne också?

Under de senaste åren har det talats och debatterats mycket kring frågan om den svenska identiteten och behovet av att alla i Sverige samlas kring något gemensamt. Förslag om att hitta någon gemensam kulturell identitet har varit många. Samling kring en gemensam litterär kanon var ett stort diskussionsämne förra året. Samling kring historien är ett nytt förslag. Vi sitter här med rynkade pannor och grubblar över hur vi ska kunna integrera invandrare och människor med invandrarbakgrund till något svenskt. I botten finns en känsla av att något gått förlorat. Det är den känslan SD spelar på och kanske rent av bidrar till att de kommer in i riksdagen vid nästa val.

Det finns en stor myt om det, historiskt sett, enhetliga Sverige. Ett Sverige med gemensam värdegrund, en enhetlig etnisk bakgrund och en gemensam historia. (Och en gemensam TV-kanal kan jag lite skämtsamt tillägga.) Men är myten sann? Har vi verkligen någonsin haft en gemensam värdegrund? Vad skulle den i så fall ha bestått av? Har överklassen och underklassen i Sverige historiskt delat en gemensam värdegrund? Bönder, borgare, präster och adel kämpade mot varandra under århundraden med näbbar och klor. Och under dem alla fanns pigor, drängar, daglönare, backstugsittare, spinnerskor etc. osv. Vad hade de gemensamt med de fyra stånden?

Sverige har inte heller etniskt varit ett homogent samhälle. Vi har samer, finnar, valloner, skottar, holländare etc. osv. Uppräkningen skulle givetvis bli mycket längre om vi räknade in alla nationaliteter som kommit till Sverige efter kriget. Kan också påminna om att Sverige, från någonstans på 1200-talet till 1809 utgjordes av två delar, där den östliga halvan var finskspråkig.

Men den svenska historien är väl ändå gemensam? Javisst, men om historien skall vara samlande måste det finnas en gemensam accepterad tolkning. Jag tar här bara upp historien från 1800-talets mitt och framåt. Kan vi bygga en gemensam identitet ens om vi ser på historien på så kort sikt? Jag kan se striderna kring tolkningen av demokratins genombrott. Än värre strider om arbetarrörelsens betydelse för vårt moderna välfärdssamhälle. Ännu större problem skulle vi få när vi kommer till efterkrigstidens historia. Hur ska invandringen tolkas? Dess betydelse för den svenska ekonomin och orsakerna till flyktinginvandringen? Jag är övertygad om att vi snart skulle vara tillbaka på ruta ett och få sitta med rynkade pannor och fundera: Var ska vi hitta det gemensamma svenska, som invandrarna skall integreras till?

Jag har väl ingen lösning, men för diskussionens skull. Hur vore det om vi försökte hitta en gemensam grund i det faktum att en svensk kan vara svart, vit, gul eller röd? Kort sagt – det finns ingen speciell svensk etnicitet. Vidare att en svensk kan vara lutheran, katolik, muslim, jude, ateist eller helt enkelt inte bry sig om någon etikett alls. En svensk kan känna sig som turk, finne, arab, somalier eller vilken bakgrund de nu vill kännas vid.

Jag tror och är övertygad om att det vore fullt möjligt, men under en förutsättning. Att den gemensamma värdegrunden är tolerans och öppenhet mot olikheter, som vi alla, infödda som invandrare måste acceptera. Att vi är stolta över vår mångkulturella identitet. Det skulle enligt min mening berika begreppet att vara svensk. Vore inte det något att samlas runt?

Annonser

5 Responses to Jag är svensk, men kanske lite finne också?

  1. nologo skriver:

    Om alla svenskar samlas kring något de hittar är gemensamt så blir väl alla de ”ogemensamma” (tex. länder omkring) utknuffade från den gemenskapen. Är det så klokt tänkt egentligen?
    Varför inte tänka som Tomas Di Leva? Vi är alla världsmedborgare eller ett med samma universum.

    Fuglesang fick tex. en helt annan världsbild sen han gjorde sin rymdresa. Tänk om vi alla kunde se oss själva från den bilden. En jord vi måste värna om, vi…, vi alla som lever på denna lilla grönblåa planet. En liten planet i detta stora universum!

  2. LeoH skriver:

    Nu har du fått mig att fundera! Jag har läst mitt inlägg några gånger och hoppas verkligen inte, att inlägget kan tolkas så, att jag utesluter någon eller gör oss svenskar till bättre än andra. Min avsikt var, att bredda begreppet att vara svensk. Får väl försöka vid något tillfälle, när jag tänkt ytterligare något varv, förtydliga tankegången. Tack för påpekandet, nologo!

  3. nologo skriver:

    Nejdå LeoH, jag tror jag förstått hur du menar men ytterligare förtydliganden kanske inte vore så dumt.

    Det jag tänker är att svensken genom tiderna har förändrats, förflyttats och beblandats, lika som de flesta folkslag i världen. Vad som då skulle kunna tolkas som ”ursvenskt” är svårt att säga. Har vi människor några likheter med de urbefolkningar som finns kvar egentligen, såsom samer, indianer, aboriginer mfl. Inte något alls skulle jag vilja säga. Men de ”urbefolkningarna” har troligen mera att samlas kring än vad vi har.

    Att hålla vid traditioner kan ju vara ett sätt. Men vad är då en svensk tradition? För mig är det bla dans runt midsommarstången, julfirandet också men den är väl mera världsomspännande. Jultomten är importerad från Tyskland, före det kom julbocken och knackade på dörren och kastade in ett paket. Att sen Ansgar, eller rättare sagt ”de högre” inom den kristna kyrkan, kom på den briljanta idén att lägga kristi födelse i samband med julen när man förstod att man inte kunde ta bort detta hedniska firande utan att möta massivt motstånd är rent formidabel.

    Jag har ingenting emot kristna kyrkan eller någon annan tro heller. Men för mig som person är det viktigt att veta mitt ursprung, att se de förändringar som skett genom seklerna, påverkansfaktorer och samband, för att slutligen förstå min identitet, mitt ”resultat”, som fortsätter vidare i mina barn osv. I detta sökande har jag blivit ”mindre svensk” och mycket mera Europe, världsmedborgare.
    Jag har svårare att hitta någon skrift som står för Sverige, tex typ Eddan på Island. Sverige var nog alldeles för obildat vid den tidpunkten eller så har de böckerna förstörts.

    Men ändock är det för många människor mycket viktigt att ha en ”grund” att stå på, en grundtrygghet som man kan luta sig tillbaka på och som oftast baseras på materiella ting eller en övernaturlig tro av något slag.

    Att rätt och slätt inneha svensk medborgarskap då? Då kan vi precis som du själv säger samlas, svarta, röda, vita och gula, hur vi än känner oss som och vilken religion vi än tillhör eller inte tillhör.
    Vi kan samlas runt eldstaden och låta ett bröd gå runt.
    ELD för värme och BRÖD för föda är väl något som verkligen är uråldrigt för människan oavsett var vi bor i världen.

    Slut på idéer för den här gången! 😉

  4. LeoH skriver:

    Det här med identitet är knepigt. När jag bodde i Finland ansåg jag mig svensk. Pappa var svensktalande och mamma finsktalande. Vi bodde i Jakobstad, i en helt svensktalande omgivning. Jag gick en termin i en svensk skola. Var också aktivt tvåspråkig. När vi fluttade till Sverige 1952, slogs jag som en galning när en skolkamrat kallade mig för finndjävel. Jag som var svensk! Under många år brukade jag säga att i Finland var jag svensk och blev finne när jag flyttade till Sverige. Efter alla dessa år är fortfarande hockeymatcherna mellan Sverige och Finland nagelbitande rysare;-)

  5. LeoH skriver:

    Reblogga detta på Tankar i natten och kommenterade:

    Av skilda anledningar har jag haft anledning att fundera över frågan om svensk kultur. Om Mona Sahlin sagt att det inte finns någon svensk kultur, så har hon givetvis fel. Visst finns det, inte bara en, utan flera svenska kulturer. De som hävdar att det finns en enhetlig svensk kultur har också fel. Det är det som jag försöker visa i mitt inlägg från mars 2007.
    Ivar Lo-Johansson hävdade på sin tid att Moberg hade fel i sin svenska historia, när han glömde att det fanns ett folk under bönderna. Drängar och pigor t ex. Klasserna i Sverige hade skilda kulturer och värderingar.

    Den senaste tiden har jag fått ytterligare skäl att fundera över det här med svensk kultur, nu när jag vill bli upptagen i Katolska kyrkan. Jag firar mässa i Jesu Hjärtas kapell i Sörforsa och orsaken till att det finns ett katoslkt kapell i Sörforsa är det det i slutet av 1800-talet flyttade yrkesarbetare från Böhmen, Österrike, Ungern, Irland och andra länder i Europa.
    De hade ett behov av ett katolskt kapell och i början på 1900-talet invigdes det katolska kapellet. Det känns skönt att delta i mässan och känna tacksamhet till alla arbetare från stora delar av Europa som byggde kapellet.
    I dag är kapellet en del av Katolska församlingen i Gävle och vår kyrkoherde fader Damian är född i Nigeria.
    Visst är vi en del av den svenska kulturen? Samtidigt som församlingen är en del av en världsvid kyrka. Det känns skönt att delta i mässan, där stora delar av världen är närvarande och ändå veta att detta är helsvenskt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: