De slår mot hjärtat!

22 mars, 2007

Den moderatledda alliansregeringen har i dag lagt ett förslag, som ytterligare skärper villkoren för de arbetslösa. Förslaget fick mig att gå till mitt eget lilla arkiv och leta fram ett inlägg jag skrev i oktober förra året. Inlägget känns fortfarande i högsta grad aktuell. Vill ni läsa en förträfflig analys av själva förslaget rekommenderar jag att ni går till bloggen Ett hjärta Rött. I allt väsentligt ansluter jag mig till en hennes kritik av förslaget. Nu till inlägget från i oktober.

Det är intressant att se hur strategiskt de två senaste Moderatledda regeringarna agerat och agerar. Mycket kan man säga om Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt, men strateger är dom.

När Carl Bildt tillträdde efter valet 1991 var ett av de första besluten att ta bort statliga anslag till facklig förtroendevalda -, och facklig medlemsutbildning. Jag kommer inte ihåg den exakta summan, men i ett slag försvann den ekonomiska grunden för utbildningar om MBL och arbetsmiljö. Samtidigt försvann också medlen till utbildning av studieaktiva i facken och mycket av medlemsutbildningen. Vid den tiden var jag facklig studiesekreterare på ABF-distriktet i Västmanland och såg hur pengarna bara försvann och också stor del av den fackliga utbildningen med dem. Det var ett mycket strategiskt beslut av den Moderatledda regeringen. Givetvis förnekades det på det bestämdaste att syftet var att slå mot fackföreningsrörelsen i allmänhet och LO i synnerhet. Det talades mycket om behovet av besparingar och effektiviseringar, men faktum kvarstår att fackföreningsrörelsen fortfarande lider av sviterna från beslutet i början av 90-talet.

 

I dag slår den nya Moderatledda regeringen återigen mot fackföreningsrörelsen, men nu drabbas den enskilda medlemmen också mer direkt. Höjningen av avgiften till A-kassan och borttagandet av avdragsrätten gör att enskilda medlemmar börjar fundera om de har råd att vara med i både fackföreningen och A-kassan. Besluten slår mot fackföreningsrörelsen i allmänhet och LO i synnerhet. Givetvis är inte syftet att undergräva fackets styrka. O nej, det gäller att skapa arbeten! På vilket sätt en sänkt A-kassa och höjda avgifter i sig skulle skapa nya arbeten, det har inte regeringen kunnat förklara. De vill och kan inte säga: om allt fler vänder facket ryggen, desto lättare blir det för arbetsgivarna att sänka löner. Fackets företrädare får allt svårare att kontrollera att kollektivavtal följs eller om det överhuvudtaget finns kollektivavtal.

 

Det nya den här gången, jämfört med 1991, är att det finns en mer målmedveten ideologisk retorik mot facket. På samma sätt som när det gällde fastighetsskatten, så är det inte storföretagens intressen de företräder. Nej, nej det är den lille småföretagaren, som krossas under tyngden av det starka och mäktiga LO, som måste försvaras. LO, som tydligen älskar att äta upp småföretagare till frukost. Är argumentationen sann? Givetvis inte. Det enda LO kräver är, att småföretagare som stora, sluter kollektivavtal, tecknar de försäkringar som avtalet kräver och betalar avtalsenlig lön. Mer är det inte. Detta anser tydligen företagen vara tyngande. Nu ser vi sambanden – höjda avgifter, sänkta ersättningar – svagare fack, sänkta löner. Vilka jublar? Småföretagen? Kanske, men med allsäkerhet, storföretagen. De kommer att bli de stora vinnarna om strategin håller.

 

Till sist, varför är den borgerliga regeringen så mån om att försvaga facket? Ekonomin är en viktig förklaring. men än viktigare är att ett försvagat fack försvårar för de röd/gröna att komma tillbaka och vinna nästa val. Ett starkt och livaktigt fack är vänsterns hjärta och den slår de borgerliga strategiskt emot. Det är en livsviktig uppgift för alla att uppmuntra och stärka alla som kan tänka sig att lämna facket, att ompröva sitt beslut. Det måste bli vårt strategiska mål under kommande fyra år.

Annonser

Inte heller jag dömer dig…

22 mars, 2007

Gå nu, och synda inte mer. Joh. 8:11

Ovanstående citat från Johannesevangeliet, handlar om den kända berättelsen om äktenskapsbryterskan som de skriftlärde frågar Jesus om hon skall stenas. Många känner till svaret – ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne” Alla går därifrån och Jesus frågar kvinnan: ”var det ingen som dömde dig?” Kvinnan svarade ”Nej, herre” Sen kommer ovanstående citat. Ni får ursäkta att jag som vanligt varit alltför omständlig, men själva händelseförloppet är betydelsefullt. Jesus verkar inte vikta synder, det är inte så att sexuellt relaterade synder skulle vara mer ”syndfulla” än andra. Men det märkliga är att Jesus inte dömer! ”Inte heller jag dömer.” Det är ju inte vilken person som helst som uttalar orden – det är Gud själv!

Nu kanske någon frågar sig – finns det ingen synd? Jomenvisst finns det synd. Jesus säger ju till kvinnan: ”Gå nu, och synda inte mer.” Det finns alltså synd och vi människor bör akta oss för synden. Det är inte en fråga om Gud vill ha självständiga eller spaka och lydiga människor, utan Gud vill att vi ska lyssna och lyda. Samtidigt varnar Gud oss från att döma. Den Kristna kyrkan måste hantera med kärlek och omtanke vad vi binder jorden. Att många av oss kristna t ex är tveksamma till dagens sexuella frigjordhet beror i de flesta fall inte på sexualskräck, utan vi ser med förskräckelse på vad den kan leda till för samhället och individen.

 

Men samtidigt får vi inte glömma att synd är mer än sexuella vanor. Det är en stor synd att t ex baktala någon. Att mobba, att låta bli att hjälpa, när vi kan hjälpa, att gå förbi någon nödställd som ligger på gatan, att inte försöka hindra misshandel. Det är mycket som är synd. Att vi inte vågar ställa oss vid sidan av mobboffret och säga ifrån, kan vara ett försvar, men det är likafullt en synd, där vi inte gör Guds vilja. Det räcker inte med att tro Guds vilja, det gäller att göra Guds vilja.

 

Vi människor klarar inte av att till alla delar göra Guds vilja och därför finns förlåtelsen och nåden. Att jag med stort engagemang har talat om nåden och förlåtelsen, innebär inte att jag eller någon annan är fria att göra som vi behagar. Vi har att försöka. Vi misslyckas varje dag och har all anledning att bekänna våra skulder och be om förlåtelse. Både på det individuella planet, som det kollektiva.


Är Jesus relevant i dag?

21 mars, 2007

I dessa dagar då det diskuteras mer eller mindre upprört om förslaget att Svenska Kyrkan skall erbjuda en juridiskt bindande vigselakt för samkönade par. Förslaget har väckt många känslor, ilska och sorg, men också glädje och stolthet att över att få tillhöra en kyrka, som vågar bryta med traditionen och föra evangeliet in i en ny tid.

Satt här och läste min ständiga nattliga följeslagare – andaktsboken ”Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer av Charles Ringma. Texterna för den 21 mars har direkt relevans för våra reflektioner kring dagens brännande frågor i våra kyrkor.

”Då frågade han dem: ‘Och ni, vem säger ni att jag är?’ Petrus svarade: ‘Du är Messias.” Markus 8:29

                      Frågan om relevans

”Den fråga jag ständigt återvänder till är: Vad är kristendom, och vem är Kristus själv – för oss i dag?” ur Motstånd och underkastelse. 

”Kristendomen existerar aldrig i ren form. Den tar sig alltid uttryck i olika kulturers former. Men eftersom kulturer och samhällen förändras blir vissa former med tiden irrelevanta. Och varje gång aktualiserar det frågan: Vad är kristendomen för oss i dag? Frågan om dess relevans är ständigt aktuell. Det uttryck som kristendomen tog under sjuttonhundratalet behöver inte nödvändigtvis betyda något för oss i dag. Vi lever i en helt annan tid. Men vad betyder Jesus för oss i dag? Hur kan hans död, uppståndelse, ord och handlingar i dag forma och upplysa oss i vår strävan efter att leva ett liv som hans lärjungar? Svaren är aldrig självklara, men att vi ställer oss frågan är ett steg i rätt riktning.”

Ord att tänka på: Jesus är inte bara mannen från Galileen utan även historiens Herre. Hans liv ger styrka och relevans för vår tids frågor. 


Kristet vänsterperspektiv – vad är det?

20 mars, 2007

 Har fått några intressanta kommentarer på mitt inlägg om ”Tro – en privat angelägenhet?” Kommentarerna hävdar att det är farligt och rent av odemokratiskt att blanda in kristen tro i politiken. Ja, att jag rent av skulle motverka religionsfriheten i landet. Jag presenterar min blogg som ”funderingar över samhällsutvecklingen från ett kristet vänsterperspektiv”. Det kanske är på sin plats att jag något kort skriver vad jag egentligen menar med det.

För mig innebär ett vänsterperspektiv att alltid ha utsiktspunkten underifrån för alla samhällsanalyser. Ett vänsterperspektiv förutsätter att jag vågar ställa naiva frågor. Varför är en del fattiga och andra rika? Varför måste en del hungra och andra kan äta sig mätta? Varför anser sig en del länder ha rätten att lägga under sig andra länders resurser? Är det en ordning given av Gud eller finns det andra förklaringsmodeller? Eftersom jag inte tror att nuvarande ordning är Gudagiven, utan bygger på mänskliga beslut, måste jag på olika sätt ta en strid mot orättfärdiga och destruktiva strukturer. För mig var det ett lätt val att ansluta mig till den politiska vänstern, men ett vänsterperspektiv förutsätter inte lojalitet mot organisationer, utan ett i alla lägen fasthållande vid underifrånperspektivet. De fattiga och förtryckta får ingenting av organisationer, utan de tar sig rätten. Därför får de aldrig släppa kontrollen över sina organisationer. Vilket de har gjort, åtminstone i vårt land.

Det kristna perspektivet har samma grund. Orättvisor och förtryck är inte Gudagivna. De är ett brott mot Guds lag. Det försvårar utvecklingen mot en ny skapelse. I dagens kyrkor är inte sådant förhållningssätt alltför synligt. För min del innebar det att jag under många år vände Kyrkan och tron ryggen. La hela min kraft på en politisk förändring. Under 80-talet läste jag om befrielseteologin i Latinamerika och upptäckte eller insåg att en kristen tro mycket väl kunde kombineras med en politisk kamp för rättvisa och människovärde. Ja, att förutsättningen för kristen tro är identifikationen med sådan kamp. Bl. a läste jag Per Frostins bok ”De fattigas evangelium – befrielse för svenskar?” Befrielseteologin visade att kristen tro förvaltas bäst när de kristna är obrottsligt lojala med de fattigaste, för de upplever sitt Golgata varje dag. Ett kristet förhållningssätt är inte att lappa och plåstra, utan att stå på den fattigas sida i kampen mot överheten och orättfärdiga strukturer.

Ställningstagandet kräver, inte lojalitet med kyrkor, utan med de undertryckta. Det ska inte avkrävas trosbekännelser, utan den kristne står där mittibland dem och säger: ”Er kamp är rättfärdig. Jesus är med er alla dagar.” Eller som en känd negro spirituals säger – ”Let my people go” En tänkesats, som var vägledande för mig under ett antal år: Bibeln visar vad Gud vill och Marx förklarar hur ondskan arbetar och verkar.

Partier och kyrkor tenderar att glömma eller förtränga perspektivet underifrån, men de fattiga gör det inte. Klarar inte nuvarande partier eller kyrkor av uppgiften, kommer det att skapas nya partier och nya kyrkor.


Det mesta är säkert redan sagt!

19 mars, 2007

Jag vet inte hur många bloggar jag besökt i dag som handlat om Mona Sahlins installations tal. Tror inte att jag kan tillföra någon ny och unik analys, men det hjärtat är fullt av, talar munnen. Talet var skickligt upplagt och det är jag inte förvånad över. Det är inte heller förvånande att det inte fanns mycket av konkreta förslag på åtgärder. Installationstal är ju i första hand till för att med stora penseldrag ange en färdriktning och bidra till god stämning i partiet. Jag ska bara lite kort kommentera tre frågor i Mona Sahlins tal, som jag upplever som viktiga och som kanske något lite antydde en ny färdriktning.

När hon talade om jobben var hon riktigt tydlig. Det skulle komma förslag på en kraftfull arbetslöshetsförsäkring, som skall underlätta omställning i en föränderlig värld. Hon var samtidigt mycket klar i sitt uttalande, att alla skulle bidra efter förmåga. Tror inte att vi kan vänta oss någon förändring i de mer hårda bedömningarna för att få A-kassa eller sjukpenning. Däremot var det glädjande att hon så tydligt markerade att det måste bli ett slut på att underbetala den offentliga sektorns kvinnor. Där var det nog en hel del kommunalråd som inte applåderade alltför entusiastiskt.

Partiet måste ändra på attityden till småföretagare och entreprenörer. Hoppas verkligen att Mona Sahlin lyckas baxa partiet från vackra ord till handling. Den förändrade synen måste innebära allt från skattepolitik till förbättrade trygghetssystem för småföretagare. Däremot hoppas jag att partiet kraftfullt tillbakavisar alla påståenden om att facket skulle utgöra något hinder för småföretagare att lyckas.

Det sista jag vill peka på är den glädjande antydningen att nu får det vara slut med diskussionen om för eller emot EU. Enskilda medlemmar må ha synpunkter, men partiet måste skaffa sig en kraftfull politik och strategi för vårt medlemskap i EU. Här lovar samarbetet med Margot Wallström och Jan Eliasson mycket gott inför valet till EU-parlamentet 2009.  Det är ju också en klar markering av var Mona Sahlin står i EU-frågan. Kan inte heller helt undgå att glädjas åt den lilla näsknäpp Göran Persson fick. Ny partiledare och vips är Margot Wallström beredd att göra en politisk insats i Sverige.

Ett tal förändrar inte mycket, utan de närmsta månaderna kommer att visa om allt tal om förnyelse bara blir krav på högre nivåer i bidragssystemen eller om det verkligen blir en förändring mot en ny färdriktning.


Tro – en privat angelägenhet?

18 mars, 2007

Det händer allt som ofta att vi kristna får oss till livs: religionen är en privatsak och får inte försöka påverka politiken. Ibland känns det som om många sekulariserade människor blir så illa berörda av kristnas vittnesbörd, att det helst skulle önska att kristna inte försökte påverka överhuvudtaget. Jag har funderat mycket över det här förhållningssättet eller kravet från det sekulära samhället. På ett plan bejakar jag påståendet. Det vore ju inte bra om kristna hade makten i landet genom sina kyrkor eller företrädare. I vart fall skulle ickekristna bli, milt uttryckt, något missnöjda. Jag upplever inte heller att vi kristna i allmänhet har sådana maktambitioner.

 

Men ändå, ingen troende kristen kan stillatigande acceptera sådana påbud eller önskemål från det sekulära samhället. För visst berör budskapet i evangelierna och mötet med Jesus Kristus mig på ett personligt plan och som jag i tro och omvändelse får ta emot som en personlig gåva. Men det innebär inte att jag får stänga frälsningen inne och göra det till en privatsak, som jag praktiserar med andra religiöst intresserade.

 

Som kristen lever jag i världen och har ett ansvar för den. Det innebär att jag ser brister och orättvisor, som inte tillhör Guds avsikt med skapelsen. Tillsammans med andra, är det min kristna plikt att försöka rätta till bristerna och orättvisorna. I detta arbete får jag inte skilja mellan troende eller icke troende, utan samarbeta med alla av god vilja. Den Helige Anden kan använda sig av vem som helst och vem är då jag som skulle våga ifrågasätta? Det innebär att jag som kristen inte nöjer mig med att enbart hjälpa ”de svaga”, utan deltar och uppmuntrar till organisering för förändring.

 

När krafter i samhället vill få oss, att lite så där i skymundan, praktisera vår kristna tro. Måste Kyrkan trotsigt våga hävda: ” Vi är jordens salt och världens ljus. Vi har ett förvaltaransvar inför Gud. Vi kan inte stillatigande se hur jorden skövlas och människor missbrukas! Tillsammans med alla människor, oavsett tro eller icke tro kommer vi att axla det ansvaret och arbeta för en förändring.”


Finns det en borgerlig vänster?

17 mars, 2007

Nu när socialdemokraterna skall få en ny partiledare passar jag på och fortsätter att blogga synpunkter på partiets fortsatta utveckling. Många kanske anser att jag lägger alltför stor vikt vid partiledaren, men nu är det så att partiledaren har stor betydelse i den socialdemokratiska traditionen. Nå vad är det för råd jag skulle vilja delge Mona Sahlin? Jag tror nog att hon är ganska så klar över i vilken riktning hon vill gå, ur den aspekten är det nog för sent att ändra på några strategiska funderingar hos Mona Sahlin.   

Det nya som arbetarrörelsen måste ta ställning till, är den allt större medelklassen. Medelklassen har sina intressen. Dessa intressen är inte entydiga och stora delar av medelklassen kan och har också under en lång historisk period accepterat en socialdemokratisk välfärdspolitik. De fick också ut något av den generella välfärden. Medelklassen har  ofta organiserat sig i delar av de så kallade mittenpartierna, men också i mycket hög utsträckning inom socialdemokratin, där de ofta känt sig främmande de senaste åren. Det har funnits och torde finnas möjligheter till en samsyn med stora delar av borgerligheten, men har arbetarrörelsen i någon egentlig mening försökt skapa allianser mot mitten? Vad jag kan förstå måste svaret bli nej.

Den inställningen får förödande konsekvenser. Trots att Moderaterna i val efter val utropas till huvudfiende, så försöker man inte isolera dem politiskt. När Göran Persson och Lars-Olof Johansson tillsammans baxade genom en sanering av Sveriges ekonomi, var kritiken öronbedövande från stora delar av vänstern. Fackföreningsrörelsen stormade och det talades allmänt om en gigantisk högervridning av politiken. (Jag vet. Jag var med och fick mina törnar.) När saneringen blev lyckosam, spreds en känsla av att ”nu kan vi börja föra en riktig socialdemokratisk politik igen.” En naturlig politisk konsekvens borde ju ha varit att centern och socialdemokratin också tillsammans skördat frukterna av en lyckosam politik. Till åtminstone min förtvivlan blev det precis tvärtom, S allierade sig med Vänsterpartiet och Mp. Centerpartiet hade tagit oerhört mycket stryk av sitt samarbete med socialdemokraterna och stod nu nästan helt isolerade.

Vi vet resultatet. Eftersom ”mittenpartierna” inte gavs något spelutrymme av socialdemokratin var de tvungna att söka sig mot moderaterna. Den utvecklingen var mest uppenbar hos Centerpartiet. Visst hade de kunnat lägga sig ned och dö, men partier har inte någon dödslängtan, utan försöker hitta överlevnadsmöjligheter. Den låg i att acceptera blockpolitiken och också vara bäst i klassen. Om S skall vinna nästa val måste de fylla det tomrum som mittenpartierna lämnat. Eller så får vi hoppas att en borgerlig vänster kan återta något av sina förlorade positioner och då får vi, åtminstone jag gör det, hoppas att socialdemokratin hanterar den kraften något bättre än vad den tidigare gjort och erbjuder en allians. Inte den där knepiga konstruktionen med en minoritetsregering och stödpartier, utan en rejäl regeringssamverkan.