Har ägnat helgen åt att läsa och begrunda Ulf Ekmans arikel i SvD med rubriken: Ekumenik utmanar sekularisering. Det var Johan Stenberg som tipsade mig om artikeln i SvD. Jag kommenterade Johans inlägg med att betona den vardagliga ekumeniken i mitt lokala sammanhang. Med den kommentaren ville jag markera en viss distans till den ekumenik som Ulf Ekman förespråkar. Efter att ha läst artikeln, har jag blivit än mer tveksam till vad Ulf Ekman egentligen menar. Upplever att han snävar in ekumeniken till en grupp bestående av: Livets Ord, katolska kyrkan, pingströrelsen och Svenska kyrkans högkyrklighet möts i en ny ekumenik för att möta avkristningen.
Jag är medlem i Svenska Kyrkan, men tillhör inte dess högkyrkliga falang. Får en känsla av att jag tillhör dem som Ulf Ekman tillrättavisar för att bidra till sekulariseringen inom kristenheten. Vi ingår tydligen inte i den glädjande och breddade ekumeniken.
Det jag bejakar, är en kristen enhet på den apostoliska trosbekännelsens grund. Den beskriver vad kristen tro baserar sig på – tron på den treenige Guden – Fadern, Sonen och den Heliga anden. Trosbekännelsen ägs inte av Livets Ord, Katolska kyrkan, Pingströrelsen och Svenska kyrkans högkyrkliga, utan den är hela kristenhetens trosbekännelse.
Jag är ocks fullt medveten om att enheten inte bara kan baseras på trosbekännelsen, utan självklart bör kristenheten också enas i en praktik. När jag letar efter exempel i artikeln över vad som är sekularisering och eftergifter till tidsandan blir det enda exemplet att präster accepterar samkönade äktenskap. Det kan väl ändå inte vara så att synen på homosexuella är det centrala i klassisk kristen tro? Är det det som vi kristna ska enas kring? Jag kan för min del se mängder av andra, mer centrala, områden där kristenheten sviker i dag och har svikit genom historien. Vi är mycket dåliga på att ta strid mot mammon i alla dess former. Vi är dåliga på att fullt ut delta i förtryckta människors kamp för människovärde. Vi är mycket duktiga på att lindra nöd, men dåliga på att ta kamp mot strukturer som utnyttjar människor, djur och natur. Vi utmanar inte makthavarna i världen. Det här gäller de flesta stora kyrkor i världen. Tänk bara på hur Katolska kyrkan behandlar sina befrielseteologer.
Jag lär få anledning att återkomma i ämnet, men tillsvidare nöjer jag mig med konstaterandet att Ulf Ekmans snäva syn på ekumenik inte kommer att bidra till någon högre grad av kristen enhet. Vilket i sig är tråkigt, för som det ser ut i världen behövs det kyrkor som vågar ta på sig uppgiften att vara jordens salt och världens ljus.