Vad innebär kristen enhet?

Har ägnat helgen åt att läsa och begrunda Ulf Ekmans arikel i SvD med rubriken: Ekumenik utmanar sekularisering. Det var Johan Stenberg som tipsade mig om artikeln i SvD. Jag kommenterade Johans inlägg med att betona den vardagliga ekumeniken i mitt lokala sammanhang. Med den kommentaren ville jag markera en viss distans till den ekumenik som Ulf Ekman förespråkar. Efter att ha läst artikeln, har jag blivit än mer tveksam till vad Ulf Ekman egentligen menar. Upplever att han snävar in ekumeniken till en grupp bestående av: Livets Ord, katolska kyrkan, pingströrelsen och Svenska kyrkans högkyrklighet möts i en ny ekumenik för att möta avkristningen.  

Jag är medlem i Svenska Kyrkan, men tillhör inte dess högkyrkliga falang. Får en känsla av att jag tillhör dem som Ulf Ekman tillrättavisar för att bidra till sekulariseringen inom kristenheten. Vi ingår tydligen inte i den glädjande och breddade ekumeniken.

Det jag bejakar, är en kristen enhet på den apostoliska trosbekännelsens grund. Den beskriver vad kristen tro baserar sig på – tron på den treenige Guden – Fadern, Sonen och den Heliga anden. Trosbekännelsen ägs inte av Livets Ord, Katolska kyrkan, Pingströrelsen och Svenska kyrkans högkyrkliga, utan den är hela kristenhetens trosbekännelse.

Jag är ocks fullt medveten om att enheten inte bara kan baseras på trosbekännelsen, utan självklart bör kristenheten också enas i en praktik. När jag letar efter exempel i artikeln över vad som är sekularisering och eftergifter till tidsandan blir det enda exemplet att präster accepterar samkönade äktenskap. Det kan väl ändå inte vara så att synen på homosexuella är det centrala i klassisk kristen tro? Är det det som vi kristna ska enas kring? Jag kan för min del se mängder av andra, mer centrala, områden där kristenheten sviker i dag och har svikit genom historien. Vi är mycket dåliga på att ta strid mot mammon i alla dess former. Vi är dåliga på att fullt ut delta i förtryckta människors kamp för människovärde. Vi är mycket duktiga på att lindra nöd, men dåliga på att ta kamp mot strukturer som utnyttjar människor, djur och natur. Vi utmanar inte makthavarna i världen. Det här gäller de flesta stora kyrkor i världen. Tänk bara på hur Katolska kyrkan behandlar sina befrielseteologer.

Jag lär få anledning att återkomma i ämnet, men tillsvidare nöjer jag mig med konstaterandet att Ulf Ekmans snäva syn på ekumenik inte kommer att bidra till någon högre grad av kristen enhet. Vilket i sig är tråkigt, för som det ser ut i världen behövs det kyrkor som vågar ta på sig uppgiften att vara jordens salt och världens ljus.

Annonser

Århundradets ordmusik

Har ägnat dagen åt att läsa en diktsamling, Århundradets ordmusik – från Anders Österling till Lars Forsell. En antologi av Göran Hassler. Under läsningen stötte jag på en av mina favoriter – Elmer Diktonius. Dikten heter Orkester. Under läsningen upptäckte jag att jag tänkte på Marcus och hans blogg Små tankar kring musik. Marcus har under en längre tid glatt mig med kunniga tips om kompositörer, dirigenter och ofta helt underbar musik. Ta till dig dikten Marcus!

Orkester

I
Efter det stora deliriet –
jakten efter a´et –
kommer lugnet före stormen:
dirigenten.
Han knackar tre gånger i pulten
med sin stav,
och berget låter vattnet rinna.

II
Först sitter de alla
som ruvande olycksfåglar.
En ensam fagott kraxar:
kråka med näsblod.

III
Si de skuttar fram –
klarinetternas kvartett!
Si de är lekande hundar
och bockar med horn!
Si de skvattrar som pigor på dans!
Så ovigt de flirtar –
si nymfen grimaserar:
oboens tupplustiga krumelur.

IV
Som en fransman
parlerar cellon i näston:
”Jag älskar dig, dyra,
det får jag be-dyra –
äh!”

Men basarna brummar:
håll käft-käft-käft,
håll käft,
krä-ä-ääk!

V
Inte mera, låt bli!
Håhåhå! vrålar basunerna.
Det knakar i fogarna!
Håhåhå! vrålar basunerna.
Men senorna sträcks ju –
vi spricker!
Håhåhå! vrålar basunerna.

VI
På violinernas silver
strör solocellon
sin gredelina sammet.
Snart sprutar trumpeten kopparrött.
Mot denna fond
tecknar flöjterna färglösa linjer
ur ett lyckligt liv.
 

Vad betyder nu det här?

Har så här i natten fortsatt att botanisera på Sverigedemokraternas hemsida och blir alltmer förundrad över vad jag hittar. SD brukar ju hävda att de ”bara kritiserar en misslyckad invandrings- och integrationspolitik.” Jag för min del tycker mig se en mer grundläggande principiell syn, långt utöver en kritik av misslyckad politik. Vad sägs om:

”För den svenska nationens del gäller följande: svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk. I praktiken innebär detta ett slags öppen svenskhet, med möjlighet för människor med annat ursprung att tillhöra den svenska nationen. Dock, nationstillhörighet är inte detsamma som medborgarskap. Att helt uppgå i en nation kan ta flera generationer. Däremot ska medborgarskap kunna erhållas även av icke-svenskar, så länge detta inte leder till en allvarlig kränkning av den nationalistiska principen. I huvudsak ska dock svenskt medborgarskap vara ett privilegium avsett för svenskar. ”

Om jag förstått innebörden i meningarna är den svensk som av sig själv och andra upplevs som svensk. Men det finns tydligen inskränkningar. Att bli svensk tar tydligen flera generationer, men man kan tydligen ändå bli svensk medborgare om det inte kränker den nationalistiska principen (den principen måste jag titta närmare på). I huvudsak skall endast svenskar få vara svenska medborgare. Förklara den som kan det här för mig. Innebär det att vi dels har svenskar med svenskt medborgarskap dels en liten grupp ickesvenskar också med medborgarskap? Leder det här till några praktiska konsekvenser? Mer än att ”svenskar” ska känna sig mera svenska än ickesvenska svenska medborgare? Nu börjar det verkligen bli krångligt, men jag börjar förstå hur en del Sverigedemokrater resonerar om Zlatan Ibrahimovic. Han är en duktig osvensk fotbollspelare med svenskt medborgarskap. Förstår också varför Le Pen inte jublade när Frankrike blev världsmästare i fotboll. Laget bestod ju till största delen av duktiga ofranska spelare med franskt medborgarskap.

Efter lite letande har jag nu hittat en definition på den nationalistiska princip som inte får kränkas när någon ickesvensk erhåller svenskt medborgarskap. Så här är det:

”Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen.”

Utomeuropéer göre sig definitivt inte besvär. De torde inte ha tillräcklig hög grad av etnisk likhet med oss övriga svenskar. De flesta muslimer saknar både den etniska och kulturella likheten. De bör överhuvudtaget inte släppas in i landet.

Hur ska vi se på de svenskar som konverterar till Islam? Upphör de att vara svenskar? Skall de rent av ses som förrädare som kränker den nationalistiska principen?

Myten om det enhetliga Sverige

Det har ju blivit så angeläget att att debattera och bemöta Sverigedemokraterna den senaste tiden. Inte för att jag riktigt förstår varför, men jag får väl också bidra till att göra lite reklam för Sverigedemokraterna. Jag har den senaste tiden vandrat runt på SD:s hemsida och hittat små guldkorn. Här ett exempel på hur SD funderar kring begreppet nationalstat. Direkt hämtad från partiets hemsida.

”Den nationalistiska principen bygger på idén om nationalstaten, att statens territoriella gränser ska överensstämma med de befolkningsmässiga gränserna. I sin ideala form är alltså ett sådant samhälle befolkningsmässigt homogent. De rådande omständigheterna i Sverige och i omvärlden omöjliggör att principen praktiseras till fullo. I många fall är nationerna vidare än statens territorium; så även för Sveriges del. Det lever ett betydande antal svenskar utanför Sveriges gränser, dock främst i vårt eget närområde. Dessutom lever här sedan lång tid tillbaka icke-svenska befolkningsgrupper, som till exempel samerna.”

Det är intressant att läsa, att jag hade tillhörighet i  nationen Sverige, när jag bodde i Finland som grabb. Tillhör alla finsktalande i Sverige, av motsvarande skäl, nationen Finland? Lite välvilligt sägs också att det sedan lång tid tillbaka bor icke-svenska befolkningsgrupper i Sverige och nämner samerna. Sedan lång tid tillbaka? Samerna är ju ursprungsbefolkningen!

Vill också påminna om att den finska språkgränsen gick vid Kalixälv 1809. Att inte de delarna tillföll Ryssland kan Sverige tacka duktiga fredsförhandlare för. Det är en bisak, men det som inte är en bisak är att det inom Sveriges gränser under hundratals år funnits en finskspråkig minoritet. Finnarna fanns i Sverige före 1809 och fanns i betydande omfattning efter 1809.

Sverige har sen urminnes tider varit fleretnisk. Förutom samerna och finnarna, formerades t ex våra städer av tysktalande köpmän. Det är en historisk myt att tala om det etniskt enhetliga Sverige. 

Jag är inte förvånad över att ett nationalistiskt parti lever på myter. Myter är ju sådana partiers livsluft och då kastas historiska fakta på sophögen.

Gäller folkrätten alla?

Ibland måste vi ställa oss den frågan, när vi tar ställning till olika slag av konflikter runt om i världen. I mitten på 60-talet blev jag mycket aktiv i den växande Vietnamrörelsen. Deltog i bildandet av De Förenade FNL-grupperna, DFFG. Då i början var det inte självklart att människor skulle ta ställning för vietnamesernas moraliska rätt till väpnad kamp. Skälen kunde vara politiska – USA bekämpade kommunismen. De kunde vara nostalgiska – vi skulle inte kritisera USA som räddat oss från nazismen. De kunde vara praktiska – USA var för starkt, det var lönlöst.

 

Alla argumenten, tagna var för sig, var nog så riktiga. Jag minns hur jag kom med i rörelsen sommaren 66. Jag kände bara hur frågan dök upp, med vilken rätt försöker USA tvinga på ett land sitt politiska och ekonomiska system? På den vägen är det fortfarande. Jag lärde mig att tolka de flesta konflikter utifrån frågan – i vems intressen? Oftast var det USA, som låg bakom. Någon enstaka gång var det Sovjetunionen som t ex i Afghanistan. Stormakterna stödde motpartens fiender, ibland med förödande konsekvenser. Som USA:s stöd till Talibanerna i Afganistan eller Irak i dess krig med Iran. Nästan aldrig stödde de utveckling mot fred, frihet och demokrati.

 

Vi lärde oss att, enligt folkrätten, har varje ockuperad nation rätt att göra motstånd. Även militärt! Vi protesterade mot USA:s terrorbombningar av civilbefolkningen med napalm och splitterbomber. Enligt vår mening var det ett brott mot folkrätten. Detsamma gällde omfattande folkomflyttningar till ”säkra byar” som mer eller mindre kunde ses som rena koncentrationsläger.

 

Trots att det var trögt i början, vände opinionen och till slut stödde majoriteten kravet: USA ut ur Vietnam. Det utmärkande för de flesta befrielsekamper under 50-, 60- och 70-talet var att den fördes mot antingen utländska eller inhemska politiska och militära makthavare. Befrielserörelserna försökte så långt det gick rikta attackerna mot polis och militär och inte slå mot civilbefolkningen. Det gjorde däremot stormakterna och de inhemska makthavarna.

 

I dag ser bilden mycket annorlunda ut. Inte när det gäller analysen om de bakomliggande orsakerna. Det är fortfarande USA och västvärlden, som under allehanda täckmantlar driver de globala konflikterna, med ett enda syfte att behålla dominansen och kontrollen över utvecklingen och resurserna. Men motståndet har tagit sig andra uttryck.

 

Vi ser det främst i mellanöstern. I Palestina-Israelkonflikten, i Irak och Libanon. Det är fortfarande så, att folkrätten gäller. Ett ockuperat folk har rätt att göra motstånd. En ockupant får inte annektera ockuperat område för bosättning, civilbefolkningen måste skyddas och inga kollektiva bestraffningar är tillåtna. Så långt kristallklart!

 

Men gäller inte folkrätten den andra sidan? Jomenvisst! Ingen terrorbombning av civilbefolkning, bara militära anläggningar. Det är inget folkrättsbrott eller terrorism att spränga en militärpostering i luften. Däremot en bomb i ett café eller skola är en terrorhandling. Det är ett brott mot folkrätten att som straff spränga huset som släktingar till motståndsmän äger och bor i. Det är inte heller rätt att ta gisslan och ännu värre döda gisslan! Krigsfångar är tillåtet, men de skall behandlas väl och med värdighet. Civila får under inga som helst omständigheter tas till fånga än mindre som gisslan. Sådana kampformer måste fördömas!

 

Varje folk väljer sina kampformer, men vi har rätt att ha åsikter. Under senare år har självmordsbombare blivit ett begrepp. Det finns många psykologiska förklaringar till företeelsen. Frustration, förnedring och hopplöshet är väl kanske det mest använda förklaringarna och de stämmer nog. Men om det bara varit fråga om enskilda frustrerade ungdomar, skulle kampformen ha fått en mycket begränsad omfattning. Men i verkligheten har religiösa och politiska ledare uppmuntrat och aktivt rekryterat självmordsbombare. Det är en medveten strategi. Enligt min mening en helt förödande strategi. Förödande dels för de personliga tragedier som följer, dels för att den försvårar fredsuppgörelser. Hur ser vänner och anhöriga på eventuella eftergifter när freden skall undertecknas? Kommer inte en känsla av – var det här vi offrade vår dotter eller son för, att sprida sig?

 

Till sist, på ett alltför långt inlägg. Vi får inte förledas av enkla förklaringsmodeller. Det må vara muslimer som använder sig av metoden självmordsbombare, men det är inte Islam som gör det! De muslimska organisationerna som agerar har namn. Använd namnen! De är dessa organisationer som är ansvariga och inte Islam. Det kan vara svårt i stridens hetta och upphetsning att se nyanser, men det är alldeles nödvändigt!

Ord och inga visor!

I natt ska jag bjuda på dikt av Birger Norman, ”Summa Theologicum”. Dikten är hämtad ur en samlingsvolym Lyrik 1950 – 1974. Dikten publicerades första gången i diktsamlingen Strykfågel från 1964.

Dikten speglar en hos mig ofta förekommande sinnesstämning.

SUMMA THEOLOGICUM

Pastorn föll ifrån och kom ut i världen. Efter
en tid på samhällets botten, bland existenser
utan kollektivavtal, resocialiserades
han av sin andra hustru och blev reseledare
i ett folkrörelseanknutet företag. En kväll i
Smyrna råkade han dricka för mycket vin,
och fick ett återfall i det pastorala. Vajande
i den egeiska aftonbrisen pekade han på
den förskrämda gruppen av lärarinnor med
hårknut, och sa: Ju mer jag får se av politik
och andra försök att ordna upp tillvaron
i stort, desto nödvändigare ter sig
antagandet att Guds obegripliga nåd allena
tör vara den okända faktor, som gör att
denna värld inte för länge sen rest åt helvete.

Finns det en grund för samtal?

För en tid sedan skrev jag ett inlägg under rubriken Kristen eller humanist – vad skiljer? Det kom inte många svar och det var väl inte väntat heller.  Det är ju svårt att slå sig fram bland alla välskrivna och intressanta inlägg som finns i bloggsfären.

Trots den bristande responsen har jag inte kunnat släppa frågeställningen. Den har från och till pockat på uppmärksamhet, när jag följt debatter om tro och icketro. Får ofta en känsla av att ateister och vi kristna talar förbi varandra. Av okunskap eller illvilja, det låter jag vara osagt. Jag ska försöka exemplifiera mina funderingar.

Bland många lever Lenins förvrängning av ett påstått Marxcitat att ”religion är ett opium för folket.” Om jag får ett sånt påstående kastad i ansiktet är det ju självklart att jag reagerar med att fälla ut taggarna och lägga mig i försvarsställning. Nu sa inte Marx exakt så, utan det är en vantolkning. Det Marx hävdade var att religionen är ”folkets opium.” Med det menade Marx att folket använde religionen som en tröst i en värld av orättfärdighet. Religionen är inte överklassens maktinstrument, utan ett tecken på falskt medvetande hos folket. En sådan inställning går det att samtala om. Det finns historiska exempel att analysera. Hur har religionen använts? Vilka praktiska konsekvenser har det fått? Vilken roll har religionen spelat i olika sociala konflikter? En sådan utgångspunkt kan faktiskt, tro det eller ej, leda till konsensus mellan ateister och troende människor. För ingen religion är entydig, utan är full av motsägelser. Av någon outgrundlig anledning kommer inte sådana samtal till stånd.

Ett annat samtalshindrande element är att den tilltänkta samtalspartnern anser sig ha tolkningsföreträde vad t ex kristen tro egentligen innebär. Ett exempel på det förfaringssättet är när Torbjörn Tännsjö i ett samtal med Humanisternas ordförande Christer Sturmark säger:

CS: Ärkebiskop KG Hammar fick ju nyligen frågan ”Finns gud?” av en journalist. Han svarade då att ”Det beror på vad man menar med gud och vad man menar med finns”. Det verkar som han svajar betänkligt med avseende på en sådan konkret tro som du talar om.

TT: Ja det är ju helt uppenbart att han inte tillhör de troende.

CS: Vad säger du om Åke Green då?

TT: Ja, Åke Green står ju för en hederlig och rejäl tro. Den gud han tror på skickade ju stormen Gudrun på oss för vårt dekadenta leverne i Sverige, så hans gud är ju medveten, vill något och är fullt kapabel att agera.

CS: Så Åke Green är hederligare än K G Hammar?.

TT: Ja, utan tvekan.

Jag har hämtat citaten ur en artikel i tidningen Humanisten

Här visar Tännsjö en bristande kunskap, som är anmärkningsvärt av en akademiskt skolad filosof, kring skilda fromhetstraditioner inom kristendomen. Det anmärkningsvärda med KG Hammar är inte hans tolkningar, möjligen att han blev ärkebiskop. Det skulle vara intressant att läsa Tännsjös definition av den medeltida teologen mäster Eckhart. Var han troende eller inte? Ett mer näraliggande exempel är hur vi kristna, oavsett vad vi säger, får klä skott för vad högerkristna i USA tar sig före. De är väl mer ”hederliga” än t ex befrielseteologin. Baptistpastorn Martin Luther King, kanske egentligen var ateist? Jag är medveten om att jag raljerar något, men det är svårt att föra ett samtal med någon som inte vill lyssna till vad motparten har att säga.  Det kanske är förståeligt när det gäller Tännsjö. I samma artikel säger han ju också:

”När jag kallar det ”defekt” så menar jag inte att det är abnormt eller avviker från normen. Att det är en defekt är en moralisk värdering från min sida. Jag själv vill inte vara sådan, och jag vill inte umgås med sådana människor som tror på övernaturliga väsen.”

Om någon inte ens vill umgås med kristna, då är det givetvis svårt att föra vettiga samtal. Det som säkert torde kännas svårt för Tännsjö är att han inte kan delta i någon samhällsaktivitet, utan att stöta på kristna. Vi sitter ju inte enbart i våra kyrkor, utan vi deltar med liv och lust i skilda samhällsaktiviteter. Han får verkligen hårt utnyttjar sin ”rätt” att ensidigt bestämma vad som är kristet. Alla som inte kan definieras som högerkristna eller bokstavsfundamentalister är väl ohederliga och egentligen smygateister.