Här går jag och danglar med en handledsväska!

Teletubbies har blivit storpolitik och har t o m hamnat på SvD:s ledarsida. Den polska Barnombudsmannen har tillsatt en utredning om speciellt Tinky Winky främjar en homosexuell livsstil. Grunden för misstanken är att Tinky Winky är en pojke, som går omkring och bär på en handväska! Han måste ju vara homosexuell och sånt visas för barn, mycket små barn!

Jag drabbas av eftertankens kranka blekhet. Vad har jag ställt till med? Här har jag danglat offentligt med en handledsväska i flera år! Jag, en relativt sett storvuxen man, drygt 90 kg! Tänk vilka signaler, inte alltför subtila, jag sänt till alla barn i Kyrkbyn! Jag får väl tacka Gud att barnen är få här i byn.

Ja, det är ingen konst att raljera med den polska BO. Här passar uttrycket ”att skjuta på sittande fågel”, som hand i handske. Men bakom den homofobiska inställningen döljer sig ett djupare problem. Konservativa eller fundamentalistiskt kristna trosutövare är ofta samhällsbevarande, de rådande egendoms- och maktförhållanden får på inga villkors vis utmanas. Det innebär att konservativt kristna, när de inte kan kritisera  samhällsstrukturer, som leder till orättvisor, har två vägar att gå.

Eftersom de ändå ser nöden i samhället utvecklar de konservativa en omfattande hjälpverksamhet. Det är många sjukhus, härbärgen, skolor och andra välgörenhetsinrättningar som skapats runt om i världen, men också i Europa. Det får vi som är kritiska aldrig bortse ifrån. Synd bara att all den här kraften sällan ser bortom välgörenheten.

Avsaknad av grundläggande samhällskritik innebär också att synen på vad som är kristen tro påverkas. Det är lätt att synen på homosexualitet, äktenskap, familjen och abortmotstånd blir det som hela den kristna tron och samhällsordningen vilar på. Vi ser den här tendensen i hela världen, även här i Sverige.  

När en polsk myndighet startar en utredning om Teletubbies uppmuntrar till en homosexuell livsstil, kan vi bara dra en enda slutsats. Politiken har misslyckats och nu gäller det att blanda bort korten och uppmana till kamp och försvar för de kristna grundvärderingarna. Till kamp mot homosexualiteten!

Ledarskribent – kommande låglöneyrke?

I en ledare i SvD blir kabinpersonalen på SAS både hudflängda och hånade.

”I dag är kabinkvinnans dräkt bara snäppet hetare än Nettokassörskans gula nylonväst”, skrev Karin Olsson i Expressen (27/5) i en reflektion över hur flygvärdinnan på några decennier sett sin yrkesroll förändras. Borta är idag den fläkt av jet set som förr varit så lockande. Nu är det snarare lågprisflyg och betaljordnötter som gäller.”

Det är sant att yrkesroller förändras, men det behöver i sig inte innebära att löner och andra förmåner försämras eller att det skulle vara omoraliskt att kämpa för förbättrade förhållanden. Det är en mängd ledarskribenter och ekonomijournalister som påtalat det oerhörda tilltaget av anställda, och inte vilka anställda som helst, utan kabinpersonal på SAS, att våga kräva och inte bara det, de vågar sätta kraft bakom orden.

Jag undrar hur många ledarskribenter inser att det inte ligger någon glamour över yrket längre. De kan jämställas med vilken åsiktsbloggare som helst och dem kan den som vill läsa helt gratis, utan att behöva ge avkall på kvalité. Det borde ge någon form av utslag i lönekuvertet och inte skulle det löna sig med en strejk. Vem skulle väl märka av en sådan stridsåtgärd? Inte jag. Jag skulle gå till mina favoritbloggare och bli glad, irriterad, förbannad, men aldrig likgiltig. 

Se det som ett kostnadsfritt konsultråd, SvD! Andra tidningar får också ta del av rådet.

Kommunal – en samhällsfara?

Kommunalarna har fått ett nytt avtal och genast är olyckskorparna och deras profet Wolodarski där och kraxar: För högt! Driver på inflationen! Det leder till höjda skatter! Inger bara falska förhoppningar! Det kommer sämre tider! Hur ska omsorgen om 40-talisterna klaras med sådana höga löner? Är det rimligt att offentliganställda är löneledande? Borde inte industrin ha den rollen? Tänk, kommunalarnas löneavtal ligger 35 % över industriavtalet!

Ja, det är ingen hejd på eländet! Det Wolodarski och andra glömt, är att LO och dess medlemsförbund gick in i årets avtalsrörelse med den uttalade målsättningen, att bidra till en viss hyfsning av de löneorättvisor som finns, som t o m ledarskribenter på DN borde kunna se. Alla LO-förbund var överrens om att de förbund med lågavlönade medlemmar, främst kvinnor, skulle kunna få ut mer än andra förbund. Det var en ny variant av en solidarisk lönepolitik från LO:s sida. Strategin har varit lyckosam. Industrifacken slöt sina avtal och nivåerna låg väl inom de samhällsekonomiska ramarna. Efter dem slöt Handels ett avtal på en högre procentnivå än industrifacken. Nivån låg väl inom ramen för vad branschen klarade av. (Om jag minns rätt var det en ickeförhandlande organisation på arbetsgivarsidan som vill stoppa avtalet.) Nu har också Kommunal slutit ett avtal på en högre procentnivå än industrifacken och alla borde vara nöjda och glada. LO har visat ett ansvar för den totala lönebildningen inom de områden där de kan ta ansvar. Det har inte blivit en huggsexa, där alla försöker få mer än andra. Det har varit ordning och reda i avtalsrörelsen och förhoppningsvis en hyfsad lön på fredag.

Handels och Kommunal, men också hela LO, har all anledning att var nöjda med vad de uppnått. Jag tror inte att jag behöver lyfta något varningens finger och påminna om att Kommunals och Handelns kvinnor fortfarande, trots det nya avtalet, är förfärligt lågavlönande. Det kommer att krävas många liknande avtalsrörelser som årets i framtiden innan vi uppnåt den enda rimliga lönesituationen, där produktion av varor inte värderas högre än produktion av tjänster.

Nå, är jag en sån där oansvarig övervintrad vänsterkommunist, som inte ser farorna med inflationen? Jo då, jag ser farorna. Av egen facklig erfarenhet vet jag värdet av reallöneökningar istället för höga nominella höjningar. Har åtskilliga gånger under 80-talet, som facklig förhandlare, förklarat för medlemmar den ekvationen. Det jag vänder mig emot är, att LO-förbundens ansvarsfulla lönestrategi framställs som en samhällsfara och det i en situation där andra krafter i samhället verkligen blåser in syre i inflationsbrasan. Alla dessa höga aktieutdelningar bidrar inte det till inflation? Alla höjda löner och arvoden till näringslivets toppar, är de inflationsneutrala? Om man vill vara ledare skall man inte springa i full fart framför gruppen och ropa: Gör inte som jag, gör inte som jag! Sådana ledare bör inte bli förvånande om gruppen svarar: Jo, det gör vi, jo det gör vi! 

Alliansregeringens orgie i skattesänkningar som främst gynnat de mest välbärgade kommer säkert att bidra till att inflationsbrasan hålls vid liv. Till regeringens heder ska ändå sägas att de räknar med att riksbanken måste höja räntan i snabbare takt med anledning av den förda politiken.

Jag upphör aldrig att förvånas över att liberala ekonomer och ledarskribenter har så svårt att förstå, att folk överlag inte tror på ”hästskitsteoremet”. De litar inte på att om hästen får mycket havre, så får småfåglarna mer att picka fram. Folk vill ha havren direkt i handen!

Bevare oss för spartanerna!

Jag läste alldeles nyss en ledarartikel av Fredrik Sidenvall i tidskriften Kyrka & Folk. Artikeln har den suggestiva rubriken: Flodvågen som ännu hålls tillbaka och är som alla Sidenvalls artiklar mycket välskriven.  I artikeln tar Sidenvall sin utgångspunkt i berättelsen om de 300 tappra spartanerna som stred till sista man mot den övermäktiga perserarmén. Spartanernas hjältemodiga kamp gav de övriga grekiska statsstaterna en tidsfrist att bygga upp ett motstånd, som slutligen gav seger över perserna. Så långt har jag inget att invända mot Fredrik Sidenvalls historiska beskrivning.

Det jag ställer mig frågande till, är hans försök att dra paralleller till dagens situation i Svenska Kyrkan. Enligt artikeln är det ca 40 000 personer som bär upp Kyrkans gudstjänstliv. Likt de tappra spartanerna för dessa 40 000 personer en uppehållande strid för att rädda det som räddas kan från attackerna av en övermäktig motståndare.  Attackerna innehåller tydligen allt ifrån falska läror till religiös ateism. Har ingen anledning att ifrågasätta antalet personer som bär upp Kyrkans gudstjänstliv, den siffran kan nog stämma. Det jag å det bestämdaste ifrågasätter är Sidenvalls försök att kollektivt ansluta alla dessa 40 000 personer till Kyrka & Folks kyrkosyn. Jag kan givetvis inte tala för fler än mig själv, jag tillhör de 40 000, men skulle inte känna mig hemma i en kyrka dominerad av den tradition som Fredrik Sidenvall representerar. Och jag låter mig inte avvisas som förrädaren, som hjälpte perserarmén att hitta en bakväg för att slå de tappra 300 spartanerna. Skulle jag bli anklagad för religiös ateism, skulle jag rent av bli okristligt förbannad. Jag är inte någon teologisk gigant och har säkert ofta fel, men jag tillåter ingen att ifrågasätta min tro.

Att använda sig av historiska exempel kan ofta vara klargörande, men rymmer också faror. De 300 tappra spartanerna representerade en krigarstat, som dels baserade hela sin tillvaro på slavar som ägdes av staten, dels krävde fullständig underordning av sina ”fria” medborgare. Det var fullständigt omöjligt för en medborgare i Sparta att ifrågasätta traditionen eller att överhuvudtaget försöka bilda sig en egen uppfattning i existentiella frågor. Hur smakar den historiska parallellen?

Sparta styrdes också mycket elitistiskt. Medborgarna hade bara att säga ja eller nej till de styrandes förslag. Hur ser Fredrik Sidenvall på ledningen av Kyrkan. Vilken roll skall de 40 000, nej rättning mittåt, 39 999 (jag räknas ju inte) spela? Vem eller vilka kommer att vara de som avgör om kyrkan har rätt lära? Alla tillhöriga, gudstjänstbesökarna eller prästerna? Vilka kommer att räknas som fullvärdiga medlemmar? Kommer de som inte besöker gudstjänster alltför flitigt att betraktas som heloter? Gudstjänstfolket, medborgarna, kommer de att få säga ja eller nej till förslag från prästerskapet eller får de bara finna sig?

Historiska paralleller kan leda till intressanta och oväntade funderingar. Det var inte jag som tog första steget.

Är jag ologisk nu?

Enligt en artikel i SvD förordar partistyrelsen i KD en sänkning av den övre gränsen för abort. Förslaget har redan stämplats som något typiskt för högerkristna krafter bl a av Thomas Hartman. Det behövs tydligen ingen argumentation. När jag upplever att en åsikt är så självklar, att den inte ens behöver motiveras, börjar det klia i min diskussionsnerv och jag måste bara testa. Är åsikten verkligen så självklar och rimlig som den framställs eller kan den ifrågasättas?

Det är ju tydligen så, att det finns en övre abortgräns i Sverige. Vad jag förstår är det ingen som kräver att den gränsen skall höjas eller rent av avskaffas. Det verkar råda en stor enighet om att kvinnors självbestämmande över sin egen kropp upphör vid 18 veckor, sen är det bara en myndighet, socialstyrelsen som kan bevilja abort fram till 22:a veckan.

Gränsen 22 veckor sattes, om jag minns rätt, inte godtyckligt, utan man ville ha en hyfsad säkerhetsgräns till lägsta tidpunkt för att rädda för tidigt födda foster. Beslutsfattarna önskade sig inte en situation där sjukvården både aborterade och räddade lika gamla foster. Enligt min mening en rimlig etisk avvägning.

Om jag förstått artiklar jag läst och trots lite tafflig hörsel hört rätt, händer det tydligen ibland, att möjligheten att rädda för tidigt födda foster, kolliderar med den övre gränsen för abort. Om uppgifterna stämmer och inte är tidningsankor eller en variant av ”råttan i pizzan” – myt, då är det väl rimligt att åtminstone pröva om de tidigare etiska och moraliska argumenten fortfarande gäller i en ny situation.

Jag anser att de etiska och moraliska argumenten för nuvarande gränser fortfarande är giltiga, vilket för mig innebär att det inte är dagens satta gränser som är heliga, utan argumenten för gränserna som har försteg. Den logiska slutsatsen, oavsett om det stämplas som högerkristet, torde vara att den övre gränsen för abort sänks. Var gränsen skall sättas får väl avgöras av vetenskapen, men det skall vara en ordentlig marginal till möjligheten att rädda för tidigt födda foster.

Ett löfte att lita på?

Läser i SvD om Maria Wetterstrands varning till riksdagspartierna att inte på någon punkt legitimera Sverigedemokraternas politik. Jag har lite från och till följt Mp:s kongress i TV 24 och råkade i dag se och höra Maria Wetterstrands uppmaning, men det viktiga med uppmaningen var löftet som jag tyckte mig höra  att i vart fall Mp aldrig skulle anpassa sig till Sverigedemokraternas främlingsfientliga politik. Det värmde och jag tror på Maria Wetterstrands löfte. Mp kommer inte vara det första partiet som sviker det är jag övertygad om. Jag frågade i ett inlägg för en tid sedan vilket parti kommer att svika först. Det verkar inte bli Mp!

I artikeln säger Maria Wetterstrand också att hon inte utesluter debatter med Sverigedemokraterna, men ser samtidigt inte någon anledning att diskutera med dem utan ett tydligt syfte. Jag anser det vara en klok inställning. Det är inte i TV-sända debatter vi ”vinner” över Sverigedemokraterna. Det är hur bra vi är på att förklara för människor varför vi har en öppen asylpolitik. Varför vi värnar rätten till modersmålsundervisning. Varför det är viktigt att motverka strukturell diskriminering.

Det gäller att i grunden avslöja Sverigedemokraternas angrepp på svenskhetens grundvalar av tolerans och öppenhet.

Vilka är invandrarna?

Under dagen har nästan alla tidningar, även Svd, berört nyheten att 20 % av Sverigedemokraternas företrädare mottar sjukersättning. Det är fullt möjligt att det är så. Har ingen lust att börja kontrollera att uppgiften stämmer. Jag utgår från att de som beviljats sjukersättning också är berättigade.

Det som intresserar mig, är uppgiften från Sverigedemokraterna, att 10 % av invandrarna skulle beviljats sjukersättning. En uppgift jag inte heller har någon anledning att ifrågasätta. Däremot ställer jag mig frågan vilka invandrare talar Sverigedemokraterna om? Får ofta känslan, att när SD talar om invandrare, verkar de inskränka betydelsen till utomeuropeer och muslimer. Enligt min definition räknas en person som invandrare som passerat en gräns, för att kunna bosätta sig i Sverige. Enligt den definitionen är jag invandrare från Finland. Född i Finland, svensk medborgare från 1957. Jag kanske rent av kan räknas som anhöriginvandrare? Pappa hämtade oss från Finland till Sverige.

Nu till min fundering: När Sverigedemokraterna hävdar att 10 % av invandrarna får sjukersättning, hur många av dem är finländare, danskar, norrmän, italienare eller turkar och invandrande arbetskraft från forna Jugoslavien? Alla dessa grupper bidrog till den enorma svenska tillväxten och många slet sönder sig i den svenska industrin och många fick och har sjukpension. Min pappa fick det och min mamma. Själv blev jag tilldelad sjukersättning för ett år sedan.

Eftersom jag är invandrare måste jag ställa frågan. Motiverar Sverigedemokraterna en restriktiv invandringspolitik för utomeuropeer och muslimer med att jag får sjukersättning? Ingår jag i de 10 %-en? Jag borde göra det om rätt ska vara rätt.

Det finns glada nyheter!

Läser i tidningen Dagen följande glada nyhet:

Barnaga är från och med i dag förbjudet i Nya Zeeland. Landets parlament tog på onsdagen ett beslut som innebär att en lagpassus om föräldrars rätt att använda ”rimlig tukt” när de uppfostrar sina barn togs bort, uppger TT:s webbnyheter.

Att blanda äpplen och päron!

I dag kan den som är intresserad få en utmärkt lektion i politisk retorik när den är som sämst. Folkpartisterna Carl B Hamilton och Karin Granbom angriper i en debattartikel i SvD Miljöpartiets miljöpolitik, som de hävdar saknar all trovärdighet eftersom Miljöpartiet vill att Sverige skall lämna EU.

Jag har ända sedan folkomröstningen om medlemskapet i EU ansett att Miljöpartiet har fel i sin syn på EU. Under samma tid har jag också ansett att Miljöpartiet haft den bästa analysen av av den totala miljöproblematiken i Sverige och globalt. Miljöpartiet har respekterat och respekterar resultatet av folkomröstningen och arbetar aktivt och konstruktivt inom EU för en bra miljöpolitik. Jag kan inte se de problem Hamilton och Granbom lyfter fram. Vore det inte bättre att kritisera och analysera Miljöpartiets förslag inom klimatområdet istället för att lite föraktfullt kalla dem för klimatpredikningar?

Som partipolitiskt oorganiserad, men aktiv och intresserad medborgare måste jag kunna ha många bollar i luften, när jag skall ta ställning i olika frågor. Jag är för medlemskapet i EU. En uppfattning som jag delar med de flesta partier i riksdagen.  Jag har en syn på miljöfrågor, som i många stycken sammanfaller med Miljöpartiets.

Om jag vid det senaste valet skulle ha omfattat Hamiltons och Granboms logik, borde jag ha röstat på något EU-vänligt parti. Vad kunde det fått för konsekvenser? Jo, att jag kunde ha röstat på Folkpartiet som vill bygga ut kärnkraften, att jag kunde ha röstat på Kristdemokraterna som ville sänka priset på bensin eller på Moderata samlingspartiet, vars partiledare i valrörelsen menade att miljöfrågorna inte var så viktiga. Jag är övertygad om  att dessa partiers eventuella EU-vänlighet inte skulle ha kompenserat deras minst sagt urusla miljöpolitik.

I det senaste valet röstade jag för första gången på Miljöpartiet främst på grund av partiets miljöpolitik. Om EU-medlemskapet blir en stor valfråga, får jag kanske ompröva mitt ställningstagande, men tills dess upplever jag inte att Miljöpartiets klimatpolitik bara är fromma predikningar. Inte heller är ett partis eventuella EU-vänlighet någon garanti för en bra miljöpolitik.

Låt oss slippa en felaktig diskussion!

För några dagar sedan kunde den som var intresserad av hur barn kan ha det i Sverige se Dokument inifrån: Det svenska sveket. Programmet handlade om förekomsten av barnaga i Sverige. I programmet påstods att svenska myndigheter inte ingriper när barn till invandrare utsätts för fysisk bestraffning av sina föräldrar.

Jag har den senaste tiden surfat runt och läst bloggar och upptäcker att diskussionen inte handlar om programmet visar en verklighet. En verklighet där barn far illa, utan diskussionen tenderar att mer handla om inställning till invandrare och främlingsfientlighet. Enligt mig en fullständigt fel diskussion om programmet verkligen visar något som förekommer – att myndigheter av någon anledning inte ingriper till skydd för barn som far illa.

För mig är frågan enkel. Det finns inga religiösa, kulturella eller sedvanerätt, som kan motivera att lagens förbud mot fysisk bestraffning av barn inte fullt ut efterlevs. Här går barnets rätt före föräldrarätten. Jag minns diskussionen när lagen skulle till att införas i Sverige. Det var mycket tal om sedvänja, att staten inte skulle ta ifrån föräldrarna rätten att uppfostra sina barn. En del gick t o m så långt att de hävdade att det inte gick att uppfostra barn utan möjligheten till fysisk bestraffning. Märkligt nog har lagen på mycket kort tid blivit accepterad av de flesta. Visst har det funnits tokdårar som t ex representanter för Livets Ord som försvarat och argumenterat för föräldrarnas rätt att aga barn, men de har ändå varit anmärkningsvärt få.

Jag tror inte att föräldrar, som kommer från länder där fysisk bestraffning i uppfostran är tillåten, på något sätt skiljer sig från infödda svenskar. Givetvis kommer de att acceptera lagen på samma sätt som de flesta andra. Vanor och uppfattningar kan vara svåra att bryta, men det är inte omöjligt. Det visar erfarenheterna här i Sverige. Visst, det förekommer fortfarande fysisk bestraffning av barn i skilda sociala miljöer, inte bara i invandrarfamiljer. Det bör påpekas, men programmets bärande innehåll var att vissa barn inte fick svenska myndigheters stöd av hänsyn till föräldrarna.

Om det är sant, då är det ett övergrepp mot barn. Ingen skulle bli gladare än jag om någon kan visa att programmakarna farit med osanning eller dragit felaktiga slutsatser. Vilket i sig inte är alltför ovanligt i dagens medievärld.