Är sekulariseringen ett verkligt hot?

Kristin frågar i ett mycket intressant inlägg: ”Och jag funderar över om det finns ett krig mellan sekularisering och religion och måste det vara så? Och vad får det kosta?” Igår funderade Kristin över samma tema och frågade då: ”I diskussioner om ekumenik i allmänhet och speciellt om Livets Ord, så märks en tydlig välvilja att se det bästa och samarbeta för att bilda någon slags enad front mot sekulariseringen. Men det finns skillnader som inte alls är arrogant att markera – tvärtom, och sekulariseringen är inte bara en farlig fiende.”

Jag tror att det är viktigt att slå fast att den kristna ekumeniken inte bör vara en strävan om enighet mot något, utan det bör vara en strävan till enhet kring tron på Jesus Kristus som mänsklighetens frälsare. Inte heller är den sekulära staten någon fiende i sig vare sig för kristna eller andra trosriktningar.  Jag är övertygad om att den överväldigande flertalet kristna i Sverige inte önskar någon form av teokrati, utan upplever den sekulära staten som en mycket bra styrelseform. Det är bara organisationer som t ex förbundet Humanisterna, som frenetiskt hävdar att den sekulära staten skulle vara hotad och manar till försvarskamp.

USA:s sekulära grundlag skrevs inte av tidiga meningsfränder till ateisterna i förbundet Humanisterna, utan av troende  människor, som förstod värdet av att staten inte styrde människors religiösa uppfattningar. När vi skriver den svenska demokratins historia får vi inte glömma frikyrkorörelsens roll i demokratiseringen av Sverige. Där bl. a kravet på religionsfrihet var central.  I Sverige har vi en parlamentarisk demokrati. En riksdag som stiftar lagar och en regering som verkställer riksdagens beslut. Vi har självständiga domstolar, som tolkar de lagar som riksdagen beslutat. Staten har självständiga myndigheter som dels förverkligar de beslut som riksdag och regering fattat. Vissa myndigheter har också till uppgift att övervaka att myndigheter, men också våra förtroendevalda håller sig inom lagar och förordningar. Ramverket för hela systemet är grundlagen, som fastställer våra rättigheter. T ex religionsfrihet, yttrande frihet etc. Allt detta är accepterat av, vad jag vet, alla religiösa riktningar i Sverige. Varför blir tonläget ibland så pressad i diskussionerna?

Kan en möjlig förklaring ligga i en sammanblandning av begreppen stat och samhälle? Ofta talas det om vikten att försvara det sekulära samhället,  men stat och samhälle är inte två identiska begrepp. Staten kan vara sekulär och t ex stifta lagar mot diskriminering på grund av kön, etnicitet och religiös uppfattning. Däremot kan inte staten ha några uppfattningar om vilka religiösa eller icke religiösa uppfattningar människor skall ha. En sekulär stat kan mycket väl bestå av ett samhälle som domineras av människor med  religiösa uppfattningar. Inser man inte det uppstår ju missförstånd, t ex att religiösa grupper inte får uttrycka åsikter och försöka påverka det politiska systemet. Den dåvarande folkhälsoministern Morgan Johansson blev ju mäkta upprörd över att ärkebiskopen tillsammans med andra kyrkliga ledare kritiserade statens hantering av flyktingar.  En aktivitet i samhället med brett folkligt stöd och med  krav riktade mot staten. Enligt Morgan Johansson var det fullständigt fel av kyrkorna att mobilisera människor för att påverka det politiska systemet. I en demokrati, vad jag kan förstå, kan inte staten eller dess representanter hävda, att vissa samhälleliga krafter inte bör eller får försöka påverka det politiska systemet. Det vore en inskränkning av demokratin.

Givetvis har vi kristna också ett ansvar. Vi måste acceptera att vi verkar i en sekulär stat och att människornas förhållningssätt gentemot kyrkor och samfund förändrats. I den meningen har samhället utvecklats i sekulär riktning. Människorna ställer frågor med en större självmedvetenhet än tidigare. De ställer också helt nya krav både på staten och kyrkan.  Det innebär nya krav på oss kristna och våra kyrkor. Det räcker inte med att vi kräver av varandra och staten att det mesta ska vara som tidigare. Många kristna anser att Svenska Kyrkan ränner efter tidsandan och försöker bygga en ekumenik kring den frågan. Vi som stöder stora delar av Svenska Kyrkans utveckling, försvarar oss med att nya tider kräver nya svar. I många av de frågor som splittrar oss i Kyrkan är jag helt uppenbart mer enig med ”sekulariserade” människor än med många kristna. T ex i synen på kvinnliga präster, homosexulla och familjepolitik bara för att nämna några frågor.  En del kristna grupper bekämpar jag, inte glatt, men villigt.

Jag anser också, att vi inte bör ta på oss någon martyrroll. Vi kristna i Sverige är inte förföljda eller hotade. Lite angrepp från sektliknande grupper som förbundet Humanisterna bör vi kunna tåla. Däremot är likgiltigheten ett direkt hot mot kristenheten, men å andra sidan är det vår uppgift och ingen annans, att bryta  likgiltigheten genom att visa att Jesus har relevans även på vår tids brännande frågor.

4 Responses to Är sekulariseringen ett verkligt hot?

  1. Vicke skriver:

    Det här måste jag fundera lite på, jag får återkomma med en kommentar! Sköt nu om dig och ha en fin kväll!
    Vicke
    http://www.vicke.be/min_blogg.htm

  2. kristin skriver:

    Ja det är viktigt att religioner – även kristendomen omtolkas och ställs i relevans till kulturen, samhället. Det kräver vi av de invandrade religionerna och mycket av det har lett till positiva förnyelser. I Sverige finns nu nåt som kallas Blå-Gul- Islam. Muslimer har anpassat sig till vår kultur och det leder till att imamer omtolkar. Det finns också önskemål om en ny svenska utbildning för imamer. Detta gör också att man börjar skilja på kultur och religion.
    Det är viktigt att göra det och för att vi ska behålla kärnan i religionerna. Även i kristendomen.
    En god effekt av att vi tvingas pussla ihop oss (olika religioner) i samhället!
    Tänkte också på hur ”sekulariseringen” förändras i betydelse lokalt och globalt. Liberalerna har gjort den tillsinoch får oss att tro att vi behöver den ”frihet” som sekularisering ger i Turkiet, Irak mm Men som du säger,varför hetsa upp sig för vi har ju den redan och vi har ju demokrati – vilket vi säkert skulle förlora om Sabunis och humanisternas åsikter får gälla.
    Jadu det är det här med ”fel fokus” som du skrev om 🙂 De förvrider vår syn så vi vet inte vårt eget bästa till slut.
    Tänk vilken förödelse om alla tvingades tillhöra Livets Ord och Ekmans tolkning skulle vara lag och han blev Sveriges högsta makt. Hujedamej då skulle vi (åtminstone du och jag) stå som Turkarna och skrika på SEKULARISERING!! Men nu blir det inte så, så Sabuni och humanisterna kan gapa själva och vi behöver inte vara rädda för dom heller.

  3. LeoH skriver:

    Jag säger som du hujedamej!

  4. […] skrev ett blogginlägg den 6 maj 2007 om den sekulära demokratiska statens […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: