Vem skyddar barnen?

I dag vill jag rekommendera för läsning, i svallvågorna efter Vetlandaskandalen, en debattartikel i SvDBarn omhändertas utan saklig grund.

Jag har väntat på debattartikeln, för den brukar komma när känslorna är som mest upprörda över något missgrepp från sociala myndigheter. Jag tror det är viktigt att debatten hålls vid liv, för det är på en mycket smal tråd våra myndigheter skall balansera och det är i princip lika felaktigt att gripa in en gång för mycket som en gång för lite. I bägge fallen kan barn drabbas av livslånga trauman.

Att det är svårt för en socialförvaltning att balansera på den sköra tråden visar åtminstone två Uppdrag granskning jag kan påminna mig. Givetvis den senaste om Vetlanda, där de sociala myndigheterna helt uppenbart drabbades av total blindhet och inte såg eller inte ville se att ett barn for illa. Men jag minns också ett indignationsprogram med Janne Josefsson för några år sedan, när sociala myndigheter var ytterst tveksamma till om två föräldrar med utvecklingsstörning verkligen var lämpliga som föräldrar. Då menade Josefsson att det var diskriminering och illvilja från myndigheternas sida, att ifrågasätta dessa föräldrars rätt till självständig vårdnad av barnet. Jag minns att jag var mycket tvivlande till att Josefsson hade helt rätt vid det tillfället. Det tvivlet fick ytterligare bränsle, när jag läste om Bobbys fruktansvärda öde i pressen.

Artikelförfattarna, om jag förstått dem rätt, menar att det stora problemet inte är att myndigheterna griper in för sällan, utan för ofta. De skriver: ”Huvudparten av de omhändertagna är vanliga barn till vanliga föräldrar som mera av en slump har hamnat i det sociala registret. För att socialmyndigheterna ska skrida till verket och ”skydda barnet” räcker det med minsta antydan om problem i hemmet, även om ena föräldern redan från början kan rentvås.”

Jag är medveten om att jag kanske är fördomsfull mot myndigheter, men jag kan inte helt avfärda artikelförfattarna. Vi har en förskräckande historia att begrunda. Tänk på alla de TV-program och tidningsartiklar vi sett och läst de senaste åren, där vuxna berättar hemska berättelser om vilka kränkningar de fått uppleva som barn, när samhället gripit in. Vad är det som säger att dagens omhändertagna barn blir bättre behandlade? Finns alltför många rapporter som tyder på att myndigheternas kontroll av barnhem och familjehem är, milt sagt, mycket bristfällig. Kommer vi att få se dagens barn sitta som morgondagens vuxna och berätta om sina hemska upplevelser av samhällsvården i TV och andra massmedia? Finns det någon forskning på området, som kan räta ut frågetecknen och eventuellt undanröja obefogade farhågor?

Det är inte fel av samhället att ta på sig rollen att vara beskyddare av barn. För givetvis är det så, att föräldraskap inte i sig är en rättighet. Det är barnen som har en rätt till en trygg och säker barndom. Men det innebär inte att samhället bara kan klampa in och hävda sitt tolkningsföreträde. Det måste finnas åtminstone ett minimum av rättssäkerhet, när barn omhändertas mot föräldrarnas vilja.

12 Responses to Vem skyddar barnen?

  1. Consequentia skriver:

    Du kan inte avfärda dom? Du tror att dessa själva har varit utsatta som barn med egen erfarenhet? Se vem avsändaren är är ett tips. Louise är klockrent exemel på hur utsatta barn har det. Ingripanden är för få. Passiviteten från ”vård” och socialtjänst är dock omfattande.

  2. LeoH skriver:

    Jag har återigen läst namnen på undertecknarna av artikeln. En hoper jurister vad jag kan se. Har heller ingen uppfattning om de varit utsatta som barn. Det är också möjligt att ingripandena är för få, men jag vill gärna basera mina uppfattningar på något handfast.

  3. kristin skriver:

    Tycker att man ska utgå från att barnet ska vara tillsammans med sina föräldrar och därför inte en fråga om fråntagande av vårdnaden eller inte. Det måste finnas ett program som stegvis hjälper både barnet och föräldrarna med mål om en god livsituation. Ekonomiskt, i skolan, tillsätta stödresurser och sjukvård mm.

    Ofta halvtjafsas det lite, man ger lite pengar, lite pekpinnar och en massa hot, det bygger man ingen stabil relation eller mänsklig situation av, utan det måste till rejält stöd och engagemang. Och många föräldrar hamnar i dåliga cirklar på grund av dålig ekonomi och stressigt arbete, för lite tid med barnen osv och kanske inte vågar be om hjälp i tid för att man skäms att klara allt.
    Så socialtjänsten borde ge mer ”tjänster” vara en naturlig resurs och tillgång. Nu är de ju en domstol som ställer till elände för folk.

    Men jag gillade verkligen Josefssons program för han får fram det ologiska i hur mycket fungerar och genomskådar sånt som vi tror funkar bra – för att det låter bra.

  4. kristin skriver:

    Kom att tänka på också… i vår kommun brottas man med dilemmat som uppkom genom lagen som ger handikappade rätt till egna assistenter, vilket kräver enorma pengar. Vilket såklart tas från dagis och äldrevården där barnen nu far illa i stora grupper och lite vuxna som tar hand om dem och gamla får mindre hjälp än tidigare. Vissa påstår att det också blir en slags diskriminering – från myndigheternas sida. Framförallt så ger det ju barnen en ännu sämre start och i många fall skylls senare problem (pga det) på föräldrarna och många reagerar negativt mot de handikappade.

    Så jag menar… det här duttandet med insatser håller inte, alla måste få värdig och radikal hjälp för att man är människa.

  5. LeoH skriver:

    Du tar upp ett problem, som jag aldrig riktigt klarade av att hitta en lösning på under hela min tid som förtroendevald. Det stöd som de funktionshindrade har rätt till klarade vi aldrig av att till fullo fixa. Vi upptäckte, när vi gjorde en kartläggning, att personer med psykiska funktionshinder troligtvis inte sökte stöd enligt LSS, som de var berättigade till. Jag tror inte att vi i Västerås kom i närheten av att fullfölja FN-deklarationen om funktionshindrades rätt i samhället.
    Samtidigt fick vi också problem med all den övriga servicen också. Färre beviljades hemtjänst, men de som beviljades fick mycket mer än tidigare. Vi kommunalpolitiker i Västerås såg en väg att åtminstone på kort sikt underlätta. Att staten betalade för alla reformer de beslutade om. Nu lastades alltfler reformer på kommunerna bl. a för att den statliga ekonomin i balans. Nu är ekonomin i balans och det politiska systemet utnyttjar de frigjorda resurserna till att sänka skatten. Som om alla problem vore lösta!

  6. När man som socialsekreterare inte längre sätter barnens bästa som nummer ett, då ska man fundera på att sluta.
    Föräldrar har som du säger egentligen ingen rätt till sina barn. Det är barnen som rätt till sina föräldrar, och till en trygg uppväxt.

    Min erfarenhet från socialtjänsten är att man alltid först försöker ge föräldrarna stöd att bli bättre föräldrar,innan omhändertagande kommer i fråga.
    Typexempel; fallet Bobby i Stenungsunds kommun, där insatserna fungerade ganska bra, där hade ju Bobby en engagerad stödfamilj. Sedan flyttade hans mamma ju till en annan kommun, där det INTE fungerade, och hur det gick vet vi ju.
    Jag skriver mer på min blogg om att göra för mycket och för lite.

  7. Vicke skriver:

    Ja, tyvärr är det på det sättet. Många barn som har plaserats på andra platser har farit illa på grund av att myndigheterna inte har kollat upp platsen på ett bra sätt! Sköt nu om dig och njut av dagen!
    Vicke

  8. nologo skriver:

    Jag stöter mig säkert med många socialsekreterare nu, men den erfarenhet jag har är att kompetensen fattas att avgöra, huruvida ett omhändertagande eller inte ska göras, hos flera i denna yrkeskategorin.
    Jag vill mena att i många fall skulle en psykolog eller mera adekvat beteendevetare vara en mera kompetent person att avgöra hur man hjälper barnet alt. hela familjen då jag anser barnet ingår i en familjekonstellation och att grunden ändå är att barnet ska känna trygghet i sin egen familj. Därav inte sagt att ett omhändertagande ibland är befogat och nödvändigt.

    I ena stunden ges ingen hjälp när den skulle behövas för att förhindra framtida problem och i andra stunden går man in med stora grävskopan och röjer.
    Jag upplever många gånger en inkonsekvens och en osäkerhet från socialens sätt att arbeta på.
    Kanske ett närmare samarbete mellan psykologer, beteendevetare och socialsekreterare vore att föredra.
    Om en förändring ska ske och bli beständig måste den komma innifrån…

    Jag håller med dig Leo att samhället inte bara bör klampa in och hävda sitt tolkningsföreträde.

  9. monicaolskolk skriver:

    Nologo!
    Jag skulle hellre vilja kalla socialsekreteraren ”spindeln i nätet”, dvs centrum av det nätverk, som ska finnas runt klienten (bestående av familj, skolan, hälsovård, barn och ungdomspsyk, polis etc…)

    Vad det gäller omhändertagande har inte psykologer och beteendevetare den sociala kompetensen som behövs för att göra en utredning, de är specialiserade på sitt område, socionomen har en bredare utbildning, med tex social metodik, pyskologi, sociologi, civilrätt och socialrätt. Oftast är dock psykologen nödvändig för att ge ett psykologiskt utlåtande.

    Det är för övrigt länsrätten som beslutar om omhändertagande och om socialnämndens (socialsekreterarens) utredning inte har använt sig av expertis, psykolog eller beteendevetare tex, kan man knappast säga att länsrätten har tillräcklig grund för omhändertagande. Enbart socialnämndens uppfattning är inte tillräckligt.
    Samarbete mellan psykologer, beteendevetare och socialsekreterare är inte bara att föredra, det är en absolut nödvändighet för att bedriva ett vettigt socialt arbete. Socialsekreteraren är den ”sociala experten”, och om man då inte kopplar in annan expertis, då bedriver man ett dåligt socialt arbete, enligt min mening.

  10. monica olsson kolkman skriver:

    Ursäkta den halvanonyma kommentaren ovan, nu har jag ändrat min profil
    Monica

  11. Min kommentar tycks ha försvunnit någonstans på vägen; jag försöker igen. Svar till Nologo.
    Jag anser inte att psykologer och beteendevetare har den sociala kompetensen att utreda om omhändertagande ska ske eller inte. Det är länsrätten som beslutar, för övrigt, och socialnämnden (socialsekreteraren) gör utredningen. I utredningen ska tillräcklig grund för omhändertagande visas, och då bör expertis inkopplas, tex psykologer eller beteendevetare.
    Socionomer har den ”sociala expertisen”, med en bred utbildning, bestående av bla social metodik, psykologi, sociologi, civilrätt, socialrätt.
    Socialsekreteraren bör vara ”spindeln i nätet” dvs samordnare i det nätverk som bör omge klienten, tex familj, skola, hälsovård, barn och ungdomspsyk, polis etc.
    Ett närmare samarbete mellan psykologer, beteendevetare och socialsekreterare som du nämner är inte bara att föredra, utan är absolut nödvändighet, annars bedriver man inget vettigt socialt arbete, enligt min mening.

  12. suck skriver:

    Ni vet inte vilka det är som har skrivit under och uppenbart bryr ni inte om att ta reda på det. Uselt. Tråkigt att folk uttalar sig som inte sätter sig in i frågan. Fet bakläxa till denna blogginnehavare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: