Vill jag inte kristen enhet?

Johan Stenberg uppmanar oss kristna att boka in 3 maj 2008 för en tvärkyrklig och tvärkulturell manifestation i Stockholm. Jag blir givetvis intresserad, men gör som Johan rekommenderar och går till källan, Stanley Sjöbergs vision i tidningen Dagen och som så många gånger förr blir jag besviken. Det var inte, den här gången heller, den tvärkyrkliga samling som jag hoppats på.

Varför är jag återigen den där surmulen, som inte gläds åt tanken att kristna samlas och visar sin mångfald? Jag ska bara ta upp några exempel ur artikeln, men uppmanar alla att läsa den och begrunda vad där sägs och sen ta ställning.

I artikeln skriver Stanley Sjöberg: ”Fotfolket måste visa att vi protesterar mot undfallenheten mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen.” Jag frågar mig, vilka är det som visar undfallenhet mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen? Det enda jag förstår är att vi tydligen har en fiende, men vem fienden är och vilka han representerar får vi inte veta. Är det staten, som visar undfallenhet? Är det kristna samfund som sviktar? Det kanske är den anonyma tidsandan? Om jag som fotfolk skall protestera mot t ex undfallenhet mot islamistisk tro, vill jag ha handfasta bevis för att islamismen är ett verkligt hot och hur det hotet manifesterar sig i Sverige. Hotar islamismen och den ateistiska humanismen mina möjligheter att vittna om min kristna tro? Hotbilden är alltför diffus, för att jag ställa mig i ledet och protestera.

När jag läser vidare i Stanley Sjöbergs vision hittar jag följande: ”Bakgrunden till visionen är att Sveriges kristna allt för länge har neutraliserats i sin tro och ser med likgiltighet på ateismens ambitioner och islams utbredning. Kyrkornas folk accepterar med en ”gäspning” att vi faktiskt har lika många buddhister i landet som det finns bibeltroende och karismatiska kristna.”

Där kom det! Det är tydligen så, att det är kristna som sviker. Det finns tydligen kristna som neutraliserats sin tro och låter med en axelryckning ateismen och islam breda ut sig. Nu står det också helt klart att det inte bara är enskilda islamistiska strömningar Stanley Sjöberg vänder sig mot, utan det är islam i sin helhet, som vi likgiltiga kristna låter breda ut sig. Av vilken anledning breder Islam ut sig i Sverige? Är det en masskonvertering till Islam? Självklart inte. Stanley Sjöberg vet lika väl som jag, att Islams tillväxt i Sverige i första hand orsakas av invandring. Jag är också medveten om att många i Sverige är oroade över att muslimerna skall bli en majoritet i Sverige. Jag tror inte att Stanley Sjöberg vill spela på sådan rädsla.

Stanley Sjöberg gör sig lustig över att det skulle finnas lika många buddhister som bibeltroende och karismatiska kristna i landet. Det är möjligt att uppgiften stämmer. Jag skulle illvilligt kunna fråga – vad är problemet? För det är väl inte så att det bara är de ”bibeltrogna och karismatiskt kristna” enligt Stanley Sjöbergs definition, som är de enda kristna i landet? Jag misstänker att min bibeltro inte godkänns och jag och min församling tillhör inte den karismatiska delen av kristenheten.  Jag vill ändå med en dåres envishet hävda att jag är kristen. Ingen skall ställa sig mellan mig och min frälsare. Vi är många och vi är definitivt fler än buddhisterna i landet. Därmed också fler än dem som Stanley Sjöberg räknar in i ledet. Jag vill bara säga: räkna inte bort oss!

Jag kommer med all säkerhet inte att resa till Stockholm den 3 maj nästa år. Orsaken är de tvivel jag uttryck ovan, men också att jag ser vad vi skulle vara emot, men mycket lite av vad vi skulle vara för. Anser inte att, ”Då måste Sveriges kristna manifestera sitt beslut att vända trenden och klargöra att Sverige är och ska förbli ett kristet land.”, är ett tillräckligt stort och fantasieggande gemensamt mål för kristenheten i Sverige. 

Nationaldagsfirande i Bjuråker

Nationaldagen firades i hela Sverige och givetvis också i Bjuråker. Jag och min fru deltog i ett stillsamt firande av nationaldagen på vår forngård. Firandet bestod i en kort andakt, utdelning av stipendium och som avslutning kaffe, som alltid är ett måste, när något skall firas i Sverige.

Under andakten lästes två texter ur Bibeln:

”Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss.” (Apg 17:26-27)

”Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman. Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. Du skall inte bära agg till din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3 Mos19:15-18) ”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.” (3 Mos19:33-34)

I en kort reflektion påpekade komminister Lena Funge att nationaldagen inte tillhör någon eller några politiska riktningar, utan nationaldagen tillhör alla. Påpekandet är motiverad, när vi som bor i landsbygden, ser vad som händer i Stockholm. Det är ju fler politiska demonstrationer och möten än under 1 maj!

Jag ansluter mig till alla dem som hävdar att midsommarafton  av hävd är vår nationaldag. Då samlas alla, infödda som invandrade, till dans kring midsommarstången. Vi sjunger och skuttar till ”Små grodorna” och ”Räven raskar” gör raketen och barnen får glass. På kvällen äter vi sill, tar en nubbe (nåja för en del blir det fler och ibland för många) och sjunger Evert Taubes sånger. Vi slipper det fruktansvärda pekoralet som av någon, för mig, outgrundlig anledning blivit vår nationalsång.

EU och spriten!

Kan inte låta bli att något lite kommentera, att det tydligen blivit tillåtet att privatimportera alkoholhaltiga drycker över nätet. Det finns en skrälldus med artiklar i tidningarna som ur olika aspekter analyserar konsekvenserna av beslutet. Jag vill hänvisa till en artikel av Niklas Ekdal, Frihet med förhinder, i DN. Den är så där lagom allsidig.

Kan inte låta bli och dela med mig av ett minne från en debatt i Tärnsjö jag deltog i, när det begav sig. Jag argumenterade för ja till medlemskap i EU i debatten och hade det svettigt. Sala/Heby var kompakta nej-fästen. Debatten gick hyfsat, blev inte utbuad, men jag kände att jag inte hade vunnit över någon till att rösta ja i den kommande folkomröstningen.

I slutet av debatten bad mötesordföranden oss debattörer att visa på något argument från motståndarsidan som vi ansåg ha tyngd. Jag påpekade att om alkoholpolitiken vore den enda fråga jag skulle ta hänsyn till, då skulle jag rösta nej. Jag trodde då och har väl inte ändrat uppfattning, att det skulle bli svårt för oss i Sverige att i längden hålla fast vid vår mycket framgångsrika alkoholpolitik.

Efter debatten kom en gubbe fram till mig och sa: Det är då konstigt att du är emot det enda som är bra med EU.

Folkrätten igen.

I slutet av april skrev jag ett inlägg om folkrätten och ställde frågan om folkrätten gällde alla. Jag konstaterade, inte oväntat, att folkrätten gäller alla krigförande parter.

I dag läser jag i Dagen hur Talibanerna bryter mot folkrätten. De har enligt artikeln tagit 5 sjukvårdare som gisslan. Kravet som talibanerna ställer är att de ska få kvarlevorna efter en stupad ledare, mulla Dadullah utlämnad. Talibanerna har halshuggit en ur gisslan och hotar att även halshugga de övriga i gisslan om myndigheterna inte tillmötesgår deras krav.

– Eftersom de inte gav oss kroppen högg vi huvudet av en av läkarna, med namnet Abdul Khalil, säger en talibantalesman.
– Om inte kroppen överlämnas mördas de övriga fyra på samma sätt, varnar han.

Talibanerna upplever att de för krig mot en ockupationsmakt, som tar hjälp av inhemska kollaboratörer. Vad som är rätt eller fel i den ståndpunkten kan givetvis diskuteras, men faktum är att talibanregeringen ansågs, internationellt sett, vara den legitima regeringen i Afghanistan tills USA ville hämnas attacken mot tvillingtornen.

Att göra motstånd mot en ockupationsmakt är folkrättsligt fullt korrekt. Det man kan diskutera är lämpligheten av att göra militärt motstånd, men det är en annan fråga. Det är också tillåtet att ta motpartens soldater till fånga. Sådana fångar skall behandlas med respekt och definitivt inte utnyttjas som gisslan och eventuellt avrättas.

När det gäller civila får de inte godtyckligt fängslas och på inga villkors vis användas som gisslan för något som helst ändamål. Nu framgår det inte av artikeln om de 5 sjukvårdarna var militära sjukvårdare eller civila, men det är i sig ointressant. Behandlingen av fångarna bryter mot all internationell rätt och är en krigsförbrytelse.

Eftersom Talibanerna sägs vara fundamentalistiska muslimer kan jag också tillägga – det bryter inte bara mot internationell rätt, det är också ett brott mot Guds lag!

Islam, muslimer och islamister

Är det tillåtet att kritisera Islam i Sverige? Frågan ställs av Lisbeth Lindeborg i DN-debatt. Egentligen är det inte en fråga Lindeborg ställer utan ett påstående: ”I Sverige attackeras företrädare för en konstruktiv kritik av islam och utpekas som islamofober i syfte att försöka skrämma dem till tystnad.” Det skulle vara intressant att få en redovisning om hur attackerna ser ut och vilka det är som leder attackerna.

Jag försöker följa med i det massmediala sorlet så gott det går och ser inga illvilliga attacker mot en kritisk granskning av Islam. Däremot saknar jag en seriös diskussion om islam, muslimer och islamister i Sverige. Det kan ju vara så som Lindeborg skriver att det i andra länder förs en mer livlig debatt, men det jag sett från, åtminstone Danmark och Frankrike, är mest vulgariserade uppfattningar om islam. Det är möjligt att det förs en mer förfinad diskussion på kultursidor och kulturtidskrifter, men eftersom jag är dålig på språk, får jag nöja mig med de rännilar av översättningar som sipprar till Sverige och de är inte många.

Får då islam kritiseras? Självklart får islam kritiseras, vem kan väl hindra den kritiken? Däremot torde det vara tillåtet att kritiskt granska kritiken. Jag störs ofta av ytligheten i kritiken. Islam är en stor religion, med mängder av fromhetsriktningar och tolkningar av vad islam innebär. Muslimer lever inte, lika lite som andra människor, i ett lufttomt rum. De har att orientera sig i och tolka en omvärld, som inte precis kännetecknas av en idyll för majoriteten av världens muslimer. Jag ska inte i ett ytligt blogginlägg förklara ett långt historiskt skeende, utan bara påminna om att flesta av världens muslimer har sina historiska rötter i ett kolonialt förtryck. Ur detta förtryck har olika former av islamism växt fram, som dels opponerar sig mot inhemska förtryckare och dels deras uppbackare från vår del av världen.

De islamistiska grupperna i världen är många, men vi tenderar att dra alla över en kam, vilket omöjliggör en nyansering. Islamisterna i Egypten och Turkiet har en något annorlunda strategi än t ex Hamas eller Talibanerna. Kampformerna är också annorlunda. Alla islamister accepterar inte strategin med självmordsbombare, utan föredrar andra kampformer.

Det som enar de flesta islamistiska grupper, som jag förstår det, är en mycket konservativ syn i moralfrågor och då inte moral i någon djupare mening, utan det blir det gamla vanliga: förtryck av kvinnor, övervakning av kvinnors och flickors sexualitet, fientlighet mot homosexuella. Uppräkningen kan bli hur lång som helst. Jag känner igen det från min kristna verklighet. Konservativa strömningar verkar dominera de stora religionerna just nu och som vanligt vilar tydligen religionens heder och existens i synen på sexualiteten.

När vi nu ska granska islam eller någon annan religion kritiskt måste vi ta hänsyn till alla faktorer. Om Hamas påstår att en självmordsbombare kommer till paradiset. Är det islam eller är det Hamas tolkning av islam? Svaret är, enligt mig, självklart. Om islamister påstår att det inte är Guds mening att människor skall leva i förtryck, förnedring och vara ekonomiskt exploaterade. Då är det islam, enligt min mening.

Mitt i all detta pågår också en diskussion om trons utveckling inom islam. Som kristen känner jag igen en del av debatten. Kvinnans ställning, månggifte och kvinnans ställning inom religionen. Kan en kvinna vara imam eller kan en kvinna vara präst? För mig har svaret varit givet. Det vore en hädelse mot Gud att förneka att även kvinnor kan få kallelsen. Vem har rätt att förneka en Guds kallelse? Såg i TV häromdagen ett samtal med Sveriges enda kvinnliga imam, det värmde.

Till sist, håller med Lisbeth Lindeborg. Det är kontraproduktivt med hädelseparagrafer vare sig de är nationella eller internationella.

Den vanliga gamla visan!

Nu händer det igen! Världens rikaste länder samlas för att ta beslut som rör de flesta människor och länder på vår jord. Det orimliga i att att 8 av världens rikaste länder skall bestämma över alla andra leder givetvis till protester. Det är naturligt och helt rätt att kräva en ny ekonomisk världsordning. Tusentals rättänkande människor är på plats i Rostock för att visa världens makthavare att de är iakttagna och att de inte kan ta besluten i total tystnad. 

Men vad ser vi i tidningarna? Jo, samma svartklädda individer som vanligt. Som vanligt kastar de sten och som vanligt önskar de våldsam konfrontation med polisen. Lite blod och brinnande bilar ger bara mer action i bilderna. Men vart tog själva saken vägen? Meningen med demonstrationerna och protesterna var väl ändå inte att ett gäng individer klädda i svart skulle stjäla all uppmärksamhet?

I mina nattsvarta stunder undrar jag om inte makthavarna betalar för att uppmärksamheten skall riktas åt annat håll. Det måste kännas skönt för regeringschefer och bankirer att människor samtalar om kravaller istället för att fundera över besluten som tas bakom massiva polisled.

Vill bara ilsket säga att våldsverkarna bedriver drängtjänst åt makten!

Är inte troende lite krigiska av sig?

Jag vet inte hur många gånger jag mött påståendet ”att de flesta krig beror på religionen.” Påståendet brukar också efterföljas av ett självbelåtet leende, som tydligen skall markera en visst överlägset medlidande med min oerhörda okunnighet om sakernas rätta tillstånd. Är jag på gott humör låter jag orimligheterna passera och tänker för mig själv, att det ändå inte är ovanligt med bristande historiska kunskaper.

Det händer att jag är på grinigt humör eller av någon annan anledning anser att jag bara inte kan tiga. Jag brukar räkna upp en del av de krig som bedrivits under min livstid och fråga, på vilket sätt var t ex andra världskriget, Koreakriget och Vietnamkriget, religionskrig? Till min förvåning brukar förståsigpåarna inte ge sig. Jag har upptäckt att jag kan komma dragandes med första världskriget, kolonialkrigen med bl. a opiumkriget mot Kina. Jag kan spä på med alla de stora revolutionerna, med den franska och ryska revolutionen i täten. Så kan jag hålla på tills halsen blir alldeles torr och jag måste hämta andan. Då kommer dråpslaget, ”men Korstågen då”? Det triumferande överlägsna leende återkommer. ”Tänk att Leo inte visste om Korstågen!” Här brukar jag ge upp och sträcka vapen och föreslå att vi pratar om något annat. Visst känns det jobbigt att se det självbelåtna segerleendet, men det lönar sig inte att älta.

Jag har ofta funderat över varifrån åsikten att religioner och speciellt den kristna skulle starta krig, får sin näring? Inga argument, inga historiska fakta eller rimlighetsantaganden hjälper. Det är en total folklig sanning, de flesta krig orsakas av religioner.

Jag undrade vad som fått bägaren att rinna över för Gür, när han skrev artikeln ”150 miljoner döda i gudlöst mördande” i dagens SvD. Gür gör en mycket korrekt analys och givetvis hoppas jag att någon läser och får en aha-upplevelse. Det är aldrig bra när människor bär på falsk kunskap och kanske också använder dessa kunskaper som en tolkningsmall över samhälleliga skeenden. Men eftersom jag är en i grunden pessimistisk person tror jag att Gür talar för döva öron.

Äktenskap är inte biologi!

Torbjörn Fälldin har tillsammans med andra klivit in i debatten om könsneutral äktenskapslagstiftning. Åsikterna mot förslaget är i sig inte originella, vi har läst och hört dem förut. Det som fick mig att lyfta på ögonbrynet var att Torbjörn Fälldin går in och så klart markerar sin uppfattning. Det känns nog lite besvärande för Centerpartiet, men säga vad man vill om Fälldin, men inte räds han att säga vad han anser i en för honom viktig fråga.

Nå, får vi några nya argument att fundera över i debattartikeln? Nej, inga direkt nya argument, möjligen är hänvisningen till en fransk utredning, som i sin tur hänvisar till FN:s barnkonvention, någonting nytt. Tyvärr finns ingen hänvisning till utredningen och det kanske inte heller behövs. Jag kan ändå inte läsa franska. I övrigt för artikeln fram kända ståndpunkter.

Artikelförfattarna hävdar att det är: ”Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel.” Varje gång jag hör eller läser det påståendet kommer jag att tänka på Ny Demokratis John Bouvins argumentation mot partnerskapslagen i riksdagen. Med obscena gester beskrev Bouvin hur fel det var att tänka sig homosexuella förhållanden. Två knutna händer mot varandra –  gick inte! Två pekfingar mot varandra – gick inte!Men se en knuten hand och ett pekfinger, då funkade det! Jag tror säkert att en del av artikelskribenterna t o m sett Bouvins argumentation på plats. Jag har bara sett den i TV. Det biologiska argumentet har ingen logisk bärighet. Äktenskapet idag är i första hand en relation och inte en institution inom vars ram reproduktionen sker. Jag vet inte hur många vigslar, både kyrkliga och borgerliga, jag deltagit i och läst om, där de egna barnen är gulliga brudnäbbar.

När artikelförfattarna citerar den franska utredningen som tydligen hävdar: ”Äktenskapet som institution anses ha egenskaper som, med hänsyn till barnets bästa, legitimerar att det bevaras intakt i rättsligt avseende. Man framhåller exempelvis att äktenskapet ‘inte bara är ett kontraktsmässigt erkännande av kärleken mellan två personer. Det är ett förpliktande ramverk av rättigheter och skyldigheter som är utformat för att kunna ta emot ett barn och ge det en harmonisk uppväxt”. Det låter sig sägas, om vi totalt bortser från realiteter. För en stor andel av barnen i vår del av världen (vet inte hur statistiken ser ut i t ex Indien) lever inte i det äktenskap där de en gång blev födda. Äktenskapet är inte det trygga ramverk för barnen, som artikelförfattarna hävdar. Det nuvarande äktenskapspraxis är inte så monogamt, som idealet vill hävda.

Jag är övertygad om att när två människor gifter sig eller enbart ”flyttar ihop” gör det i den fasta övertygelsen, att det ska hålla livet ut. Många får uppleva hur drömmen kraschar och då gäller det att ge barnen en så trygg uppväxt som det överhuvudtaget är möjligt. Inte på grund av äktenskapslöftet, utan på grund av det moraliska ansvaret för barnen. Föräldraansvaret upphör inte när vi går in i nya förhållanden, ansvaret är livslångt och helt oberoende av äktenskap.

Jag kan inte se hur barnens situation skulle försämras om staten beslutar sig för en könsneutral äktenskapslagstiftning. Barnens rätt och föräldrarnas skyldigheter kan inte garanteras av det monogama äktenskapet mellan man och kvinna. Dagens äktenskap har inte den rollen. Barnens rätt måste garanteras på annat sätt.

Det finns teologiska förklaringar till att förbehålla begreppet äktenskap för förhållandet mellan man och kvinna. Jag har hört många goda argument för den ståndpunkten både av präster och av lekfolk. Många kan tänka sig att samtycka till en juridiskt bindade vigselakt för samkönande par, bara det inte kallas för äktenskap. Jag har i ett tidigare inlägg visat att den ståndpunkten bara leder till en återvändsgränd. Jag tror inte att det är begreppet äktenskap som är problemet, utan synen på homosexuellas rätt till en kyrklig välsignelse över sitt förhållande.