Johan Stenberg uppmanar oss kristna att boka in 3 maj 2008 för en tvärkyrklig och tvärkulturell manifestation i Stockholm. Jag blir givetvis intresserad, men gör som Johan rekommenderar och går till källan, Stanley Sjöbergs vision i tidningen Dagen och som så många gånger förr blir jag besviken. Det var inte, den här gången heller, den tvärkyrkliga samling som jag hoppats på.
Varför är jag återigen den där surmulen, som inte gläds åt tanken att kristna samlas och visar sin mångfald? Jag ska bara ta upp några exempel ur artikeln, men uppmanar alla att läsa den och begrunda vad där sägs och sen ta ställning.
I artikeln skriver Stanley Sjöberg: ”Fotfolket måste visa att vi protesterar mot undfallenheten mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen.” Jag frågar mig, vilka är det som visar undfallenhet mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen? Det enda jag förstår är att vi tydligen har en fiende, men vem fienden är och vilka han representerar får vi inte veta. Är det staten, som visar undfallenhet? Är det kristna samfund som sviktar? Det kanske är den anonyma tidsandan? Om jag som fotfolk skall protestera mot t ex undfallenhet mot islamistisk tro, vill jag ha handfasta bevis för att islamismen är ett verkligt hot och hur det hotet manifesterar sig i Sverige. Hotar islamismen och den ateistiska humanismen mina möjligheter att vittna om min kristna tro? Hotbilden är alltför diffus, för att jag ställa mig i ledet och protestera.
När jag läser vidare i Stanley Sjöbergs vision hittar jag följande: ”Bakgrunden till visionen är att Sveriges kristna allt för länge har neutraliserats i sin tro och ser med likgiltighet på ateismens ambitioner och islams utbredning. Kyrkornas folk accepterar med en ”gäspning” att vi faktiskt har lika många buddhister i landet som det finns bibeltroende och karismatiska kristna.”
Där kom det! Det är tydligen så, att det är kristna som sviker. Det finns tydligen kristna som neutraliserats sin tro och låter med en axelryckning ateismen och islam breda ut sig. Nu står det också helt klart att det inte bara är enskilda islamistiska strömningar Stanley Sjöberg vänder sig mot, utan det är islam i sin helhet, som vi likgiltiga kristna låter breda ut sig. Av vilken anledning breder Islam ut sig i Sverige? Är det en masskonvertering till Islam? Självklart inte. Stanley Sjöberg vet lika väl som jag, att Islams tillväxt i Sverige i första hand orsakas av invandring. Jag är också medveten om att många i Sverige är oroade över att muslimerna skall bli en majoritet i Sverige. Jag tror inte att Stanley Sjöberg vill spela på sådan rädsla.
Stanley Sjöberg gör sig lustig över att det skulle finnas lika många buddhister som bibeltroende och karismatiska kristna i landet. Det är möjligt att uppgiften stämmer. Jag skulle illvilligt kunna fråga – vad är problemet? För det är väl inte så att det bara är de ”bibeltrogna och karismatiskt kristna” enligt Stanley Sjöbergs definition, som är de enda kristna i landet? Jag misstänker att min bibeltro inte godkänns och jag och min församling tillhör inte den karismatiska delen av kristenheten. Jag vill ändå med en dåres envishet hävda att jag är kristen. Ingen skall ställa sig mellan mig och min frälsare. Vi är många och vi är definitivt fler än buddhisterna i landet. Därmed också fler än dem som Stanley Sjöberg räknar in i ledet. Jag vill bara säga: räkna inte bort oss!
Jag kommer med all säkerhet inte att resa till Stockholm den 3 maj nästa år. Orsaken är de tvivel jag uttryck ovan, men också att jag ser vad vi skulle vara emot, men mycket lite av vad vi skulle vara för. Anser inte att, ”Då måste Sveriges kristna manifestera sitt beslut att vända trenden och klargöra att Sverige är och ska förbli ett kristet land.”, är ett tillräckligt stort och fantasieggande gemensamt mål för kristenheten i Sverige.