En haltande jämförelse.

En konstnär, Lars Vilks, har tydligen gjort några teckningar med en skäggig gubbe som hund och kallat bilderna för Muhammed som rondelhund. Teckningarna var tänkta till en utställning med hunden i konsten som tema. Innan utställningen öppnade plockades teckningarna ner och vips får vi en diskussion om yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Jag ställer mig frågande till syftet att framställa Muhammed som hund, men inser samtidigt att frågan inte längre är en fråga om bilderna passade utställningens tänkta tema, utan nu gäller frågan om islam får kritiseras och Muhammed karikeras.

Givetvis får islam och muslimer kritiseras. Det bör också vara tillåtet att karikera Muhammed. Samtidigt må det också vara tillåtet att få ställa frågan – varför just i det här sammanhanget och varför som hund?

Nå det var egentligen inte den här frågan som fått mig att skriva ett inlägg, utan att varje gång som Muhammedkarikatyrer diskuteras, dyker en jämförelse med fotoutställningen Ecce Homo upp. Jag har läst mängder av insändare och blogginlägg, som hävdar att Ecce Homo-utställningen var en Jesuskarikatyr, fullt jämförbar med Muhammedkarikatyrer. Jag förstår inte varifrån en sådan inställning får sin näring. Nu senast hittade jag jämförelsen i frykmans liberala blogg:

”Detta är världens mest sekulariserade land, landet där vi hänger upp bilder på Jesus som homosexuell i kyrkan. Där Scandic plockar bort gideoniternas biblar från hotellrummen. Den religion som vill verka här kommer att få finna sig i att bli ifrågasatt och skymfad, skojad med och häcklad. Yttrandefrihet är inte enbart vackert, men ack så nödvändigt.”

Vilka är de ”vi” som hänger upp bilder på Jesus som homosexuell i kyrkan och med vilket syfte? Jag tolkar citatet så, att Frykman menar att Ecce Homoutställningens syfte var att skymfa, att skoja och häckla. Det är fullständigt felaktigt!

Elisabeth Ohlssons fotoutställning var ett konstnärligt inlägg i en inomkyrklig diskussion och inte en illvillig karikatyr av någon utomstående representant för det sekulära samhället. Ohlsson ville med sin fotoutställning ställa frågan till kristna och kyrkan: Var möter vi Jesus? Vem får möta honom och i vilka sammanhang? Den minnesgode minns att diskussionens vågor gick höga inom kyrkor och samfund. För oss var det inte bara fråga om yttrandefrihet, utan trons djupaste kärna.

Hur den inomkyrkliga diskussionen kunde te sig kan jag visa med ett exempel från Västerås. Vid tiden för debatten kring Ecce Homo – utställningen, var jag aktiv i Badelunda församling. Det planerades en föreläsning med Elisabeth Ohlsson, där hon bl. a skulle visa diabilder från fotoutställningen med reflektioner. Vår kyrkoherde nekade med stöd av kyrkorådet att upplåta någon av församlingens lokaler för ändamålet. Alla nomineringsgrupper i rådet var eniga. Föreläsningen fick hållas i grannförsamlingen, där kyrkoherden hade en helt annan inställning. Mötet blev mycket lyckad, trots att Elisabeth Ohlsson inte kunde delta på grund av sjukdom.

Som sagt, jag vill i all enkelhet protestera mot att fotoutställningen Ecce Homo används som ett exempel på att vi minsann tillåter Jesuskarikatyrer, för att slå i huvudet på mindre vetande muslimer. Ecce Homo-utställningen innehåller ett mycket varmt budskap, som vi kristna tyvärr inte är helt eniga kring.

Vill också, med lite okristlig skadeglädje, påminna om att Scandic fick, tack vare en kort men intensiv kristen samfälld aktion, backa från beslutet att ta bort biblarna från rummen.

Vem är den störste syndaren?

För en tid sedan skrev Johan Stenberg ett mycket tankeväckande inlägg: ”Hade Jesus ett budskap?”  I inlägget ställer Johan frågan om hur bokstavligt vi ska tolka det Jesus säger? Frågan har fått mig att börja reflektera över det jag själv haft svårt att riktigt förstå och tolka.

Under snart två veckor har jag, inspirerad av Johan, försökt svara på frågan i rubriken genom att tolka ett antal texter så bokstavligt jag bara kan och min bakomliggande rädsla tillåter.

Den första tanketråden är berättelsen i Johannesevangeliet om äktenskapsbryterskan. (Joh 8:1-11) De skriftlärda och fariséerna kommer till Jesus med kvinnan och frågar Jesus vad han anser. Skall hon stenas som lagen föreskriver? Jesus säger de välkända orden: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Det hedrar de skriftlärde och fariséerna att de inte började argumentera om allvarliga och mindre allvarliga synder, utan inser att de inte har rätt att döma kvinnan. Det är helt uppenbart att Jesus inte viktar synder. Jag kan inte utgå från att mina synder är mindre än någon annans. Jag har ingen rätt att kasta stenar omkring mig och döma.

Jag gick vidare i mitt sökande efter den störste syndaren och erinrade mig Jesu bergspredikan hos Matteus. Där står under rubriken: Jesus skärper lagens bud: ”Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld.” (Matt 5:21-22) Återigen en bekräftelse på Jesus inte viktar synden. Här jämställer, om vi får tro Matteus, Jesus vrede, okvädningsord och förbannelser med att döda en medmänniska. Tänk, att jag inte ens kan tillgodoräkna mig som en fördel, att jag inte fysiskt dödat någon! Men fortfarande har jag inte hittat den störste syndaren. Lite cyniskt skulle man kunna säga, att vi alla är lika goda kålsupare. Det kanske är så Jesus menar, att vi alla är lika stora syndare?

Jag bara kände att svaret inte gav en rättvisande bild av Jesu förkunnelse och jag började minnas lite vagt något om bjälken och flisan i någons ögon. ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder; Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” (Luk 6:41-42)

Fick mitt svar till slut! Det är jag som är den störste syndaren! Jag pekar finger åt andras futtiga synder för att slippa se mina egna gigantiska tillkortakommanden. Kan inte säga, om jag ska vara ärlig, att jag är glad åt den insikten!

Demokratiskt sanktionerad barnmisshandel.

Kronprinsessan Viktoria har fyllt 30 år och i samband med födelsedagen ventilerades i pressen en rad frågor bl. a påpekades det att Viktoria inte omfattades av den för övriga medborgare självklara religionsfriheten. Viktoria och jag tillhör samma kyrka. Jag av fri vilja. Viktoria av tvång. Självklart är det ett demokratiskt sanktionerat övergrepp mot Viktorias mänskliga rättigheter.

Trots insikten, är jag ändå inte upprörd över att Viktoria inte får välja religionstillhörighet eller välja bort om hon så önskar. Jag anser att den frågan är en petitess, när jag tänker på att Viktoria inte haft möjlighet att välja livsväg. Hon har aldrig fått uppleva hur släktingar och vänner till familjen frågat: ”Vad vill du bli när du blir stor?” Hon har aldrig fått svara, som andra barn: Jag ska bli polis, brandsoldat, sjuksköterska, läkare eller rent av sopåkare och få köra en stor lastbil. Viktoria har inte haft rätten att vara ett drömmande barn, där framtiden står öppen för drömmar och visioner. Viktoria har fått svara: ”Jag ska bli drottning, när pappa dör!”

Det Viktoria blivit utsatt för, är avancerad barnmisshandel. Behandlingen av Viktoria bryter mot alla, av Sverige undertecknade, konventioner om mänskliga rättigheter. Viktoria har inte haft friheten att utvecklas efter sina egna önskemål och anlag. Misshandeln kommer också att fortgå. Alla förväntar sig att Viktoria skall få barn, som också skall utsättas för samma misshandel som Viktoria utsattes för.

 Nu hör jag motargumenten, att den överväldigande majoriteten av svenska folket stöder monarkin. Jag tror också att monarkin har ett stort stöd i befolkningen, men den moraliska frågan måste ändå ställas och gärna också besvaras. Med vilken rätt kan en befolkning demokratiskt besluta om att utsätta ett bestämt barn för misshandel?

Tro, tvivel, vankelmod eller kanske ren feghet?

Jag har märkt, genom åren, att mina samtal med andra kristna, inte alltför sällan, avslutas med ett ”man ska vara trogen mot Ordet som det står i Bibeln” eller ”man måste våga stå för bibelorden och inte springa efter de senaste samhällstrenderna.” Jag kan inte förneka att orden tar hårt och känns anklagande, men för att min tro skall utvecklas och fördjupas måste jag ju berätta vad jag tror på och varför.

När det gäller att vara trogen mot Ordet upplever jag att det gömmer sig en dubbeltydighet i uttrycket. Ordet kan tolkas som konkreta meningar i Bibeln, men också som Jesus Kristus enligt evangelisten Johannes tolkning: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, …” (Joh 1:14). I den meningen tror jag fullt och fast på Ordet. Vi kristna har ju inte en textsamling som vår uppenbarelse, utan en person, Jesus Kristus.

När det gäller tolkningen av Bibelorden försökte jag, i en lekmannapredikan annandag pingst, förklara min inställning till bibeltolkning på följande sätt: Jag började med att citera ur Lars Lindbergs ”Ny skapelse”. Jag tyckte det passade sig i Sjöviks missionskapell.  ”Bibeln är Guds ord, det är kyrkans bekännelse. Det hindrar inte att Bibeln har utsagor som stämmer dåligt med nutida naturvetenskap eller uppgifter som är svåra att historiskt verifiera. Somliga brukar då säga att en del av Bibeln är Guds ord och en annan del människors ord. Somliga brukar uttrycka sig så: ‘Bibeln innehåller Guds ord.’ Jag vill föreslå ett annat sätt att förstå saken, nämligen att Bibeln genom den heliga Anden blir Guds ord.”

Jag fortsatte min predikan med att ta upp några exempel på hur kristenheten ändrat uppfattning. Bl a påminde jag om att kyrkan accepterat slaveriet långt in på 1800-talet. Det var små kristna församlingar som började propagera mot slaveriet i USA och som också aktivt verkade för att slavar kunde fly till friheten. Idag anser vi det fullständigt otänkbart att kristna skulle kunna försvara slaveri och det utan att en enda bokstav eller ett enda ord ändrats i Bibeln. För att vi ska vara trogna mot Ordet måste vi ibland omtolka bibelorden. 

När det gäller modet att alltid stå upp för Ordet måste jag erkänna, att jag inte alltid gjort det och kommer säkert också i framtiden att svika. Inte så att jag förnekar min kristna tro, utan att jag avstår från att vittna och berätta om min tro. Men jag upplever att det inte är det som jag blir anklagad för, utan talet om att våga stå för orden i Bibeln och inte följa samhällstrender, dyker nästan alltid upp när samtalet eller diskussionen rör synen på kvinnliga präster eller homosexualitet.

Mitt bejakande av kvinnliga präster och pastorer delar jag med en betydande del av kristenheten. Jag vet inte om det i dag ska anses vara en eftergift till någon jämställdhetstrend i samhället att vara för kvinnliga präster och pastorer. Jag tänker nästan aldrig på frågan, utom när jag läser om katolska kyrkans problem med att rekrytera präster. Inte är det mod jag tänker på, när de säger nej till kvinnors kallelse att bli präster.

När det gäller synen på homosexualitet är det givetvis lite mer problematiskt än t ex frågan om slaveriet eller bejakandet av kvinnliga präster. Bibelorden är kategoriska, men samtidigt kan jag inte heller förneka, att jag är bergfast övertygad om att homosexualitet inte är något självvalt. Homosexualitet är inte en sjukdom, som individer kan botas ifrån. Ser inte heller värdet av att försöka. Det innebär att jag inte bara accepterar, utan bejakar homosexuellas rätt till kärlek och fysisk närhet. Om det är synd, så är det en av de få synder som begås av kärlek.

Jag vet inte om min syn bottnar i feghet, men jag upplever att när min inställning formerades, genomsyrades samhället av en homonegativ inställning. Vem minns inte lovorden över Vilhelm Mobergs kamp mot rättsrötan och homosexuellas kriminella nätverk.

Jag tror att om vi vill vara trogna mot Ordet bör vi resonera som en baptistpastor(?) i USA. Han säger till sin församling: ”Kan ni se framför er hur Jesus går i en demonstration mot homosexuella? Jag kan det inte!” (Råkade läsa det här i en amerikansk tidning, när jag surfade runt.)

Till sist, kan ändå inte låta bli att vara lite polemisk. Kanske för att dölja mitt dåliga samvete? Vem vet? Jag brukar relativt ofta stöta på en, för mig, fascinerande företeelse. Under andra världskrigets fruktansvärda människoslakt fanns det svenska präster som med stor hängivenhet bekämpade dansbaneeländet. Jag hoppas att vårt eftermäle inte blir något liknande