En konstnär, Lars Vilks, har tydligen gjort några teckningar med en skäggig gubbe som hund och kallat bilderna för Muhammed som rondelhund. Teckningarna var tänkta till en utställning med hunden i konsten som tema. Innan utställningen öppnade plockades teckningarna ner och vips får vi en diskussion om yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Jag ställer mig frågande till syftet att framställa Muhammed som hund, men inser samtidigt att frågan inte längre är en fråga om bilderna passade utställningens tänkta tema, utan nu gäller frågan om islam får kritiseras och Muhammed karikeras.
Givetvis får islam och muslimer kritiseras. Det bör också vara tillåtet att karikera Muhammed. Samtidigt må det också vara tillåtet att få ställa frågan – varför just i det här sammanhanget och varför som hund?
Nå det var egentligen inte den här frågan som fått mig att skriva ett inlägg, utan att varje gång som Muhammedkarikatyrer diskuteras, dyker en jämförelse med fotoutställningen Ecce Homo upp. Jag har läst mängder av insändare och blogginlägg, som hävdar att Ecce Homo-utställningen var en Jesuskarikatyr, fullt jämförbar med Muhammedkarikatyrer. Jag förstår inte varifrån en sådan inställning får sin näring. Nu senast hittade jag jämförelsen i frykmans liberala blogg:
”Detta är världens mest sekulariserade land, landet där vi hänger upp bilder på Jesus som homosexuell i kyrkan. Där Scandic plockar bort gideoniternas biblar från hotellrummen. Den religion som vill verka här kommer att få finna sig i att bli ifrågasatt och skymfad, skojad med och häcklad. Yttrandefrihet är inte enbart vackert, men ack så nödvändigt.”
Vilka är de ”vi” som hänger upp bilder på Jesus som homosexuell i kyrkan och med vilket syfte? Jag tolkar citatet så, att Frykman menar att Ecce Homoutställningens syfte var att skymfa, att skoja och häckla. Det är fullständigt felaktigt!
Elisabeth Ohlssons fotoutställning var ett konstnärligt inlägg i en inomkyrklig diskussion och inte en illvillig karikatyr av någon utomstående representant för det sekulära samhället. Ohlsson ville med sin fotoutställning ställa frågan till kristna och kyrkan: Var möter vi Jesus? Vem får möta honom och i vilka sammanhang? Den minnesgode minns att diskussionens vågor gick höga inom kyrkor och samfund. För oss var det inte bara fråga om yttrandefrihet, utan trons djupaste kärna.
Hur den inomkyrkliga diskussionen kunde te sig kan jag visa med ett exempel från Västerås. Vid tiden för debatten kring Ecce Homo – utställningen, var jag aktiv i Badelunda församling. Det planerades en föreläsning med Elisabeth Ohlsson, där hon bl. a skulle visa diabilder från fotoutställningen med reflektioner. Vår kyrkoherde nekade med stöd av kyrkorådet att upplåta någon av församlingens lokaler för ändamålet. Alla nomineringsgrupper i rådet var eniga. Föreläsningen fick hållas i grannförsamlingen, där kyrkoherden hade en helt annan inställning. Mötet blev mycket lyckad, trots att Elisabeth Ohlsson inte kunde delta på grund av sjukdom.
Som sagt, jag vill i all enkelhet protestera mot att fotoutställningen Ecce Homo används som ett exempel på att vi minsann tillåter Jesuskarikatyrer, för att slå i huvudet på mindre vetande muslimer. Ecce Homo-utställningen innehåller ett mycket varmt budskap, som vi kristna tyvärr inte är helt eniga kring.
Vill också, med lite okristlig skadeglädje, påminna om att Scandic fick, tack vare en kort men intensiv kristen samfälld aktion, backa från beslutet att ta bort biblarna från rummen.