Vem är den störste syndaren?

För en tid sedan skrev Johan Stenberg ett mycket tankeväckande inlägg: ”Hade Jesus ett budskap?”  I inlägget ställer Johan frågan om hur bokstavligt vi ska tolka det Jesus säger? Frågan har fått mig att börja reflektera över det jag själv haft svårt att riktigt förstå och tolka.

Under snart två veckor har jag, inspirerad av Johan, försökt svara på frågan i rubriken genom att tolka ett antal texter så bokstavligt jag bara kan och min bakomliggande rädsla tillåter.

Den första tanketråden är berättelsen i Johannesevangeliet om äktenskapsbryterskan. (Joh 8:1-11) De skriftlärda och fariséerna kommer till Jesus med kvinnan och frågar Jesus vad han anser. Skall hon stenas som lagen föreskriver? Jesus säger de välkända orden: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Det hedrar de skriftlärde och fariséerna att de inte började argumentera om allvarliga och mindre allvarliga synder, utan inser att de inte har rätt att döma kvinnan. Det är helt uppenbart att Jesus inte viktar synder. Jag kan inte utgå från att mina synder är mindre än någon annans. Jag har ingen rätt att kasta stenar omkring mig och döma.

Jag gick vidare i mitt sökande efter den störste syndaren och erinrade mig Jesu bergspredikan hos Matteus. Där står under rubriken: Jesus skärper lagens bud: ”Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld.” (Matt 5:21-22) Återigen en bekräftelse på Jesus inte viktar synden. Här jämställer, om vi får tro Matteus, Jesus vrede, okvädningsord och förbannelser med att döda en medmänniska. Tänk, att jag inte ens kan tillgodoräkna mig som en fördel, att jag inte fysiskt dödat någon! Men fortfarande har jag inte hittat den störste syndaren. Lite cyniskt skulle man kunna säga, att vi alla är lika goda kålsupare. Det kanske är så Jesus menar, att vi alla är lika stora syndare?

Jag bara kände att svaret inte gav en rättvisande bild av Jesu förkunnelse och jag började minnas lite vagt något om bjälken och flisan i någons ögon. ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder; Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” (Luk 6:41-42)

Fick mitt svar till slut! Det är jag som är den störste syndaren! Jag pekar finger åt andras futtiga synder för att slippa se mina egna gigantiska tillkortakommanden. Kan inte säga, om jag ska vara ärlig, att jag är glad åt den insikten!

6 Responses to Vem är den störste syndaren?

  1. A Woman skriver:

    Jag tror att den största syndaren är den som faktiskt kastar stenen

    mvh sofia

  2. LeoH skriver:

    Stenar lär jag nog kasta ganska så ofta.

  3. Johan Stenberg skriver:

    Tack för reflektionen. Jag kan inte annat än hålla med.

    Samtidigt är det väl en fara i att betrakta sig själv som ett hopplöst fall. Jag identifierar mig som Syndaren med stort S, och alltså är det ingen vits med bot och bättring?

  4. LeoH skriver:

    Faran är givetvis stor, att betrakta sig som hopplöst fall, men samtidigt kan också insikten om nåden växa. Visst finns det stunder då nåden känns avlägsen, men då gäller det att inte dämpa sin egen ångest med att döma andra.

  5. Mattias skriver:

    Att kasta första stenen, att peka finger etc, trots att all bråte jag bär på, vad är det annat än högmod. Att säga att jag är så god att jag har rätt att fördöma andra.

    Om man nu kan gradera synder så skulle jag säga att högmodet är den största av alla synder, eller åtminstonne ursynden.

    Vad var det ormen frestade Eva med: Jo att bli såsom Gud. Dvs högmod, hybris. Så länge vi vill vara våra egna gudar, kan vi heller inte ta emot nåden. Högmodet gör att vi förhärdar oss.

    Mattias – som ibland kastar stenar

  6. LeoH skriver:

    Håller med dig Mattias om högmodet, men vill nyansera lite. Jag kan anse att mina synder är så stora och många, att just mina synder inte kan förlåtas. Det kan bli en något omvänd högmod, om du förstår vad jag menar. Insikten att just jag äre den störste syndaren och ändå förlåten, måste ju innebära att jag i varje möte med andra möter en förlåten människa.
    Tack för kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: