Vilka talar vi till?

31 augusti, 2007

För många år sedan, närmare bestämt januari 1981, skrev jag en krönika i en liten vänstertidning med namnet Arbetarkamp. I krönikan berättade jag om en upplevelse på Domus i Västerås. Jag fick uppleva ilskan, som de anställda kvinnorna gav uttryck för, när deras chef kom viftande med ett telegram med uppmaning att inte sälja en Lektyrbilaga. Hela händelseförloppet tog kanske 30 sekunder, högst 1 minut. Den var ändå så pass uppskakande att det fick mig att skriva: ”Vår bristande förmåga att nå, vad som i dagligt tal kallas den vanliga människan, kan ibland te sig monumental. Vi kan tala med konsumchefer, riksdagsmän eller kulturministrar men ibland verkar det som vi gett upp hoppet om ‘den vanliga människan’. Vi verkar inte lita på att vi kan övertyga dem om att bojkotta skiten, utan vi kräver istället förbud av makthavarna. En i längden dålig taktik och helt katastrofal för den socialistiska ideologin.”

Nå, varför nu den här minnesbilden? Jo, jag får exakt samma känsla, när jag lyssnar till debatten om abort. Vi kristna är mycket duktiga på att föra samtal med makthavare, skriva debattartiklar och teologiska analyser. Vi för fram tunga etiska principer om livets okränkbarhet, vi kräver lagändringar eller försvarar befintliga lagar, men var finns människorna och deras öden, som vi så hett diskuterar? Det som den här gången fått mig att reflektera är kritiken mot Amnestys beslut i abortfrågan.  Som bakgrund länkar jag till dels Dagen, som redovisar Katolska kyrkans reaktion och dels till ett inlägg av Peter Green, som på ett utmärkt sett redovisar en personlig kristen reaktion.

Det som förvånar, i reaktionerna mot Amnestys beslut och i abortfrågan överhuvudtaget, att de nästan aldrig berör frågan om sociala förhållanden, krig, fattigdom, våld och andra kränkningar av människovärdet. Alla de politiska, ekonomiska och sociala förhållanden som reproducerar situationer, där abort framstår en rationell lösning i en outhärdlig livssituation, bara sopas under mattan och kvar står en vacker princip. Vissa kyrkor och samfund är beredda att gå nästan hur långt som helst i ett accepterande av orättfärdiga politiska system, bara de försvarar ”livets okränbarhet” och kriminaliserar aborter.

Det finns givetvis många dimensioner i abortfrågan. Det finns onekligen situationer där människor med relativt öppna ögon har ett ”riskbeteende”. Här är åtminstone Katolska kyrkan mer än lovligt naiv i sitt motstånd mot kondomanvändning och uppmaning till avhållsamhet. Det är en vacker tanke, men redan Paulus klagade över att: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr det gör jag.”  Tänk om hela den världsvida kyrkan med kraft och myndighet sa till männen: ”Önskar ni inte sprida HIV/AIDS och planerar ni inte för barn just nu. Använd kondom – även inom äktenskapet! Det vore ett moget kristet och manligt ansvarstagande från er sida. Änglarna i himlen skulle fröjda sig”

Tänk också vilken fröjd det skulle vara, att få uppleva hur kyrkor och samfund med kraft skulle säga till världens makthavare. ”Det är ert ansvar att organisera samhället så, att den inte reproducerar sociala förhållanden, där illegal eller legal abort blir ett rationellt alternativ för mängder av kvinnor. På domens dag kommer ni personligen ställas till ansvar för varje abort som skett under er tid vid makten.” Det vore ett radikalt ansvarstagande av nyckelmakten.

Jag vet att det bara är naiv dröm. Istället lär jag också i fortsättningen få uppleva hur militanta kristna står utanför abortkliniker i USA, skrikande ”mördare” åt anställda och kvinnor som söker hjälp på klinikerna.  Jag får väl vara glad så länge de bara skriker och inte skjuter läkare eller spränger kliniker för att riktigt visa hur heligt livet är. Ett beteende som säkert stärker känslan av rättfärdighet, men som definitivt inte bidrar till någon minskning av antalet aborter.

Som avslutning vill jag citera några rader ur den nicaraguanska bondemässan. Det är det underifrån perspektivet kyrkan måste ha för att bli en del av lösningen och inte förbli en del av problemet. Kyrkan skall inte alliera sig med makten, men kritiken av makten får inte sväva i ett lufttomt rum. Kritiken måste bottna i en realistisk insikt om och solidaritet med den utsatta människans situation och vånda.

Du är de fattigas Gud,
den Gud som är enkel och mänsklig,
den Gud som uthärdar vägens hetta,
Den Gud vilkens ansikte garvats av solen,
Därför talar jag till dig
på mitt folks språk,
eftersom du är arbetarnas Gud,
Kristus arbetaren.  


Är bidragsfusket det stora problemet?

31 augusti, 2007

Läser i DN att Försäkringskassan gör en bedömning, att ca en fjärdedel av de pensionärer som är berättigade till bostadstillägg, inte söker. Orsaken är inte, att de bidragsberättigade pensionärerna, tagit ett aktivt beslut att inte söka. Informationen är tydligen så bristfällig, att många inte vet att de kan vara berättigade att få bostadstillägget.

Det ska bli intressant att se vad statsmakten svarar på Försäkringskassans förslag, att förbättra informationen. Det kan leda till en kostnadsökning med dryga två miljarder om alla de 165 000 som enligt Försäkringskassans beräkningar är berättigade också söker och får bostadstillägget.

Om det finns fler sådana här informationsluckor inom andra sektorer i samhället, kan det bli riktigt svettigt för finansministern.


Vilka bör lämna landet?

30 augusti, 2007

Med anledning av protesterna mot publiceringen av en teckning där Muhammed avbildas som rondellhund, har bl a den kände folkpartisten Johan Pehrson yttrat sig och sagt, enligt Expressen: ”Vi lever i ett fritt land och den här publiceringen är inom toleransens gränser. De som har en annan uppfattning kanske ska fundera på att flytta.” Johan Pehrson inser snabbt att uttalandet kan tolkas som enbart riktad mot invandrare och han förtydligar: ”I Sverige står vi för vår demokrati, och tycker man inte om det så kanske man ska ta sig en fundering, oavsett om man är invandrare eller har bott i Sverige i tid och evighet.”

Vän av ordning börjar genast fundera över vad uttalandet egentligen säger? Vilka andra frågor än protester mot avbildningar av Muhammed som rondellhund, kan innebära uppmaning att flytta, oavsett om den som protesterar ”bott i Sverige i tid och evighet.”

I Sverige anser vi att det är ovärdigt en demokratisk stat att tillåta dödsstraff. Bör de som anser annorlunda och kanske också ger uttryck för sin åsikt, lämna landet?

Enligt vår grundlag är det en demokratisk rättighet att åtnjuta religionsfrihet. Det finns individer och organisationer som anser att religionsfriheten inte bör vara grundlagsskyddad. Bör individer med sådana åsikter snabbast möjligt söka sig till närmsta gräns?

I vårt demokratiska Sverige anser vi att människor på flykt skall kunna få en trygg fristad i vårt land. Vi vet att det finns organisationer och individer som kraftfullt protesterar mot den förda politiken. Borde de också packa sina resväskor och köpa en enkelbiljett till någonstans?

Johan Pehrson börjar inse, att han nog tagit i för mycket. Han uppmanar, innan de flyttar: ”Självklart ska de demonstrera, jag slåss ju för deras rättigheter att få göra det.”


Vad ska man säga?

30 augusti, 2007

Har nu vid ett antal tillfällen läst om senator Craig i pressen. Senast idag finns en artikel i SvD som behandlar fallet med den kände homofoben, som ertappats med att söka snabbsex på en toalett. Måste till min skam erkänna, att den första känslan jag kände, var en oförgrumlad skadeglädje!

Nu har det ju gått en tid och jag har sansat mig. Självklart bör han avgå från sina politiska uppdrag, men det är en fråga mellan honom och hans väljare. Idag ser jag mer ett tragiskt människoöde framför mig, när jag läser om ”skandalen.”

Jag ser tragiken i att behöva ägna, kanske ett helt liv, åt att dölja, ljuga och förneka. Att växa upp i en religiös eller med all säkerhet en social miljö där homosexualitet ses som något moraliskt förkastligt och samtidigt känna denna skamliga och förkastliga dragning. Att behöva ljuga, att behöva söka sexuell tillfredsställelse på offentliga toaletter eller på sjaskiga motell med prostituerade. Och hela tiden skräcken att bli avslöjad! Det var inte för länge sen en verklighet för många homosexuella i Sverige. Att ”knacka bög” var vanligt förekommande. Den stackarn kunde ju inte anmäla. Hur skulle han förklara att han följt en vacker ung man in i ett mörkt buskage?

Jag kan förstå den känsla av synd och skam senator Craig måste ha känt efter varje sådan händelse. Behovet av att utåt visa en fasad av ”oförvitlighet” är naturligt. Att också i handling visa att ”jag minsann inte är en av dom!” är också naturligt. Att Craig i sin politiska gärning, konsekvent bekämpat alla förslag som erkänner homosexuellas mänskliga rättigheter, är också följdriktigt. Det är egentligen märkvärdigare, att han kunnat bli återvald med en sådan fientlig inställning till homosexuella, än att han måste avgå för att det visat sig att han är homosexuell.

Jag hoppas att Craig har en god själasörjare, som kan övertyga honom om att homosexualitet inte är synd. I vart fall inte större än någon annan synd han med säkerhet har begått under ett långt politiskt liv. Att alla pastorer hädar, som likt pastor Phelps, hävdar att Gud hatar bögar.


Svar på tal!

29 augusti, 2007

För några dagar sedan begick Bo Rothstein en artikel på DN-Debatt. I artikeln kräver Rothstein att Uppsala universitet bör läggas ned. Det räcker inte med att degradera universitetet till högskola, för det vore nedrigt mot de högskolor som bedriver god verksamhet att behöva bli jämförd med Uppsala Universitet.

Det är inte lite Bo Rothstein kräver och han måste ha många  och framför allt mycket goda skäl för kravet. Det är möjligt att Rothstein har många och goda skäl till att önska ned läggning av Uppsala Universitet, men han nöjer sig med att redovisa två. 

I det ena fallet handlar det om hur rektor Anders Hallberg önskat göra sig av med två matematikprofessorer under, vad jag som utomstående kan förstå, mycket anmärkningsvärda former. Det andra exemplet på inkompetens, så grav att universitetet måste upphöra, är att sociologprofessorn Eva Lundgren fortfarande får verka vid Uppsala Universitet. De  exempel på Eva Lundgrens inkompetens är tydligen att hon dels, enligt Rothstein i TV hävdat att 100-tals barn i Sverige ritualmördats i sexuella orgier, dels att Eva Lundgren hävdat att hon i sin forskning hade belägg för att nästan hälften (47 procent) av alla kvinnor i Sverige utsätts för våld av sina manliga partners.

Bo Rothstein har också hittat skäl till varför Eva Lundgren inte bara har sin anställning kvar, men tydligen också har hyfsade arbetsvillkor: ”Skälet är med stor sannolikhet att Lundgrens teser har visat sig ha stort politiskt stöd och ofta använts av ledande politiker som argument.” Det enda som saknas i konspirationsteorin är bastupilsnerargumentet att Eva Lundgren givetvis gått sängvägen för att uppnå sin nuvarande ställning.

Jag har sedan jag läste Bo Rothsteins debattartikel väntat på ett svar och idag kom den och vilket svar sen! Eva Lundgren klär av Bo Rothstein med sådan intellektuell skärpa, att man som läsare undrar – kan man bli professor utan att kunna läsa och förstå skriven text? Jag nöjer mig med ett enda citat ur Eva Lundgrens svar och uppmanar alla läsa artikeln.

”Bo Rothstein har inte ens läst första sidan i denna studie. Den siffra han troligtvis refererar till står nämligen i inledningen och rör den totala andelen kvinnor med våldserfarenheter sedan 15-årsdagen: 46 procent. I ”Slagen dam” är siffran Rothstein talar om – det vill säga våld inom nuvarande relation – 11 procent, varav hälften utsatts under det senaste året. Andelen kvinnor utsatta av tidigare partner uppgår till 35 procent.”

När jag läser Eva Lundgrens sifferuppgifter vill jag bara upprepa ett känt citat som vållade krigsrubriker.  

Män är djur! Anser inte du det? Kan bara svara: Jo, det gör jag! 


Ett viktigt påpekande!

29 augusti, 2007

Läser i bloggen God´s Politics bl. a följande:

American Christians could look at Christian Palestinians or Christian Arabs as a potential window into the minds of millions of Muslim Arabs. You would find that what Christian Arabs are feeling is very similar to what Muslim Arabs are feeling. So the real issues at play, in Lebanon and throughout the Middle East, are not religious but political. People may call on their religious vocabulary and metaphors and iconography, but we should look beyond the surface manifestations of those religious symbols to the political realities.


Vad blir den framtida domen?

28 augusti, 2007

Av en slump råkade jag alldeles nyss läsa en recension i Gefle Dagblad med rubriken ”Skammens svarta kapitel i Uppsala.” Recensionen behandlade Ola Larsmos senaste bok: Djävulssonaten – Ur det svenska hatets historia. Boken handlar om det beryktade mötet på Bollhuset i Uppsala. 1 500 studenter diskuterade i timmar huruvida 12 judiska läkare skulle tillåtas få asyl i Sverige. En överväldigande majoritet röstar för att de 12 inte skulle få asyl i Sverige. Med rätta framstår händelsen så här i efterhand som ett ”Skammens svarta kapitel”

När jag råkade på recensionen i Gefle Dagblad hamnade jag av en lika stor slump mitt i en artikel i DN, som handlade om att Migrationsverket förbereder, mot FN:s rekommendationer,  en utvisning av den eritreanske journalisten Habte Tesfamicael Asfha.

Trots att det för närvarande sitter en svensk journalist, Dawit Isaaks, fängslad i Eritrea, trots FN:s rekommendationer att inte utvisa någon till Eritrea och trots intyg, från chefredaktörer och journalistorganisationer att Habte Tesfamicael Asfha riskerar fängelse, svarar Migrationsverkets Erja Jalonen på frågan, om Migrationsverket känner till situationen i Eritrea:

”Ja, men vi gör individuella bedömningar enligt utlänningslagen. Vi har ett annat underlag än människorättsorganisationerna.”

Jag får väl utgå från Erja Salonen inte misstolkat lagen eftersom Migrationsöverdomstolen nyligen inte beviljat att Habte Tesfamicael Asfha inte får sin sak prövad.

Jag frågar mig hur länge Migrationsverkets och Migrationsöverdomstolen skall tillåtas fortsätta med sin skamliga verksamhet? Om lagarna möjliggör alla dessa märkliga beslut, måste väl regering och riksdag reagera? Jag vill inte vara så konspiratorisk och utgå från att riksdagen medvetet stiftat lagar som kan tolkas så restriktivt som praktiken visat.

Är det så, då lär många få stå vid skampålen, när historiker i framtiden avslöjar dagens svarta kapitel av skam. Tänk på det Tobias Billström och se till att lagarna ändras med det snaraste. För vi dras alla med i skammen om dagens situation får fortsätta.


Det var väl inte så här vi tänkte oss?

27 augusti, 2007

Tolv lärare som tidigare varit anställda på Walthers gymnasium AB, frågar sig om vinstintresset verkligen skall gå före kvalité. Påpekandet är berättigad, mot bakgrund i de ekonomiska fakta som lärarna redovisar i SvD.

Walthers gymnasium AB med 4 skolor i Stockholm och ytterligare ett antal runt om i landet gör ett positivt resultat på 20 % av omsättningen. Självklart skall ett fristående gymnasium göra positiva resultat. Varifrån skulle annars pengar till utveckling och förnyelse komma? Men tydligen anser ägarna av Walthers gymnasium AB, att det positiva resultatet är något som ska fylla deras bankkonton med många härliga nollor. 13,5 miljoner de senaste två åren och en av företaget köpt bostadsrätt för 3,5 miljoner – det är inte kattskit det!

Man kan verkligen fråga sig hur en bra tanke med friskolor kunde utvecklas till dagens, milt sagt, perversa resultat? Birger Schlaug uppmanar Mp att tänka om och påpekar att det aldrig varit meningen att Mp skulle bli radikala alibin för krafter man egentligen är motståndare till.

För min egen del vet jag inte riktigt vilken försvarslinje jag skall använda. Jag har med min bakgrund i arbetarrörelsen, haft svårt att få gehör för en politisk strategi, där alternativa driftsformer inom offentlig sektor skulle vara viktiga och bärande delar i ett utvecklande av demokratin. I VPK, det hette så när jag var medlem, ansågs det att offentligt drivna verksamheter alltid och i alla lägen, oavsett vem som har den politiska makten, var demokratins högsta stadium. Inom socialdemokratin kändes det lite bättre. Där fanns det och finns krafter som inte anser att alla tankar på en folkrörelsebaserad demokrati bara är sämre varianter av den förda välfärdspolitiken.

När socialdemokratin pressades av krav på alternativ inom offentlig sektor hade de mycket lite att sätta emot. De formligen släpades, (man kunde se djupa spår efter hälarna i marken,) av utvecklingen till ett läpparnas accepterande av t ex föräldradrivna dagis, friskolor och alternativ inom äldreomsorgen. Inga egna offensiva tankar eller diskussioner. Det är inte konstigt att utvecklingen blivit som den blivit. En motsträvig socialdemokrati, utan egna visioner och ett buttert nejsägande Vp. Mp försökte hålla en demokratisk vision levande, men drevs av utvecklingen att stödja nyliberalernas våta dröm om att allt ska kunna köpas och säljas.  

Birger Schlaug har rätt att kritisera Mp så hårt som han gör. Vi andra bör nog närma oss frågan med lite större ödmjukhet. Vilka alternativa strategier erbjöds?

Nu måste den samlade oppositionen gemensamt ta en diskussion om hur en framtida strategi ska se ut. Det går inte att i fortsättningen stillatigande lyssna till allt tal om valfrihet. En valfrihet som reducerar demokratin till enbart en fråga om att välja mellan Expressen och Aftonbladet. Vi kan inte heller återgå till tiden före friskolereformen – den vägen är stängd.


Vad är nu detta?

27 augusti, 2007

Råkade läsa bloggen Helsinki – Stockholm och fick mig till livs, att en fotbollsdomare förbjudit ett tjejlag att tala finska under en match! Jag gick genast till den anvisade länken och ta mig tusan, uppgiften stämde!

Finns det någon paragraf i Fotbollförbundets regelsamling som säger, att på svenska fotbollsplaner pratas det svenska? Om så är fallet, finns det undantag för landskamper som spelas i Sverige?


Jag äcklas av fördömande präktighet!

25 augusti, 2007

I SvD kan den som så önskar läsa att den folkpartistiska skolborgarrådet Lotta Edholm med beklagande konstaterar, att det inte går att dela ut obligatoriska uppförandebetyg vid terminsslutet som planerat. Efter godkännande av föräldrarna kan skriftliga ordningsomdömen utdelas.

Jag har vid olika tillfällen kritiserat folkpartiets övertro på betyg och skriftliga omdömen. Kan inte med bästa vilja i världen påstå att Lotta Edholm fått mig att ändra uppfattning. SvD sammanfattar Edholm inställning:

Skolorna måste även i fortsättningen ha ett godkännande från föräldrarna för att få ge omdömen, en möjlighet som funnits redan innan. Och Lotta Edholm tror att de föräldrar som inte vill ta del av omdömen om sina barn kanske är de som har störst anledning att se dem.”

Lotta Edholm ger uttryck för, nästan övertydligt, en själlös präktighet! Edholm borde, som de flesta gör, som debatterar skolan, inse att de föräldrar ”som inte vill ta del av omdömen om sina barn” oftast redan vet vad som kommer att stå i omdömet. Av ren självbevarelsedrift kanske föräldrarna inte önskar få sina insikter bekräftade. Inte någon helt okänd psykologisk reaktion.

Om det nu mot förmodan skulle vara så som Edholm tror att föräldrarna inte vet om barnens beteende i skolan. Menar verkligen skolborgarrådet att läraren skall sitta där och tänka – ”det blir inget godkänt terminsbetyg i uppförande för den här eleven.” Kan bli en riktigt trevlig god jul-hälsning till föräldrarna.  Jag kan se andra lösningar som på ett mer långsiktigt sätt skulle skapa lugn och ro i skolan. Mindre klasser är ett exempel. Ge lärarna tid att föra en vettig kommunikation med både elever och föräldrar är ett annat. Ge skolor ekonomiska resurser utifrån vettiga socioekonomiska analyser av upptagningsområdet, kan vara ett tredje exempel. Det finns säkert mängder med andra förslag både sämre och bättre än mina. Jag är medveten om en nackdel med mina förslag – de kostar pengar. Då är det givetvis enklare och billigare att visa kraftfullt ledarskap genom att skriva ut ett betyg och eventuellt ta en extra portokostnad.

Jag förstår inte hur Fp lyckats med konststycket att framstå som kraftfulla och målmedvetna i skolpolitiken. Det enda de har lyckats prestera i förslagsväg är lite buller mot kepsar och mobiltelefoner,  fler nationella prov och betyg. 

Jag ställer mig ofta, och alltmer desperat, frågan att när ska de här präktighetsstinna folkpartisterna lämna våra barn (barnbarn) ifred?