Vilka talar vi till?

För många år sedan, närmare bestämt januari 1981, skrev jag en krönika i en liten vänstertidning med namnet Arbetarkamp. I krönikan berättade jag om en upplevelse på Domus i Västerås. Jag fick uppleva ilskan, som de anställda kvinnorna gav uttryck för, när deras chef kom viftande med ett telegram med uppmaning att inte sälja en Lektyrbilaga. Hela händelseförloppet tog kanske 30 sekunder, högst 1 minut. Den var ändå så pass uppskakande att det fick mig att skriva: ”Vår bristande förmåga att nå, vad som i dagligt tal kallas den vanliga människan, kan ibland te sig monumental. Vi kan tala med konsumchefer, riksdagsmän eller kulturministrar men ibland verkar det som vi gett upp hoppet om ‘den vanliga människan’. Vi verkar inte lita på att vi kan övertyga dem om att bojkotta skiten, utan vi kräver istället förbud av makthavarna. En i längden dålig taktik och helt katastrofal för den socialistiska ideologin.”

Nå, varför nu den här minnesbilden? Jo, jag får exakt samma känsla, när jag lyssnar till debatten om abort. Vi kristna är mycket duktiga på att föra samtal med makthavare, skriva debattartiklar och teologiska analyser. Vi för fram tunga etiska principer om livets okränkbarhet, vi kräver lagändringar eller försvarar befintliga lagar, men var finns människorna och deras öden, som vi så hett diskuterar? Det som den här gången fått mig att reflektera är kritiken mot Amnestys beslut i abortfrågan.  Som bakgrund länkar jag till dels Dagen, som redovisar Katolska kyrkans reaktion och dels till ett inlägg av Peter Green, som på ett utmärkt sett redovisar en personlig kristen reaktion.

Det som förvånar, i reaktionerna mot Amnestys beslut och i abortfrågan överhuvudtaget, att de nästan aldrig berör frågan om sociala förhållanden, krig, fattigdom, våld och andra kränkningar av människovärdet. Alla de politiska, ekonomiska och sociala förhållanden som reproducerar situationer, där abort framstår en rationell lösning i en outhärdlig livssituation, bara sopas under mattan och kvar står en vacker princip. Vissa kyrkor och samfund är beredda att gå nästan hur långt som helst i ett accepterande av orättfärdiga politiska system, bara de försvarar ”livets okränbarhet” och kriminaliserar aborter.

Det finns givetvis många dimensioner i abortfrågan. Det finns onekligen situationer där människor med relativt öppna ögon har ett ”riskbeteende”. Här är åtminstone Katolska kyrkan mer än lovligt naiv i sitt motstånd mot kondomanvändning och uppmaning till avhållsamhet. Det är en vacker tanke, men redan Paulus klagade över att: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr det gör jag.”  Tänk om hela den världsvida kyrkan med kraft och myndighet sa till männen: ”Önskar ni inte sprida HIV/AIDS och planerar ni inte för barn just nu. Använd kondom – även inom äktenskapet! Det vore ett moget kristet och manligt ansvarstagande från er sida. Änglarna i himlen skulle fröjda sig”

Tänk också vilken fröjd det skulle vara, att få uppleva hur kyrkor och samfund med kraft skulle säga till världens makthavare. ”Det är ert ansvar att organisera samhället så, att den inte reproducerar sociala förhållanden, där illegal eller legal abort blir ett rationellt alternativ för mängder av kvinnor. På domens dag kommer ni personligen ställas till ansvar för varje abort som skett under er tid vid makten.” Det vore ett radikalt ansvarstagande av nyckelmakten.

Jag vet att det bara är naiv dröm. Istället lär jag också i fortsättningen få uppleva hur militanta kristna står utanför abortkliniker i USA, skrikande ”mördare” åt anställda och kvinnor som söker hjälp på klinikerna.  Jag får väl vara glad så länge de bara skriker och inte skjuter läkare eller spränger kliniker för att riktigt visa hur heligt livet är. Ett beteende som säkert stärker känslan av rättfärdighet, men som definitivt inte bidrar till någon minskning av antalet aborter.

Som avslutning vill jag citera några rader ur den nicaraguanska bondemässan. Det är det underifrån perspektivet kyrkan måste ha för att bli en del av lösningen och inte förbli en del av problemet. Kyrkan skall inte alliera sig med makten, men kritiken av makten får inte sväva i ett lufttomt rum. Kritiken måste bottna i en realistisk insikt om och solidaritet med den utsatta människans situation och vånda.

Du är de fattigas Gud,
den Gud som är enkel och mänsklig,
den Gud som uthärdar vägens hetta,
Den Gud vilkens ansikte garvats av solen,
Därför talar jag till dig
på mitt folks språk,
eftersom du är arbetarnas Gud,
Kristus arbetaren.  

Annonser

7 Responses to Vilka talar vi till?

  1. Peter Green skriver:

    Det är svårt att inte hålla med dig om det du skriver.

    När det gäller skillnaden i den tyngd sådana som jag och sådana som du ger kontextuella faktorer så som krig, fattigdom och social misär, vis a vis en värderdimensionen, i till exempel abortkritiken, så tror jag att det finns en skillnad mellan att driva politik som syftar till en generell systemkritik för att söka förändra just ett ”system”, typ ”kapitalismen”, och att driva en politik som utgår från ett slags ”samhällsetiskt” perspektiv. I det senare perspektivet hamnar lätt individers val i fokus av den politiska kritiken, kanske på bekostnad av just en mer systemisk förståelse, medan systemiska relationer hamnar i fokus i den förra, och då kanske på bekostnad av den enskilda människan. Den förra kan upplevas som alltför abstrakt (typ, ”man ska älska alla fattiga människor…”), och den andra som moralistisk som istället för att angripa ”roten” till problemet angriper symptomen. Här kan jag tala utifrån egen erfarenhet eftersom jag rört mig från en mer generell ”systemkritik” till ett mer ”värdebaserat” perspektiv på mitt politiska engagemang. Detta är svårt, men Gud är faktiskt inte bara de fattigas Gud, utan alla människors Gud – rika som fattiga, ofödda som våldtagna. Befrielseteologin blev mot slutet av sin glansperiod nästan omöjlig att skilja från ”vanlig” vänsterpolitik och det är inte bra. Det är lika illa som när en Republikansk pastor skriker om att Gud ”hatar bögar”. Det lär han inte ha någon som helst aning om just för att Gud helt enkelt inte gör det, och hans ”tro” blir ett politiskt slagträ för att slå mot olika ”liberala” krav.

    Men sedan finns det just i abortfrågan en grundläggande skillnad i hur man ”upplever” den. En abortkritiker som jag ser det antal aborter som genomförs runt om på vår jord som en slags permanent ”krig” mot några av mänsklighetens allra svagaste – de ofödda. Det blir för mig i princip omöjligt att ”ge företräde” till en våldtagen kvinna på bekostnad av den ofödde. Det finns som sagt två offer här, kvinnan och den ofödda. I mitt inlägg ville jag lyfta fram den oföddes röst, eftersom jag inte tycker att den hörs tillräckligt i den politiska debatten i Sverige idag. Naturligtvis vill jag inte att de ska ske på den utsatta kvinnans bekostnad, men jag förstår att det kan se ut så. Det här är verkligen knivigare än knivigast!

  2. LeoH skriver:

    Det jag gillar hos dig Peter är att du inte tillåter mig bli för högmodig. Jag tar till mig synpunkterna på befrielseteologin. Jesus är ingen politiker. Men ändå måste det sägas – de fattiga har en tydlig särställning i Jesu förkunnelse. Det tar sig många uttryck, men jag har en minnesbild av att jag hos Lars Lindberg i hans Ny skapelse läste att Jesus aldrig sa till en fattig – människan lever inte av bröd allenast – han sa det till satan.
    Jag kände också när jag skrev inlägget, att jag inte får stanna där. Många av de som pläderar för fri abort har också en hel del märkliga argument, som måste diskuteras. En liten aptitretare – vem har någonsin hört en kvinna säga till sin man – ”jag är med en cellklump!” Alla, lyckliga eller olyckliga – säger -” jag är med barn!”
    Tack för dina synpunkter. Jag ska fundera ytterligare ett varv.

  3. Peter Green skriver:

    Dito.

    Om du någon gång har vägarna förbi huvudstaden ska du få en personlig ”guidning” i en mycket okänd kyrklig tradition – Nya kyrkan. Då ska jag berätta om alla de symboler som pryder vår kyrkobyggnad vid Tegnérlunden, och dessutom visa upp Swedenborgs Stockholm.

  4. LeoH skriver:

    Jag hör av mig Peter, så fort jag kommer till Stockholm. Skulle verkligen vara intressant att få information om något jag inte ens visste existerade!

  5. Peter Green skriver:

    Ja, vi är i sanning ”exotiska”. Dock, nota bene, också mycket konservativa. Därmed är vi en speciell kyrka i dessa tider av megakyrkor – konservativ men inte missionerande. Det ger ett ”kontemplativt-konservativt ” – orienterat samfund, och sådana finns det inte så gott om, tyvärr! Det är personen, Herren, och Ordet som står i centrum – inget annat.

  6. LeoH skriver:

    Att du tillhör en konservativ kyrka har jag nog förstått. Har ju reagerat på en hel del inlägg:-)

  7. […] När det gäller min syn på aborter har jag redovisat den, bl a i ett inlägg i augusti: Vilka talar vi till?  Jag bejakar och accepterar den nuvarande abortlagstiftningen. Det är också fullt rimligt, att […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: