Är hoppet verkligen ute?

 ”Upproret i Burma är över. Militärdiktaturen vann och hoppet är ute för en ny generation burmeser.” Så drastiskt sammanfattar den svenska diplomaten Liselotte Agerlid läget enligt SvD.

Återigen får vi uppleva hur en fredlig folklig resning slås ned med militärt övervåld och det så kallade världssamfundet står handfallen och handlingsförlamad.

Jag ser med sorg och bedrövelse på vad som nu väntar alla dem som deltog i resningen. SvD:s medarbetare Bertil Lintner skriver: ”Rapporter finns om tusentals gripna, både munkar och civila. Med stor sannolikhet torteras de just nu till oigenkännlighet.” I två enkla meningar sammanfattar Lintner, den fasansfulla verklighet som väntar tusentals av dem som modigt deltog i demonstrationer med krav på demokrati. Hur många sådana korta meningar har vi läst sen andra världskriget? Det har blivit åtskilliga under min livstid!

Jag kan bara hoppas, att omvärlden inte återigen visar sin enorma förmåga att glömma och gå vidare. Alla diktaturers bästa allierade är ju glömskan. Det finns ju så många andra krisområden som omvärlden koncentrerar sig på och som diktaturer lik den i Burma hukar sig bakom. Låt det inte hända!

Jag för min del lovar att inte släppa taget om Tibet och Burma. De får bli min ålders Vietnam och Chile! 

Bojkotta Peking-OS!!

Vilka är det som grabbar åt sig ur godispåsen?

Ikväll har jag fått uppleva något intressant! Jag läste först en kolumn i SvD författad av Göran Skytte. I kolumnen fortsätter Skytte att argumentera för sin teori, att svenska folket är galna. Den här gången tar han en forskningsrapport, av Sanna Ehdin, till stöd för sin tes.

”Vid en forskningsstudie tillfrågades ett antal barn om de ville ha en godisbit nu eller två bitar imorgon. Barnen ställdes inför ett svårt val, att få det goda som de hade framför näsan nu eller vänta till dagen efter och få ännu mer. Majoriteten av barnen valde att få en bit godis nu.”

Göran Skytte tycker sig se likheter med en del vuxnas reaktion på alliansregeringens förslag till höstbudget. Han berättar om tre iakttagelser han gjort. En kvinna lär ha varit mycket arg i TV och anklagat Anders Borg för att aldrig ha varit arbetslös. En annan kvinna var tydligen upprörd över att deltidsarbetslösas möjligheter att stämpla upp till en heltid kraftigt försämrats. Det tredje exemplet är lite mer knepig att förstå, men enligt Skytte har en iransk familj i DN  visat, ”hur snabbt man kan tillägna sig vår svenska ‘rättvisekultur’ och missunnsamhetsattityd.” Efter denna ”starka” bevisföring snor sig Skytte in ett mångordigt resonemang om hur svenskar tänker om ett godis i dag eller två i morgon, som kanske i realiteten blir tre om jag grabbar åt mig en godis i dag. Ja läs själva.

Jag satt och var smått förbannad, men surfade vidare i medievärlden och stötte på en debattartikel i DN. Och se, Göran Skytte hade inte helt fel! ”En del vuxna medborgares” reaktion påminner verkligen om barns reaktioner! Göran Skyttes gör det stora felet att använda fullständigt irrelevanta exempel. I gårdagens DN-Debatt visar Mari-Ann Krantz och Bengt Olsson på ett övertygande sätt att det inte är de deltidsarbetslösa eller nysvenskar som är som barn när de skall välja godis.

Artikelförfattarna skriver bl. a:

”Drygt 75 procent av företagen anger att de har bonussystem för sina chefer. En tredjedel av dessa anger att bonussystemen är kopplade till så kallad kapitalreducering i företagen. I klartext innebär detta att företagsledningar som säljer ut tillgångar eller håller igen på investeringar premieras. Det innebär att det i vart fjärde företag finns en risk att bonussystemen i sig hämmar viljan att investera.”

Det är ingen överraskning att Göran Skytte har stora svårigheter med att tolka verkligheten. Han ser alltid gigantiska moraliska fel hos befolkningen i stort, men lyckas aldrig identifiera var det verkliga moraliska förfallet i Sverige finns.  Det är ju våra ekonomiska makthavare som hellre tar två godisar idag och hoppas att det finns en att få imorgon. Med den inställningen hos våra makthavare är det inte alls så konstigt att jag tar en godis idag och inte förlitar mig på att det finns två att få imorgon. Risken är ju stor, att om jag avstår att ta min godis idag, då tar de fina direktörerna den också och får tre idag och jag står helt utan imorgon.

Vem är normal?

Har alldeles nyss läst en intressant intervju med den nye Folkpartiledaren Björklund i Dagen. I intervjun dyker en intressant frågeställning om norm och normalt upp:

”Roland Utbult använde några ställningstaganden som exempel på sådant som skrämmer kristna väljare, och det togs också ett beslut på landsmötet, att avskaffa heterosexualitet som norm.– Ja det är ju bara trams, att avskaffa det som norm.
Jan Björklund skrattar högt.
– Över 95 procent är heterosexuella, det är klart att det är en norm.”

Det är intressant att se hur Björklund inte kan skilja på normalt och norm. Bara för att de flesta beter sig på ett visst sätt, så behöver inte beteendet upphöjas till norm.

För några år sedan hade jag en diskussion med en person som var bekymrad över att de homosexuella ville göra homosexualitet till norm för samhället. När jag gjorde följdfrågor, visade det sig att han hört någon säga, att det var fel att påstå att homosexualitet var en avvikelse, utan det var lika normalt som heterosexualitet.

Jag försökte förklara, men det gick trögt. Till slut drog jag till med exemplet höger och vänsterhänta. Om jag förstått saken rätt, är majoriteten av det svenska folket högerhänta. För ett antal år sedan, inte alltför länge sedan, upphöjdes högerhänthet till en norm. Barn som var vänsterhänta plågades i hemmen och i skolan. Med rapp på fingrarna, fastlåsta vänsterhänder och andra små tortyrliknande metoder skulle barnen ”läras” att bli högerhänta.

Tiden gick och till slut segrade förnuftet. Man konstaterade, trots att flertalet var högerhänta, var det ingen avvikelse att vara vänsterhänt. Det är fullständigt ”normalt” att en viss andel av befolkningen bär på anlaget till vänsterhänthet. Normen blev att betrakta både högerhänthet och vänsterhänthet som likvärdiga.

Jag utgår från att Folkpartiets landsmöte resonerat på ett likartat sätt vad gäller heterosexualitet och homosexualitet. Trots att flertalet är heterosexuella, innebär det ingen avvikelse att vara homosexuell. Normen bör vara att samhället behandlar grupperna som likvärdiga.

Utbult förstår innehållet i beslutet och protesterar. Björklund skrattar och förklarar beslutet som trams. Jag kan bara tolka hans skratt så, att homosexuella inte ska betraktas som likvärdiga med heterosexuella. Vilka metoder tänker Björklund använda sig av för att få de homosexuella att bete sig enligt normen?

Hur kunde det bli så här?

Har ni någon gång känt den där knepiga känslan av att ni själva skäms, när någon gör bort sig i TV? Det kan också röra sig om en film eller teater. Jag vet inte hur ofta jag varit tvungen att ta en kisspaus vid sådana tillfällen.

Om ni upplevt något liknande, då vet ni hur jag kände mig i morse, när jag läste biskoparna Hagbergs, Persenius och Stiglunds debattartikel i SvD: ”Gör tydligt att äktenskapet är för man och kvinna.” Det var inte rubriken jag reagerade mot. Det är ju en välkänd ståndpunkt och omfattas säkert av många inom Svenska kyrkan.

Det som gav mig olustkänslorna var när biskoparna skriver: ”Med stöd i en kristen människosyn och etik bejakar Svenska kyrkan de homosexuella i kyrkan och stöder relationer mellan två personer av samma kön i ett partnerskap som syftar till livslång kärlek och trohet. Paret kan få kyrkans förbön och välsignelse i en gudstjänst. Kyrkan bejakar också ett jämställt, heltäckande rättsligt skydd.

Det låter vackert, men ser inte artikelförfattarna hur de målar in sig i ett argumentationshörn. För den stora lärostriden, enligt min lekmannatolkning, har ju inte gällt frågan om samkönade äktenskap, utan om Kyrkan överhuvudtaget kan välsigna samkönade par. Nu riskerar stridslinjen bli något förvirrade om Hagbergs, Persenius och Stiglunds ståndpunkt skulle bli kyrkans ståndpunkt. I ett enda slag förbytts en positiv inställning till homosexuella parförhållanden till en, i praktiken negativ hållning. Och allt detta beroende av ett teologiskt finlir som många inte förstår. Varken de som är positiva till en välsignelseakt av samkönade par eller de, som oavsett om den kallas partnerskap eller äktenskap, anser det strida mot skapelseordningen.

För vad ska kyrkan säga till ett homosexuellt par som kommer och vill ha en välsignelse av sitt förhållande? ”Nej, tyvärr det går inte, eftersom staten beslutat att ert förhållande är ett äktenskap. Hade de sagt partnerskap, då hade det gått hur bra som helst!”

Det blir svårt för artikelförfattarna att ta sig ur det argumentationshörnet. Varje försök att förklara den enorma teologiska skillnaden mellan partnerskap och äktenskap kommer att mötas med ilska, sårade känslor, hånfulla tillmälen och ren förakt. Inte underlättas argumentationen om vi som kyrka börjar skylla våra tillkortakommanden på staten.

Jag vidhåller den ståndpunkt jag gav uttryck för i mitt inlägg: ”Nu har vi ställt till det för oss.” Den stora skiljelinjen inom SvK eller den världsvida kyrkan går inte mellan inställningen till partnerskap eller äktenskap. Striden har stått om Kyrkan kan eller bör välsigna samkönade par. Jag har stått och står för, att vi både bör och ska välsigna alla par om de så önskar.

Risken verkar överhängande att jag är medlem i en kyrka, som återigen ställer homosexuella par utanför kyrkporten. Nu med uppmaningen – klaga hos staten!

En andlig pilgrimsresa!

Inatt avslutade jag en mycket intressant och tankeväckande pilgrimsfärd. Under färden har jag gjort nedslag i olika kristna strömningar och tagit med mig insikter från var och en av dem. Det var Monica Olsson Kolkman som räckte mig pilgrimsstaven. En bok av Brian D. McLaren: En generös radikalitet blev min stav på färden.  Jag avstår att recensera boken, utan hänvisar alla intresserade till Monicas introduktion av boken.

Jag nöjer mig med att beskriva några rastplatser under pilgrimsfärden. En sådan rastplats för reflektion var när jag läste: ”treenigheten var en evig dans i vilken Fadern, Sonen och Anden delade sin ömsesidiga kärlek, ära, lycka, glädje och respekt. Mot denna bakgrund betyder Guds skapelseakt att Gud bjuder fler och fler varelser till den eviga glädjedansen.”

En annan rastplats var, och den krävde en lång sittning: ”Vi behöll Jesus som Frälsaren men upphöjde aposteln Paulus (eller någon annan) till Herre och Lärare. (Men även som frälsare begränsade vi Jesus till att rädda oss från helvetet, vilket förklarar varför vi hade jämförelsevis lite intresse av att han skulle rädda oss från girighet, skvaller, fördomar, våld, isolering, nonchalans gentemot de fattiga på planeten, stress, hat, avund, ilska eller högmod.)”

En tredje rastplats som jag vill nämna, rör något som jag visste mycket lite om – anabaptister och anglikaner: ”Anglikaner och anabaptister tog båda en annan väg genom moderniteten än resten av protestantismen. När de senare till stor del omfamnade moderniteten höll anabaptisterna och anglikanerna på sina olika sätt och i olika mått tillbaka sin fulla lojalitet från moderniteten. Av detta skäl (och andra) har de mycket att erbjuda alla som söker en generös radikalitet bortom moderniteten.”

Det blev många fler rastplatser under läsningen och jag är övertygad om att jag under kommande vecka vid omläsningen hittar ytterligare några. Under läsningen av ”En generös radikalitet” trängde sig andra från mitt andliga husapotek på och gjorde sig påminda. ”Uppenbarelsens innehåll är i NT inte ord utan en person, Jesus Kristus. Bibeln är inte i sig själv Guds uppenbarelse utan det medel varigenom Gud låter Jesus Kristus bli känd.” Så skriver Lars Lindberg i sin bok, ”Ny skapelse”. En bok som med all säkerhet bidragit till att jag uppskattar ”En generös radikalitet” så mycket som jag gör. Jag hörde också rösten från Bonhoeffer, där han sitter i sin fängelsecell och börjar skissa på en helt ny roll för kyrkan i världen efter världskrigen. Bonhoeffers tankegångar föregriper i stora stycken Brian McLarens tankegångar om kyrkans roll i det postmoderna samhället.

Läsningen av ”En generös radikalitet” ger också viktiga tanketrådar att nysta i när det gäller det ekumeniska samtalet. Jag får ofta känslan av att det finns en stor längtan hos många kristna till att alla kyrkor och traditioner skulle gå samman i en enda stor kyrka. Personligen är jag mycket tveksam till om det ens är önskvärt, när vi ser hur nästan alla kyrkor brottas med stora inre svårigheter, när de ska orientera sig i dagens splittrade värld. Tills den processen är slutförd kan vi väl gemensamt glädjas åt att Gud kan beskrivas på så många olika sätt och ändå är vi inte i närheten av att förstå Guds storhet i hela sin fullhet.

Vad säger Humanisterna?

Vi har nu i flera dagar läst i tidningarna och sett på TV om hur Buddhistiska munkar och nunnor demonstrerar mot regimen i Burma. Jag har ända sedan Vietnamkrigets dagar haft en mycket stor respekt för dessa militanta munkar och nunnor. När de väl bestämt sig är det ingenting som kan tysta deras protester. De är också uthålliga i sina strider. Det är ingen risk att någon blir övergiven som allierar sig med dem eller deltar i protesterna!

Jag har upptäckt, mitt i det allvarliga och det hemska som kan drabba dem som protesterar, att jag ofta tänkt på förbundet Humanisterna, när jag läst tidningar, lyssnat på radio eller sett på nyheterna i TV. Humanisterna skriver på sin hemsida: ”Religionen är en privatsak och skall inte blandas in i det offentliga samhället.”  

Vad säger Christer Sturmark, Morgan Johansson eller Björn Ulvaeus? Vore det bättre om munkarna och nunnorna drog sig tillbaka till klostren och ägnade sig åt lite privatreligiositet, istället för att riskera livet på gatorna och kräva demokrati åt folket?

Ett rejält startaegetbidrag!

Läser i Expressen att Göran Persson inte haft inkomster trots att han arbetat. Därför har han kunnat kvittera ut fullt avgångsvederlag. Han har tydligen fakturerat sina uppdragsgivare och pengarna har gått in i en nystartad firma. Arbetslösa kan söka startaegetbidrag, vilket innebär att de kan få A-kassa under ett halvår och testa en företagsidé. Det gör det möjligt att arbeta upp ett kapital i företaget. Göran Perssons startaegetbidrag är av olika skäl, något rejälare än den genomsnittlige arbetslöses, men varför fick han behålla sin ”A-kassa” i ett helt år?

För ett antal år sedan föreläste jag på kurser om att starta kooperativa företag. I utbildningen ingick att varna blivande styrelsemedlemmar i ekonomiska föreningar, att de kunde räknas som företagare och gå miste om eventuell A-kassa om de av någon anledning miste sina ordinarie arbeten. Om jag förstått Expressenartikeln rätt har Göran Persson två företag, dels en jordbruksfastighet där det tydligen finns utgifter men inga inkomster och dels en konsultfirma (?) vars inkomster kvittas mot utgifterna i jordbruksfastigheten. Kan direkt säga, att en arbetslös inte skulle få någon A-kasseersättning under liknande omständigheter.

Det kan finnas ytterligare ett regelverk, som jag inte är så hemma i, men om jag haft ett företag som bisyssla, när jag arbetat heltid, kan jag fortsätta med den bisysslan och få A-kassa vid arbetslöshet. Tveksamt om den lösningen är möjlig i det här fallet. Vi vet från rapporteringar i media, att Göran Persson ägde jordbruksfastigheten under tiden han var statsminister och det företaget uppfyllde säkert alla kriterier på att vara en ”bisyssla”, men den här nya firman? Inte ägde väl Göran Persson någon konsultfirma under sin tid som statsminister?

Det går att raljera och skratta, men Göran Perssons trixande med avgångsvederlaget visar på mentaliteten hos våra ”ledare.” De svarar alltid som Göran Persson: ”Det finns ett tydligt regelverk för detta som jag har satt mig noga in i, och jag kommer självklart att följa det.” Makthavare inom näringslivet brukar i liknande situationer tala om sina ”avtal” som de tydligen fått utan att de krävt dem och nu går det inte att bryta avtalet. Skulle de bli stämda inför domstol om de bröt avtalen eller vad menar de?

När grupper av människor lever under helt andra villkor än folket i övrigt, villkor som de själva beslutar om, då brukar man tala om ett frälse. Idag är det Göran Persson som ger detta frälse ett ansikte. Imorgon är det någon annan.