Är det slumpen som styr, eller…?

Tidigare ikväll fick jag i en kommentar en uppmaning från Peter Green: ”Kan du inte skriva en rad om hur du kom till tro med alla dessa erfarenheter i bagaget?” Erfarenheterna Peter talar om är de jag fick när jag var aktiv inom vänstern under 60 och 70-talen. Ja det pågick in på 80-talet. Jag lovade och nu till svaret! Den blir lite längre än en rad.

Jag vill inleda med att nämna tre omständigheter som med all säkerhet har betydelse för hur jag kom till tro och hur jag hanterat erfarenheterna från ett hyfsat långt politiskt engagemang.

Barn får ju ofta frågan från vuxna: ”Vad ska du bli när du blir stor?” Då svarar barn snällt och säger: ”Brandsoldat. Pilot. Flygvärdinna.” Enligt mina föräldrar brukade jag svara: ”Präst!” Jag minns det inte själv, utan det har berättats för mig, men tanken att bli präst var självklar till ett par år efter konfirmationen. Då släppte jag tanken, till min konfirmationsprästs stora besvikelse.

I mitten på 60-talet lovade jag mig själv, dyrt och heligt att när jag dog, det inte skulle kunna stå i någon dödsruna: ”Leo Holtter har varit en trogen partimedlem under hela sitt liv och alltid lojalt stött partilinjen.” Varje gång jag läste en sådan dödsruna i Ny Dag, ryste jag av obehag! Alltid lojalt stött partilinjen – vilken absurditet!

Det andra löftet jag gav mig själv i mitten på 60-talet var att aldrig, aldrig skulle jag bete mig på sådant sätt, att en arbetsgivare skulle kunna säga om mig, att Leo Holtter har varit en duktig och plikttrogen arbetare. Bara tanken fick nackhåren att resa sig av obehag.

Jag lämnde Kyrkan 71. Jag upplevde att medlemsskapet inte fyllde någon funktion och behovet av Gud kändes inte akut på något sätt. Åren gick och jag strävade på i politiken och facket. Lämnade sektvänstern och blev aktiv i VPK några år. Gick tillbaka till socialdemokratin 86 efter 20 års frånvaro. Var medlem och aktiv till 2004. Numer helt oorganiserad politiskt. Jag kan också lugnt säga – mina ungdomslöften har jag levt upp till. Inga minnesord om lojal partimedlem eller plikttrogen arbetare är möjliga! 

1991 den första advent sitter jag vid mitt köksbord och dricker kaffe och läser DN. Klockan är runt 10. Jag lyfter blicken och hör mig själv säga till min fru: ”Ska vi gå till Kyrkan?” Jag kan ta gift på, att jag inte hade den blekaste aning om vad jag tänkte säga,  i ögonblicket när jag lyfte blicken! Sagt och gjort. Vi gick till Tomaskyrkan i Västerås och deltog i gudstjänsten. Efter Gudstjänsten träffar min fru en av församlingens präster, Ingemar Andersson, som hon träffat på en begravning. Jag lyssnar på deras samtal en stund och avbryter med en fråga: ”Hur gör man, när man vill komma tillbaka till kyrkan?” Återigen, orden kom före tanken! 

På den vägen är det! Det jag tog med mig av negativa erfarenheter från 68-rörelsen innebar, att jag var fast besluten att inte hemfalla åt dogmatism. Inte utgå från att just jag alltid har rätt. Inte ta med mig den knepiga tanken från sektvänstern, att det finns hur många borgerliga alternativ som helst, men bara en sann socialistisk väg. Jag tror inte och kommer aldrig tro, att det bara finns en väg till himlen. Det kan inte jag bestämma, utan det bestämmer Jesus och han är mycket generösare än jag. Jag är också mycket försiktig med lojalitetsförklaringar till organisationen kyrkan. Jag försöker vara ärlig och säga min uppfattning, i mina samtal med andra människor, oavsett om de är kristna eller inte. Försöker så långt det är möjligt att visa respekt för andras uppfattningar utan att bli utslätad. Inte ropa på den teologiska ordningspolisen, när någon gör en vildsint bibeltolkning, hur felaktig jag än anser den vara. Jag tar ett samtal eller diskussion istället. Ni förstår nog att jag tänker på ”skandalen” i domkyrkoförsamlingen i Stockholm.

Vägen till tro var odramatisk och kändes fullständigt naturlig. Det var som om jag aldrig varit borta. Eller som jag sa i en lekmannapredikan förra året – ”Gläd er med mig. Jag var förlorad och nu är jag återfunnen!”

8 Responses to Är det slumpen som styr, eller…?

  1. Nineve skriver:

    Ja Jesus bestämmer vad det finns för vägar till himlen….han är inte otydlig på den punkten: Joh 14:6 Jesus sade till honom: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig

    Enligt honom finns det bara en väg och det är generositet över alla mått.

  2. Peter Green skriver:

    Fantastiskt! I min något speciella kyrka skulle vi säga att den Gudomliga försynen ledde dig tillbaka till Herren, för hur ska man annars förklara att du helt utan förvarning fick tanken att ni borde besöka en kyrka?

    Med dina erfarenheter i bagaget låter du som en äkta nykyrklig med den betoning även vi lägger på att det inte är själva organisationen ”kyrka” som är det viktiga, utan den osynliga kyrka som alla vi troende tillsammans formar, som delar i Kristi kropp.

    Insikten att det inte endast finns en väg till himmelen är också det av vikt. Men det finns även vägar som inte leder till himmelen som bekant. Jag tänker på varningen i Lukas 13 ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den.” Om en syster eller broder anträder fel väg, har vi en plikt att tillrättavisa, för som Paulus säger i Andra Timoteusbrevet – ”förkunna ordet… vederlägg, tillrättavisa, vädja — tålmodigt och med ständig undervisning.” Som jag tolkar Paulus har vi en sådan plikt, men vi ska visa tålamod och lämna avgörandet åt Gud. Att ropa på den teologiska tolkningspolisen hjälper nog inte, eftersom förändringen endast kan komma inifrån en människa och aldrig utifrån.

    Och du har aldrig varit borta, utan under period tillslutit dig för den Gudomliga inflytelsen. Vi lever i och genom Gud vare sig vi bemödar oss om att följa Herren eller inte. Nu lyssnar du till Guds röst igen och då gläds vi alla – främst naturligtvis vår himmelske Herde!

  3. […] jag blev kristen Sparat under: Uncategorized — Johan Stenberg @ 18:46 Både Jan och Leo har nu skrivit om hur de blev kristna. Då är det väl min tur […]

  4. Tack för att du har delat med dig!
    Jag tror inte på någon lojalitetsförklaring med en kyrka (samfund).
    Den ende vi behöver var lojal med är Jesus.

  5. LeoH skriver:

    Tack för reaktionerna!

  6. LeoH skriver:

    Nu höll det på att gå illa Peter! Hittade din kommentar bland skräpposten!? Mycket märkligt att den hamnat där och vilken tur att jag för en gångskull kollade! Brukar annars aldrig göra det.

  7. Peter Green skriver:

    Ja, jag hade problem att lägga upp den, den studsade typ 10 gånger.

  8. Johan Stenberg skriver:

    @ Leo, Peter.
    Wordpress verkar ha problem med skräpposten just nu. Hälften av mina kommentarer har hamnat i skräpposten de senaste 48 timmarna – helt omotiverat. Normalt är det ca 2-3% som hamnar där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: