Nu tänker jag svära i kyrkan!

Bortsett från några år på 60 och 70-talen har jag varit en stor anhängare av huvuddragen i den svenska biståndspolitiken. Jag har argumenterat för 1 % – målet och försvarat, om inte med näbbar och klor, men envetet och med stort engagemang, Sveriges internationella biståndsarbete mot alla illvilliga angrepp.

Ofta har försvaret fått en rituell karaktär. Kritik eller bara kritiska frågor har besvarats med beskrivningar av den mörka situationen i mottagarlandet och ett ifrågasättande av kritikernas empatiska förmåga. År efter år samma diskussion. Samma frågor och samma brösttoner som svar.

Jag anser nog att vi som försvarat biståndspolitiken inte i längden kan fortsätta att ignorera frågan i dagens SvD-ledare: ”Vad har fyrtio år av bistånd gjort för Tanzania?” Frågan är berättigad och måste kunna besvaras.

Har landet steg för steg blivit mer ekonomiskt självständigt? Har behovet av stöd minskat? Har arbetslösheten minskat? Hur stor andel av landets skolor och sjukvård finansieras med biståndsmedel? Lånar Tanzania pengar på den internationella valutamarknaden? Till vad går dessa pengar? Uppbygge av infrastruktur, företag och sjukhus? Eller går pengarna till vapenköp och annan militär utrustning?

Det finns säkert fler och bättre frågor, men det viktiga är, att  det är vi som försvarar biståndspolitiken som har bevisbördan, att visa på dess effektivitet. Vi måste ju åtminstone kunna förklara varför Tanzania, fortfarande efter fyrtio år är i behov av stöd.

Nu ska inte alla biståndskritiker jubla, för det är ju inte säkert att boven till misslyckandet är biståndet i sig, utan att de krafter som motverkar effekterna av biståndet kanske är alltför starka. Det är ju ett intressant fenomen att under tiden som Tanzania förblivit fattig, har vissa andra regioner blivit rikare. Med stor förvåning inser jag, att det är just givarländerna som blivit rikare. Kan det tänkas finnas ett samband? Jag påminner mig min ”extremistiska” internationalism, då vi kunde konstatera att stora delar av det internationella biståndet gick till korrupta politiska ledare, men också att en förvånadsvärt stor andel av biståndet gick tillbaka till givarländernas industrier. Det finns ingen anledning att ducka för en öppen redovisning och diskussion. Alla skulle gagnas av en sådan demokratisk öppenhet.

I väntan på den diskussionen borde alla biståndsorganisationer även de kristna, fundera över sina bevekelsegrunder för biståndsarbetet. Ser vi klart den stora skillnaden mellan välgörenhet och solidaritet? Välgörenhet har nästan aldrig förändrat grunderna för fattigdom, utan i bästa fall lindrat nöden. Solidaritet är ett ömsesidigt ansvar för både givare och mottagare, att i grunden förändra situationen. Ett solidariskt stöd innebär konflikter med alla dem som inte vill förändring. Korrupta makthavare eller ekonomiska intressen som berikar sig på situationen. Kristna biståndsorganisationer måste självrannsakande ställa sig frågan om de vågat ta den solidariska striden eller om de lite fegt backat och nöjt sig med välgörenhet? (Jag förskte i ett inlägg i mars mer ingående förklara farorna med välgörenhet.)