Vad svarar vi?

31 oktober, 2007

Sten-Gunnar Hedin och Lars Johansson ställer en intressant fråga i Dagen. Jag tolkar frågan, kanske något förenklat, bör det bildas särskilda församlingar för kristna nyktra alkoholister?

Frågan är berättigad, för handen på hjärtat, är vi beredda att avstå i solidaritet med andra? Nykterhet i sig är ingen frälsningsfråga, men hur vi bemöter en människa som tagit sig ur ett drogberoende, kan vara det.

Anser att frågan inte bara rör pingstkyrkan utan är nog så viktig för alla kristna kyrkor. Alkoholbruket ökar, de sociala konsekvenserna blir allt tydligare och med det kommer också behovet att på olika sätt bekämpa missbruket. Den striden kommer med all säkerhet att innebära många förlorade slag, men också att många bryter med sitt tidigare liv. Många av dem kommer våra kyrkor att möta. Jag kan ju börja med att ställa frågan till SvK – är vi beredda att byta ut vårt vin mot ett alkoholfritt alternativ eller rent av fruktjuice?

Vi borde kunna vara eniga om att i alla kyrkliga sammanhang skall det vara alkoholfritt! En medkristen som brutit med ett drogberoende skall aldrig ens behöva fundera om han eller hon skall våga delta i en kyrklig aktivitet. Det är väl ändå det minsta man kan begära av en kristen gemenskap?

Annonser

Straff, nåd och förlåtelse!

31 oktober, 2007

När jag i natt, efter en lång dag, lät tankarna vandra fullständigt fritt, men inte opåverkade av dagens händelser, läsningar och andra intryck, dök plötsligt ett minne upp. För ett antal år sedan läste jag en undran av någon, om varför Abraham slutade att be för Sodom om det fanns färre än tio rättfärdiga i staden? Började leka med tanken, men bestämde att det var dags att sova och gjorde en liten notering om vidare studier i frågan.

När jag vaknade i morse fanns tanken där fortfarande, men kändes inte lika nyfiket spännande efter några timmars sömn. Det lutade åt att dagen skulle ägnas åt något annat tänkande, tills jag läste ett inlägg av Z: Bön handlar också om att vilja. Inlägget tangerade mina nattliga funderingar, så jag tog upp dem igen för närmare granskning.

I första Mosebok beskrivs hur Abraham samtalar med Gud och Abraham frågar om Gud verkligen tänker förinta staden om det bor femtio rättfärdiga i den. Gud lovar att inte göra det och Abraham fortsätter en nedräkning, men om det finns 45, 40, 30, 20? Abraham blir allt ängsligare för varje fråga, men Gud lovar, att finns det 20 rättfärdiga skall han inte förgöra staden. ”Abraham fortsatte: ‘Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske det finns tio?’ Herren svarade : ‘Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.’ När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.” 1 Mos 18: 32-33

Jag är såpass mycke liberalteolog, att jag blir enormt fascinerad över symboliken i berättelsen. Varför vågade inte Abraham gå ännu längre eller ville han inte gå längre? Abraham kanske ansåg, att finns det bara nio rättfärdiga i staden, då kan den lika gärna utplånas. Vem är det då som utdelat straffet? Gud eller Abraham? För vi vet ju inte hur Gud skulle svarat, om Abraham vågat vara fullständigt oresonlig och bett för staden, om det så inte funnits en enda rättfärdig! En tanke – när slutar vi själva att be?

Jag skulle lite kort vilja anknyta till Jesus egna undervisning. Jag upplever att Jesus går längre än vad Abraham vågade eller ville gå. I Lukas evangeliet berättas, att Jesus säger när han naglas fast vid korset: ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” I den bönen kan det inte vara rimligt att enbart innesluta de rättfärdiga. Den enda rimliga tolkningen, enligt mitt sätt att se, är att bönen gäller de romerska soldaterna, Pilatus, översteprästerna, fariséerna och skriftlärda. Ja alla de som Abraham inte bad för.

En ytterligare antydan om bönens betydelse finns i berättelsen om hur Jesus botar en officers tjänare. Officerens tro är det enda vi vet något om. Han är övertygad om att Jesus vill bota, att han kan bota och att han har myndighet att bota. Tjänarens tro vet vi inget om. Vi vet inte om han är god eller ond. Det enda vi vet enligt Lukas är att officeren sätter stort värde på honom.

Jag är övertygad om att om vi i tro ber för andra och då inte bara för våra medkristna, vilka vi givetvis ska be för, blir vi också bönhörda. Återigen, vad skulle Gud svarat om Abraham verkligen bett för Sodom? 


Hur ser en kristen väljare ut?

30 oktober, 2007

Jag brukar, som jag tidigare skrivit om, med stort intresse gå till dagens fråga i Dagen. Jag gjorde så även i dag och fick något att bita i: Finns det något parti för kristna väljare i dag?

Jag ägnade en stor del av förmiddagen till att fundera över frågan. Jag jämförde de olika partiernas syn på, globalisering, fattigdomsbekämpning, miljöfrågor, vapenexport och vår egen välfärdspolitik, med mina egna värderingar och kunde med gott samvete svara ja på frågan. Det finns partier som jag som kristen kan rösta på.

Dagen har gått och jag har hunnit promenera, läst färdigt en bok och skrivit ett inlägg om hur arbetslösa förnedras i Sundsvall.

Alldeles nyss kom jag tillbaka till Dagen och läste den sedvanliga  bakgrundsartikeln till dagens fråga. Döm om min förvåning när jag upptäcker att Dagen inte ens räknar in mig i gruppen kristen väljare. Hur jag än läser artikel skriven av Hasse Boström, och tro mig, jag har läst den ett antal gånger nu. Kan jag inte se annat än att en kristen väljare, enligt Boström, är en värdekonservativ borgerlig väljare. Vi andra, som inte anser sig tillhöra de värdekonservativa eller rent av inte ens röstar borgerligt, räknas tydligen inte som kristna väljare.

Jag fick mig en tankeställare. Läs alltid bakgrundsartikeln, annars kan du riskera att delta i en påtryckningskampanj mot de borgerliga partierna i allmänhet, men med en speciell udd riktad mot Kristdemokraterna.


Välviljans förnedrande tyranni!

30 oktober, 2007

Jag har grannar i Kyrkbyn som prenumererar på Sundsvalls Tidning (ST). Varje dag tar vi en promenad till varandra och byter tidning. Det får vår HT och jag får deras ST. Det är roligt att läsa om nyheter från min gamla hemstad och jag får säga som det är, att läsa en papperstidning är en större njutning än att göra det på nätet. I dag kunde jag ha varit utan ST, för ibland finns det nyheter som stör mitt sinneslugn.

I artikelnHårdare krav på arbetslösa i Sundsvall, berättar Lena och Karin en förskräckande berättelse ur verkligheten. En berättelse full av systematisk förnedring av arbetslösa.

 Arbetsförmedlingens hjälp består i att de arbetssökande i storgrupp skall berätta för de andra: ”Varför hon inte fått de jobb hon sökt.” Det är säkert någon beteendekonsult som berättat för arbetsförmedlingen i Sundsvall, att det bara är nyttigt för de arbetssökande att lära sig att stå för sina personliga misslyckanden inför andra.

Som ett led i det konsultinlärda stärkandet av självkänslan är att tvinga de arbetslösa att söka arbeten långt utöver den arbetslöses kompetens: ”Karin visar brevet från arbetsförmedlingen där det står att hon ska söka jobb som civilekonom. Hon som jobbat inom vården i hela sitt liv. Men söker hon inte jobbet kan hon, enligt samma brev, förlora rätten till ersättning.”

Tro mig, det kan bli värre! Det räcker inte med förnedringen de sökande redan utsatts för. Tydligen har beteendekonsulten, som säkert kostat stora pengar, lärt arbetsförmedlingen att det bara är nyttigt att de arbetssökande lär sig att berätta sitt livs historia för vem det vara månde: ”Jag trodde inte mina öron. Jag skulle berätta om min barndom, eventuella skilsmässor, relationer till min familj, vilka mediciner jag använder och hur ofta jag går på krogen, säger Lena.”

Arbetsförmedlingens chef Berit Edblad bekräftar i allt väsentligt Lenas och Karins berättelse. T o m de integritetskränkande frågorna: ”Det ska vara ett samtal som bygger på ett förtroende mellan den som söker och handläggaren.” Berättar handläggaren något om sitt liv för den arbetssökande, för att markera att det är fråga om ett ömsesidigt förtroende?

Två artiklar och inte en enda uppgift om hur arbetsförmedlingen förmedlar arbeten!


Vem har jag på axeln? Luther eller är det fan själv?

28 oktober, 2007

”Ändå brukar Göran Persson tala om sig själv som luthersk. Men då är det arbetsmoralen, att arbeta i sitt anletes svett, han syftar på, inte skuldbegreppet.” Kan vi inhämta ur söndagsintervjun med Göran Persson i SvD. I en TV-intervju häromdagen förtydligade han sig med påståendet att han hade Luther på axeln. Ett mycket vanligt uttryck, som ofta används, lite så där stoltserande. 

Jag kan inte riktigt förstå, varför människor i så stor utsträckning tror att Luther eller rent av Gud anser att människan skall arbeta i sitt anletes svett. Hur kan det komma sig att människor tror att Gud är både sadistisk och hämndlysten? Här har kyrkorna en stor pedagogisk uppgift att upplysa människorna.

Det gäller bl. a, att förklara i vilket sammanhang uttrycket, att arbeta i sitt anletes svett, används i Bibeln. Enligt myten om syndafallet i första Mosebok, beskriver Gud konsekvenserna för människorna när de brutit mot Guds bud. En av konsekvenserna är: ”Du skall äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden.” Åtminstone för mig står det helt klart att det inte är Guds vilja att vi ska slita i vårt anletes svett. Det är definitivt inte en del av skapelseordningen och så står det inte heller i Bibeln.

Av någon, för mig outgrundlig anledning, finns det i den kristna traditionen ett hyllande av att vi ska slita och släpa. Att det skulle glädja Gud på något sätt. Jag skulle önska att alla präster och pastorer skulle ta det som en gemensam uppgift att sprida det glada budskapet till sina församlingar: Gud kräver inte att vi arbetar i vårt anletes svett, tvärtom, det strider fullständigt mot människans natur och Guds skapelseplan.

Jag inser att det kan ställa sig svårt för många präster och pastorer, för då måste de ju vara beredda att svara på den självklara frågan från församlingen: Om det nu inte är Gud som kräver att vi ska arbeta i vårt anletes svett, vem i herrans namn är det då som kräver det av oss? Nu blir det svårt. Ja, vem är det som kräver att vi ska slita som slavar tills vi dör?

Jag ska försöka ge några tips i vilken riktning vi ska söka. När människan började odla jorden, var det säkert en stor framgång och lättnad för mänskligheten, men mycket snart fick de uppleva det myten så målande beskriver. Någon tog kommandot över produktionen och krävde att människorna skulle försörja enorma hierarkier av präster, faraoner, militärer, krigståg och gigantiska tempelbyggnader, slott, statyer och gravmonument. För människorna återstod bara att slita i sitt anletes svett och då var det definitivt inte Luther som satt på människornas axlar!

Dessa förhållanden har fortsatt genom historien ända till våra dagar. I dag är det den heliga globala marknaden och tillväxten som tvingar människorna till att med sitt arbeta berika några få, hålla enorma militärapparater vid liv, att bära upp allt större privata och offentliga hierarkier och bidra till bygget av gigantiska affärspalatser och maktboningar. Dagens faraoner och ekonomins prästerskap är lika resurskrävande och maktfullkomliga som någonsin Egyptens.

Mona Sahlin lär ha sagt något i stil med att ”djävulen gömmer sig i detaljerna” som en förklaring till varför socialdemokratisk politik inte skiljer sig nämnvärt från regeringens. Det är sant, arbetarrörelsen har fullständig anammat tillväxten som framgångsrecept. Från att ha kämpat för mänskliga villkor i arbetslivet, trygghet vid sjukdom och ålderdom, tid för mänskliga relationer har kampen kantrat över till att alltid önska att det ska bli bättre i en framtid. Det räcker inte med att ha det bra, det måste bli bättre. Om du äter dig mätt idag, måste du ändå kräva dubbla portioner i morgon.

Till sist. Om ni känner någon på er axel som hetsar er att offra er på Mammons altare, ska ni bara sopa bort tyngden från axeln och frimodigt säga – Dra du åt helvete, Satan! Jag har en annan Herre och han kräver inga offer av mig i den heliga  tillväxtens namn! Tänk om våra kyrkor kunde bidra till en sådan frimodighet!

Ett lästips: Läs Birger Schlaugs senaste inlägg. Jag gör den till min!


Är vi män verkligen så korkade?

28 oktober, 2007

Läser i Sydsvenskan om en kristen manlig gräsrotsrörelse i Danmark. Det är alltid glädjande att människor kommer till tro, men jag blir ändå brydd över inställningen, till manligt och kvinnligt, som dessa män torgför. Låt mig exemplifiera med några citat:

Kvinnor pratar och pratar, vi män ser till att få saker gjorda. Därför är det vi som ska leda väckelsen när Gud intar det här landet! förkunnar Frank Rechter och spänner ögonen i sina åhörare.

Kyrkan är alldeles för feminin. Det pratas för mycket och handlas för lite, tycker Poul Dalgaard.

En man som kommer till kyrkan tror kanske att han har kommit till Gud, men han kommer till en syförening full med kvinnor som pratar och pratar, säger Frank Rechter.

Den mannen bör slå näven i bordet och säga: kom låt oss bygga en barnkrubba i stället för att prata. Om kyrkan blir en plats för handling kommer männen dit, säger predikanten.

Jag känner inte till hur läget är i Danmark, men skulle en mansgrupp komma till vår församling och säga till de aktiva kvinnorna ”kom låt oss bygga en barnkrubba istället för att prata” skulle de bli utskrattade eller, vilket är troligast, kvinnorna skulle le lite överseende och fortsätta att prata om sitt och samtidigt göra det som männen så pockande slår näven i bordet för.

Jag förstår inte varför vi män så ofta talar i förklenande ordalag om kvinnors prat, som om pratet skulle innebära en motsättning till handling. Alla som på något sätt är aktiva inom Kyrkan vet att det inte finns någon sådan motsättning.

Låt mig ta några exempel från vår lilla församling Bjuråker-Norrbo. Vår kyrkliga syförening har ”pratat” fram följande resultat(uppgiften hämtad ur syföreningens årsmötesprotokoll):

Svenska Kyrkans Mission                          3 000:-

Svenska Kyrkan i Utlandet                         2 000:-

Mariadöttrarna i Vallby                              1 000:-

Lutherhjälpen                                             2 000:-

Individuell Människohjälp                           2 000:-

RIA Hudiksvall                                          1 000:-

Rädda Barnen                                            1 000:-

Kvinnojouren                                             1 500:-

Sjukhuskyrkan                                           1 500:-

                                            Totalt            15 000:-        

 

 

 

 

Visst, det pratas också, jag och Lena, vår komminister tog initiativet till en studiecirkel om Martin Luther. Till cirkeln anmälde sig drygt 20 kvinnor och en man. Där sitter vi, 20 kvinnor och två män och diskuterar Luther. Det känns ensamt ibland det måste jag erkänna och jag skulle bli jätteglad om fler män ville ansluta sig till ett aktivt kristet liv, men lämna för allt i världen alla gottköpsfilosofier, om den passiva pratande kvinnan och den manligt aktiva göraren hemma, för den beskriver inte en kyrklig verklighet.

 

 

 


Som man frågar får man svar.

27 oktober, 2007

Pingstledaren Sten-Gunnar Hedin hävdar i en artikel i Dagen att medierna öppnar för hatbrott mot kristna. Hedin bygger sina farhågor på de ilskna reaktioner som kampanjen om bevarandet av äktenskapet fått.

Sten-Gunnar Hedins farhåga blir till en faktisk realitet när Dagen formulerar dagens frågaBidrar media till hatbrott mot kristna?

Klockan 22.00 i kväll var resultatet att 80% svarat Ja, 15% nej och 5% hade svarat vet ej. Själv svarade jag vet ej, men lämnade också en kommentar: ”I vilken utsträckning har det begåtts hatbrott mot oss kristna? Utan att veta det, är det svårt att avgöra om medierna bidragit till hatbrott.”

Jag vet inte hur många det är som svarat, men nog är det intressant att 80 % anser att media bidrar till brott som åtminstone inte jag känner till. Dagen, en tidning jag läser varje dag här på nätet, har i vart fall inte rapporterat om hatbrott mot kristna det senaste halvåret.

Det är olyckligt när orden används vårdslöst. De kan bidra till onödig splittring och rädsla i samhället. Jag tycker nog att den som är ansvarig för ”dagens fråga” borde gå till sängs ikväll med lite skamset rodnande kinder.