Kan det här kallas utveckling?

Det är egentligen enormt fascinerande hur många bilder i hjärnan man samlar på sig under ett liv. Ni vet de där bilderna som alltid pluppar upp vid bestämda tillfällen. Det kan vara ord, dofter, platser eller bara en diffus känsla som lockar fram bilden.

När jag hör eller av någon anledning tänker på syndafloden, då dyker omedelbart bilden upp från familjebibeln som farfar köpte i USA någon gång i början av förra seklet. Bilden visar hur de sista varelserna kravlar sig upp på en bergstopp och man riktigt känner hur vattnet kommer att övermanna dem om bara en stund. Jag minns inte bara bilden, utan också den skräck jag delade med mannen på bilden. Där fick jag en mycket mörk Gudsbild att brottas med!

Säg yttersta domen och en bild av ett gigantiskt fält dyker upp i huvudet. Det kryllar av människor som blivit samlade för att få domen. Jag vet inte riktigt när den bilden blev en del av min Bibelförståelse. Det kan ha varit i söndagsskolan, men också under konfirmationen. Bilden har sin upprinnelse i Matteusevangeliet: ”När människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna.” Av någon anledning kändes bilden hemsk och mörk. Det var inte glada och förväntansfulla människor som samlats för att möta sin frälsare!

Bilden av syndafallets sista lilla bergstopp, som definitivt inte utgjorde något hopp, utan bara pekade fram mot det ofrånkomliga. Den bilden kombinerad med bilden av det gigantiska fältet där rättvisa skulle skipas bidrog till att jag under flera år bara vände Gud, tro och kyrka ryggen. Tänkte väl lite som min pappa när han mötte oväntade svårigheter: ”Nu går det åt helvete!” 

Efter många års frånvaro återvände jag, men jag bar ändå med mig den mörka bilden. Visst ljusnade bilden betydligt och jag kunde vara riktigt förhoppningsfull. T o m så mycket att många ansåg att jag var för förhoppningsfull, på gränsen till lättsinnig. Men ändå, det fanns/finns ett mörkt stråk i min tro. Det var inte alltför länge sen jag berättade för Lena, en av församlingens två präster, med viss dramatik den stora nyheten. ”Det kommer inte stå någon bland fåren!” Lena som är en gladlynt person sa med ett stort leende: ”Jag vet med säkerhet minst en!” ”Okey då” sa jag lite buttert, ”men inte blir det många får.” Insåg att jag i längden inte kan bära på två så motsatta föreställningar om kristen tro inom mig. Jag var tvungen att börja skärskåda vad bilden egentligen föreställer och innehåller.

Alla dessa människor vilka är de? Om jag förstått saken rätt, då kommer jag att stå tillsammans med den första lilla människogruppen från någonstans i Afrika och alla de som kom efter dem och alla de som kommer i en framtid. Där står vi, judar, buddhister, hinduer, kristna, muslimer och alla andra religioner som funnits före och som kommer efter oss. En i sanning fascinerande samling människor!

Vad säger nu Jesus att han ska säga eller fråga oss när vi ska bli dömda? Säger han något om tro? Nej, inte vad jag kan läsa mig till. Förhör han oss om vår syn på äktenskapet, homosexuella, barn- eller vuxendop eller någon annan kyrkosplittrande fråga? Inte det heller vad jag kan se. Men något måste vi väl ända ställas till ansvar för? Jomenvisst, så är det, vi kommer att ställas till svars.

Jesus frågar inte, utan helt enkelt påstår att vi mött honom hungrig, törstig, hemlös, sjuk och i fängelse. En del gav honom hans nödtorft och besökte honom i fängelse, andra avstod. Alla kommer vi att ställa samma förvånade fråga: När såg vi dig hungrig, törstig, hemlös, sjuk och i fängelse? 

Då kommer domen! ”Sannerligen vad ni gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Till andra säger Jesus: ”Sannerligen, vad ni inte har gjort för dessa minsta, det har ni heller inte gjort för mig.”

Sitter och funderar, kan man säga att våra kyrkor, pastorer, präster, biskopar verkligen varit goda herdar och åtminstone varnat oss för vad den avgörande frågan vid domen kommer att vara? Jag är mycket tveksam. Jag får ofta en känsla av att vi snabbt ilar förbi allt tal om fattiga och utsatta för att antingen gå direkt på förlåtelsen eller börja diskutera ”viktiga” teologiska frågor som kvinnliga präster, homosexualitet, vem eller vilka vi kan ta nattvarden tillsammans med eller vad som för dagen ligger varmast om hjärtat. Jag börjar inse att jag måste våga kasta av mig det tunga fariseiska trosoket och istället ta emot Jesu erbjudande: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” 

Inte kan man säga att jag vid drygt 60 år klivit högt på trons trappa, men jag får väl glädja mig åt att åtminstone nått fotskrapan!

4 Responses to Kan det här kallas utveckling?

  1. Pappas flicka skriver:

    Kanske du och Stefan Sundström skulle slå er i hop lite…?
    Här kommer texten till hans ”Om jag kommer opp till Jesus”

    Jesus jag vet att du släpper in
    Varenda en till ditt krypin
    Men om det ska graderas på nåt sätt
    Vet jag en tant som ska ha förtursrätt
    För när andra gick med listor
    Mot att få flyktingar breve
    Advokaten o magistern dom skrev på dom med
    Ja alla utom hon var överens
    O till sist så klart förläggningen den bränns

    Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
    Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
    Har du älskat allt du pallar varje dag
    Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

    Här tror du väl att visan den är klar
    Med en moral så uppenbar
    Och när tv gjorde reportage varenda
    Smygadolf han raka sin mustasch
    Utom han som gick med listan
    Han hängdes ut vid skampålen
    Ingen kändes vid han ingen ville va hans vän
    För så går det till häruti kalla nord
    Att man håller med den som för tillfället för ord

    Om jag kommer opp till Jesus…

    Jesus Jag är inte bättre jag
    Jag vill inte ha nåt bråk idag
    Men – här kommer min poäng
    Nu tyckte alla han va bäng
    Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs
    Så fick rassesnubben sitta för sej själv med skamset fejs
    Den enda som satte sej breve
    Var den där tanten Hon som vägra vara med

    Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
    Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
    Har du älskat allt du pallar varje dag
    Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

  2. LeoH skriver:

    Vi skulle nog kunna bilda en gemensam församling Stefan och jag. En genialisk beskrivning av vad ett kristet liv egentligen handlar om och vad ”domen” kommer att innebära.

  3. […] en kommentar.  Fick en kommentar till ett inlägg jag skrev för en tid sedan. Dels var kommentaren fin, dels är Stefan Sundströms text är […]

  4. […] Just när jag tänkte trycka på ”publicera” slog det mig. Jag har skrivit om det här tidigare. Mycket riktigt, den 5 oktober 2007 skrev jag om bl a domen här. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: