S vinner tävlingen: Vilket parti sviker först?

27 november, 2007

Jag skrev ett inlägg i maj, där jag frågade vilket parti sviker först i flyktingfrågan i sina försök att anpassa sig till Sverigedemokraternas främlingsfientliga politik. I oktober kunde jag konstatera att socialdemokraterna hade en ambition att vinna den tävlingen. Då föreslog partiet en begränsning av möjligheterna för flyktingar med uppehållstillstånd, att bo var de önskade.

Läser i DN , Svd ochGT att socialdemokraterna stärker sin ledning i tävlingen. Snart är det svårt att se någon skillnad mellan S och Sverigedemokraterna när det gäller flyktingpolitiken. Göran Johansson hävdar med hela sin pondus att alla som tagit sig hit illegalt skall utvisas.

Eller som Göran Johansson säger: ”att de uppenbara smugglingsfallen därmed ska skickas tillbaka. Sedan får de komma tillbaka den vanliga vägen.”

Det skulle vara mycket intressant att få höra hur ”den vanliga vägen” ser ut enligt Göran Johansson? För ett antal år sedan bidrog ju socialdemokratin till en enorm privatisering av flyktingmottagningen. Man ålade reseföretagen under straffansvar, att kontrollera eventuella flyktingars resehandlingar och mota bort alla som kunde misstänkas ha förfalskade pass eller i övrigt ofullständiga handlingar. Önskemålet med åtgärden var att flyktingströmmen skulle minska.

Jag minns hur någon skrev, att den svenska regeringen syn på en riktig flykting, är en person som tar sig gående till Sverige utan att passera något annat land på vägen. När människor på flykt upptäcker att möjligheten att ta sig ut på legal väg är omöjligt, då blir det ju tvungna att söka hjälp och faller då ofta i händerna på människosmugglare. Felet ligger inte hos flyktingen, utan i bestämmelser som den svenska regeringen har beslutanderätt över.

När ska socialdemokratin säga som det är? Att de vill begränsa flyktinginvandringen och det rejält!  Jag kan bara med sorg i hjärtat konstatera – det är ingen skillnad mellan Göran Johansson och Jimmie Åkesson.


Om kvinnor fått bestämma

20 november, 2007

Men om kd:s eget kvinnoförbund fått råda hade det sannolikt inte blivit något vårdnadsbidrag. Désirée Pethrus Engström föredrar egentligen en förlängd föräldraförsäkring, med öronmärkt tid till både mamman och pappan.

– Barn behöver tillgång till båda sina föräldrar. Det finns också forskning som visar att familjer håller samman bättre om vi ökar jämställdheten.

Läser jag i en intervju med Désirée Pethrus Engström i SvD. Det var en notis i Dagen som fick mig att leta upp artikeln i SvD. Jag hade, så där i förbigående, noterat intervjun, men kanske inte läst den om jag inte fått knuffen i ryggen av Dagen.

Jag hoppas att många inom Kristdemokraterna lyssnar och tar till sig det kvinnoförbundets ordförande säger. En förlängd och kvoterad föräldraförsäkring är bäst för jämställdheten och barnen. Kristdemokraterna som gärna vill framstå som familjens försvarare bör också ta till sig Désirée Pethrus Engströms hänvisning till forskning som visar att: ”familjer håller samman bättre om vi ökar jämställdheten.”

Vi är ganska många nu, som är ”politiskt korrekta.” Kan det bero på att vi har rätt?


Upp till försvar för familjen, Kristdemokrater!

19 november, 2007

”Att vara förälder är ingen förmildrande omständighet.” sagt av en reporter i ett nyhetsinslag i Nordnytt.

Nyhetsinslaget handlade om arbetslösa Rebecka i Luleå, som beordrats av arbetsförmedlingen att söka arbete i Karlskrona. Rebecka har en dotter och en man, som har arbete i Luleå, men det räknas inte som en ”förmildrande omständighet”, utan Rebecka är tvungen att ta ett erbjudet arbete eller gå miste om ersättning från A-kassan.

Vore det inte lite klädsamt om Kristdemokraterna som säger sig värna om familjen och äktenskapet, skulle ta en strid mot riksdagsmajoriteten om en mer familjevänlig inställning, istället för krav att splittra familjen. Skulle det inte kännas bra, att som det enda partiet i riksdagen, stå upp för familjenheten?

Jag vet att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i sin stora godhet beviljade en frist på 100 dagar innan krav på flytt ställdes, men det är ju bara en marginell skillnad mot dagens situation.

Jag lovar att delta i manifestationer, som kristdemokraterna kan tänkas anordna, mot riksdagens organiserade attack på familjen.


Inte vet jag vad jag håller på med!

18 november, 2007

Försöker förstå vad Technorati instruerar!

<a href=”http://technorati.com/claim/ef2zsnde2a” rel=”me”>Technorati Profile</a>


Skäms, Mikaela Valtersson!

14 november, 2007

Karla Lópes (mp) avgår som riksdagsledamot. Skälen hon anger är dels politiska, dels personliga. Bl. a upplever hon att hon inte fått gehör för sin mer pacifistiska uppfattning i försvarsfrågan och att Miljöpartiets linje kommer att leda till en yrkesarmé.  

Eftersom Miljöpartiet, likt alla partier, hyllar den leninistiska principen om demokratisk centralism, kan det ofta bli som Karla beskriver, ledamöter bedriver självcensur. En del klarar det bättre, andra sämre. Till slut kan den bästa lösningen vara att avgå från uppdraget. Vilket Karla Lópes har gjort.

I den process som ledde till beslutet har tydligen Karla Lópes känt sig utfrusen och mobbad av miljöpartiets riksdagsgrupp. Inte heller något direkt ovanligt i olika förtroendevalda grupper. Så här långt är det ingenting som är konstigt på något sätt. Det är så det politiska spelet fungerar.

Det som är anmärkningsvärt, är hur illa, för att inte säga illvilligt, Miljöpartiets riksdagsgrupp hanterar situationen. I stället för att beklaga att Karla Lópes känt sig tvingad att avgå, som är den gängse sättet i sådana här situationer, väljer Mikaela Valtersson att ta till storsläggan. När det gäller anklagelsen om mobbing säger Valtersson: ”Det stämmer inte alls. I stället handlar det om personliga problem.” Ett mycket vanligt sätt att förneka en persons upplevelser och lägga skulden hos den som upplever sig mobbad. Hur kan Mikaela Valtersson så tvärsäkert påstå att Karla Lópes upplevelse inte är sann åtminstone för henne. Det är ju inte riksdagsgruppen som i en omröstning kan säga vad som är sant och falskt i en upplevelse.

Enbart det här exemplet är skrämmande nog, men Mikaela Valtersson har tydligen behov att riktigt trycka till Karla Lópes och ta all heder och ära från henne.

”Det är alltid tragiskt när det blir så här, när en riksdagsledamot känner att hon inte klarar sitt uppdrag. Men hon har inte bidragit till vårt arbete och för oss som parti blir det ingen större skillnad.”

Först lite krokodiltårar, sen hugget! Hon har inte klarat uppdraget och inte heller bidragit till gruppens arbete! Gruppen kommer inte ens känna av att hon lämnat dem. Så talar den osminkade makten! Det är också en del av det politiska spelet. Tråkigt bara, att just Miljöpartiet skall visa upp politikens sämsta sidor.

Återigen. Skäms, Mikaela Valtersson! Det här kunde du ha skött bättre!


Jag är inte direkt förvånad.

12 november, 2007

Kritikerna av ”flumskolan” har fått en mäktig allierad, när socialdemokratin, drygt ett år efter valnederlaget lyckats formulera någonting som liknar en politisk ståndpunkt. Lite patetiskt är det att få läsa om Mona Sahlins förtjusta glädjerop: – Jag känner mig stärkt, jag har fått ett mandat som inte hade varit möjligt för några år sedan. Nu ska jag omgående ringa skolminister Jan Björklund och testa allvaret i det han sedan länge sagt att han efterlyser: en långsiktig blocköverskridande överenskommelse om skolan, som gör att betygssystemen inte rivs upp mellan varje mandatperiod.

Att skolan var en svag länk i den socialdemokratiska politiken behöver inte i sig innebära att borgerlighetens skolpolitik är så mycket bättre, att oppositionen behöver anpassa sig till den. På vilket sätt kommer skolan att kännetecknas av ordning, lugn och studieflit bara för att lärarna sätter betyg från ettan, tvåan eller trean? Det finns, vad jag kan förstå, inget som helst sådant samband. 

Orsakerna till problemen får nog sökas på annat håll. Vad sägs om alltför stora skolor? Alltför många elever i varje klass? En lärarutbildning som inte klarat av att förse skolsystemet med lärare med erforderlig kompetens för uppgiften? Att kommunerna inte klarat av att förse skolan med de ekonomiska och personella resurser som uppgiften kräver? Att storstadskommunerna inte klarat av att skapa en skola anpassad till de segregerade stadsdelarnas behov?

Alla dessa problem ska tydligen allmänt tal om ordning och reda och löning på fredag, ursäkta betyg i trean, lösa. Tillåt mig betvivla. De som önskar läsa en mer genomarbetad analys än den jag lyckats prestera, kan jag rekommendera Motvallsbloggen.

Själv kan jag bara hänvisa till ett tidigare inlägg, där jag kritiserade regeringens analys av krisen inom skolan. Nu kan också socialdemokraterna ta åt sig av kritiken. Jag blir också något misstänksam till talet om långsiktiga blocköverskridande lösningar, som skall hålla oavsett vilken majoritet riksdagen har, som Mona Sahlin tydligen vurmar för och som också Mp också talar sig varm för. Jag har i min naivitet trott, att syftet med demokratiska val är, att vi ska välja mellan politiska alternativ och inte mellan personer ur olika partier med identiska åsikter.


Det är så här det ligger till!

8 november, 2007

Eve Suurvee-Råstrand anser att det finns för lite forskning över vad som händer med de barn som växer upp i samkönade relationer för att samhället ska ta steget fullt ut och jämställa homosexuella relationer med äktenskap.  (citat ur artikel i Dagen)

Det krav som bör ställas är att en ordentlig genomlysning görs av konsekvenserna för vår tids barn och för kommande generationer av att homosexualitet lyfts upp till samhällelig norm. (Ledarartikel i Dagen) 

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg, där jag undrade: ”På vilket sätt försämras förhållandet för barnen vid samkönade äktenskap i jämförelse med partnerskap?” Jag ställde frågan med anledning av att jag upplevde en förskjutning, bland många kristna, från hänvisningar till Guds skapelseordning till att enbart vara en fråga om barnens välbefinnande. I frågan låg också funderingar om det var något som undgått mig, när det gäller förslaget om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Jag vet av många pinsamma erfarenheter att jag ofta missar väsentlig information, men jag var och är fortfarande övertygad om att utredningen handlade om att ersätta dagens lagar om äktenskap och partnerskap med en enda könsneutral äktenskapslag. Utredningen hade inga direktiv om att utreda och komma med förslag om förändringar i nuvarande lagstiftning vad gäller barnen i samkönade relationer.

Dagen ger mig rätt i min förmodan och det är ju, på ett personligt plan, skönt att få bekräftelse på. Däremot är det mindre glädjande att få sina mörka tankar bekräftade. Att Eve Suurvee-Råstrand är emot samkönade äktenskap är inte konstigt. Hon motsätter sig ju alla samkönade relationer. Här godkänns inte, vare sig särbo, sambo, partner eller make/maka. Allt är lika skadligt för barnen!

Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund går ett steg längre. Hon motsätter sig att ”homosexualitet lyfts upp till samhällelig norm.” Där rök möjligheterna för homosexuella singlar också! Det är bara att inse, och det borde Elisabeth Sandlund erkänna, att hon skulle vara mot en könsneutral äktenskapslag oavsett om en utredning enhälligt skulle visa, att barnen inte far illa av att växa upp med två mammor eller två pappor.

Till sist, jag vill inte förolämpa Elisabeth Sandlund med att påstå, att hon slarvar med ordens valörer. Sandlund har med all säkerhet en mycket större språkkänsla än jag och vet hur ord kan leda tanken. Men jag vill ändå tipsa alla andra om ett inlägg, jag skrev för en tid sedan om norm, normal och normalitet.