S vinner tävlingen: Vilket parti sviker först?

27 november, 2007

Jag skrev ett inlägg i maj, där jag frågade vilket parti sviker först i flyktingfrågan i sina försök att anpassa sig till Sverigedemokraternas främlingsfientliga politik. I oktober kunde jag konstatera att socialdemokraterna hade en ambition att vinna den tävlingen. Då föreslog partiet en begränsning av möjligheterna för flyktingar med uppehållstillstånd, att bo var de önskade.

Läser i DN , Svd ochGT att socialdemokraterna stärker sin ledning i tävlingen. Snart är det svårt att se någon skillnad mellan S och Sverigedemokraterna när det gäller flyktingpolitiken. Göran Johansson hävdar med hela sin pondus att alla som tagit sig hit illegalt skall utvisas.

Eller som Göran Johansson säger: ”att de uppenbara smugglingsfallen därmed ska skickas tillbaka. Sedan får de komma tillbaka den vanliga vägen.”

Det skulle vara mycket intressant att få höra hur ”den vanliga vägen” ser ut enligt Göran Johansson? För ett antal år sedan bidrog ju socialdemokratin till en enorm privatisering av flyktingmottagningen. Man ålade reseföretagen under straffansvar, att kontrollera eventuella flyktingars resehandlingar och mota bort alla som kunde misstänkas ha förfalskade pass eller i övrigt ofullständiga handlingar. Önskemålet med åtgärden var att flyktingströmmen skulle minska.

Jag minns hur någon skrev, att den svenska regeringen syn på en riktig flykting, är en person som tar sig gående till Sverige utan att passera något annat land på vägen. När människor på flykt upptäcker att möjligheten att ta sig ut på legal väg är omöjligt, då blir det ju tvungna att söka hjälp och faller då ofta i händerna på människosmugglare. Felet ligger inte hos flyktingen, utan i bestämmelser som den svenska regeringen har beslutanderätt över.

När ska socialdemokratin säga som det är? Att de vill begränsa flyktinginvandringen och det rejält!  Jag kan bara med sorg i hjärtat konstatera – det är ingen skillnad mellan Göran Johansson och Jimmie Åkesson.


Om kvinnor fått bestämma

20 november, 2007

Men om kd:s eget kvinnoförbund fått råda hade det sannolikt inte blivit något vårdnadsbidrag. Désirée Pethrus Engström föredrar egentligen en förlängd föräldraförsäkring, med öronmärkt tid till både mamman och pappan.

– Barn behöver tillgång till båda sina föräldrar. Det finns också forskning som visar att familjer håller samman bättre om vi ökar jämställdheten.

Läser jag i en intervju med Désirée Pethrus Engström i SvD. Det var en notis i Dagen som fick mig att leta upp artikeln i SvD. Jag hade, så där i förbigående, noterat intervjun, men kanske inte läst den om jag inte fått knuffen i ryggen av Dagen.

Jag hoppas att många inom Kristdemokraterna lyssnar och tar till sig det kvinnoförbundets ordförande säger. En förlängd och kvoterad föräldraförsäkring är bäst för jämställdheten och barnen. Kristdemokraterna som gärna vill framstå som familjens försvarare bör också ta till sig Désirée Pethrus Engströms hänvisning till forskning som visar att: ”familjer håller samman bättre om vi ökar jämställdheten.”

Vi är ganska många nu, som är ”politiskt korrekta.” Kan det bero på att vi har rätt?


Upp till försvar för familjen, Kristdemokrater!

19 november, 2007

”Att vara förälder är ingen förmildrande omständighet.” sagt av en reporter i ett nyhetsinslag i Nordnytt.

Nyhetsinslaget handlade om arbetslösa Rebecka i Luleå, som beordrats av arbetsförmedlingen att söka arbete i Karlskrona. Rebecka har en dotter och en man, som har arbete i Luleå, men det räknas inte som en ”förmildrande omständighet”, utan Rebecka är tvungen att ta ett erbjudet arbete eller gå miste om ersättning från A-kassan.

Vore det inte lite klädsamt om Kristdemokraterna som säger sig värna om familjen och äktenskapet, skulle ta en strid mot riksdagsmajoriteten om en mer familjevänlig inställning, istället för krav att splittra familjen. Skulle det inte kännas bra, att som det enda partiet i riksdagen, stå upp för familjenheten?

Jag vet att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i sin stora godhet beviljade en frist på 100 dagar innan krav på flytt ställdes, men det är ju bara en marginell skillnad mot dagens situation.

Jag lovar att delta i manifestationer, som kristdemokraterna kan tänkas anordna, mot riksdagens organiserade attack på familjen.


Inte vet jag vad jag håller på med!

18 november, 2007

Försöker förstå vad Technorati instruerar!

<a href=”http://technorati.com/claim/ef2zsnde2a” rel=”me”>Technorati Profile</a>


Skäms, Mikaela Valtersson!

14 november, 2007

Karla Lópes (mp) avgår som riksdagsledamot. Skälen hon anger är dels politiska, dels personliga. Bl. a upplever hon att hon inte fått gehör för sin mer pacifistiska uppfattning i försvarsfrågan och att Miljöpartiets linje kommer att leda till en yrkesarmé.  

Eftersom Miljöpartiet, likt alla partier, hyllar den leninistiska principen om demokratisk centralism, kan det ofta bli som Karla beskriver, ledamöter bedriver självcensur. En del klarar det bättre, andra sämre. Till slut kan den bästa lösningen vara att avgå från uppdraget. Vilket Karla Lópes har gjort.

I den process som ledde till beslutet har tydligen Karla Lópes känt sig utfrusen och mobbad av miljöpartiets riksdagsgrupp. Inte heller något direkt ovanligt i olika förtroendevalda grupper. Så här långt är det ingenting som är konstigt på något sätt. Det är så det politiska spelet fungerar.

Det som är anmärkningsvärt, är hur illa, för att inte säga illvilligt, Miljöpartiets riksdagsgrupp hanterar situationen. I stället för att beklaga att Karla Lópes känt sig tvingad att avgå, som är den gängse sättet i sådana här situationer, väljer Mikaela Valtersson att ta till storsläggan. När det gäller anklagelsen om mobbing säger Valtersson: ”Det stämmer inte alls. I stället handlar det om personliga problem.” Ett mycket vanligt sätt att förneka en persons upplevelser och lägga skulden hos den som upplever sig mobbad. Hur kan Mikaela Valtersson så tvärsäkert påstå att Karla Lópes upplevelse inte är sann åtminstone för henne. Det är ju inte riksdagsgruppen som i en omröstning kan säga vad som är sant och falskt i en upplevelse.

Enbart det här exemplet är skrämmande nog, men Mikaela Valtersson har tydligen behov att riktigt trycka till Karla Lópes och ta all heder och ära från henne.

”Det är alltid tragiskt när det blir så här, när en riksdagsledamot känner att hon inte klarar sitt uppdrag. Men hon har inte bidragit till vårt arbete och för oss som parti blir det ingen större skillnad.”

Först lite krokodiltårar, sen hugget! Hon har inte klarat uppdraget och inte heller bidragit till gruppens arbete! Gruppen kommer inte ens känna av att hon lämnat dem. Så talar den osminkade makten! Det är också en del av det politiska spelet. Tråkigt bara, att just Miljöpartiet skall visa upp politikens sämsta sidor.

Återigen. Skäms, Mikaela Valtersson! Det här kunde du ha skött bättre!


Jag är inte direkt förvånad.

12 november, 2007

Kritikerna av ”flumskolan” har fått en mäktig allierad, när socialdemokratin, drygt ett år efter valnederlaget lyckats formulera någonting som liknar en politisk ståndpunkt. Lite patetiskt är det att få läsa om Mona Sahlins förtjusta glädjerop: – Jag känner mig stärkt, jag har fått ett mandat som inte hade varit möjligt för några år sedan. Nu ska jag omgående ringa skolminister Jan Björklund och testa allvaret i det han sedan länge sagt att han efterlyser: en långsiktig blocköverskridande överenskommelse om skolan, som gör att betygssystemen inte rivs upp mellan varje mandatperiod.

Att skolan var en svag länk i den socialdemokratiska politiken behöver inte i sig innebära att borgerlighetens skolpolitik är så mycket bättre, att oppositionen behöver anpassa sig till den. På vilket sätt kommer skolan att kännetecknas av ordning, lugn och studieflit bara för att lärarna sätter betyg från ettan, tvåan eller trean? Det finns, vad jag kan förstå, inget som helst sådant samband. 

Orsakerna till problemen får nog sökas på annat håll. Vad sägs om alltför stora skolor? Alltför många elever i varje klass? En lärarutbildning som inte klarat av att förse skolsystemet med lärare med erforderlig kompetens för uppgiften? Att kommunerna inte klarat av att förse skolan med de ekonomiska och personella resurser som uppgiften kräver? Att storstadskommunerna inte klarat av att skapa en skola anpassad till de segregerade stadsdelarnas behov?

Alla dessa problem ska tydligen allmänt tal om ordning och reda och löning på fredag, ursäkta betyg i trean, lösa. Tillåt mig betvivla. De som önskar läsa en mer genomarbetad analys än den jag lyckats prestera, kan jag rekommendera Motvallsbloggen.

Själv kan jag bara hänvisa till ett tidigare inlägg, där jag kritiserade regeringens analys av krisen inom skolan. Nu kan också socialdemokraterna ta åt sig av kritiken. Jag blir också något misstänksam till talet om långsiktiga blocköverskridande lösningar, som skall hålla oavsett vilken majoritet riksdagen har, som Mona Sahlin tydligen vurmar för och som också Mp också talar sig varm för. Jag har i min naivitet trott, att syftet med demokratiska val är, att vi ska välja mellan politiska alternativ och inte mellan personer ur olika partier med identiska åsikter.


Det är så här det ligger till!

8 november, 2007

Eve Suurvee-Råstrand anser att det finns för lite forskning över vad som händer med de barn som växer upp i samkönade relationer för att samhället ska ta steget fullt ut och jämställa homosexuella relationer med äktenskap.  (citat ur artikel i Dagen)

Det krav som bör ställas är att en ordentlig genomlysning görs av konsekvenserna för vår tids barn och för kommande generationer av att homosexualitet lyfts upp till samhällelig norm. (Ledarartikel i Dagen) 

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg, där jag undrade: ”På vilket sätt försämras förhållandet för barnen vid samkönade äktenskap i jämförelse med partnerskap?” Jag ställde frågan med anledning av att jag upplevde en förskjutning, bland många kristna, från hänvisningar till Guds skapelseordning till att enbart vara en fråga om barnens välbefinnande. I frågan låg också funderingar om det var något som undgått mig, när det gäller förslaget om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Jag vet av många pinsamma erfarenheter att jag ofta missar väsentlig information, men jag var och är fortfarande övertygad om att utredningen handlade om att ersätta dagens lagar om äktenskap och partnerskap med en enda könsneutral äktenskapslag. Utredningen hade inga direktiv om att utreda och komma med förslag om förändringar i nuvarande lagstiftning vad gäller barnen i samkönade relationer.

Dagen ger mig rätt i min förmodan och det är ju, på ett personligt plan, skönt att få bekräftelse på. Däremot är det mindre glädjande att få sina mörka tankar bekräftade. Att Eve Suurvee-Råstrand är emot samkönade äktenskap är inte konstigt. Hon motsätter sig ju alla samkönade relationer. Här godkänns inte, vare sig särbo, sambo, partner eller make/maka. Allt är lika skadligt för barnen!

Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund går ett steg längre. Hon motsätter sig att ”homosexualitet lyfts upp till samhällelig norm.” Där rök möjligheterna för homosexuella singlar också! Det är bara att inse, och det borde Elisabeth Sandlund erkänna, att hon skulle vara mot en könsneutral äktenskapslag oavsett om en utredning enhälligt skulle visa, att barnen inte far illa av att växa upp med två mammor eller två pappor.

Till sist, jag vill inte förolämpa Elisabeth Sandlund med att påstå, att hon slarvar med ordens valörer. Sandlund har med all säkerhet en mycket större språkkänsla än jag och vet hur ord kan leda tanken. Men jag vill ändå tipsa alla andra om ett inlägg, jag skrev för en tid sedan om norm, normal och normalitet.


Kan någon förklara?

8 november, 2007

Just nu pågår det samtal om helvetet hos Charlotte Therese och Jonas. Samtalen är intressanta och har påmint mig om mängder av Bibelställen, men i det stora hela har jag en mycket enkel bild som jag lärt mig att leva med. Om det är så att det finns dubbla utgångar, som många hävdar är något helt fundamentalt för kristen tro, då leder den ena till himlen och den andra till döden. Jesus besegrade döden, för att vi skulle få leva. Det känns lite absurt att tro, att det skulle innebära, att det eviga livet för en del av oss, skulle innebära ett liv med evighetsplågor.

Jag är fuller väl medveten om att texterna i Bibeln kan tolkas på olika sätt och också görs så. För vissa fromhetsriktningar inom Judendomen var det fullständigt orimligt att tänka sig ett liv efter döden. Dem tillrättavisar Jesus med orden: ”Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande.” Matt 22:32

Nu var det inte det här jag egentligen ville ställa frågor om, utan jag skulle önska att någon som är mer kunnig i texttolkning än vad jag är, hjälpte mig att förstå vad Jesus egentligen menade med två av sina sista uttalanden i livet.

”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Luk 23:34 

Vilka är det Jesus ber Gud förlåta? Är det de som står runt korset? Är det de som dömde honom? Eller är det, som jag kommit att förstå, alla människor i alla tider?

Det andra uttalandet jag tänker på är: ”När Jesus hade fått av det sura vinet sade han: ‘Det är fullbordat.’ Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.” Joh 19:30.

Vad är det som är fullbordat? En betydelse är, har jag lärt mig, att nu är lagen uppfylld till sista kommatecknet. Är det som jag tolkar Paulus, att Jesu död har utplånat Adams (och Evas får man väl förmoda) synd? Har Gud anvisat oss en väg till försoning med Gud eller är det rent av så att Gud har försonat sig med mänskligheten?

Jag vill så gärna tro, att Jesus sammanfattar hela sin undervisning med de här meningarna. Men vad är det han sammanfattar? Min upplevelse av hur vi kristna i praktiken tolkat det oerhörda som hände på Golgata på ett något märkligt sätt. Glädjen över att döden är besegrad, göms bakom en lagiskhet, som inte står de skriftlärde och fariséerna efter.

Jag älskar de gamla läsarsångerna. I ord och ton beskrivs den oerhörda glädjen över att vara frälst och kommit till tro, att fått del av nåden och blivit rentvättade i lammets blod. Jag får gåshud av välbehag och deltar andligen i sångerna. (Högt och ljudligt när jag är ensam i bilen.) Samtidigt förvånas jag över alla syndakataloger och syndaångest som jag förstått att många upplevde och upplever. 

Några bakgrundsinlägg, som visar hur jag tills i dag tänkt: Straff, nåd och förlåtelse, Kan det här kallas utveckling?, När pusselbitarna, åtminstone för stunden, faller på plats.


Spela inte sårad oskuld, Hägglund!

7 november, 2007

Göran Hägglund menar att Elisabeth Ohlson Wallins syfte med fotoutställningen ”In hate we trust” skulle vara att tysta politiska åsikter. 

Jag måste erkänna, att jag givetvis inte vet vad Ohlson Wallin innerst inne tänker, men det lär inte Göran Hägglund heller veta. Därför väljer jag den lätta vägen och utgår från vad Elisabeth Ohlson Wallin faktiskt säger, istället för att spekulera om dolda diktatoriska motiv.

Det är säkert inte obekant för någon samhällsintresserad medborgare att det vore en lögn, att påstå att Kristdemokraterna stått på några barrikader för de homosexuellas rättigheter i Sverige. Tvärtom skulle nog de flesta säga. Det är ju inte bara i synen på en könsneutral äktenskapslag, som Kristdemokraterna sätter klackarna i marken. Det som kännetecknat Kristdemokraterna har varit deras mycket hårdnackade motstånd, när det gällt de flesta, för att inte säga alla, beslut till fördel för homosexuella. Göran Hägglund och Kristdemokraterna platsar mycket väl som motiv för politisk agitationskonst.

När det gäller Katolska kyrkans plats i fotoutställningen, vill jag bara påminna om nutidshistorien i t ex Latinamerika. Nog lär det ha varit fler än sex kardinaler som stumt bevittnat hur kvinnor skändats av militärdiktaturer runt om i Latinamerika. Bilden platsar mycket väl i en utställning för politisk agitationskonst.

När det gäller bilden från en frikyrka, där en del av deltagarna gör nazihälsning mot en predikant, som sägs föreställa Åke Green. Innan vi blir alltför upprörda, låt oss påminna oss vad Åke Green sa. Han räknade in homosexualiteten bland de samhällsfarliga cancersvulsterna. Vad gör man med cancersvulster? Ger dem demokratiska rättigheter? Låter dem adoptera barn? Att överhuvudtaget skaffa sig barn? Ingå äktenskap eller ens partnerskap? Givetvis inte, man opererar bort dem från den angripna kroppen! Bilden platsar mycket väl i en utställning som skildrar hat mot homosexuella.

Till sist, titta på bilden från frikyrkomötet. Kan den tolkas som att Elisabeth Ohlson Wallin drar alla kristna över en kam? Så tolkar i vart fall inte jag bilden, utan ser att alla inte delar entusiasmen över budskapet från predikanten. Det är ju också sant. Vi är många som inte delar Åke Greens värderingar och det vet Ohlson Wallin om och låter det också speglas i bilden.

Vill också hänvisa till ett tidigare inlägg.


Det finns glada nyheter också!

6 november, 2007

Under min morgonrunda bland tidningsnyheterna läser jag i SDS, att Videomix tydligen krupit till korset och undertecknat ett kollektivavtal med Handels.

Det har redan kommit kommentarer om maffiametoder och att Handels skulle ha tagit i för hårt. Det känns, som om alla konflikter, där en facklig organisation tar strid för kollektivavtal, beskrivs som fackliga övergrepp, oavsett storlek på företaget. Videomix är ett hyfsat stort företag och hade också anställda som var fackanslutna. Vad skulle Handels göra? Stillatigande acceptera att kollektivavtal är något som företagen ensidigt kan välja att underteckna eller avstå?

Det är bara att gratulera Handels till en lyckosam facklig aktion!