Snart ett nytt år, men inga nya tankar!

29 december, 2007

Känner ni som jag en skön kittling efter ryggraden av förväntan inför 2008? Tänk vilken härlig ideologisk kamp vi kommer att få uppleva, när Mona Sahlin och Jan Björklund skall upp till bevis om vem som bäst bekämpar flumskolan.

Betyg från första klass eller sjätte, där går tydligen den stora  skiljelinjen i svensk pedagogisk debatt. I dagarna testar Mona Sahlin kompromissviljan hos Jan Björklund, som svarar ståndaktigt att han inte är beredd att kompromissa.

Än har de framtida kombattanterna inte klarat av att ge en trovärdig förklaring till på vilket sätt betyg skulle befrämja kunskapsutvecklingen i skolan? Än mindre har de lyckats förklara vad de menar med begreppet flumskola. Det vi medborgare får nöja oss med, är att botemedlet tydligen är betyg från och med någon årsklass.

Det både Mona Sahlin och Jan Björklund lyckats med är att i grunden baktala den svenska skolan, dagens elever och verksamma lärare. Vilka konsulter har lyckats övertyga våra skolpolitiker, att problemen i vissa skolor i socialt utsatta områden skulle lösas med betyg?

Finns det verkligen inga andra, mer trovärdiga lösningar? Mindre skolor? Färre elever i varje klass? Fler vuxna i skolan? Undervisning på modersmålet? För att ta några exempel ur högen.

Men jag förstår att jag talar för döva öron. Nu är det inte resultat som räknas, utan enbart skenet av kraft och målmedvetenhet.


Varför inte en permanent samlingsregering?

18 december, 2007

Jag har vid några tillfällen haft några, något förvånade funderingar, kring kraven på blocköverskridande överenskommelser. Av någon, för mig outgrundlig anledning, önskar allt fler organisationsföreträdare, att valen inte skall ha någon betydelse. Utvecklingen inom alla viktiga samhällsfunktioner skall tydligen låsas efter förhandlingar i slutna rum.

Idag är det företrädare för HSB, Riksbyggen, PRO och SPF som i en artikel i SvD kräver en blocköverskridande överenskommelse om boskatterna, efter en mycket bra och väl underbyggd kritik av alliansregeringens hantering av fastighetsskatten. Den korrekta analysen leder till det himlastormande kravet:

”Om politikerna menar det man säger borde man göra upp över blockgränserna om boskatterna. Planerare, byggherrar och ­enskilda hushåll behöver få veta vad deras beslut får för kon­sekvenser.”

Jag får en känsla av att artikelförfattarna ser långsiktigheten som viktigare än innehållet. Jag säger det igen. Är det inte demokratins livsluft, att vi medborgare skall välja mellan olika alternativ för samhällsutvecklingen? När det gäller fastighetsskatten har regeringen baxat ett uruselt förslag till ett beslut riksdagen. Om jag förstått saken rätt, har oppositionen förklarat att de tänker riva upp beslutet, om de får majoritet vid nästa val. Är inte det bättre än en dålig kompromiss, som vi medborgare inte kan påverka i valet 2010?

Det bästa kanske vore om alla partier beslutar sig för en permanent samlingsregering. Det skulle väl, om något, skapa trygghet vid valen. Hur vi medborgare än röstar, behöver vi inte känna någon otrygghet på valdagen.

Allt kommer att förbli vid det gamla!

Tips på tidigare inlägg: Jag är inte direkt förvånad och Vilket parti har den vackraste partiledaren?


Avveckla Forum för levande historia!

17 december, 2007

Den 3 september skrev jag ett något ilsket inlägg mot den ”Historiska sanningsmyndigheten.” Jag ifrågasatte värdet av en statlig historiemyndighet, som på beställning från staten skulle ge oss historiska sanningar att begrunda.

Min skepsis har bara växt och får ytterligare näring, när jag läser en artikel i SvD: Varför är de så rädda? skriven av Claes Arvidsson.

Inledningen av artikeln bekräftar fullständig mina farhågor:

”STORA NYGATAN 10–12 Varför tar ni inte upp det här? Och det här? Och… De frågorna var ett led- motiv när Forum för levande historia igår hade bjudit in till frukost med ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer” på dagordningen. Alltså det som vi andra – och för den delen även regeringen i myndighetens regleringsbrev – talar om som kommunismens brott mot mänskligheten.”

Är det inte något märkligt, att historisk forskning styrs av regeringens regleringsbrev? Jag tror inte att jag kan anklagas för att vara överdrivet misstänksam om jag hävdar att resultatet av forskningen redan är förutbestämd av regeringen i regleringsbrevet. Så tolkar i vart fall artikelförfattaren, när han hävdar att myndigheten misstolkat regeringens intentioner.

En statlig myndighet är också vidöppen för politiska påtryckningar och allehanda anklagelser. Artikelförfattaren anser det stötande att ordföranden för myndigheten samtidigt är ordförande för ABF. Claesson inte ens antyder, utan hävdar ganska så rakt på sak att det innebär jäv, när myndigheten skall uttala sanningar om kommunismen. Claesson ondgör sig också över att de anställda i alltför hög grad är socialdemokrater. ”Man riktigt känner hur skorna klämmer.” Varför kräver inte Claesson att regeringen utfärdar ett regleringsbrev där myndigheten åläggs att på direkten hävda den historiska sanningen, att socialdemokratin är delaktiga i kommunismens brott mot mänskligheten! Tänk vad tid och pengar som då skulle sparas!

En dellösning på vägen är, vad jag kan förstå, att socialdemokrater byts ut mot medlemmar bland allianspartierna. Efter nästa val byts, helt följdriktigt, dessa ut mot socialdemokrater? Kan det absurda med en Historisk sanningsmyndighet bättre åskådliggöras? Avveckla myndigheten och överför resurserna till universitetens och högskolornas historiska fakultet! 

Tips: Gå till Ett hjärta Rött och ta del av ett sansat inlägg, men med en härlig ilsken grundton.


Köp den talande Jesusdockan!

14 december, 2007

Innan jag skulle gå till sängs för natten, råkade jag se följande artikel i Dagen: ”Jesus tog slut på Wal-Mart.”

Av bilden att döma är det en mycket traditionell avbildning av Jesus. Långt hår och skägg och kan nog tas för en normal vit amerikan. En riktig söndagsskole Jesus. Jag har alltid haft mycket svårt för den bilden.

För några år sedan fick jag som jag tidigare berättat en bok av Philip Yancey i present: ”Den Jesus jag aldrig känt.” I boken för han ett resonemang kring Jesus utseende och att vi inte vet hur han såg ut. Yancey påminner om att Jesaja faktiskt har beskrivit Jesus utseende. Till stora delar har jag tagit till mig den bilden och den skulle med all säkerhet inte bli någon storsäljare på Wal-Mart.

”Många förfärades över honom, så vanställt var hans yttre, så föga mänskligt hans utseende. Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdomar, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. ” Jes 52:14, 53:2-3


Nu är det slut med det teologiska finliret!

14 december, 2007

Ser i Dagen att påven tagit till det stora artilleriet. Det vore ju en överloppsgärning att citera hela artikeln, så jag nöjer mig med rubriken för artikeln: ”Homoäktenskap hotar freden”

Om jag förstått påven rätt, hävdar han, att allt som på något sätt förminskar, hotar eller konkurrerar med det traditionella äktenskapet hotar freden.

Ja, så kan man tydligen anse och nu har påven gjort det! Här sitter jag med en, efter vad jag kan förstå, fullständigt befängd historiemedvetenhet. Enligt min historieförståelse kan jag inte på något sätt se att familjen skulle ha varit en sådan stor och nu tydligen hotad fredsbevarande kraft.  Oavsett hur jag läser historien, kan jag inte se att familjen i sig, på något avgörande sätt, påverkat vare sig krig eller fred. (Möjligen kan tvångsäktenskapen mellan kungligheter, något marginellt påverkat.)

Att vi har skilda uppfattningar om äktenskap, homosexualitet, samboförhållanden och abort inom kristenheten och i samhället för övrigt, det är en sak. Men det kan väl ändå inte motivera att vi skriver om historien? Jag har vänt mig om och betraktar min bokhylla och försöker påminna mig en enda bok som skulle bekräfta eller understödja påvens påstående. Kan inte hitta någon och inte heller påminna mig någon bok, vare sig kristen eller sekulär, som skulle kunna bekräfta påvens uttalande.

Tills någon bevisar motsatsen för mig, får jag väl utgå från min köksbordsfilosofi: Befinner du dig tillräckligt högt i en hierarki får du säga vad som helst och förvänta dig att bli tagen på allvar.


Jag är nästan förstummad av häpnad!

11 december, 2007

När det gäller min syn på aborter har jag redovisat den, bl. a i ett inlägg i augusti: Vilka talar vi till?  Jag bejakar och accepterar den nuvarande abortlagstiftningen. Det är också fullt rimligt, att det är kvinnan som har rätten att ensamt fatta beslutet om eventuell abort. Däremot anser jag, att de flesta aborter är samhälleliga misslyckanden. Men det är en helt annan diskussion.

Ovanligt sent läste jag dagens Brännpunktartikel i SvD, artikeln var intressant och mycket läsvärd. Men jag skulle nog ha överlämnat artikeln i minnets vanskliga vård, om jag inte bland blogginläggen, som kommenterade artikeln, stött på följande inlägg från vilket citatet är hämtat. 

”Här gör artikelförfattaren ett litet tankefel. Man menar förväxlar rätten till liv med en ickeexisterande rätt att leva av en annan människa för att sedan med våld pressa sig ur denne utan tillåtelse. Ibland med dödlig förjd. Någon sådan rätt finns inte, lika lite som det finns en rättighet att döda någon och äta upp denne för att inte svälta till döds.” (Jag har inte rättat något i inlägget.)

Jag har inte tidigare mött argumentet att fostret skulle vara en främmande inkräktare, inplanterad i kvinnans kropp av – ja av vem? Utomjordingar? Det är inte bara så att fostren kräver att få leva av en annan människa, de pressar sig också med våld och utan att fråga om lov, ut ur kvinnans kropp.

När jag surfade runt upptäckte jag att argumentet var hyfsat vanlig, det är tydligen bara jag som gått med en papperspåse över huvudet och varken sett, läst eller hört de här argumenten. Finns det inte ett finare ord för sådan okunnighet – ignorans? 

Jag kommer nog länge få knepiga associationer, när jag får höra att någon i min bekantskapskrets är gravid.

Det är väl inte Rosemarys baby!


Ett kort klarläggande

8 december, 2007

Det var definitivt inte det här jag tänkte mig, som svaret på frågan – Lyser staden på berget?


Vilka minnen som dyker upp!

7 december, 2007

Det är knepigt hur hjärnan arbetar. Läste på SvD:s ledarsida hur Per Gudmundson hånar ett medborgarförslag i Tyresö från en alkoholiserad kvinna. Kvinnan föreslår tydligen att kommunen ska skapa en mötesplats genom att ställa ut bänkar under tak på en avskild plats.

Giftet riktigt dryper ur Gudmundsons penna, förlåt tangenter. 

Samhällets barn har så länge berövats möjligheten att ta ansvar själva att de förutsätter att någon annan ska ta det åt dem. I själva verket är önskemålet rent logiskt. Varför skulle inte kommunen kunna skaka fram några reserverade parkbänkar – under tak – när den står för allt annat?

Nå, vad har det här med hjärnan att göra? Jo, jag läste artikeln i morse och har väl omedvetet gått och tänkt på den hela dagen. För en stund sen dök en minnesbild upp. Någon gång på 80-talet deltog jag på en 3-veckors kurs på LO-skolan i Örenäs. Deltagarna kom från olika fackförbund och jag var ensam Metallare.

Ni vet hur det är på kurser. Alla baserar sina åsikter i diskussioner i egna erfarenheter. Under första veckan hade jag kanske lite för ivrigt skrävlat om hur ”vi på ASEA gjorde.” Under fredagen, före lunch, ställer sig en kursdeltagare från Träindustriarbetarförbundet upp och berättar att på hans sågverk fick de kämpa en daglig kamp för att kollektivavtalet skall gälla. Han blänger mycket ilsket på mig och avfyrar:

”Det är ingen konst att skita, när arslet är fullt”

Jag var, Per Gudmundson, något mindre karsk och självgod efter den beska sanningen!


Den Jesus jag fortfarande bara anar.

7 december, 2007

För nio år sedan fick jag en bok i julgåva av avgångsklassen på Tärna folkhögskolas allmänna linje. Boken hette ”Den Jesus jag aldrig känt” av Philip Yancey. Förutom ett mycket intressant innehåll, har boken inspirerat mig till ett mycket givande förhållningssätt till att studera Bibeln. Visst är det bra att ha goda handledare, när man närmar sig Jesus undervisning, men samtidigt är det helt nödvändigt att också våga lita till egna studier och egna tolkningar.

När jag återfick min tro 1991 var det ganska naturligt att jag med stor entusiasm tog del av kyrkans aktiviteter. Gudstjänster, studiecirklar, invald i kyrkofullmäktige, kyrkoråd, diakonombud och kyrkvärd. Kyrkan blev ett ytterligare aktivitetsfält bland många andra. Det fanns ingen tid för reflektion, utan all tid gick åt till att vara bror Duktig. På ett plan passade den rollen mig förträffligt, för jag har nog aldrig varit någon större tänkare.

Men någonstans kände jag nog ändå, att meningen med min nygamla tro var väl ändå inte, att jag eventuellt skulle bli kyrkorådets ordförande någongång i framtiden. Något annat och djupare måste väl tron innehålla. Det var just i den vevan som jag fick boken. Jag läste den med stort intresse och insåg hur mycket arbete och tankemöda som låg bakom Yanceys insikter och han hade ändå tillbringat hela sitt liv i en kristen miljö och här kom jag tillbaka efter 30 års frånvaro!

Sagt och gjort. Jag funderade över hur Yancey närmat sig frågan. Dels deltog han i mängder av samtal. Han funderade mycket över den bild av Jesus han redan hade och sökte andra bilder. Såg många filmer med Jesusskildringar och reflekterade över dem. Och framför allt han följde Jesus i spåren och lyssnade till vad Jesus sa, som om det var första gången han hörde och ställde sig frågan – hur skulle jag reagerat om jag varit med?

Inspirerad av Yancey tog jag mig an att försöka förstå vad Jesus menar med tro. På många ställen berättar evangelierna om hur Jesus botar sjuka. Ofta säger Jesus – ”Din tro har hjälpt dig.” Det kändes lite irriterande. Vad var de trodde på? Där fanns ingen trosbekännelse, utan det verkade som om det räckte att de trodde att Jesus kunde bota.

Det kändes inte tillräckligt. Det borde väl ändå finnas mycket mer? Då kommer den romerske officeren och ber Jesus bota sin sjuka tjänare. Han säger att Jesus inte behöver komma, för det räcker att han säger, att tjänaren är botad. Då står det helt klart för mig, att officerens berömvärda tro, innebär en tro på att Jesus vill, kan och har myndighet att bota. Så långt kändes det skönt, men nu dök nästa fråga upp. Vad trodde tjänaren på? Det räcker tydligen att om någon i tro ber för mig, då blir jag botad. Då torde det omvända gälla. Om jag i tro ber för någon, då avvisar inte Jesus min bön!

Kände att jag började få grepp om trons innehål och omfattning. Då dök texten om pojken med den stumma anden. Fadern till pojken ber Jesus hjälpa om han kan. Jesus svarar: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.”  Fadern ropar förtvivlat: ”Jag tror. Hjälp min otro!” Vad skönt tänkte jag. Det är tillåtet att tvivla och ändå få hjälp. Bilden klarnade alltmer och jag började känna att jag nog kunde släppa frågan om tro och gå vidare.

Men det tog inte slut här. En söndag för några år sedan, när jag skulle tjänstgöra som kyrkvärd handlade evangelietexten om ”Änkans son som uppväcks i Nain” från Lukasevangeliet. Där möter Jesus tillsammans med sina lärjungar ett begravningståg. En änkas enda son har avlidit. Jesus grips av medlidande med änkan och uppväcker hennes son. Inte ett ord om vare sig änkans eller sonens tro. Jesus grips av medlidande och uppväcker! Inga som helst krav på motprestation! En helt ensidig handling av Jesus!

Tanken svindlar! Jag vågar än idag inte helt frimodigt släppa fram hela vidden av insikten och bara glädjas!   


Lyser staden på berget?

6 december, 2007

”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man det inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himmelen.” Matt 5:13-16

Jag har, sedan jag helt odramatiskt och utan större åthävor återfick min ungdomstro, ofta något förvånat tagit del av diskussioner och analyser om varför kyrkorna, åtminstone i Europa, tappat i betydelse och inflytande. Jag fick en känsla av ett pågående sorgearbete, som kändes lite knepig, när jag klev in i den kristna världen igen.  Efter några år vande jag mig vid, att jag hittat hem till något, som i mångt och mycket, liknar ett sorgehus.

Det finns mängder av idéer, uppslag och också konkreta förslag till hur vi ska hitta ut ur sorgehuset. I det här inlägget tänker jag inte vare sig polemisera mot eller recensera något av alla dessa förslag. Det får bli innehåll i framtida blogginlägg, för jag har givetvis synpunkter, konstigt vore det väl annars. Nej, i natt ska jag bara lite kort hävda, att vi, för att kunna gå vidare, måste förstå vår egen skuld till att vi är där vi är. Lugn, jag tänker inte gå till tiden för korstågen! Nej, min tidsperiod är mycket mer närliggande. 

Dietrich Bonhoeffer skriver från fängelset den 30 april 1944: …(”vad beror det till exempel på att det här kriget i motsats till alla krig hittills inte givit upphov till någon ”religiös” reaktion?) – vad betyder då detta för ”kristendomen”?

Frågan är berättigad och jag upplever att kristenheten inte ens försökt besvara frågan, utan vi fortsätter att trampa på i invanda spår och skyller den fortgående sekulariseringen på – ja vadå?

Jag behöver nog inte beskriva vad som hände i Europa och världen under de mörka ondskans decennier under 1900-talet. Utan går rakt på frågorna – vad gjorde de kristna kyrkorna för att försöka hindra utvecklingen? Ville kyrkorna ens stoppa utvecklingen? De kanske rent av bejakade, åtminstone delar av skeendet? Kan vi med gott samvete säga, att kyrkorna motstod ondskan och trotsigt hävdade att ”Kristus är Herre!”

Är det fullständigt orimligt att tänka sig, att människorna upplevde att ljus efter ljus i staden på berget slocknade och att det till slut bara fanns ett mörker och att de inte uppfattat att staden på berget har börjat lysa igen? Den kanske rent av fortfarande vilar i mörker? Det stora problemet kanske är, att vi kristna aldrig upplevde att ljusen i staden slocknade.

Kan vi överhuvudtaget hoppas på att återfå sältan i saltet, utan att vi erkänner våra tillkortakommanden i det förgångna och tar vår avstamp inför framtiden i det erkännandet? Vi kanske rent av måste hitta det nya saltet i en total omtolkning av den kristna trons innehåll?

Jag är fullt medveten om att jag inte gett några svar på hur jag ser på frågorna, men det kommer. Men å andra sidan, en fråga antyder ofta också ett svar. 

Som komplement eller som motvikt rekommenderar den här artikeln i Dagen.