Lyser staden på berget?

”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man det inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himmelen.” Matt 5:13-16

Jag har, sedan jag helt odramatiskt och utan större åthävor återfick min ungdomstro, ofta något förvånat tagit del av diskussioner och analyser om varför kyrkorna, åtminstone i Europa, tappat i betydelse och inflytande. Jag fick en känsla av ett pågående sorgearbete, som kändes lite knepig, när jag klev in i den kristna världen igen.  Efter några år vande jag mig vid, att jag hittat hem till något, som i mångt och mycket, liknar ett sorgehus.

Det finns mängder av idéer, uppslag och också konkreta förslag till hur vi ska hitta ut ur sorgehuset. I det här inlägget tänker jag inte vare sig polemisera mot eller recensera något av alla dessa förslag. Det får bli innehåll i framtida blogginlägg, för jag har givetvis synpunkter, konstigt vore det väl annars. Nej, i natt ska jag bara lite kort hävda, att vi, för att kunna gå vidare, måste förstå vår egen skuld till att vi är där vi är. Lugn, jag tänker inte gå till tiden för korstågen! Nej, min tidsperiod är mycket mer närliggande. 

Dietrich Bonhoeffer skriver från fängelset den 30 april 1944: …(”vad beror det till exempel på att det här kriget i motsats till alla krig hittills inte givit upphov till någon ”religiös” reaktion?) – vad betyder då detta för ”kristendomen”?

Frågan är berättigad och jag upplever att kristenheten inte ens försökt besvara frågan, utan vi fortsätter att trampa på i invanda spår och skyller den fortgående sekulariseringen på – ja vadå?

Jag behöver nog inte beskriva vad som hände i Europa och världen under de mörka ondskans decennier under 1900-talet. Utan går rakt på frågorna – vad gjorde de kristna kyrkorna för att försöka hindra utvecklingen? Ville kyrkorna ens stoppa utvecklingen? De kanske rent av bejakade, åtminstone delar av skeendet? Kan vi med gott samvete säga, att kyrkorna motstod ondskan och trotsigt hävdade att ”Kristus är Herre!”

Är det fullständigt orimligt att tänka sig, att människorna upplevde att ljus efter ljus i staden på berget slocknade och att det till slut bara fanns ett mörker och att de inte uppfattat att staden på berget har börjat lysa igen? Den kanske rent av fortfarande vilar i mörker? Det stora problemet kanske är, att vi kristna aldrig upplevde att ljusen i staden slocknade.

Kan vi överhuvudtaget hoppas på att återfå sältan i saltet, utan att vi erkänner våra tillkortakommanden i det förgångna och tar vår avstamp inför framtiden i det erkännandet? Vi kanske rent av måste hitta det nya saltet i en total omtolkning av den kristna trons innehåll?

Jag är fullt medveten om att jag inte gett några svar på hur jag ser på frågorna, men det kommer. Men å andra sidan, en fråga antyder ofta också ett svar. 

Som komplement eller som motvikt rekommenderar den här artikeln i Dagen.

12 Responses to Lyser staden på berget?

  1. Jonas Lundström skriver:

    Mycket bra, Leo. Jag blev väldigt uppmuntrad när vi var i England härom veckan och besökte Bruderhofrörelsen. Deras avståndstagande till nazismen var otvetydigt och en tydlig utväxt av deras betoning på Jesus, bergspredikan, och efterföljelsen. Vad jag förstår så var ju inte ens bekännelsekyrkan tydliga i sitt principiella avståndstagande till nazismen, även om det fanns ljus i mörkret (som Barth och Bonhoeffer). I grund och botten tror jag att nazism-vänligheten är ett resultat av samväxten mellan stat och kyrka och samhälle-gudsfolk. Om församlingen ska kunna se igenom ondskan så behöver hon stå så fri som möjligt gentemot världens makter och strukturer. Idag är ju dessutom kyrka på samma sätt blind för kapitalismen och dess destruktiva konsekvenser, trots att Jesus och aposltarnas undervisning är otroligt tydlig. Därför tror jag att vi mer än något annat behöver fria, Jesusbaserade församlingar. (Ursäkta att jag blev så långrandig, jag ska skärpa mig.)

  2. LeoH skriver:

    Jag skulle givetvis för rättvisans skull nämnt att inte alla kyrkor och definitivt inte alla medlemmar i de stora kyrkorna böjde sig för makten.
    Du får gärna skriva hur långt som helst. Du kommer märka, om jag nu mäktar med att skriva som jag planerat, att många av dina inlägg ligger där i bakgrunden och spökar:-)

  3. Jonas Lundström skriver:

    Spännande. (Har jag fö sagt att jag bott i Iggesund i sex år, fram till 2002.) Känner du Anders o Cilla Svensson, bor dom i Bjuråker? (Du kan maila svaret, jag tror inte jag har din adress o hittar den inte på bloggen.)

  4. Eva-Maria skriver:

    Att sörja så man kommer igenom sorgen är en konst som den moderna människan inte alltid klarar. Tror inte att man identifierar sorgen alltid. När jag läste ditt inlägg och du nämnde detta med sorg och sorgehus så kände jag verkligen sorg. Detta har jag aldrig direkt förknippat med de bekymmer jag upplever finns inom kyrkan. Har alltid kallat det för andra saker, ilska bland annat. Tror det är viktigt att sätta fingret på vad det är för rot till olika saker och nu lyckades du verkligen, åtminstone blev jag personligen hjälpt av det.

    Och man måste ta ett steg tillbaka och försonas med det förflutna innan man kan gå vidare. Det är ju kraften i förlåtelse och försoning som överhuvudtaget är bränslet framåt. Men då är det lätt att man lägger ansvaret på ledare. Kanske därfför all debatt kring ledarskap? Krin olika teologier? Kring olika gudstjänstformer och allt möjligt som debatteras hela tiden. Vi kan ju fokusera, med obearbetad sorg som bränsle, på allt möjligt förändringsarbete förutom det som handlar om oss och vår omedelbara gemenskap i vardagen.

  5. LeoH skriver:

    Eva-Maria – att få mina något lösa funderingar tillbaka så väl bearbetade är en fröjd!

  6. Johan Stenberg skriver:

    Verkligen tankeväckande!

    Vi kan nog alla glimma till ibland – många lysmaskar små… men visst – det är kanske inga strålkastarlampor precis…

    Men ditt senaste inlägg om Jesus som på eget initiativ ingriper inger ju visst hopp. Jag tänker mig att Gud inte är beroende av någon av oss för att ge världen ljus. Men av nåd får vi ändå ibland glimma till för ett ögonblick.

  7. LeoH skriver:

    Enskilda kristna lyser mycket ofta mer än små lysmaskar. Däremot är jag orolig för det som skulle representera Kristi kropp i världen.

  8. […] Ett kort klarläggande Det var definitivt inte det här jag tänkte mig, som svaret på frågan – Lyser staden på berget? […]

  9. […] Linds förfärande beskrivning av en kyrka i fritt fall. För en tid sedan skrev jag ett inlägg, Lyser staden på berget? Jag ställde en fråga i inlägget: “Är det fullständigt orimligt att tänka sig, att […]

  10. […] inom kristenheten, som jag inte riktigt förstår. Jag skrev för en tid sedan ett inlägg, “Lyser staden på berget?” om min upplevelse av ett sorgearbete inom kyrkan, som jag försökte förstå orsaken […]

  11. […] över intet ont anande människor. Bomberna bidrog med all säkerhet till att staden på berget mörklades. En mörkläggning vars konsekvenser vi fortfarande lever […]

  12. […] jag ett blogginlägg, som jag upplever står sig än i dag, i skuggan av korset på Svartberget. Lyser staden på berget? Några dagar efteråt fick jag skriva ett Ett kort klarläggande, som i än högre grad anknyter […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: