Folkpartistiska ministrar är egentligen riktigt lustiga!

14 januari, 2008

För en tid sedan kunde vi läsa i tidningarna hur en stolt Jan Björklund informerade allmänheten, att nu hade regeringen beslutat att enbart evolutionsteorin fick undervisas i våra skolor. Jag och många med mig undrade förvånat om det undervisats något annat i våra skolor. Det visade sig att så inte var fallet, utan regeringen ville visa musklerna och tala om var skåpet skulle stå, utifall att någon inte visste det redan. Förövrigt brådskade inte beslutet, den skulle ingå som en del i en utredning, som inte skulle bli färdig på några år.

Nu har integrationsminister Nyamko Sabuni tagit efter sin partiledare och gjort, enligt Dagen, ett kraftfullt uttalande vid Folk och försvars rikskonferens, mot bokstavstroende. Vad den frågan hade på en försvarskonferens att göra, är för mig en gåta, men någon tanke fanns det väl.

”När människor hänvisar till religionsfriheten som om det skulle ge dem rätten att bete sig hur som helst mot andra människor, bara för att man kan hänvisa till några rader i Bibeln eller Koranen,….”

Vad är det Sabuni säger? Jo, att det idag tydligen är möjligt att bete sig ”hur som helst.” Det räcker med att hänvisa till religionsfriheten. Är Sabuni verkligen minister? Enligt mina, något ofullkomliga kunskaper i svensk lagstiftning, är det inte möjligt att försvara t ex kriminella beteenden med hänvisning till religionsfriheten. Att lagstiftaren inte alltid använder sitt våldsmonopol polis, domstolar och fängelser till att beivra brott, är inte de bokstavstroendes fel, utan ett tillkortakommande för statsmakten. 

Frågan är tydligen inte heller alltför brådskande, integrationsministern föreslår den kraftfulla åtgärden: ”Nyamko Sabuni planerar att dra igång en tre år lång dialog och ”vår värdegrund”. År 2010 ska arbetet sammanställas och utmynna i rekommendationer.” Under tiden får tydligen bokstavstroende bete sig ”hur som helst” mot sina medmänniskor. Det ska också bli intressant att se vilka som inbjuds till dialogen. Då får vi också svar på frågan: Vilka organisationer regeringen anser vara bokstavstroende, som kräver att få bete sig ”hur som helst” mot sina medmänniskor. För det är väl dem som Sabuni tänker sig ha dialog med. Det vore ju en ren förolämpning mot t ex SvK om de blev inbjudna. 

Får jag i all enkelhet föreslå att regeringen beslutar om att skapa en ny myndighet, vid sidan om den Historiska sanningsmyndigheten. Myndigheten kunde ju heta, Statliga myndigheten för tolkning av religiösa urkunder. Myndigheten kunde ha en tvåfaldig uppgift dels att tolka vad som är felaktigt bokstavstroende i olika religioner, dels kunde de vara rådgivande om någon vill försäkra sig om att deras åsikter inte är boksatvstroende. Jag skulle direkt vända mig till myndigheten och fråga, med hänvisning till mängder av bibelcitat, om Befrielseteologi räknas som en farlig bokstavstroende teologi?

Jag ska sluta med ironierna och föreslår att Sabuni stiftar de lagar som krävs för att människor inte skall bete sig ”hur som helst” och än bättre vore om regeringen såg till att den lagstiftning vi redan har, också efterlevs. Det skulle gagna utsatta människor mer än alla välvilliga dialoger. Du sitter ju regeringen Sabuni, utnyttja den ställningen!

Annonser

Kommunalt finansierade privatskolor?

12 januari, 2008

Råkade titta in hos Dagen och blev påmind om gårdagens nyhet, att vissa friskolor vädjar om bidrag till verksamheten från föräldrarna. Trots att alla skolor, vad jag kunde förstå, hävdade att bidragen var frivilliga, upplevde jag det något förvånande att bidragen från föräldrarna var så lika. Uppenbart hade det utvecklats en oskriven lag om bidragens storlek. Det rörde sig inte heller om några småsummor – tusentals kronor/termin och elev.

Jag är inte någon motståndare till fristående alternativ i den kommunala verksamheten. Jag har själv varit med och grundat ett omsorgskooperativ i Västerås och också som ordförande lett verksamheten. Vi ansvarade på kommunens uppdrag för en förskola, fritids, fritidsgård och en hemtjänstkrets. När vi fick frågan om vi representerade någon form av privatisering brukade jag svara, nej.  Jag förklarade att: ”Vi är en fristående del av den kommunala verksamheten.” Samma definition gäller friskolor. De är inga privatskolor, utan fristående delar av den kommunala verksamheten. Om vårt kooperativ skulle ha behövt mer pengar utöver det vi erhöll från kommunen, skulle jag uppmanat styrelsen att söka mer pengar hos kooperativets ägare och inte hos föräldrarna eller gamlingarna.

För vi behöver ju bara tänka oss vilket ramaskri det skulle bli om föräldrar med barn i landets kommunala skolor skulle få ett brev med vädjanden om frivilliga bidrag till verksamheten. Krav skulle resas, med rätta, att ansvariga politiker borde avgå med omedelbar verkan. Är det då orimligt att samma krav gäller friskolor? De är inte privatskolor, utan delar av den kommunala verksamheten.

Jag upplever det inte orimligt om socialdemokrater och andra vill förbjuda vädjanden om ”frivilliga” bidrag. När skolor skapat en kultur av bidrag till verksamheten i storleksordningen 3 500 kr eller mer, då blir den ”frivilligheten” exkluderande. Som delar av den kommunala verksamheten, får inte friskolor utestänga elever. Skolorna kan hävda att bidragen är frivilliga, men hur stor är sannolikheten att den som inte har råd med bidrag i den storleksordningen, sätter sina barn i en sådan skola?

Bidragen är förtäckta terminsavgifter och då upphör skolan att vara en friskola och blir definitionsmässigt en privatskola och borde inte erhålla kommunal finansiering.


Är det naturligt att slå någon på käften?

11 januari, 2008

För många år sedan, usch vad åren går, läste jag Kropotkins ”Inbördes hjälp”. Har fortfarande hans bok ”En anarkists minnen” i min bokhylla. Jag ägde nog aldrig ”Inbördes hjälp” Jag minns hur Kropotkin och Tolstoj påverkade mig, när jag var ung. Som t ex Kropotkins påpekande: ”För att förstå hur mycket jag sympatiserar med Tolstojs idéer är det nog att säga att jag skrivit en hel volym för att bevisa att liv inte skapas genom kampen för tillvaron utan genom inbördes hjälp.” Trots att jag personligen aldrig blev anarkist, utan tillbringat den största delen av mitt politiska liv inom socialdemokratin och den kommunistiska rörelsen, bar jag hela tiden med mig Kropotkins idéer, om att människor är samarbetsvilliga och vill sin medmänniska väl. Kommunismen hade ju en helt annan grundsyn, vilket vi historiskt kan konstatera i hur de byggde upp staten.

Orsaken till att jag i dagarna kommit att tänka på Kropotkin, är läsningen av Martin Linds Bonhoeffer – Tankar om en 1900-tals martyr. Lind pekar på nazismens syn på tillvaron som en kamp, där den starkaste måste segra. En syn som följdriktigt också inbegriper ett förakt för den svage. Nazismen ansåg sig vara i samklang med naturen. Alla andra samhälleliga program arbetade mot naturen. Jag behöver nog inte mer detaljerat än så beskriva nazismens människosyn.

Martin Lind visar att Bonhoeffer vänder på frågan och hävdar att det är den nazistiska människosynen som är onaturlig. ”Det är inte naturligt för människan att ständigt slå sin granne, att bekämpa andra bara för att bevisa sin egen överlägsenhet.” Bonhoeffer hävdar enligt Lind, ”att den spontana handlingen när en människa böjer sig på trottoaren och undrar om hon kan hjälpa den som fallit, den handlingen är naturlig.” Det är naturligt för människan att inte bara hjälpa sina närmaste, utan även människor vi inte känner. Om jag får tolka lite vildsint, så upplever jag, att Bonhoeffer menar att Jesus kom till världen för att visa hur Gud är, men också att visa oss människor vägen till att bli sanna människor. Den 8 juli 1944 skriver Bonhoeffer från fängelsecellen: ”För det första ska sägas att människan visserligen är en syndare, men därför inte nödvändigtvis ondskefull.”

Jag fick ytterligare en bokassociation under läsningen av Linds Bonhoefferbiografi. För ett antal månader sedan skrev jag ett inlägg och tipsade om ”Hjältar i det tysta- en bok om medmänsklighet under Hitlertiden” skriven av Eric Silver. Eftersom jag redan skrivit om boken är det onödigt att jag utförligt presenterar den. Kort kan sägas att Silver presenterar människor som på olika sätt hjälpte judar under nazitiden och kriget. Det som slog mig, när jag läste om Bonhoeffers övertygelse om vad som är naturligt för människan, hur väl ”Hjältar i det tysta” kompletterar eller rent av bekräftar Bonhoeffers åsikter.

Det som förvånande mig i boken var, att det var så många människor som faktiskt hjälpte. Det andra som överraskade var att hjälpen ofta var spontan. 70 % svarade ja inom några minuter, utan att rådfråga någon. Inför en människa rop på hjälp kunde tydligen en del människor bara svara ja, trots att så många kunde säga nej. Det går inte heller att hitta någon gemensam nämnare hos de människor som hjälpte. Vare sig sociala, nationella, politiska eller religiösa värderingar. Alla som hjälpte var till synes inga moraliska föredömen. Ändå hjälpte de.

Det känns inte helt fel, att uppleva att min nuvarande kristna tro möter min sekulära bakgrund, utan att det blir konfliktfyllt.

Till sist ett judiskt visdomsord ur boken: ”Den som räddar en människas liv, den har räddat hela världen.”


Tankar kring en bok

8 januari, 2008

Efter trettonhelgen känns det som om julen är slut, men alla böcker som jag fått eller själv köpt håller på något sätt julen kvar. En del böcker vägrar släppa taget. Jag går och funderar, vrider och vänder på innehållet, andra väntar på att bli lästa. En del av mina julböcker blir nog inte färdiglästa förrän i slutet av februari.

En bok som jag har haft svårt att släppa är Dietrich Bonhoeffer – Tankar om en 1900-talsmartyr skriven av Martin Lind. Boken är en ypperlig introduktion för en förståelse av Bonhoeffers teologi, men också politiska gärning. Upptäcker nästan dagligen att jag tänker och funderar över innehållet i boken. Jag kan rekommendera den på det varmaste. Jag köpte den på Adlibris för 156 kr.

Bonhoeffer har följt mig de senaste 15 åren, dels som min vägledare i mina dagliga andaktsstunder, men också genom många omläsningar av hans Efterföljelse, Liv i gemenskap och Motstånd och underkastelse. (De finns också att köpa på Adlibris till överkomligt pris.)

Det är ändå inte i första hand teologin som fått mig att fundera, utan mer beskrivningarna om hur Bonhoeffer mycket tidigt grep sig an att varna för Nazismen och Hitler. En utgångspunkt för Bonhoeffers teologi, som också är en grund för hans mer politiska ställningstaganden är:

”Kyrkan är förtecknet för teologin. Det handlar inte så mycket om en idé, en föreställning om något abstrakt. Kyrkan är jordisk, en verklig gemenskap av människor. Det är den verkliga kyrkan som ska stå i fokus, och denna kyrkas uppgift är att leva för världen. Den är inget självändamål. Kyrkan är Kristi kropp, det är Kristus själv som leder sin kyrka. Därför är kyrkan med nödvändighet en gemenskap för andra så som Kristus gav sitt  liv för andra. Förbönen i kyrkans gudstjänst gäller alla människor och drar alla människor in i gemenskapen. Det går inte att dra någon gräns mellan människa och människa. Varhelst en människa kränks eller lider, varhelst en människa far illa är det kyrkans sak att integrera henne i förbönen. Detta är inte religion, det är liv. Kristus är inte någon religionsstiftare, inte ens kyrkans grundare utan kyrkans grund.”

Med det som grund tar han sig an att på olika sätt bekämpa och motarbeta nazismen och Hitler. I den kampen blev han med tiden tämligen ensam. Ibland när vi kristna debatterar med ateister om skilda förbrytelser mot mänskligheten, brukar någon kristen debattör stillsamt peka på de två stora ateistiska ideologierna, kommunismens och nazismens brott mot mänskligheten i vår närtid. Kan, så här i efterhand, hålla med om definitionen. Men hur såg de europeiska kyrkorna på dessa två ideologier? Av vad jag kan förstå, var det ingen av de stora kyrkorna, som när det begav sig, definierade vare sig nazismen eller fascismen som ateistiska ideologier. 

Jag ska inte säga, tvärtom, för det har jag inte kunskapstäckning för, men så mycket kan sägas att t ex katolska kyrkan inte hade några större problem med att stödja t ex Franco i Spanien och Salazar i Portugal. Jag är däremot mer säker på inställningen hos den evangeliska kyrkan i Tyskland. Det är bara att läsa Martin Linds förfärande beskrivning av en kyrka i fritt fall. För en tid sedan skrev jag ett inlägg, Lyser staden på berget? Jag ställde en fråga i inlägget: ”Är det fullständigt orimligt att tänka sig, att människorna upplevde att ljus efter ljus i på berget slocknade…” Efter att ha läst Martin Linds Tankar kring en 1900-talsmartyr är jag beredd att hävda att frågan är med ja besvarad. I september 1933 antog den preussiska generalsynoden med stor majoritet att den statliga arierparagrafen skulle gälla även i kyrkan. Paragrafen innebar bl a att: ”präst kunde den bara bli som förbehållslöst försvarade den nationalsocialistiska staten och den tyska evangeliska kyrkan och dessutom är av arisk börd.” Den nationella synoden samma månad tog inte upp frågan till behandling, utan lämnade det öppet för stiften att tillämpa det rasistiska regelverket. Vilket tydligen också skedde i många av stiften.

Dietrich Bonhoeffer kämpar och argumenterar mot utvecklingen.  Han hävdar att staten måste vara stat och värna om alla sina medborgare. Om staten misshandlar och diskriminerar en grupp människor bryts staten sönder inifrån och upphör att vara stat. I en sådan situation finns bland kyrkans handlingsalternativ att verka för en omstörtning av samhällsordningen.

Han hävdar också vikten av att kyrkan förblir kyrka. Om kyrkan kräver viss rastillhörighet bland sina medlemmar då går kyrkan sönder inifrån. Då ersätts kyrkan av en förening som inte kan göra anspråk på att kallas Kristi kyrka.

Kyrkans förnedring skulle bli större. Vid slutet av 1938 hade de flesta evangeliska präster avlagt Hitler-eden. En ed som var helt kopplad till Hitler som person. Det var inget krav från staten, utan kyrkan och de enskilda prästerna agerade självmant och oombett. Ett mycket märkligt beteende, minst sagt. Kristus var inte längre Herre, utan stora delar av kyrkan bekände någon helt annan. Man kan ju undra om det var något kvar av kyrkan?

Martin Linds Bonhoefferbiografi handlar om mycket mer, men just avsnitten om hur en kyrka förfaller, har varit enormt gripande. Att läsa om en kyrka som inte bara anpassar sig till samhällsutvecklingen, utan är en aktiv del av utvecklingen har inte varit uppbyggligt. Efter läsningen blev jag slutgiltigt övertygad om att jag bör vara lika ”illojal” mot kyrkor, som jag varit mot alla de politiska organisationer jag varit medlem i.

”Här på denna jord ska människan tjäna Gud genom tjänst åt de hungriga och de törstiga och de minsta systrarna och bröderna. Att tro på Guds rike och att be om Guds rike drar inte människans uppmärksamhet från det jordiska utan precis tvärtom. Hon vinner så tillit att leva mitt i det verkliga livet på jorden, i Guds verklighet, och här vara Guds medarbetare i kampen för Guds rike.”


Hur är det med logiken i argumentationen?

5 januari, 2008

För några dagar sedan skrev Pär Ström en debattartikel i SvD med den dramatiska rubriken: ”Män kuvas av statlig feminism” Ett så dramatisk beskyllning måste vad jag kan förstå rikta sig mot hela statsapparaten inklusive våra valda församlingar. Så tolkade åtminstone jag innehållet i artikeln, när jag svarade på artikeln.  

Jag ser i ett svar från Pär Ström på en replik till hans ursprungliga artikel att min tolkning tydligen är felaktigt. Pär Ström anser tydligen att riksdagen inte har något ansvar för det statsfeministiska förtrycket av oss beklagansvärda män. Beviset är överväldigande: 99,32 % sa nej till feminismen i valet

Pär Ström har tydligen fått nya insikter och hävdar nu att alla vi som röstade på andra partier än Feministiskt initiativ (Fi) aktivt röstade mot jämställdhet och feminism. En intressant samhällsanalys, som jag verkligen undrar om den klarar en mer vetenskaplig undersökning. För om Pär Ström skulle ha rätt i sin analys, då finns det ingen politisk kraft som bär upp den påstådda förtryckande statsfeminismen.

Då återstår bara konspirationsteorier. Och det bjuder Pär Ström på: ”Feminismen är en extrem ideologi som drivs av en liten klick fanatiska elitister.” Eftersom alla partier i riksdagen representerar antifeminism, då måste ju den förtryckande statsfeminismen bäras upp av hemliga kvinnosällskap, som tydligen infiltrerat statsapparaten.

Jag väntar med spänning på att Pär Ström, som tydligen vet något som vi andra inte ser, skriver en ny avslöjande debattartikel, där dessa hemliga kvinnosällskap avslöjas.


Vi stackars förtryckta män!

2 januari, 2008

Läser, lätt upphetsad, den dramatiska rubriken till en Brännpunktsartikel i SvD. ”Män kuvas av statlig feminism.” Fortsättningen är inte mindre dramatiskt, SvD sammanfattar artikelns innehåll:

”Hellre humanism. Det finns ett utbrett men nedtystat mansförtryck i Sverige. Män befinner sig i underläge gentemot kvinnor på många områden. Den statligt finansierade feminismen ­låtsas kämpa för jämställdhet men vill bara skaffa förmåner för den egna gruppen, hävdar ­författaren Pär Ström och tycker att feminism ska ersättas med humanism.”

Varje gång jag läser om det dolda feministiska förtrycket av männen i Sverige minns jag, med lätt löje, ett möte i Metalls verkstadsklubb på Asea i mitten av 80-talet. Vid den tiden var jag klubbens jämställdhetsansvarig och hade den stora glädjen att kunna rapportera ett mycket lyckat jämställdhetsprojekt. På kort varsel, och med ekonomiskt stöd från arbetsmarknadsdepartementet, Västmanlands läns vuxenutbildningsnämnd och Asea, lyckades klubbens jämställdhetskommitté rekrytera 21 invandrarkvinnor till en 10 veckors folkhögskolekurs. Efter de tio veckorna kunde jag stolt rapportera, att nästan hälften av kvinnorna anmält sig till folkhögskolans längre kurser eller andra studier. Jag föreslog att klubben skulle permanenta projektet och anordna minst tre liknande kurser till och nu inte enbart riktad till invandrarkvinnor. Döm om min förvåning när en av Metallklubbens verkliga tungviktare begärde ordet och med gnällig röst frågade mig – ”Hur blir det med männen? Ska det inte satsas något på dem också?” Jag får så här i efterhand erkänna att jag blev helt ställd inför anklagelsen att jag och jämställdhetskommittén önskade utsätta männen för en sådan orättvisa! Att männen redan upptog ca 85 % av alla de resurser klubben satsade på studier var inget gångbart argument i det läget. Mitt förslag togs aldrig upp till beslut och det blev inga ytterligare försök att öka kvinnornas deltagande i studieverksamheten under den tid jag var kvar på ASEA.

Det är lätt att något dra på smilbandet, när Per Ström försöker frammana bilden av, att vi män lider under ett statsfeministiskt förtryck, men leendet fastnar i halsen, när artikelförfattaren hävdar att: ”De flesta våldsbrott drabbar män, men hela samhällsdebatten kretsar kring våld mot kvinnor.”  Påståendet är sakligt sett felaktig. Unga mäns våld mot andra unga män har åtminstone i de massmedier jag följer, inte förbigåtts med tystnad. T ex kan vi efter varje större fotbollsderby läsa om de stora gängslagsmålen mellan olika supporterklubbar. Onekligen är det så, att det nästan bara är män som drabbas. Jämförelsen blir ändå falsk, eftersom den jämför två helt skilda företeelser. För oavsett om unga män drabbas av både oprovocerat eller provocerat våld, i högre utsträckning än kvinnor, är våldet slumpartad. Våldet mot kvinnor är målinriktad. Män slår, våldtar och misshandlar kvinnor för att de är kvinnor. Det våldet ökar också av vad jag förstår. Åtminstone läste jag en artikel i Dagen i ämnet, som med statistik kunde visa att det förhöll sig så.

Låt mig ta ett exempel: Om några dagar blir jag 64 år. Sannolikheten att jag ska utsättas för våld är inte obefintlig, men sannolikheten är ändå mycket låg. Jag befinner mig inte i sådana miljöer där jag behöver riskera att bli misshandlad. För kvinnor finns inga sådana säkra zoner. De kan bli våldtagna trots att de undviker krogköer eller andra våldsutsatta miljöer. De kan utsättas för våld i miljöer, som borde vara säkra, det egna hemmet. Exemplen kan bli hur många som helst och min uppfattning är att samhället inte tillräckligt uppmärksammar våldet mot kvinnor.

När Per Ström vill ersätta feminismen med humanism påminns jag om en annan debatt. Under Grupp 8:as storhetstid var det många män inom vänstern, även jag skam till sägandes, som lite gnälligt undrade – klasskampen då? Är den ändå inte överordnad kvinnokampen? Till allas vår lycka lyssnade inte kvinnorna på hur illa vi män mådde, utan de fortsatte oförtrutet att verka för jämställdhet. Och kan man tänka sig – det har också gagnat oss män!