Är morfar mer materialistisk nu än tidigare?

29 februari, 2008

Blev inspirerad att börja fundera över frågan efter att ha läst dagens fråga i Dagen: ”Är barn mer materialistiska nu än tidigare?” Orsaken till frågan är en brittisk livsstilsstudie: ”Dagens barn är mer materialistiska än sina föräldrar. Det anser en stor majoritet av britterna, enligt en ny studie.”

Frågan är intressant, men på något sätt känner jag, att den är felställd. Barnen socialiseras in i ett bestämt samhälle. De kan inte välja sin egen materiella standard. Än mindre sina föräldrars.

På 80-talet, då jag var tonårsförälder, hamnade jag och mina arbetskamrater på ASEA i Västerås i ett samtal om bortskämda barn. Speciellt en arbetskamrat beklagade sig över hur hans barn bara krävde och krävde, samtidigt som han påminde sig sin egen barndoms små förväntningar på materiell standard. För att få slut på klagolåten kände jag mig tvungen att ta ner honom på jorden. Jag påminde honom om att han hade ett relativt stort hus, en nästan ny Volvo, färg-TV med video, ny videokamera, husvagn och råd med semester. (Tänk på att det här var på 80-talet. Standarden var torftigare då än nu!) Jag frågade om han ansåg det rimligt, att hans barn skulle nöja sig med uppstekt havregrynsgröt, när han själv åt oxfilé? För så är det ju. Barnen blir delaktiga i sina föräldrars standardutveckling. Allt annat vore ju fullständigt orimligt.

Vi 40-talister tog del av våra föräldrars standardutveckling. Detsamma gjorde våra barn. Och nu är det 70-talisternas barn som blir delaktiga i sina föräldrars standardutveckling. Idag finns en stor skillnad mot tidigare. En, inte helt obetydlig grupp barn får faktiskt uppleva, hur deras föräldrar blir fattigare för vart år som går. Vilket i sig inte minskar vare sig föräldrarnas eller barnens ”materialism.” 

Nu till frågan i rubriken. Självklart är det så att dagens morfar är mer materialistisk än sin morfar eller mormor. Idag har morfar hyfsad pension. Åker till Thailand om andan faller på. Min mormor var glad om hon hade råd att resa från Kemi till Jakobstad. Dagens morfar äter gott och bor i en inte alltför prålig villa. Stor nog för minst två tvåbarnsfamiljer om jag minns rätt om hur vi bodde i Jakobstad, när jag var barn. Till den materiella standarden måste också läggas längre medellivslängd, bättre hälsa och bättre sjukvård.

Sen är det en annan fråga om barnbarnen och morfar blivit lyckligare än tidigare generationer. Det är jag inte morfar till att svara på. Möjligen att dagens morfar upplever, att han har mer att klaga över, än vad hans mormor hade. Förklara´t, den som kan!

Andra bloggar om: , , , , ,


Också en sann verklighetsbeskrivning!

27 februari, 2008

När vi dagligen översköljs av information om och analyser av nationella och internationella händelser, kan det ibland vara svårt att avgöra vad som i grunden är en sanning med ett stort S.

Därför kan det vara bra, att puffa för en nyhet, som med all säkerhet är bortglömd om några dagar, för den verkar tala mot en uppenbar sanning som många av oss tagit till sig. Jag läser i Kyrkans Tidnings (KT) nätupplaga följande nyhet som borde slås upp på tidningarnas förstasidor och toppa alla TV-nyheter de närmsta dagarna: ”93 procent av världens muslimer fördömer terrorism och andra radikala metoder. Det visar en färsk Gallupundersökning som presenteras i en bok som kommer ut i USA i mars.”

Det ska verkligen bli intressant att följa hur medierna värderar den här nyheten. Ni vet beskrivningen av vad som är en nyhet. ”En hund biter en man” – ingen nyhet. En man biter en hund – se där en nyhet! 

I vilken kategori hamnar nyheten, att 93 % av världens muslimer inte stödjer terrorism?

Andra bloggar om: , , ,


Skrattet fastnar i halsen!

26 februari, 2008

Det är egentligen fascinerande att få vara med och uppleva processen om hur ”sanningar” etableras. Hur i bästa fall, ett enskilt exempel på några dagar utvecklas till en generell och etablerad sanning. En sanning som bara ”politiskt korrekta” bidragskramande vänstermänniskor kan ifrågasätta. Ledda av ”PK-rörelsens översteprästinna, Åsa Linderborg” mobbar vi alla de modiga, som vågar säga som det är. Ni förstår säkert att jag tänker på Maciej Zarembas artikelserie i DN – ”Först kränkt vinner.”

Formellt handlar artikelserien om påstådda missförhållanden på Lärarhögskolan i Stockholm, där det, enligt artikelförfattaren, pågår en mobbing av lärare från studenternas sida. Lärarna tvingas till tystnad genom hot om att de annars blir anmälda av studenterna till någon ombudsman för någon påstådd kränkning. Så här långt kunde artikelserien ha varit en i raden av arbetsplatsreportage, där fakta kan kontrolleras och eventuella åtgärder vidtas. Men nu händer det fantastiska, Zaremba utvidgar frågan till att gälla hela utbildningssverige. Med stöd av brev från lärare blir bilden, att elever anmäler lärare i parti och minut, vilket i sin tur leder till rädda lärare, som inte vågar vara lärare. Det är ju, om det vore sant, mycket illa. Men frågan blir större än så. Det är inte bara studenter och elever som känner sig kränkta, utan det har tydligen spridit sig till hela folket. Orsaken är, hävdar Zaremba, att vi i vår kultur inte vågar bli arga, utan tar på oss en offerroll istället. Givetvis får Zaremba stöd. Pannor läggs i djupa veck och den ena analysen efter den andra avlöser varandra. De som är mest aktiva i debatten och skrattar högst i bloggvärlden, är de som likt Göran Skytte anser, att svenska folket är galna, som inte inser hur passiviserade vi blir av välfärdsstaten. 

Innan vi skrattar oss fördärvade vore det kanske idé att sansa sig och gå tillbaka till själva artikeln och fundera över vad det är Zaremba egentligen skriver? Hur jag än läser artikelserien kan jag inte läsa mig till, att studenter i allmänhet anmäler sina lärare för kränkning. Zaremba pekar ut tre grupper. Invandrare, homosexuella och personer med funktionshinder. Det gemensamma för de beskrivna grupperna är, att de har en ombudsman att vända sig till, om de känner sig diskriminerade. Det finns ju skäl till varför vi har DO, HomO och HO. Det kan ju inte ha undgått någon, att invandrare, homosexuella och personer med funktionshinder drabbas, av och till, av diskriminering och kränkande särbehandling.

Låt mig ta några exempel ur min egen erfarenhet, trots att inlägget säkert blir oläsligt lång. Under 90-talet var jag förtroendevald politiker i socialnämnden och äldre- och handikappnämnden i Västerås. I den politiska retoriken sägs, att ett handikapp inte är en egenskap hos personen med funktionshinder, utan handikappet uppstår i mötet mellan personen och det omgivande samhället. Detta är en oomkullrunkelig sanning. Nu är det så illa, att vackra ord inte alltid svarar mot en lika vacker verklighet.

Vid ett sammanträde med Kommunala Handikapprådet i Västerås, fick jag en fråga av ordföranden i De handikappades riksförbund (DHR), fritt urminnet: ”Varje morgon, när du går till jobbet Leo, äter du din frukost, läser tidningen, duschar, klär på dig och tar bilen/bussen till jobbet. När jag ska göra samma sak måste jag få hjälp av någon, som ser till att jag är hel och ren och påklädd innan jag kan ta mig till mitt arbete och jag måste betala för tjänsten!”  Vad skulle jag svara på det? Jag sa som det var. ”Jag hör dig och jag förstår vad du säger, men jag kan inte leverera!” Ett uppenbart fall av diskriminering, men han skulle inte ha fått rätt om han anmält det till HO. Ordföranden i DHR hade anledning att känna sig kränkt av både mig och kommunen.

Vid ett annat tillfälle var jag gäst hos Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR) i Västerås. Samtalet mellan mig och mötesdeltagarna kom att handla om  färdtjänsten. Jag kände mig på säker mark. Färdtjänsten i Västerås var bäst i landet! Ordföranden i NHR log lite medlidsamt och berättade hur handikappande det var, för dem som behövde specialfordon att ta sig någonstans. ”Så här är det.” sa hon ”om jag vill gå på någon fest måste jag beställa specialfordonet minst en dag i förväg. Då bestäms det när jag ska åka och när jag ska hämtas från festen. Nu kan det ju vara så att festen är tråkig och jag skulle vilja komma med en nödlögn och ta mig därifrån, vilket du kan, men jag får sitta där snällt och vänta på min färdtjänst. Men det kan också hända att jag, tro mig eller inte, upptäcker att jag nog skulle vilja stanna över natten hos värden. Hur roligt är det på en skala att bli störd av en färdtjänstschaufför som står och bultar på dörren och hävdar att jag ska hem?” Det blev inget mer skrävlande om vår förträffliga färdtjänst den kvällen. Det var ju så uppenbart att kommunen diskriminerade personer med funktionshinder och utsatte en stor grupp för ständiga kränkningar.

Som sagt, i inget av de två fallen skulle kommunen ha blivit fälld om vi blivit anmälda. Inte heller diskriminerade och kränkte vi av illvilja. Ändå var det ett faktum, att jag var delaktig i både diskriminering och kränkning. Visst kan vi skratta och stoja över överkänsliga svenskar, som känner sig kränkta över ditten och datten, men skrattet borde fastna i halsen, när vi ser hur verkligheten i realiteten är.

 Jag må bli kallad politiskt korrekt, men min bestämda uppfattning är att det anmäls alldeles för lite i det här landet. Kan det tänkas bero på en kultur som uppmuntrar mesig acceptans?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,


Ingen spontan reaktion!

23 februari, 2008

När jag läste Maciej Zarembas artikelserie ”Först kränkt vinner” för första gången blev jag misstänksam, men bestämde mig för att avvakta och inte ge efter för den första impulsen att bara såga artikelserien. Jag ställde mig bl.a frågan vad är det som den först kränkta egentligen vinner? Ja, inte är det någon form av upprättelse om jag läst och förstått artiklarna rätt.

Det händer relativt ofta när jag diskuterar t ex främlingsfientlighet, att jag möter argument i olika varianter som ”Man vågar ju inte flagga med Svenska flaggan, för då blir man beskylld för att vara rasist! I Sverige förbjuder skolor att eleverna sjunger nationalsången på nationaldagen av rädsla för att bli kallade främlingsfientliga!” Det intressanta är att jag nästan aldrig får några konkreta besked om var eller vilka som kallar människor för rasister för att de flaggar med svenska flaggan. Det är en allmän, ”Alla vet-sanning”. Ett förnekande av ”sanningen” visar bara att jag är ”politisk korrekt.”

Zarembas argument för tesen att ”Först kränkt vinner” har den fördelen att den kan kontrolleras och därmed också ifrågasättas med rationella argument. Det Zaremba möjligen lyckas visa, är att anmälningarna till olika ombudsmän har ökat. Däremot är Zaremba mycket ovillig att med siffror visa hur många anmälningar leder till åtal och fällande domar. 

Det som däremot är svårt att ta ställning till är Zarembas påstående, att det ökade antalet anmälningar, lett till att landet befolkas av lärare, som av rädsla för anmälningar hukar och inte vågar undervisa som de vill. Zaremba hänvisar till en mängd brev, som tydligen bekräftar bilden av rädda lärare. Jag kan givetvis varken säga bu eller bä om den uppgiften. Men frågor kan jag ändå ställa. Var finns dessa lärare? Har de själva blivit anmälda av någon elev? Om inte, har de erfarenheter från anmälningar på sin egen skola eller är det något de läst eller hört om? Har de anmält missförhållandena till sitt fack och/eller arbetsgivare? Har anmälningsfrekvensen lett till sjukskrivningar eller åtgärder från arbetsmiljömyndigheter? Eller känner sig brevskrivarna enbart kränkta i största allmänhet av den allmänna tidsandan? Frågorna är många och tills jag får svar, lutar jag, lite illvilligt, åt att Zaremba använder sig av McCarthys kända taktik. Hur var det han sa ”I have proof!” och klappade på portföljen. Riktigt lustigt blir det när Zaremba tar till psykologiska argument om den svenska folksjälen. Vi vågar tydligen inte bli arga, utan vi blir surmulet kränkta istället.

Jag kan inte heller förstå varför det skulle vara upprörande att människor som känner sig förfördelade utnyttjar den rätt lagen ger dem, att anmäla. Det kan väl inte heller anses ohemult att anmälningar skall utredas. Inte heller ser jag det som något konstigt att myndigheterna informerar om att det är olagligt att diskriminera på grund av t ex sexuell läggning eller funktionshinder. Det är väl bra att människor anmäler och får sin sak prövad. Prövningarna kan ju leda till att lagstiftningen utvecklas och förbättras. En sådan utveckling har vi ju sett när det gäller våld mot kvinnor.

För att inlägget inte skall bli alltför långt så rekommenderar jag alla att ta del av Åsa Linderborgs debattartikel. Hon är mycket kunnigare än jag och hon formulerar sig definitivt med större spänst.

Andra bloggar om: , , , , ,


SKR! Diskutera inte – säg nej!

22 februari, 2008

Nu börjar diskussionen kring den statliga folkrörelseutredningens ”Rörelser i tiden”  olika förslag. Jag hoppas diskussionen blir livlig och att protesterna mot förslaget blir så kraftfulla att de hörs ända in i riksdagen. Svaren om hur utredningens förslag på skatteavdrag gynnar eller missgynnar skilda organisationer har börjat strömma in. Sveriges Kristna Råd (SKR) säger nej till avdrag för medlemsavgifter. Inte av principiella skäl, utan för att förslaget anses slå orättvist mot en del kyrkor. Konsekvensen av det resonemanget torde väl vara, att om det skulle gå att hitta ett ”rättvist” system, då vore det acceptabelt att säga ja till skatteavdrag för medlemsavgifter. Det hade varit mer rakryggat av SKR att säga nej av principiella skäl. Varför ska någon kunna minska sin skatt pga medlemskap i någon som helst organisation? Av vilken anledning skall statens intäkter till  bl.a den gemensamma välfärden minska, för att medlemskap i folkrörelseorganisationer skall vara lönsamt för enskilda medlemmar? För kyrkor och samfund borde ett sådant förslag vara rent av kontraproduktivt. 

Lika absurt ter sig förslaget om skatteavdrag för donationer och gåvor. Jag ställer mig undrande till att SKR säger ja till den delen av förslaget. Vad tror sig SKR uppnå med att vara positiva till att statens intäkter till den generella välfärden minskar, för att t ex kristna organisationer skall få mer pengar till välgörenhet? Enligt min uppfattning skulle en sådan utveckling strida mot en kristen uppfattning av en rättfärdig stat!

Vi har historiska erfarenheter av ett samhälle uppbyggd på välgörenhet. De fattiga avskydde, med rätta, ett system där de systematiskt förnedrades. Ett samhälle där de med mössan i hand skulle tacka för smulorna från de rikas bord. Det samhället sopades bort och ersattes med en kollektivt beslutad och gemensamt finansierad välfärd. Våra kristna kyrkor borde på olika sätt bidra till en förstärkning av välfärdsstaten och inte vurma för skattebefriad välgörenhet.

Ibland känns det tungt, inte att vara kristen, men att tillhöra den organiserade kristenheten.

Andra bloggar om: , , , ,


Vad är ett kristet alternativ?

22 februari, 2008

Jag skrev igår ett, något skämtsamt, inlägg kring frågan om jag vill bo på ett kristet äldreboende på gammeldar. Jag inser nu, att jag nog borde ha avstått skämtsamheter och behandlat frågan lite mer seriöst. Jag fick nämligen en kommentar till mitt inlägg från Lars B Stenström som beskriver ett äldreboende i Örebro med Svk i Örebro som huvudman.

Stenström skriver bl. a: Men där får man naturligtvis leva med det finns en diakon som ordnar andakter i andaktsrummet och att en präst kommer på besök ibland och har någon samling. Hyresgästerna bor i sina egna lägenheter och behöver inte delta i något de inte själva vill.

Jag är inte helt övertygad om att den beskrivningen verkligen täcker begreppet ”kristet äldreboende.” Jag, och fler med mig, har nog de senaste åren haft anledning att fundera över vad som är kristna alternativ inom den kommunala verksamheten. Räcker det med en kristen kyrka som huvudman för att skola, förskola eller äldreboende skall anses kristet? I början på 90-talet, när jag representerade oppositionen inom äldre- och handikappnämnden i Västerås, genomdrev den dåvarande majoriteten att lägga ett äldreboende till upphandling med bl. a det uttalade kravet att boendet skulle ha en kristen profil. Jag deltog i diskussionen och yrkade avslag. Nåväl, resultatet blev att den kommunala utförarorganisationen skrev ett samarbetsavtal med Baptistförsamlingen, vilket innebar att den skulle ha en närvaro på äldreboendet. Ganska likt det som Stenström beskriver. Innebar det att Västerås stad drev ett kristet äldreboende? Jag ansåg då och anser idag, att äldreboendet i Västerås fortfarande var ett sekulärt äldreboende och inte kristet. Det samma gäller det beskrivna äldreboendet i Örebro.  

Jag anser, på goda grunder, att det inte räcker med att kristna församlingar driver kommunala verksamheter för att de ska kunna kallas kristna. Det vore en alltför grund och framförallt felaktig förklaring. De flesta ”kristna alternativ” inom skola, barnomsorg och äldreomsorg är sekulära verksamheter med en marginell kristen närvaro. Det räcker med att lyssna till programförklaringarna för nästan alla kristna alternativ, för att inse att jag inte är ute i ogjort väder.

Jag upplevde också att Dagens artikel, ”Samfunden vågar inte längre satsa på omsorg,”  beskrev något mer än enbart ägarfrågor. Tidningen skriver: ”Vi får inte tappa tron på att vi har det bästa som finns att erbjuda: ett befriande evangelium till ande, kropp och själ. Men det sociala engagemanget är inte enbart av värde för alla som ännu inte upptäckt Jesus – det fungerar ofta som en otrolig vitamininjektion i de församlingar som satsar. Det ingår helt enkelt i vårt uppdrag som kristna att bry oss om de som är svaga.”

Det är något mer, än att de boende får ”får leva med” närvaron av en diakon eller präst på äldreboendet. Vi kallar inte våra sjukhus för kristna bara för att det finns andaktsrum, sjukhuspräster och Gudstjänster. Vilket jag verkligen uppskattar, när jag, av olika anledningar, varit tvungen att vistas på sjukhus.

Andra bloggar om: , , ,


Nej – jag vill inte bo på ett kristet äldreboende!

21 februari, 2008

Dagen ställer idag frågan – ”Vill du bo på ett kristet äldreboende när du blir gammal?” Frågan utgår från den här artikeln.  Spontant kryssade jag för Nej. Jag förvånar mig ibland över den kristna självbilden. Är det verkligen så att vi kristna har så mycket gemensamt, att vi önskar tillbringa dygnets alla timmar i varandras sällskap? Jag ser framför mig många kristna jag inte umgås med idag. Varför skulle jag vilja dela mitt liv med dem när jag blir gammal? Jag skulle också bra gärna vilja veta, innan jag flyttar, vilka driver äldreboendet? Vi vet nog lite till mans, att inte älskar vi alla kristna organisationer vare sig i Sverige eller i världen.

Vore det så att vi kristna, innan vi blir gamla, älskar varandra, deltar i varandras verksamheter och Gudstjänster, inte baktalar, utan tolkar allt till det bästa. Då möjligen kunde det vara naturligt att på äldre dar också leva tillsammans i ett äldreboende.

Frågan var ändå så pass intressant att jag tog mig lite tid att fundera över hur jag skulle vilja ha det på ålderns höst. Jag vill nog ha det som jag har det nu. Ett äldreboende nära kyrkan. Möjligheter att sitta med en öl och föra samtal med allt från moderater till kommunister. Några vettiga ateister skulle inte heller skada. De får ofta blodet att flyta lite hetare, vilket säkert är nyttigt på ett äldreboende! Några trevliga spelmän skulle heller inte skada. Fiol- och dragspelsmusik livar upp, men kan också dämpa upprörda diskussionskänslor.

Det är inte lite jag ber Gud om!

Andra bloggar om: , , ,