Ingen spontan reaktion!

När jag läste Maciej Zarembas artikelserie ”Först kränkt vinner” för första gången blev jag misstänksam, men bestämde mig för att avvakta och inte ge efter för den första impulsen att bara såga artikelserien. Jag ställde mig bl.a frågan vad är det som den först kränkta egentligen vinner? Ja, inte är det någon form av upprättelse om jag läst och förstått artiklarna rätt.

Det händer relativt ofta när jag diskuterar t ex främlingsfientlighet, att jag möter argument i olika varianter som ”Man vågar ju inte flagga med Svenska flaggan, för då blir man beskylld för att vara rasist! I Sverige förbjuder skolor att eleverna sjunger nationalsången på nationaldagen av rädsla för att bli kallade främlingsfientliga!” Det intressanta är att jag nästan aldrig får några konkreta besked om var eller vilka som kallar människor för rasister för att de flaggar med svenska flaggan. Det är en allmän, ”Alla vet-sanning”. Ett förnekande av ”sanningen” visar bara att jag är ”politisk korrekt.”

Zarembas argument för tesen att ”Först kränkt vinner” har den fördelen att den kan kontrolleras och därmed också ifrågasättas med rationella argument. Det Zaremba möjligen lyckas visa, är att anmälningarna till olika ombudsmän har ökat. Däremot är Zaremba mycket ovillig att med siffror visa hur många anmälningar leder till åtal och fällande domar. 

Det som däremot är svårt att ta ställning till är Zarembas påstående, att det ökade antalet anmälningar, lett till att landet befolkas av lärare, som av rädsla för anmälningar hukar och inte vågar undervisa som de vill. Zaremba hänvisar till en mängd brev, som tydligen bekräftar bilden av rädda lärare. Jag kan givetvis varken säga bu eller bä om den uppgiften. Men frågor kan jag ändå ställa. Var finns dessa lärare? Har de själva blivit anmälda av någon elev? Om inte, har de erfarenheter från anmälningar på sin egen skola eller är det något de läst eller hört om? Har de anmält missförhållandena till sitt fack och/eller arbetsgivare? Har anmälningsfrekvensen lett till sjukskrivningar eller åtgärder från arbetsmiljömyndigheter? Eller känner sig brevskrivarna enbart kränkta i största allmänhet av den allmänna tidsandan? Frågorna är många och tills jag får svar, lutar jag, lite illvilligt, åt att Zaremba använder sig av McCarthys kända taktik. Hur var det han sa ”I have proof!” och klappade på portföljen. Riktigt lustigt blir det när Zaremba tar till psykologiska argument om den svenska folksjälen. Vi vågar tydligen inte bli arga, utan vi blir surmulet kränkta istället.

Jag kan inte heller förstå varför det skulle vara upprörande att människor som känner sig förfördelade utnyttjar den rätt lagen ger dem, att anmäla. Det kan väl inte heller anses ohemult att anmälningar skall utredas. Inte heller ser jag det som något konstigt att myndigheterna informerar om att det är olagligt att diskriminera på grund av t ex sexuell läggning eller funktionshinder. Det är väl bra att människor anmäler och får sin sak prövad. Prövningarna kan ju leda till att lagstiftningen utvecklas och förbättras. En sådan utveckling har vi ju sett när det gäller våld mot kvinnor.

För att inlägget inte skall bli alltför långt så rekommenderar jag alla att ta del av Åsa Linderborgs debattartikel. Hon är mycket kunnigare än jag och hon formulerar sig definitivt med större spänst.

Andra bloggar om: , , , , ,

Annonser

One Response to Ingen spontan reaktion!

  1. Charlotte skriver:

    Din blogg är en av de tio bloggar som jag vill ge en extra uppmuntran!

    Grattis – och keep up the good work!

    Charlotte

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: