Paris var värt en mässa. Kanske också Vita Huset?

30 april, 2008

Får kung Henrik IV:s uttalande i tankarna, ”Paris kan vara värt en mässa”, när jag i Dagen läser, att Barack Obama återigen tar avstånd från sin pastor Jeremiah Wright. Vita huset kan vara värt, ett förkastande av både kristna och historiska sanningar.

Via Inhabitatio Dei har jag tagit del av Jeremiah Wrights förklaringar till sina predikningar. Trots att jag hör vad Wright säger i två versioner kan jag inte beslå honom med att sprida hat som Barack Obama hävdar. Det Jeremiah Wright hävdar är sant, både ur ett kristet och ur ett historiskt perspektiv.

Nu ska jag inte pladdra mer. Jeremiah Wright är bara en tangentklick bort. Lyssna och avgör själva.

Andra bloggar om: , , , ,


Avveckling, men först en rejäl höjning!

29 april, 2008

Är det någon som minns alternativen i kärnkraftsomröstningen 1980? Vi som stödde linje 3 i folkomröstningen brukade håna företrädarna för linje 1 och 2, att deras alternativ innebar – ”först en rejäl utbyggnad, sedan avveckling.”

Ser i Svd att den nuvarande alliansregeringen tydligen lever efter samma motto, när det gäller fastighetsskatten. Först en rejäl höjning, sen möjligen en avveckling!

Jag riktigt känner hur luften försvinner i rummet, när ledarskribenten uppgivet suckar: ”Tanken var ju att taxeringarna skulle upphöra.”

Andra bloggar om: , , ,


Springer jag USA:s ärenden?

28 april, 2008

Läser i Folket i Bild (FiB) en artikel av Stig-Björn Ljunggren. Artikeln handlar om vilka krafter som står bakom protesterna mot Peking-OS. Självklart pekar Stig-Björn Ljunggren, med rätta, finger åt USA. Ljunggren gör en analys över världsläget och kan konstatera att det pågår en gigantisk global maktkamp mellan USA och dess främsta utmanare Kina. Den analysen har jag ingen anledning att polemisera emot.

Däremot blir jag alltid förvånad över att jag som enskild måste ta ställning mellan USA och alla dess utmanare. När jag blev politiskt aktiv i början på 60-talet stod det kalla kriget i full blomning. Alla avkrävdes ett ställningstagande, en tredje ståndpunkt accepterades inte. (Trots goda försök). Antingen ansåg jag att USA och västvärlden var demokratins och frihetens banerförare eller så borde jag inse att Sovjetunionen och dess stolta revolution var mänsklighetens hopp. Enligt alla förståsigpåare, både på vänster- och högerkanten, stod den globala maktkampen mellan supermakterna USA och Sovjetunionen. Att den ena var en hård diktatur, och den andre en aggressiv imperialistisk stat, det var bisaker i det stora hela och som alltid kunde bortförklaras, ofta med mycket subtila, argument.

Till min stora sorg accepterade jag i min ungdom begränsningen av valmöjligheterna. När jag insåg att USA förde ett orättfärdigt krig i Vietnam, valde jag bortse från att Sovjetunionen och Kina var stenhårda diktaturer. Allt annat skulle ju ha varit ett svek mot folkens kamp för nationellt oberoende. Trots de stora svårigheter det argumentationsmässigt skulle ha inneburit, så fanns det ändå ett alternativ. Ett stöd för Vietnams folk i dess kamp för nationellt oberoende förutsatte inte ett stöd för diktaturer. Det fanns en möjlig vänsterposition mellan USA och Sovjetunionen/Kina som alltför få utnyttjade.

Nu är jag äldre och förhoppningsvis något lite mer vis. Jag vägrar att göra om valet mellan diktaturen i Kina och USA:s hycklande globala frihetsretorik. Det finns historiska förklaringar till de globala motsättningar som existerar. Det går också att till stora delar fördela syndabördor och här har vi i västvärlden många försyndelser, bl.a mot Kina att begrunda.

Motståndet mot USA:s globala ambitioner får inte ske till priset av folkens ofrihet. Människors rätt till mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet är inget som kan skjutas på framtiden eller rent av offras på den stora kampens altare. Jag har alltmer insett att det som vägledde arbetarrörelsens pionjärer, var att de ansåg att demokrati och mänsklig värdighet var möjlig då och inte i en framtid. Den sanningen gäller i lika hög grad även idag. Den historiska bakgrunden till diktaturen i Kina går att förklara, men inte bortförklara eller försvara.

Kina och det internationella kapitalet är inte värdiga att arrangera ett OS. Oavsett USA:s eventuella intressen.

Bojkotta Peking-OS!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,


Det här var bra, Björklund!

26 april, 2008

Jag har ofta och glatt, och med all rätt, kritiserat Björklund. Därför är det mig ett nöje att idag kunna leverera lite beröm också. Läser i Svd (har också hört nyheten ett flertal gånger i radio) att Björklund vill se en fördubbling av skolsköterskor och kuratorer i skolan.

Är helt övertygad om att en sådan utveckling skulle betyda mer för ordning och reda, men också för kunskapsutvecklingen i våra skolor, än alla olika förslag på betyg och nationella prov.

Fortsätt så, Björklund!

Andra bloggar om: , , , ,


Lite tröstar ett tigerhjärta!

26 april, 2008

Läser i Dagen att världsbanken hävdar att det är fullt möjligt att halvera fattigdomen i världen fram till 2015. Om jag förstått artikeln rätt, är det den extrema fattigdomen världsbanken talar om. De som lever på mindre än en dollar om dagen. Människor som lyckas kravla sig ur den ”extrema fattigdomen” är ju fortfarande förfärande fattiga.

Visst är det bra om den extrema fattigdomen halveras till 2015, men vi bör ändå ställa oss frågan. Vad är det som hindrar att vi avskaffar fattigdomen? Är det resursbrist? När jag ser den enorma snedfördelningen av världens resurser, inser jag att det inte kan vara förklaringen. Vi har resurserna att avskaffa fattigdomen, men då kommer det att kännas!

Vi behöver inte vänta på ytterligare global ekonomisk tillväxt. Fördela de resurser vi redan har rättvist och fattigdomen är avskaffad!

Andra bloggar om: , , ,


Valfrihetsrevolutionen når nya höjder!

21 april, 2008

Jag minns argumenten för valfriheten inom offentlig verksamhet. Föräldrar skulle få välja förskola eller skola för sina barn. Reformen skulle öka brukarnas makt. Ingen skulle längre vara hänvisade till det kommunala monopolet, utan nu skulle kommunal, kooperativ och privata alternativ konkurrera med varandra. Verksamheterna skulle bli tvungna att bokstavligt stå på tå inför oss, maktberusade och frihetslängtande, medborgare. Var det något som inte passade, då kunde förskolan eller skolan känna sig blåst på våra pengar. Ja friheten skulle bli oändlig!

Läser i SvD att Österåker (och kanske också andra kommuner) utvecklat valfriheten till nya nivåer. Varför stanna vid att bara föräldrarna har valfrihet? Är det inte rimligt att också utförarna har en valfrihet? Det kan väl ändå inte anses rimligt, att föräldrarna kan tvinga sina barn på vilken förskola som helst? Det är väl ingen valfrihet. Det är diktatur!

Nu har valfriheten fått mer rimliga proportioner i Österåker. Föräldrarna önskar och förskolorna väljer. Då blir det mer ordning och reda i beslutsstrukturen. I motsats till den valfrihetsanarki, där föräldrarna ensidigt har rätten att välja.

Alla som kräver att Österåker och eventuellt andra kommuner återgår till den ursprungliga definitionen på valfrihet är bara bakåtsträvare och naiva valfrihetsfundamentalister.

Andra bloggar om: , , , ,


Kroppen, en vara på den fria marknaden?

18 april, 2008

Jag får ofta känslan att samhällets moral utgår från, att det som är tekniskt möjligt också är moraliskt rätt. Den känslan fick ny näring när jag alldeles nyss avslutade läsningen av en ”Understreckare” i SvD från den 17 april. Understreckaren är skriven av Fredrik Svenaeus och har rubriken, ”Högt pris när själens boning reas ut.” Artikeln handlar om organdonationer och organhandel och de moraliska frågor aktiviteterna ställer oss inför.

Eftersom artikeln är så lättillgänglig avstår jag från att göra någon lång sammanfattning, utan jag gör bara ett par nedslag i artikeln. Nedslag som kommer att följa mig en lång tid framöver. Ofta när vi samtalar om den medicintekniska utvecklingen ur ett moraliskt perspektiv, hamnar vi i återvändsgränden. ”Vi kan väl inte säga nej till metoder som räddar liv?” Svenaeus skriver: ”Den motbjudande praktik som skildras i Ishiguros bok har uppstått eftersom samhällets medborgare inte förmått säga nej till möjligheten till ett längre liv.”

Frågan återkommer med än större styrka när Svenaeus beskriver vad organhandels i grunden handlar om: ”Även om man kan förstå att desperata människor gör vad som helst för att rädda sitt liv är det svårt att inte finna den handel som skildras i dokumentären upprörande. Att de rika köper sig ett längre liv än de fattiga genom att inte slita ut sina kroppar medan de lever har vi vant oss vid. Men att de också köper reservdelar från den fattiga maskinparkens yngre, oförstörda lager när de själva börjar rosta, är väl magstarkt.”

Nu blir frågeställningen riktigt plågsam. Hur långt är jag beredd att gå för att rädda mitt eget liv och hur mycket acceptans för mitt eventuella beslut förväntar jag mig från min omgivning? Kommer jag att låta mig villigt luras att tro, att den njure eller lever jag får i Turkiet, Pakistan eller Filippinerna är skänkt av fri vilja och i människokärlek och inte av fysiskt eller ekonomiskt tvång?

Frågan är högst aktuell. Redan finns det diskussioner om att legalisera organhandeln. En legalisering skulle enligt förespråkarna, gagna den fattige som säljer sina organ. Jag kan ta gift på, att vi i en snar framtid kommer att möta argument om individens frihet att själv få avgöra vad han eller hon skall göra med sin egen kropp. Det kommer att tillsättas utredningar. Lagar som reglerar hanteringen kommer i demokratisk ordning att antas av parlament och kanske rent av legitimeras av EU och FN. Hygienregler kommer att beslutas. Givetvis kommer en etisk kommitté att tillsättas, vars främsta uppgift är att ge moralisk legitimitet åt hela hanteringen.  Kliniker kommer att växa fram. Gissa var? De rika åker och köper sig en reservdel från reservdelslagret. Ju mer du kan betala, desto friskare ”donator.” Frågan blir enbart praktisk och moralen kastas i slaskhinken med hanteringens andra restprodukter.

Om mindre än 20 år är vi där. Tro mig. Kan vi, 20 % i den rika världen, utnyttja 80 % av jordens resurser, varför skulle det vara otänkbart av vi också utnyttjar de fattiga som vårt reservdelslager? Det som är tekniskt möjligt är också moraliskt fullt acceptabelt! 

Andra bloggar om: , , , , , , ,


Hur ska det här tolkas?

17 april, 2008

Ibland är jag glad över att jag inte dricker kaffe när jag surfar runt och läser olika tidningar. Idag skulle risken ha varit stor att jag hällt kaffe över tangenterna i pur förvåning. I stort sett varje dag besöker jag SvD och har t o m berömt tidningen för att ofta ha intressanta och tänkvärda artiklar. I dag måste jag ändå säga, att nog har Claes Arvidsson skrivit en intressant artikel, men vad är det han förordar? Har delar av artikeln av misstag raderats?

Claes Arvidsson skriver lite kort om skolbränder i Frankrike och Danmark och följer upp med statistik från Sverige. Antalet skolbränder verkar ha ökat de senaste åren. Jag har ingen anledning att ifrågasätta de av Arvidsson redovisade siffrorna. Däremot är de slutsatser Arvidsson drar fullt möjliga att både ifrågasätta och diskutera. Han skriver:

Alla bränder är inte anlagda men en stor del är det. Av dessa är nästan alla anlagda av elever på den nedbrunna skolan. Skol­ledarnas ordförande Lars Flodin vill möta problemet med mer ­personal och mer fritids­aktiviteter (har vi hört det förrut…). Samtidigt är sambandet mellan allmän röra i skolan och brand­frekvensen klarlagd.

Den enkla lösningen är avskräckande kamera­övervakning, men mer ordning i skolan är en bättre lösning för att dessutom fånga upp ungdomar på glid.”

Nu till frågan i rubriken. Vad är det Claes Arvidsson säger? Jag tror mig förstå, att han anser att det är något löjeväckande, att kräva mer personal och mer fritidsaktiviteter. Krav på ”avskräckande kameraövervakning” utdöms som en alltför enkel lösning. (En uppfattning som jag helt och fullt delar.)

Claes Arvidsson förordar istället mer ordning i skolan, som en bättre lösning. Det är nu jag undrar om en väsentlig del av artikeln försvunnit i samband med redigeringen. För Arvidsson beskriver inte hur den bättre ordningen skall uppstå. Ordningen kan, vad jag förstår, uppstå utan fler personal och bättre fritidsaktiviteter. Är det något kraftfullt beslut från riksdagen som saknas? Jag måste säga att t o m Björklund framstår som mer realistisk, med sina krav på betyg från sexan och betygsliknande omdömen redan i ettan, som lösning på skolans ordningsproblem.

Det börjar bli tröttsamt att läsa om alla enkla lösningar på skolans problem som florerar i debatten. Det är ju inte så att vi är hänvisade till löst tyckande om skolan. Det finns kunskap att hämta för den som vill. Jag för min del önskar återigen rekommendera Hans Lagerbergs, Lärarna – Om utövarna av en svår konst, utgiven på Ordfront. I boken belyser Hans Lagerberg tre väsentliga frågor i dagens skoldebatt. Självklart, när det gäller en bok om lärare, behandlar Lagerberg pedagogikens betydelse ur en mängd aspekter. Boken förordar inte en pedagogisk metod som räddningen för alla problem, utan visar på mångfalden av metoder.

Hans Lagerberg beskriver också ordningens betydelse för kunskapsprocessen, men ger inga enkla lösningar. Det finns många metoder, men det viktigaste är, vad jag kan förstå, att det är en process där ömsesidig tillit och respekt är mycket viktigt. Ordning är ingenting som bara kommenderas fram.

Lärarna – Om utövarna av en svår konst kan också vara till hjälp när vi som aktiva medborgare skall bedöma larmrapporterna om lärarutbildningen. För självfallet är det så att skolans pedagogiska mål påverkar innehållet i lärarutbildningen. Det som avgör innehållet i utbildningen är givetvis beroende av den kunskap skolan har att leverera. 

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,


Jag står tydligen utanför och tittar in i stugvärmen.

16 april, 2008

Nu har jag gått för länge och bara förundrat mig. Nu måste det fram, att jag inte riktigt förstått vare sig den konkreta samhälleliga betydelsen eller den existentiella innebörden av ordet ”utanförskap.” När jag läser ledarartiklar (för att ta en ur högen) i borgerliga tidningar eller lyssnar på debatter och intervjuer i TV, har jag lärt mig att förstå följande. För att motverka ”utanförskapet” är det nödvändigt, att t ex pensionärer betalar högre skatt än de som är yrkesverksamma. Statens beslut om försämringar i A-kassan eller sjukförsäkringen, är tydligen helt nödvändiga led i kampen mot ”utanförskapet.” Det finns fler exempel, tro mig, men jag anser att jag inte behöver bli övertydlig.

Jag har allt oftare frågat mig. Vilka är det, som enligt regeringen, drabbas av utanförskapet? Jag tror att jag lyckats identifiera åtminstone några grupper. Givetvis alla de som av olika anledningar är arbetslösa och får ersättning från från A-kassan.  Alla som är sjukskrivna oavsett sjukdom och längd på sjukskrivningen. Alla de, som av olika anledningar är sjukpensionärer (för att använda ett gammalt ord) oavsett ålder, sjukdom eller funktionshinder. Alla de som på grund av arbetsbrist känner sig tvungna att studera. Möjligen också alla de som anställs med olika former av lönebidrag.

Det finns en gråzon av förhållanden som jag inte riktigt kan placera. Befinner sig t ex en person, som beslutar sig att gå i pension vid 61 år, i ett utanförskap eller i ett innanförskap? Att jag ställer frågan beror på att jag fick sjukersättning när jag fyllt 62 och enligt regeringens definition befinner mig i ett utanförskap. Är det finansieringen som avgör om jag är inne i värmen eller ute i kölden? Eller det kanske är så, enligt regeringen, att även alla pensionärer befinner sig i ett utanförskap?

En naturlig följdfråga. Vad är det som skapat utanförskapet? Om jag förstått saken rätt, hävdar regeringen två huvudorsaker. Dels att socialdemokratin av någon outgrundlig anledning önskar en situation där människor är ”bidragsberoende” och dels storleken på det som regeringsföreträdare felaktigt och fullt medvetet kallar bidrag. Det låter mer suspekt att människor får bidrag än att en försäkring faller ut. En intressant nymodighet. ”Jag fick bidrag från Folksam till en ny motor, när den gamla skar.” Jag har väntat med spänning, men hittills helt förgäves, på en mer teoretisk förklaring till varför socialdemokratin och vänstern skulle önska sig en samhällsutveckling med en stor andel av befolkningen i ett förödande utanförskap. Det enda jag kunnat läsa mig till är förenklade slagord, men inga argument med någon intellektuell tyngd. Inte heller har regeringen kunnat förklara varför försämringar av A-kassan, sjukförsäkringen eller jobbavdrag skulle skapa fler arbeten. Här måste regeringen fullt medvetet misstolka statistiken, de så ofta hänvisar till.

Det råder en stor samstämmighet från vänster till höger (möjligen med undantag för Mp) att den viktigaste faktorn för social gemenskap är ett lönearbete. Den samstämmigheten både skrämmer och förvånar mig. Partierna är rörande eniga om att för långa sjukskrivningar kan innebära en fara för individen. Faran består i att den sjukskrivne kanske permanent hamna utanför ett lönearbete. Bl. a därför betonade den förra regeringen lika hårt som den nuvarande att sjuka skall ut i lönearbete så fort det överhuvudtaget går och att Försäkringskassan inte bedömer sjukdomen utan enbart arbetsförmågan. Detsamma gäller givetvis i än högre grad de öppet arbetslösa. Här är den enda skillnaden 100 dagar mellan den nuvarande regeringens inställning och den förra. Den förra regeringen krävde att en arbetslös i Pajala skulle söka befintligt arbete i Smygehuk efter hundra dagars arbetslöshet. Den nuvarande kräver samma sak redan från första dagen av arbetslöshet. Den skillnaden kan bara trösta ett tigerhjärta.  Jag anser, att givetvis spelar arbetet en stor roll för vårt psykiska och sociala välbefinnande, men att reducera arbetets roll att enbart gälla lönearbete är verkligen att förminska betydelsen av ordet arbete.

Jag är övertygad om, att var och en som rannsakar sig själv inser, att vänner, grannar, barn, släktingar, föreningsliv eller socialt arbete inom Röda Korset och kyrkor eller frivilligt arbete inom byarörelser och bygdegårdar betyder mer för individers sociala självkänsla och psykiska välbefinnande än vilket tungt, monotont och ryggradsknäckande arbete som helst. Ett sådant arbete har man för sin försörjning. Meningen med livet söker man på annat håll.

Får en känsla av att jag förspillt några dagar i en fåfäng jakt på mening i ett politiskt slagord, som troligen spånades fram av någon konsult. Ordet ”utanförskap” kanske inte har något annat syfte, än när man förr skrämde barn med sotaren?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,


Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer 12 april

12 april, 2008

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh 1:14)

 

En ”världslig” kristen tro

”Förenade med Kristus finner han att i Kristus har Gud och världen försonats… Hans värdslighet skiljer honom inte från Kristus, och hans kristna tro skiljer honom från världen.” Gesammelte Schriften

En kristen lever ständigt i spänningen mellan olika realiteter. Vi har spänningen mellan det som är och det vi tror. Vi har spänningen mellan att vara världsligt vis och andligt sann och mellan att längta till himlen och att arbeta aktivt för förändringar här på jorden. Dessa spänningar kommer vi antagligen få leva med. Men Kristus kom hit ned för att visa oss vägen. I honom omfamnade Gud världen samtidigt som han erbjöd den försoning.

Ord att tänka på: Om världen är föremål för Guds försonande kärlek är det knappast möjligt för oss att leva som om världen inte berörde oss.

Texterna är hämtade ur andaktsboken: Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer av Charles Ringma. Jag önskar tillägna dagens andakt Emanuel Karlsten.

Andra bloggar om: , , , , , , ,