Jag står tydligen utanför och tittar in i stugvärmen.

Nu har jag gått för länge och bara förundrat mig. Nu måste det fram, att jag inte riktigt förstått vare sig den konkreta samhälleliga betydelsen eller den existentiella innebörden av ordet ”utanförskap.” När jag läser ledarartiklar (för att ta en ur högen) i borgerliga tidningar eller lyssnar på debatter och intervjuer i TV, har jag lärt mig att förstå följande. För att motverka ”utanförskapet” är det nödvändigt, att t ex pensionärer betalar högre skatt än de som är yrkesverksamma. Statens beslut om försämringar i A-kassan eller sjukförsäkringen, är tydligen helt nödvändiga led i kampen mot ”utanförskapet.” Det finns fler exempel, tro mig, men jag anser att jag inte behöver bli övertydlig.

Jag har allt oftare frågat mig. Vilka är det, som enligt regeringen, drabbas av utanförskapet? Jag tror att jag lyckats identifiera åtminstone några grupper. Givetvis alla de som av olika anledningar är arbetslösa och får ersättning från från A-kassan.  Alla som är sjukskrivna oavsett sjukdom och längd på sjukskrivningen. Alla de, som av olika anledningar är sjukpensionärer (för att använda ett gammalt ord) oavsett ålder, sjukdom eller funktionshinder. Alla de som på grund av arbetsbrist känner sig tvungna att studera. Möjligen också alla de som anställs med olika former av lönebidrag.

Det finns en gråzon av förhållanden som jag inte riktigt kan placera. Befinner sig t ex en person, som beslutar sig att gå i pension vid 61 år, i ett utanförskap eller i ett innanförskap? Att jag ställer frågan beror på att jag fick sjukersättning när jag fyllt 62 och enligt regeringens definition befinner mig i ett utanförskap. Är det finansieringen som avgör om jag är inne i värmen eller ute i kölden? Eller det kanske är så, enligt regeringen, att även alla pensionärer befinner sig i ett utanförskap?

En naturlig följdfråga. Vad är det som skapat utanförskapet? Om jag förstått saken rätt, hävdar regeringen två huvudorsaker. Dels att socialdemokratin av någon outgrundlig anledning önskar en situation där människor är ”bidragsberoende” och dels storleken på det som regeringsföreträdare felaktigt och fullt medvetet kallar bidrag. Det låter mer suspekt att människor får bidrag än att en försäkring faller ut. En intressant nymodighet. ”Jag fick bidrag från Folksam till en ny motor, när den gamla skar.” Jag har väntat med spänning, men hittills helt förgäves, på en mer teoretisk förklaring till varför socialdemokratin och vänstern skulle önska sig en samhällsutveckling med en stor andel av befolkningen i ett förödande utanförskap. Det enda jag kunnat läsa mig till är förenklade slagord, men inga argument med någon intellektuell tyngd. Inte heller har regeringen kunnat förklara varför försämringar av A-kassan, sjukförsäkringen eller jobbavdrag skulle skapa fler arbeten. Här måste regeringen fullt medvetet misstolka statistiken, de så ofta hänvisar till.

Det råder en stor samstämmighet från vänster till höger (möjligen med undantag för Mp) att den viktigaste faktorn för social gemenskap är ett lönearbete. Den samstämmigheten både skrämmer och förvånar mig. Partierna är rörande eniga om att för långa sjukskrivningar kan innebära en fara för individen. Faran består i att den sjukskrivne kanske permanent hamna utanför ett lönearbete. Bl. a därför betonade den förra regeringen lika hårt som den nuvarande att sjuka skall ut i lönearbete så fort det överhuvudtaget går och att Försäkringskassan inte bedömer sjukdomen utan enbart arbetsförmågan. Detsamma gäller givetvis i än högre grad de öppet arbetslösa. Här är den enda skillnaden 100 dagar mellan den nuvarande regeringens inställning och den förra. Den förra regeringen krävde att en arbetslös i Pajala skulle söka befintligt arbete i Smygehuk efter hundra dagars arbetslöshet. Den nuvarande kräver samma sak redan från första dagen av arbetslöshet. Den skillnaden kan bara trösta ett tigerhjärta.  Jag anser, att givetvis spelar arbetet en stor roll för vårt psykiska och sociala välbefinnande, men att reducera arbetets roll att enbart gälla lönearbete är verkligen att förminska betydelsen av ordet arbete.

Jag är övertygad om, att var och en som rannsakar sig själv inser, att vänner, grannar, barn, släktingar, föreningsliv eller socialt arbete inom Röda Korset och kyrkor eller frivilligt arbete inom byarörelser och bygdegårdar betyder mer för individers sociala självkänsla och psykiska välbefinnande än vilket tungt, monotont och ryggradsknäckande arbete som helst. Ett sådant arbete har man för sin försörjning. Meningen med livet söker man på annat håll.

Får en känsla av att jag förspillt några dagar i en fåfäng jakt på mening i ett politiskt slagord, som troligen spånades fram av någon konsult. Ordet ”utanförskap” kanske inte har något annat syfte, än när man förr skrämde barn med sotaren?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

2 Responses to Jag står tydligen utanför och tittar in i stugvärmen.

  1. lajsan skriver:

    Många känner nog utanförskap av fler anledningar än ens plats på arbetsmarknaden.

  2. LeoH skriver:

    Du har så rätt, lajsan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: