Väckelse, mission och det sekulära samhället. del 2

Ända sedan jag, under det sena 50-talet, började bli någorlunda samhällsmedveten har jag hört, att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Fram till 1991 berörde inte påståendet mig, vare sig intellektuellt eller känslomässigt. Det var som det var. Kunde inte heller se, att något skulle bli bättre om Sverige blev mindre sekulariserat.

När jag 1991 så att säga ”bytte sida” och gick från en sekulär till en kristen identitet, har frågan fått en helt ny aktualitet för mig. Numer hör jag något dovt och hotfullt, när kristna talar om världens mest sekulariserade land. Fortfarande förstår jag inte riktigt vad hotet består av. För den är väl inte en kvarleva från tiden då en självmedveten och sekulär arbetarrörelse började bygga på sin dröm om ett rättfärdigt samhälle? Är det inte dags att erkänna att det sekulära samhällets världslighet i det stora hela stått för något gott, som vi kristna borde ha all anledning att bejaka och lovorda. Och ändå, jag tycker mig höra ett mummel av misstänksamhet och jag kan inte riktigt urskilja vad det mumlas om.

För det är visst och sant, att det sekulära samhället och den sekulära människan äger en självmedvetenhet, som ibland gränsar till hybris. Men är svaret på det, att vi kristna än hårdare påtalar för människorna, att de i grund och botten är onda och att allt de bygger vilar på lösan sand? Om vi ställer människors vardagliga strävanden och drömmar i motsättning till kristen tro, då bör vi inte bli förvånade om vi möts av negativa reaktioner eller likgiltighet. Vore det inte bättre att vi kristna med lite ödmjukhet erkände för oss själva och andra, att vi är tacksamma för att människor fört många strider, som vi själva borde initierat. Jag tror det är hög tid att vi kristna sätter oss ned och på ett jämställt plan lyssnar efter vad den sekulära människan har att berätta för oss. Den sekulära människan är inte något ytligt och flyktigt. Hon arbetar, uppfostrar barn, tar hand om sina gamla föräldrar, tar ansvar för stat och kommun, leder fotbollslag, tvättar tröjor, är klassföräldrar, stöder utsatta barn i världen, för att bara nämna något lite. När det gäller mängden goda handlingar har den sekulära människan inget skämmas för. Är det helt orimligt att tänka sig att den självmedvetna sekulära människan faktiskt har något att lära oss? Tänk vilken styrka för det goda vi gemensamt skulle kunna skapa!

 Till sist några varnande ord av Dietrich Bonhoeffer angående vår inställning till den sekulära människan. Så här skrev han i sin fängelsecell 8 juli 1944: ”För det första ska sägas att människan visserligen är en syndare, men därför inte nödvändigtvis ondskefull.” Men också: ”Jag vill alltså komma fram till att man inte kan smussla undan Gud till den allra hemligaste vrån. I stället får man erkänna att världen och människan är myndiga och att man inte får tala illa om människan i hennes världslighet, utan att man konfronterar henne med Gud på hennes starkaste punkt.”

Se där en utmaning! Låt oss möta människorna, där de är som starkast!

Läs även andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , ,

One Response to Väckelse, mission och det sekulära samhället. del 2

  1. […] morgon återkommer jag med en fortsättning. Då avser jag att behandla frågan om hur vi ser på den sekulariserade […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: