Byråkratiska myndigheter finns i alla länder!

30 juni, 2008

I Sverige har vi en myndighet, som alltid vet bättre än alla FN-organ och alla världens människorättsorganisationer, till vilka länder Sverige kan avvisa flyktingar till.

I Norge har de en myndighet enligt Dagen och SvD, som kan avgöra vad människor innerst inne tror på. Myndigheten kan avgöra om en muslim från Afghanistan konverterat till kristendomen av tro eller av önskan att få stanna i Norge.

Den norska myndigheten kan väl ta lite argumentationsstöd från myndigheten i Sverige. Den kan säkert visa, att det är fullt säkert för en nyomvänd kristen att avvisas till Afghanistan. Den svenska myndigheten kan säkert också tipsa sin norska systermyndighet om hur man får någon myndighet i mottagarlandet att ”garantera” den utvisades säkerhet. 

Det är gott med internationellt samarbete, byråkrater emellan! 

Andra bloggar om: , , , , , , ,


Ett odemokratiskt beslut.

29 juni, 2008

”Hur kan så många tro att en demokratiskt vald riksdag skulle vilja sitt folk så illa?” Skriver FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson i en Brännpunktsartikel i SvD. Åkessons argument har, medvetet eller omedvetet, samma bärighet som argumenten om att kritikerna mot FRA-lagen äventyrade svenska soldaters säkerhet i Afghanistan.

Att en riksdag är demokratiskt vald, innebär inte automatiskt några garantier för att den fattar demokratiska beslut. Vi har sett en mängd odemokratiska beslut, som antagits av demokratiskt valda församlingar de senaste åren. Bl. a antogs i USA Patriot Act under nästan kuppartade former av kongressen. Lagen innebar att domstolarnas roll i övervakandet av misstänkta, försvagades avsevärt. Har också för mig att lagen innebar att biblioteken på förfrågan från t ex FBI, skulle vara tvungna att uppge vilka böcker folk lånande.

Jag vet inte alla riksdagsledamöters känslomässiga bevekelsegrunder när den antog FRA-lagen och det intresserar mig inte. Oavsett om riksdagsmajoriteten inte vill mig illa, har den fattat ett odemokratiskt beslut. Ett beslut, som i slutändan kan drabba mig och många andra med oanade konsekvenser. 

Läs andra intressanta bloggar om: , , , , , , , ,    


Vilket knepigt försök till samhällsanalys, Sidenvall.

27 juni, 2008

Jag brukar ofta surfa till Kyrka & Folk och läser med stor förtjusning Fredriks Sidenvalls ledare. Oftast delar jag inte Sidenvalls åsikter, men jag har ändå alltid förstått logiken i tankegångarna. Nu läser jag under stigande förvåning en ledarartikel, ”Regnbågsflaggorna – tecken på en ny medeltid?” Jag förstår ingenting! Menar Fredrik Sidenvall verkligen att gayrörelsen övertagit den medeltida Katolska kyrkans roll som andlig överklass? Enligt Sidenvall finns det en gemensam psykologisk grund för den medeltida kyrkans och gayrörelsens strävan att bli en andlig överklass. Revanschismen. I kyrkans fall, en revansch för missionstidens maktlöshet och martyrskap. Gayrörelsens drivkraft är viljan att hävda sig efter utståndna oförrätter.

Jag har inte tillräckliga kunskaper i kyrkohistoria, att jag kan avgöra om Sidenvall har rätt i sin teori om grunderna för Katolska kyrkans strävan efter världslig makt under medeltiden. Det får andra, mer kunniga än jag, diskutera. Spontant upplever jag teorin för ytlig och psykologiserande. Däremot kan det väl finnas fog för några psykologiska funderingar över, att Gayrörelsen i t ex Prideparader ger samhället ett glatt pekfinger. Ett samhälle, som fortfarande producerar grupper, som anser att ”knacka bög” är en legitim och vällovlig handling.

Om Sidenvall stannat här, då kunde man ha tagit det för ett intressant, om än något lustigt angrepp, både på den Katolska kyrkan och gayrörelsen. Ambitionen verkar vara större än så. Med breda penseldrag beskriver Sidenvall ett samhälle där hedonismen ersatt kristendomen och att gayrörelsen är dess prästerskap. Det hedonistiska samhället sägs kännetecknas av, att överdriven konsumtion ses som en helig handling och att våra shoppingcentra framstår som helgedomar. Sidenvall har givetvis ”bevis” för att det är gayrörelsen, som är detta samhällets överstepräster: ”Vilka är då hedonismens överstepräster? Länge har man i TV i USA och i Sverige sänt program där modemedvetna och utseendefixerade homosexuella män framträder som de verkliga auktoriteterna.”

Visst kan man väl kalla vårt samhälle för ett hedonistiskt samhälle. Jag för min del kallar det för ett kapitalistiskt samhälle. Det har förts en kamp mot det samhället ända sedan 1800-talets början. Marx beskrev den alienerade människan, som lever i ett samhälle där allt blir till varor. Kärlek, relationer, vänskapsband och givetvis livets nödtorft. Om nu Sidenvall vill kalla vårt samhället för hedonistiskt (det tänker jag inte ta en strid om), då bör han leta samhällets överstepräster på annat håll än i gayrörelsen. Vi har alla dessa kapitalägare som kontrollerar den globala ekonomin. I sin tjänst har de företagsledare, små aktieägare, börsanalytiker och akademiskt skolade ekonomer, bara för att nämna några grupper. Hela vårt pensionssystem är i händerna på detta prästerskap! Åk också ut till Stockholms skärgård Sidenvall och du får se vilka som verkligen är lyxkonsumtionens överstepräster! Jag tror inte att alla lyxbåtarna ägs av homosexuella.

Jag skulle vilja varna Sidenvall och andra att inte hamna i samma situation, som många präster i Sverige hamnade på 40-talet (utan andra jämförelser i övrigt). Mitt i ett brinnande världskrig, med slakt av människor på grund av ras, politiska och religiösa övertygelser, ansåg många präster, att den viktigaste kampen var kampen mot ”dansbaneeländet.”

Jag upplever inte att dagens problem är mindre. Vi kristna måste prioritera våra strider och då måste vi definitivt ha en mer korrekt fiendebild, än den Sidenvall presenterar.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , ,  , , , , ,


Fastnade nästan i förordet!

23 juni, 2008

Har ägnat de senaste veckorna av sommaren åt boken ”Jesus från Nasaret” Av Joseph Ratzinger, Benedikt XVI. Det har varit en lustläsning av bästa slag. När en läsupplevelse är som bäst, stöter man på textavsnitt som bara kräver ett tankfullt vankade i huset. Ibland krävs en längre promenad, för att riktigt kunna ta till sig texten.

”Jesus från Nasaret” är en sådan bok. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag vankade runt i huset redan när jag läste förordet. Det har hänt, men inte har det varit ofta, att läsningen av ett förord tagit så lång tid som med den här boken. Bara förordet torde ha förbättrat min kondition avsevärt. Jag låter beskrivningen av min läsupplevelse baseras på förordet. Förhoppningsvis kan jag något lite beskriva den inspiration till funderingar som det gav, så att ni av pur nyfikenhet skaffar er boken.

Ett bra anslag till min läsupplevelse var meningen: ”Et incarnatus est (och han har antagit kött) – med dessa ord bekänner vi att vi tror att Gud faktiskt inträtt i den verkliga historien.” Författaren menar att om vi inte helt accepterar denna historia, då reduceras, ja rent av upphävs den kristna tron och blir en religionsform bland många andra. Jag känner igen tankegången. Jag har mött den hos Lars Lindberg i hans ”Ny skapelse”, men av någon anledning måste jag gång på gång bekräfta för mig själv att det är sant.  Hela boken är en övertygande bevisning av att Jesus, dels var medveten om vem han var och dels att många i hans omgivning också var medvetna om på vad Jesus byggde sin makt och myndighet. Det var inte en vishetslärare som korsfästes. Det var Jesus uttalade anspråk på att vara Guds son.

Ytterligare vandring krävdes när författaren i förordet fortsätter: ”Om alltså historia och fakticitet i denna mening hör till den kristna tron, då måste den också tåla att utsättas för den historiska metoden – tron själv kräver det…Den historisk-kritiska metoden – vi upprepar det – förblir oersättlig utifrån den kristna trons struktur” Joseph Ratzinger beskriver både i förordet och i boken för övrigt metodens svagheter och styrkor. Jag blev mycket överraskad och glad över den öppenhet Benedikt XVI har för olika tolkningstraditioner. Inte så att han mesigt accepterar vad som helst, utan han granskar tolkningsmodeller kritiskt, men med ett öppet sinne. Jag måste nog erkänna, att jag nog är mer beläst på Marx och marxistisk litteratur än på Bibeln och teologiska verk. Därför gladde det mig mycket när jag läste följande: ”Karl Marx har på ett drastiskt sätt skildrat människans ‘alienation’. Även om han inte nådde ner till alienationens egentliga djup, eftersom han bara tänkte i materiella banor, så har han dock förmedlat en åskådlig bild av den människa som fallit i rövarhänder.”

Ett ytterligare tema jag bär med mig från förordet är när Ratzinger skriver: ”Genom den moderna exegetiken blev det uppenbart hur tillblivelsen av de i Bibeln traderade orden tillkommit genom ständigt nya ”omläsningar” (relectures). De gamla texterna tas upp på nytt i nya situationer och blir på nytt sätt lästa och förstådda. I den nya, fortsatta läsningen, i små korrigeringar, fördjupningar sker tillblivelsen av Skriften som en ordets process, som så småningom öppnar sin inre potential, vilket låg beredd liksom ett frö, men som framträder i utmaningen från nya situationer.” Återigen möter jag tankegångar som jag tidigare tagit till mig när jag studerat Lars Lindbergs ”Ny skapelse.” Ordet som en process, som kräver ständiga omläsningar. Ordet hotas inte när den aktivt tolkar en ny verklighet.

Jag inser att jag är djupt oenig med Katolska kyrkan i många och avgörande frågor, men det förhindrar inte att boken ”Jesus från Nasaret” placerats i hyllan för mitt andliga husapotek. Där får den trängas med bl. a Bonhoeffer, Lars Lindberg och Brian D. McLaren. En hyfsad bredd om jag får säga det själv.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , ,


Försäkringskassans ”arbetsförmåga” når nya perversa höjder!

21 juni, 2008

”Michael vet inte vad han stoppar i munnen, kan inte skilja en gurka från ett gem, och vet inte när det är dags att äta. Han kan ta på tröja och mysbyxor själv, men inte kalsonger eller strumpor.”

Så inleder Gun-Britt Kristiansson, förbundsordförande och Marie-Jeanette Bergvall förbundssekreterare i Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft en debattartikel i Kommunalarbetaren (KA). Michael har efter en trafikolycka tydligen fått en mycket omfattande hjärnskada, vilket bl. a inneburit långvarig sjukhusvistelse. Sedan mars 2000 har han bott i egen lägenhet med stöd av personlig assistans dygnet runt.

I februari 2008 drar försäkringskassan in Michaels assistansersättning helt. Försäkringskassan anser att Michael inte behöver assistans vid bl. a matsituationer. Michael kan ju fysiskt föra handen till munnen!

Nog har vi till leda fått höra att försäkringskassan inte bedömer hur sjuka vi är, utan enbart ser till vilken arbetsförmåga vi som sjuka har. Men här har de väl ändå övertolkat sin, av staten beordrade, propaganda?

Vi bedömer inte om folk får mat i sig eller gem. Vi bedömer bara muskelkraften som krävs för att föra skeden till munnen. 

Jag förstår mer än väl artikelförfattarnas något undertryckta frustration, när de skriver:

”Om funktionsnedsättningen avser den muskulära förmågan får man stöd. Om funktionsnedsättningen däremot begränsar den kognitiva förmågan i hjärnan får man inte stöd. Försäkringskassans nya regler är diskriminerande.”

För många år sedan avgick en justitieminister, när det uppdagades att spionen Bergling lyckades fly, för att Säpo ansåg att spioner inte är så ojusta, att de flyr genom obevakade bakdörrar. Det ansågs som en skandal, att en minister inte hade bättre kontroll över sina myndigheter.

Behöver det skrivas tydligare, Göran Hägglund?

Andra intressanta bloggar om: , , , , ,


Lyssna, Lars Friedner!

18 juni, 2008

Läser i Kyrkans tidning (Kt) att Svenska kyrkans generalsekreterare Lars Friedner inte upplever att den föreslagna FRA-lagen berör kyrkan. 

”Svenska kyrkans generalsekreterare menar att lagens tydliga inriktning på bekämpning av yttre hot mot riket gör lagen oproblematisk för kyrkans del.”

”Lars Friedner menar att om man ska leta möjliga problem med FRA-lagen, så skulle det kunna vara frågan om själavårdssekretess.” 

”Men det skulle bygga på att själavård sker via e-post, och det är ju väldigt långsökt.”

Jag tar mig för pannan och undrar om Lars Friedner verkligen är generalsekreterare i Svenska kyrkan med alla de internationella kontakter jag läser om bl. a i Kt varje vecka. När t o m jag i min lilla avkrok av världen får reserapporter från representanter för t ex Kristna fredsrörelsen via e-post om läget i olika delar i världen. Hur många internationella e-postkontakter varje vecka har inte Svenska kyrkan, centralt, i stiften och församlingarna? Alla sådana kontakter anses som potentiella hot mot rikets säkerhet och måste avlyssnas och kontrolleras. Jag tror inte att FRA kommer att sortera bort kommunikationer mellan Svenska kyrkan i Sverige och alla dess medarbetare runt om i världen. Inte heller kommer FRA att dra sig att lyssna till Kyrkans samtal med systerkyrkor och andra samarbetspartners i olika delar av världen. Det blir till att meddela alla som på skilda sätt har kontakter med SvK att de med all säkerhet blir avlyssnade av FRA. Som generalsekreterare borde Lars Friedner uppleva situationen något olustig.

Läser i Dagen att andra har en något mer realistisk bild av situationen. I en debattartikel befarar Bo Forsberg, generalsekreterare, Diakonia och Karin Wiborn, missionsföreståndare, Svenska Baptistsamfundet, att FRA-lagen kan innebära en risk för deras arbete och dem de hjälper.  De skriver:

”Förutom att det innebär att nästan all kommunikation som e-post, sms, webbtrafik etcetera, även inom landet, kommer att avlyssnas, innebär det också risker för de som kommunicerar med svenska organisationer och privatpersoner.”

”Vi tvingas nu söka vägar att kryptera vår kommunikation och information för att skydda oss mot svenska statens avlyssning. Är detta rimligt?”

Jag hoppas att Lars Friedner läser debattartikeln i Dagen och gör en förnyad bedömning över vilka risker SvK:s internationella arbete kan utsättas för, om FRA-lagen beslutas i riksdagen.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , ,


Vilka avgör om ett beslut strider mot grundlagen?

17 juni, 2008

De senaste veckornas intensiva debatt om FRA-lagen har åtminstone hos mig väckt frågan om skyddet för vår grundlag. Grundlagen skall förhindra att staten på skilda sätt kränker våra medborgerliga rättigheter. Det finns ett omfattande regelverk för hur en grundlag kan ändras.

Men vad händer om ett beslut strider mot grundlagen? Den tänkta FRA-lagen strider, enligt mitt sätt att se, på en mängd punkter mot grundlagen. Uppfattningen delas tydligen av många. Förslaget till FRA-lag har ju fått, med rätta, öknamnet ”Lex Orwell” I många länder finns författningsdomstolar som prövar nya lagar mot grundlagen. Vi har ingen sådan instans i Sverige. Det är en riksdagsmajoritet som avgör om ett beslut är förenligt med grundlagen eller inte. I nattliga svarta stunder får jag känslan av att en riksdagsmajoritet skulle kunna avskaffa demokratin, när den så önskar. De behöver ju bara hävda att de minsann inte gör några ändringar i grundlagen, utan bara vill skydda landet mot yttre och inre fiender. De som inte har något att dölja kan fortsätta att utrycka sig fritt.

Från och till hävdas det från företrädare för alliansregeringen att vi ska lära av historien. Just nu bedriver Den historiska sanningsmyndigheten, Forum för levande historia en kunskapskampanj om kommunismens brott. Det var väl ändå inte om hur befolkningen, trots en mycket demokratisk författning, skall övervakas vi skulle lära oss av Stasi?

De partier som motsätter sig en författningsdomstol har att hitta ett annat system, som ger grundlagen ett säkrare skydd, än en nyckfull riksdagsmajoritet.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , ,