Fredsvilja?

Läser i Dagen att den israeliska fredsorganisationen Fred Nu är oroade över att Israel fördubblat byggandet av bosättningar på Västbanken. Enligt organisationen omfattar byggprojekten 2600 nya bostäder. Hälften av bostäderna byggs öster om barriären/muren. I områden som Israel officiellt erkänner som palestinska.

 Generalsekreteraren i Fred Nu, Yariv Oppenheimer, säger: ”Israel suddar ut gröna linjen (gränsen mellan Israel och Västbanken) genom intensivt byggande i avsikt att skapa territoriellt sammanhängande mellan bosättningsblocken och de isolerade bosättningarna i hjärtat av Västbanken.” Han fortsätter enligt Dagen: ”Det här byggandet undergräver våra palestinska samarbetspartner och skapar fakta på marken som kan förhindra chansen till ett fredsavtal.”

Det är bara, vad jag kan förstå, att ansluta sig till Oppenheimers oro. Är det någon som tror på en så befängd strategi, att provokationer skulle påskynda fredsprocessen? Är det inte rimligare att anta, att provokationer förstärker bitterheten och därmed också konflikten?

Andra bloggar om: Israel, Västbanken, Gröna linjen, Bosättningar, Fred Nu, Yariv Oppenheimer,

Är vi en nation av svikare?

Läser i gårdagens Sundsvalls Tidning en mycket intressant nyhet. Tidningen skriver att ”Hushållen sviker handeln.”

Nyfiken som jag är, läser jag vidare och får mig till livs, att människor inte har råd att handla på grund av bl. a högre matpriser och räntor. Pengarna räcker inte till!

Svikare? Ibland tappar orden sitt värde!

Andra bloggar om: Detaljhandeln, Matpriser, Räntor, Hushåll

På förekommen anledning!

Jag har från och till kritiserat USA:s politik här på bloggen. Både utrikespolitiken och inrikespolitiken. Däremot har jag, vad jag minns, inte skrivit något kring vilka presidentkandidater jag eventuellt föredrar.  Jag skrev inga mer eller mindre genomtänkta inlägg under primärvalen om Obama, Clinton, Edwards, McCain, Huckabee eller Giuliani. Det intresserade mig inte och jag har inte heller haft några planer på att skriva några inlägg om vilken av de dominerande presidentkandidaterna skulle innebära räddningen för USA eller världen.

Nu har jag råkat skriva ett par kritiska kommentarer mot McCains kommande parhäst Sarah Palin hos Johan. Eftersom Johan har en, vad jag förstår, välbesökt blogg är risken stor att många kan få för sig att jag skulle stödja Obama. Jag vill på förekommen anledning, som det så fint heter, meddela, att jag inte kan se något som skulle kunna övertyga mig om värdet, att ens symboliskt binda upp mig vid någon av ”huvudkandidaterna”. De är på goda grunder inte mina kandidater.

Jag har en favorit bland presidentkandidaterna, som bl. a Birger Schlaug puffat för vid ett flertal tillfällen.  Cynthia McKinney och Rosa Clemente från the Green Party är mina kandidater! Det är vad jag kallar för spännande kandidater! Vore jag medborgare i USA, skulle jag vara en entusiastisk gräsrotsaktivist för McKinney och Clemente!

 Andra intressanta bloggar om: Presidentvalet i USA, Republikanerna, Demokraterna, Presidentkandidater, Vice president, Obama, Clinton, Edwards, McCain, Giuliani, Huckabee, Sarah Palin, Cynthia McKinney, Rosa Clemente, The Green Party,

Rätt ska vara rätt!

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg, där jag påstod, att beviljade beslut om insatser enligt LSS skulle omprövas när människor med funktionshinder fyller 65 år.

Redan när jag publicerat inlägget fick jag signaler om att jag tolkat LSS-kommitténs kommande förslag helt fel.

Fick en kommentar idag från en källa som är mycket tillförlitlig:

 Så här står det i den lättlästa sammanfattningen:
“Ingen som har fyllt 65 år ska kunna få stöd enligt LSS om han eller hon inte haft det innan. De som har stöd när de fyller 65 år har rätt att ha kvar det stödet. Men de som har rätt till daglig verksamhet har det tills de fyller 67 år.”

(s4 i Möjlighet att leva som andra. Ny lag om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning. Lättläst sammanfattning)

Jag hade tolkat fel och det känns alltid lite skämmigt!

Andra bloggar om: Rättelse, LSS, LSS-kommittén, 

Många funderingar dyker upp.

Återigen har vi kunnat följa i TV och i andra medier hur en sekt, Kingdom Center i Vägasked, kläs av in på bara kroppen. Jag har ingen ambition att tillföra något nytt i den aktuella sakfrågan, utan rekommenderar för läsning en ledare i Dagen skriven av Håkan Arenius. Arenius gör, vad jag kan se, ett antal mycket genomtänkta reflektioner, som borde vara en god grund för fortsatta samtal i ämnet.

För min egen del flimrade, många aha-upplevelser, minnesbilder och associationer, genom huvudet under läsningen av artikeln. Av skilda anledningar har jag ingen större praktisk erfarenhet av kristenheten utanför Svenska kyrkan. Det mesta av mina ”kunskaper” har jag fått genom tidningsartiklar, böcker, TV och samtal, bl. a här i bloggvärlden. Därför är det med viss osäkerhet jag tar upp mina funderingar. Men för samtalets skull tar jag ändå risken, att jag kan missförstås.

Jag drog mig till minnes, att jag, för den 7 mars i min andaktsbok, ”Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer”, läst: ”Den helige ande har behagat ge sig åt gemenskapen, inte åt individen. Det är den samlade gemenskapen som får ta emot anden och som förs till koinonia genom anden.” I själva betraktelsen över Bonhoeffercitatet sägs: ”Anden ger oss sin kraft på olika sätt, men vi bör vara vaksamma när människor säger sig ha fått speciella uppenbarelser. Det är mycket mer sannolikt att Anden avslöjar sin vilja för många än för några få.”

Här kan jag uppleva att vi inte är tillräckligt kritiska, när det gäller påståenden om uppenbarelser från den heliga Anden. Jag brukar ägna hyfsat mycket tid dagligen, att följa olika program i GodTV och kanal 10. Varje dag förundras jag över, att så många ledande kristna personligheter tydligen har daglig och stundlig samtalskontakt med den helige Ande. ”Den helige Ande sa till mig: Gå dit! Gör det! Profetera om det ena, än det andra!” Efter vad jag kan förstå, måtte det vara mycket svårt för en församlingsmedlem att ifrågasätta en sådan ledare. En ledare som hela tiden hänvisar till sin mycket intima kontakt med den helige Anden och därmed med Gud. Om sen också hela inramningen är att människorna förväntas sitta och lyssna till gigantiskt långa predikningar ofta i en så rasande takt, att det torde vara omöjligt att reflektera över om det som sägs verkligen är i överensstämmelse med ordet. Det blir mer av, ”det låter ju bra!” I bästa fall avbryts predikan av stämningsfull lovsång, där församlingen åtminstone får möjlighet att sträcka på benen.

Det pågår i dagarna en debatt i Dagen, om församlingsdemokrati är ett hinder för utveckling. Det finns många intressanta debattartiklar och insändare att läsa. Jag för min del reagerade på den här debattartikeln, där församlingsdemokrati rent av sägs vara obiblisk. Om en sådan här inställning skulle bli dominerande inom kristenheten, då lär vi få se många avslöjanden om sekter i framtiden. Jag dristar mig till att hävda att t o m Svenska kyrkans beslutsstruktur med sekulära partier som dominerar på alla nivåer bättre garanterar att Guds vilja råder i kyrkan, än att tillåta en eller en liten grupp enväldigt styra. Det är som Bonhoeffer säger: ”Den helige Ande har behagat ge sig åt gemenskapen, inte åt individen.” Den heliga Ande kan använda sig av ateister om det så behagar henne!

Jag ser i en ytterligare artikel i Dagen hur Peter Wagner, en av ledarna inom den apostoliska rörelsen, som var med och välsignade Todd Bentley i juni, avser att behandla erfarenheterna från Lakeland. Först konstaterar Wagner att han och de andra pastorerna, likt de kända aporna varken såg eller hörde och kunde därför inte heller tala. Nu vet Peter Wagner bättre. Det rörde sig inte bara om kramar, kyssar och hållande av händer, när det gäller den kvinnliga medarbetaren. Bentley hade också tillåtit sig perioder av stort alkoholintag. Det är möjligt att det var skäl nog att avskilja Todd Bentley från uppdraget, men sen skall tydligen inte bli någon vidare utvärdering av själva innehållet i väckelsen.

Peter Wagner säger, att han åkte till Lakeland: ”för att jag upplevde ett apostoliskt ansvar att hjälpa till och reda ut den förvirring och det kaos som svepte genom Kristi kropp världen över på grund av tv.” Uttalandet tyder på att det fanns andra problem än sprit och kvinnor, som Peter Wagner oroade sig för. Det vore mycket intressant att ta del av vad förvirringen och kaoset bestod av. Det vill inte Wagner diskutera, utan han kastar föraktfullt Todd Bentley på sophögen och önskar bara gå vidare, som om inget hänt: ”Peter Wagner ser det som ett före och efter, och talar om ”Lakeland 1” och ”Lakeland 2″ där huvudpersonen i det första skeendet, alltså Bentley, ‘är historia’ medan den nya tidsperioden med Stephen Strader i spetsen bara ha börjat.”

Min förhoppning är, att kristenheten inte låter Peter Wagner pusta ut, utan att vi får analyser om själva budskapet som spreds i Lakeland. Budskapet som tydligen skapade förvirring och kaos. Jag skulle också gärna vilja få en systematisk genomgång av Todd Bentleys uppenbarelser. Uppenbarelser som åtminstone initialt legitimerades av stora delar av den apostoliska rörelsen. Sådana analyser ger också lärdomar om hur framtida liknande rörelser och enskilda ledare bör analyseras.

Det är väl inte mer än rätt att jag också erkänner, att jag personligen har svårt för stora känslosvall. Det påverkar givetvis min syn och förståelse. Visserligen är kristen tro i mångt och mycket en härlig och befriande känsla. Men det förtar inte heller, att kristen tro också är intellektuellt arbete, baserad på förnuft och gemensamma samtal. Gärna gräl om så krävs!

Andra intressanta bloggar om: Kingdom Center, Väckelse, Heliga Anden, Uppenbarelser, Predikanter, Församlingsdemokrati, Lakeland, Todd Bentley, Peter Wagner

Katastroflarm! Tillväxten sjunker!

Under en längre tid har jag med uppspärrade ögon och bankande hjärta tagit del av rapporterna, att vår välfärd är hotad. Tillväxten i ekonomin sjunker och når kanske bara ynka 1,5 %. Ekonomins spåmän lägger pannan i djupa veck och suckar vojne, vojne! Hur ska det här gå? Inser plötsligt att jag nog själv alltför ofta är en del av klagokören. Jag får snabbt ta in en dos smärtlindring! Jag besöker Schlaug.se och kan man tänka sig, det lättade lite!

Lättnaden varade bara för stunden! Jag upptäcker, att nu sitter jag och suckar, vojne, vojne! Ska vi någonsin nå ungdomsdrömmen, om att gå från nödvändighetens rike till frihetens rike? När ska ekonomin bli så omfattande att vi har råd att vara människor?

Nu hör jag Mammons försmädliga röst i mitt öra: ”Ni når aldrig dit! Fortsätt ni att bråka om samkönade äktenskap i era församlingar och låt mig styra världen. Det blir bäst så!”

Med en rysning trycker jag på ”Publicera.”

Andra bloggar om: Ekonomisk tillväxt, Katastroflarm, Birger Schlaug, Mammon

De fattiga har ni alltid hos er!

Sen den där tidiga morgonen 1 advent 1991, då jag på ett förunderligt sätt bytte identitet från en sekulär till en kristen på några sekunder, har jag ofta haft anledning att sno skägget i förundran över många företeelser inom kristenheten, som jag inte riktigt förstår. Jag skrev för en tid sedan ett inlägg, ”Lyser staden på berget?” om min upplevelse av ett sorgearbete inom kyrkan, som jag försökte förstå orsaken till.

En ytterligare kulturkrock jag stött på, för att uttrycka det milt. Jag skriver kulturkrock, för jag vill inte tro, att det i grunden rör sig om en trosfråga, är frågan om fattigdom och rättvisa. Jag trodde under de första åren i kyrkan att jag uttryckte mig naivt och oklart, när mina funderingar om kristnas ansvar att bekämpa fattigdom och orättvisor, ofta möttes av misstänksamhet och mummel om att Jesus minsann inte var socialist. Han hade ingen politisk agenda. Jag har genom åren försökt förfina mina argument och också hitta stöd för min argumentering i Bibeln. Genomslaget är ofta lika nedslående! Jag brukar lite skämtsamt tänka att det är lite konstigt, att så många kristna män, (för det är oftast män) verkar ta sig åt bakfickan för att kontrollera att plånboken är kvar, när jag påminner om att de första kristna ansåg egendomsgemenskap vara ett kristet ideal.

Jag vet inte hur många tokdiskussioner jag deltagit i, där jag under timmar försökt förklara att privat äganderätt inte står i någon som helst rimlig motsättning till fattigdomsbekämpning och en rättvis ekonomisk världsordning. Samtalen slutar ofta med att jag lite uppgivet erkänner, att om det mot förmodan är så, att den privata äganderätten står i motsättning till fattigdomsbekämpning, så är jag personligen givetvis beredd att offra äganderätten! Nu är det ändå så väl ordnat att Kyrkorna i världen inte behöver ta ställning till världsliga organisationsfrågor. Det räcker med att de med kraft och myndighet påtalar för världens politiska och ekonomiska makthavare, att de inte kan fortsätta och administrera en värld av svält, ekonomisk nöd, förtryck av fattiga och svaga. En sådan världsordning strider både mot Guds och människors rättskänsla. Ja, det är, utan att ta till överord, ett brott mot hela skapelseordningen. Det är inte för inte att det finns en folklig dikt som säger: ”När Adam grävde och Eva spann. Vem var väl då en herreman?”

Vid ett par tillfällen har jag konfronterats med ett märkligt Jesuscitat, som tydligen skall visa att jag har fel. Har också i bloggvärlden sett, att även andra blivit bemötta med samma Jesuscitat, när de argumenterat för kristnas ansvar att bidra till en rättvisare värld. I Matteusevangeliets kapitel 26 finns berättelsen om kvinnan med balsamflaskan. Jesus säger bl. a ”De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” Jag har aldrig riktigt förstått varför det förväntas, att jag ska krypa in hörnet med de andra missunnsamma lärjungarna och riktigt känna skam och skuld. Jag för min del hör bara hur Jesus säger till lärjungarna, inför vetskapen om sin snara död, uppståndelse och himmelsfärd, att inte vara oroliga. Tider kommer då de kan ta sig an de fattiga. De fattiga försvinner inte, utan det finns arbetsuppgifter till övermått.

Berättelsen ger i sig ingen principiell vägledning om kristnas ansvar för fattiga, annat än det uppfodrande ”De fattiga har ni alltid hos er.” Är det inte så idag, att vi alltid har Jesus hos oss? För jag har väl inte missuppfattat något, när jag tycker mig förstå, att Jesus lovar att där två eller tre är samlade i hans namn, då är han också där? Det är väl också så, som Kyrkan lär, att varje gång jag deltar i mässan, är också Jesus närvarande i brödet och vinet? Nu har vi väl all anledning att med liv och lust och med stor frustande glädje ta oss an de fattiga i världen? Vi har ju Jesus med oss, vem kan då vara mot oss?

 Trots att jag ofta säkert framstått som både självsäker och kaxig i diskussioner och samtal, har det ändå funnits en liten gnagande osäkerhet innerst inne. Jag som inte varit sammanväxt med kristenheten från barnsben. Inte läst bibeln på över trettio år och tänker inte heller i framtiden läsa den från pärm till pärm. Kyrkans muntliga undervisning hade jag inte hört sen jag konfirmerades. Det är klart att med en sådan bakgrund känns det lite pirrigt att påstå att kristna med längre erfarenhet än jag, har missuppfattat Bibelns budskap.

Därför var det med stor glädje jag för en tid sedan hos Teologibloggen, läste en recension skriven av Klas Corbelius. Recensionen ägnas åt en ny bibelutgåva på engelska, ”The Poverty and Justice Bible.” I bibelutgåvan är alla verser som handlar om hur Gud ser på fattigdom och rättvisa rödmärkta. Ser man till antalet understrykning, så framstår inte frågorna som några bisaker, utan mer som ett mycket uppfodrande påpekande till oss kristna. Vi bör nog lyssna och ta till oss! Enligt recensionen är 2130 verser i GT och 718 verser i NT rödmarkerade! Nu ska det, trots dåliga kunskaper i engelska, studeras med två biblar bredvid varandra! Jag ska inte bara lita till andrahandsuppgifter, utan i god luthersk anda, själv bilda mig en uppfattning om vad som är rätt undervisning och vad som är felaktig! En spännande tid förestår.

Jag inhandlade Bibelutgåvan hos Svenska Bibelsällskapets Bibelbutik.

Andra intressanta bloggar om: Fattigdom, Rättvisa, Gud, Jesus, Bibeln, The Poverty and Justice Bible,  Matteusevangeliet, Klas Corbelius, Svenska Bibelsällskapet,

En morgonsur undring.

Per Gudmundsons djupsinnigheter i SvD har lett till att jag för femtioelfte gången grubblat över vad karln egentligen menar?

Han skriver med anledning av en diskussion som tydligen förs inom Moderaterna om integration: ”Gruppen vill också uppvärdera medborgarskapet, som ska vara eftersträvansvärt genom dess uppsättning rättigheter, men också kopplat till en serie skyldigheter.”

Jag blev, tillsammans med den övriga familjen, svensk medborgare 1957. Jag har finska vänner som bott i Sverige i över 30 år och mer, som överhuvudtaget aldrig ens reflekterat över att bli svenska medborgare. Nu ställer jag mig frågan: Finns det idag en uppsättning rättigheter som jag har, som mina vänner inte har? (ja, förutom att jag får rösta i riksdagsvalet.) Är också mitt medborgarskap kopplat till skyldigheter, som mina vänner slipper befatta sig med?

Jag inser att frågan är retorisk. Per Gudmundson och den moderata arbetsgruppen anser det varit alltför lätt att bli svensk medborgare tidigare och nu äntligen skall det bli ändring!

Då har jag två frågeställningar som bara pockar på svar. Uppsättningen av rättigheter som jag som medborgare tydligen skall erhålla i en framtid. Hur ser de ut och på vilket sätt skiljer de sig från dagens rättigheter? Hur ser de nya skyldigheterna ut som är kopplade till de förstärkta rättigheterna? Vad förväntar sig Per Gudmundson och den moderata arbetsgruppen av sig själva och mig i framtiden? Röstplikt? Att vi ska kunna Nationalsången utantill? Att vi alltid ska inse, att riksdagen vill vårt bästa. Att vi inte ska protestera mot lagar som riksdagen fattar beslut om i ”demokratisk ordning”?  Ja, frågorna är många, men svaren är obefintliga.

Då återstår bara att konstatera att förslaget enbart gäller alla de människor som idag befinner sig i Sverige och som inte är svenska medborgare. För det är väl inte så illa, att Gudmundson och den moderata arbetsgruppen förväntar sig som Sverigedemokraterna gör, att människor ska förstå att de med invandrare givetvis inte menar västeuropéer? Utan enbart de där andra, som ser så olika ut!

Det enda substantiella jag kan hitta i den moderata arbetsgruppens förslag är, att de där annorlunda invandrarna skall acceptera oss, som redan är svenska medborgare, som vi är och i gengäld ska vi acceptera dem i deras bortslipade olikhet.

Andra intressanta bloggar om: Moderaterna, Per Gudmundson, Integration, Invandrare, Medborgarskap, Rättigheter, Skyldigheter,

65 år? Det är ingen rättighet att mata duvor i parken!

Fick en fin och tänkvärd kommentar till mitt inlägg, ”Vi har verkligen hört det förr!” I kommentaren skriver Anybody: ”LSS-kommittén föreslår en 65-årsgräns för nybeviljanden för alla LSS-insatser!!” I kommentaren hänvisas också till en debattartikel i Aftonbladet. En mycket läsvärd och framförallt tänkvärd artikel. Läs den!

LSS-kommitténs förslag innebär att personers beviljade insatser omprövas när de fyller 65 år och att de hänvisas till kommunens hemtjänst. Kommittén har en, minst sagt, märklig syn på ålder. Om de nu har ägnat frågan någon nämnvärd tanke. Vilket jag betvivlar!

8 januari 2009 blir jag 65 år. Vad förväntar sig LSS-kommitténs ledamöter, skall hända med mig den dagen? Att jag i ett slag skall tappa det mesta av mina själsförmögenheter, att jag varken orkar eller kan delta i samhällslivet? Att jag är glad om jag orkar sitta på en stol och vänta på att hemtjänsten kommer och byter nerkissade och nedskitade blöjor. Dagliga promenader till parken och mata duvor är inget att tänka på. Det är ingen rättighet, som gamlingar som fyllt 65 år kan kräva. Sådana trivselåtgärder är bara missbruk på gränsen till anmälningsbart fusk.

Nu vet jag, och alla de som har beviljats personlig assistans, att livet tvärslutar inte så där i ett slag vid 65 års ålder. Jag upplever i min omgivning här i Bjuråker hur människor betydligt äldre än jag deltar med liv och lust i bygdens angelägenheter. Jag tänker bl. a på Inez som parhoppade fallskärm, när hon fyllde 80. Hon sjunger i Betelkyrkans kör. Jag har hört henne be i Betel med så kraftfull röst, att jag är säker på att fan själv hukade i någon mörk håla!

Inspirerad av Inez och mängder av andra människor, planerar jag aktiviteter i kyrkan och samhället som sträcker sig långt bortom 70 år. Detsamma gör självklart även de som har personlig assistans. Deras önskningar och behov är inte mindre än mina. LSS skulle ju bl. a öka möjligheterna till delaktighet i samhället. Det behovet försvinner inte på 65-årsdagen.

Hemtjänsten i all ära. De utför ett gigantiskt arbete, men de skulle inte klara av att ge någon möjlighet att leda studiecirklar på kvällstid under 3 timmar. Inte skulle de kunna följa någon till kyrkorådssammanträde. Än mindre att följa med på föreningsmöten eller församlingsaftnar. För att inte tala om biblioteks-, konsert eller teaterbesök. Tro mig, jag skönmålar inte. Jag vet av erfarenhet från egna möten, som ABF-funktionär med ansvar för handikappstudier, som folkhögskolelärare med ansvar för kontakter med handikapporganisationer, men framförallt som förtroendevald politiker. Personer med funktionshinder gör allt detta och mer till. LSS gjorde skillnad och den bör få fortsätta att göra skillnad, även när människor fyllt 65 år!

Till sist. Var är oppositionen? Kan ni lova en återställare om förslaget slussas genom riksdagen av nuvarande majoritet?

Uppdatering: Jag har fått signaler om att jag möjligen missförstått debattartikeln. 65-årsgränsen skall tydligen bara gälla dem som t ex blir nyskadade efter pensionsåldern. Insatser beviljade före 65 år berörs inte. Jag återkommer i frågan, när jag läst hela förslaget.

Har skrivit en rättelse här den 29 augusti.

Andra intressanta bloggar om: LSS-kommittén, LSS, Personligassistans, Hemtjänst, 65-årsgräns, Delaktighet, Likvärdiga villkor

Vi har verkligen hört det förr!

Jag skrev ett inlägg i går ”Har vi inte hört det här förr?” Inlägget var inspirerad av en artikel i SvD. Artikeln handlade om tuffare krav för personlig assistans. Redan i natt när jag läste Anne Marie Brodéns (m) uttalande fick jag en aha-upplevelse. Det här har jag hört förr! ”Det ska bli slut med att betala ut trivselpengar hur som helst. Kontrollen ska skärpas och vi kommer ställa krav på Försäkringskassan att polisanmäla alla fall av missbruk som upptäcks.”

Idag kom jag på det. Uttalandet är ju av samma klass som fick Stig Dagerman att skriva sin sista Dagsedel. En fattigvårdsordförande i Värmland hade hävt ur sig: ”Nog är det ynkligt att folk som har understöd ska ha hund.”

Jag tillägnar Anne Marie Brodén (m) Dagermans dagsedel, eftersom jag inte kan komma på något lika fyndigt. Givetvis kan alla de övriga ledamöterna i kommittén också känna att de är med på ett hörn!

Varning för hunden!

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
Som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut, ity
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

Publicerad i Arbetaren 1854-11-05

Andra bloggar om: Stig Dagerman, Dagsedlar, Arbetaren, Fattigvårdsordförande, Värmland, Varning för hunden, LSS-kommittén, Anne Marie Brodén (m), Personlig assistans,