Indianer och vita.

26 september, 2008

Jag har fått ett påpekande, att jag blandar äpplen och päron i mitt förra inlägg. Det är fullt rimligt att säga upp lojaliteter med organisationer, institutioner eller ekonomiska och politiska system. När det gäller livsstil, då behövs ingen uppsägning av någon lojalitet, utan det är bara att börja ändra livsstil. Påpekandet har hyfsad tyngd, så det är bara att ta nya tag och hoppas att det blir bättre vid andra försöket.

Under många år i min ungdom såg jag alla filmer som visades på de fem biograferna i Sundsvall. Westerngenren var en av favoriterna. Jag vet inte hur många westernfilmer jag sett genom åren, men många blev det. Ett tema som var vanligt förekommande i filmerna var, som de flesta nog vet, konflikten mellan indianer och nybyggare. I en del av de här filmerna var hjälten en ömsint person, som på olika sätt protesterade mot hur indianerna behandlades. Någonstans i mitten av filmen lyckas hjälten samla militär och indianerna till fredsöverläggningar och efter många vackra fraser och mycket tal om ”Den store vite hövdingen i Washington” verkade det som om konflikten åtminstone för stunden var löst. Men det var mycket kvar av filmen, så lite onda aningar hade vi åskådare nog. Mycket riktigt efter mängder av avtalsbrott, lögner och provokationer stod indianerna inte ut, utan bestämde sig för att hellre dö stående än leva på knä. De angrep någon liten stad, ett fort, en vagnkaravan eller ett eller flera nybyggen.

Vad gör vår ömsinte hjälte då? Han hoppar upp på sin häst och skyndar till ”de sinas” försvar. Han vet var han har sin lojalitet! Jag har hört att man i USA lär säga: ”My country right or wrong.” Alla dessa indianfilmer (och många andra) hade som ett av målen att legitimera en sådan rutten moral.

I bussen mellan Travemünde och Wittenberg tänkte jag på hur Dietrich Bonhoeffer tacklade en motsvarande situation. Han hade möjlighet att välja tryggheten i USA, men valde att återvända till Tyskland. Inte på en löddrig springare viftande med ett Winchestergevär för att stödja ”de sina!” Bonhoeffer ansåg, att han inte kunde befinna sig i säkerhet i USA och önska sig ett nederlag för Tyskland. Det enda rätta var, att återvända till Tyskland och där verka för och dela nederlaget med sina landsmän.

En sådan ”lojalitet” hoppas jag, att jag också klarar av, om eller när jag prövas!

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,


Uppsagda lojaliteter!

24 september, 2008

Under läsningen av Efterföljelse, någonstans på vägen mellan Travemünde och Wittenberg, dök en tanke upp och pockade på uppmärksamhet. Jag kallar min blogg för Tankar i natten och det är en fullständigt sann beskrivning. Innehållet i nästan alla inlägg har kommit till mig under nattliga funderingar eller nattlig läsning. Så har det varit ända sen ungdomsåren.

Namnet är inget problem, men däremot själva presentationen av bloggen: Funderingar kring samhällsutvecklingen från ett kristet vänsterperspektiv. Mycket om tro blir det. Egentligen en ganska så knepig beskrivning! Allteftersom det nordtyska landskapet svischade förbi bussfönstret, desto knepigare kändes bloggpresentationen. Ju mer jag tänkte desto klarare blev det – begreppet ”kristet” behöver inget stödjeben. Kristen tro är inte en ideologi och då torde det vara fullständigt tillräckligt att säga: Funderingar kring samhällsutvecklingen ur ett kristet perspektiv, utan att något bärande försvinner. (Bloggpresentationen ändras i natt.)

Insåg där i bussen, att det kan gå illa om kristen tro binder lojalitetsband mellan sig och skilda politiska ideologier och organisationer. Sådana lojaliteter kan föra oss bort från grundläggande kristna värderingar och förhållningssätt. En ideologi kan sällan (om någonsin) självrannsakande granska sig själv och avgöra, när den far vilse och då återstår oftast den enda möjligheten, att vara lojal mot en eller annan organisation. Insåg på resans första dag i Luthers fotspår, att det för min del var hög tid, att säga upp alla eventuellt kvardröjande, men också avstå från framtida, lojaliteter till politiska organisationer och nationen.

Nu kanske någon får för sig att jag förordar passivitet eller självvald isolering. Ingenting kan vara mer felaktigt. Den 25 augusti skrev jag ett inlägg, där jag redovisade vad som stod i min andaktsbok för den dagen:

”Vi är inte kallade att enbart vaka över det goda som Gud har gjort i gångna tider, inte heller att endast be för framtiden. Vi måste engagera oss i vår tids frågor. Olika medlemmar i kyrkan kan ha olika uppfattningar om vilka de frågorna är. Men hur vi än prioriterar bör dessa ingå: att vårda sig om Guds skapelse, att arbeta för rättvisa och rättfärdighet samt att dela med sig av evangeliet.”

När vi kristna tar oss an uppgifterna, som Bonhoeffer och Ringma beskriver, kan det säkert ofta hända, att vi får stå där ensamma med en känsla av att vara ropande röster ödemarken. Men lika ofta, det är min övertygelse, delar vi färdens vedermödor med mängder av enskilda, aktionsgrupper och politiska partier. Vi kristna behöver inte vara rädda att samarbeta med människor med god vilja. Solidariteten med Guds skapelse, fattiga och förtryckta och uppgiften att dela med oss av det glada budskapet är inte en självvald väg, utan Jesus går före och drar oss med sig. Det är honom vi är lojala mot och strävar på, om än enskilda, organisationer eller nationer sviker.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , ,


Hemma igen!

24 september, 2008

”Wenn jemand eine Reise tut so kann er was erzählen.” Vad kan jag då berätta från vår resa i Luthers fotspår?

Jag kan berätta att de kunskaper vi uppnått i vår studiecirkel fick en fördjupning under resans gång. Vi besökte inte bara platser där Martin Luther levt och verkat, utan vi fick möta en kämpande man och vars kamp många av oss kunde förstå och kanske också något lite identifiera oss med.

Vi fick också lära känna intressanta människor, som av olika anledningar ansåg, att en resa i Luthers fotspår nog inte skulle vara bortkastad tid. Under veckan blev det många tillfällen till goda samtal, som också bidrog till både fördjupning och breddning av våra kunskaper.

Vi fick också ta del av Bengt Wadensjös små pärlor till föreläsningar om Luther, men också andra reformatorer som Zwingli och Calvin. En föreläsning som verkligen väckte mitt intresse var den korta beskrivningen av reformationens utveckling i Sverige. I den föreläsningen lyckades Wadensjö få, åtminstone mig, att inse hur mycket av skolans ”kunskaper” jag oreflekterat burit med mig genom åren. Tankeväckande morgonandakter gav varje ny dag en egen särprägel.

Jag kommer att minnas psalmsången vid skilda tillfällen. När vi besökte Lützen sjöng vi psalmen, Vår Gud är oss en väldig borg. Den psalmen sjöng vi också när vi besökte klosterkyrkan i augustinerermitklostret i Erfurt. Vid besöket i kyrkan där Martin Luther döptes sjöng vi den kända psalmen Tryggare kan ingen vara… I kyrkan där begravningsgudstjänsten ägde rum, sjöng vi psalmen, Härlig är jorden.  

Jag fick också frågan om jag under mina radikala ungdomsår trott att jag skulle besöka Gustav II Adolfs dödsplats. Jag hade bara att erkänna, att tanken nog skulle ha varit mig främmande, att besöka dödsplatsen för en kung som med hjälp av franska pengar försökte göra Sverige till en politisk och militär stormakt. Men nu var i Tyskland och det var fullt befogat, att både åka till och också minnas Lützens plats i den svenska historien.

Deltagarna i studiecirkeln från Bjuråker-Norrbo kommer, under en lång tid framöver, att minnas resan med glädje och också berätta om resan till vänner och bekanta. För det är ju faktiskt sant, att den som gör en resa, har något att berätta.

På kvällen innan resan bestämde jag mig, att också utnyttja veckan till att göra en inre resa. Jag packade ned Efterföljelse av Dietrich Bonhoeffer, som fick bli min guide för resan. Kan bara konstatera, att även de som gör inre resor, har något att berätta. Vilket jag också kommer att göra i några inlägg framöver.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,


Snart bär det av i Luthers fotspår!

16 september, 2008

Jag har vid något tillfälle berättat om Martin Luthercirkeln vi startade i församlingen förra hösten. Vi hade varit glada om vi fått 7 deltagare till cirkeln. (Så många böcker beställde vi.) Döm om vår förvåning, när vi upplevde en folkvandring till församlingsgården och drygt 20 personer önskade bli deltagare i cirkeln.

Under vintern har vi sjungit Luthers psalmer, funderat över hans barndom, ungdomsåren och skoltid. Haft intressanta samtal kring både teser och tro. Vi har berört andra, samtida, riktningar av kristen tro. Och kan ni tänka er – vi har också jämfört förvaltningspraxis under Luthers tid och hur det ser ut i Bjuråker-Norrbo idag.

Som grädde på moset, skall i natt 13 deltagare ur cirkeln göra en busstur till Tyskland och under biskop emeritus Wadensjös ledning besöka viktiga platser och ytterligare fördjupa våra kunskaper om Luther.

Ibland känns livet gott att leva!

Nu stänger jag bloggen och återkommer tisdag nästa vecka.

Andra bloggar om: , , , ,


Vilka dömer?

15 september, 2008

När jag återfick min tro, efter nästan 30 år, kändes det inte naturligt att börja fundera över teologi och tolkningar. Jag gick helt enkelt till den kyrka som låg närmast och det var Svenska Kyrkans församling i Badelunda. I den bemärkelsen är jag en god företrädare för fotfolket inom SvK. Jag söker inte speciella präster eller fromhetsriktningar, utan tar till mig av det som bjuds i min hemförsamling.

De första åren fascinerades jag av konfrontationen mellan de bilder jag bar med mig från skolans kristendomsundervisning, söndagsskola och konfirmation med de bilder som förmedlades av Kyrkan av i dag. Det slog mig, hur platta och blodfattiga alla skildringar av Jesus oftast var. Vare sig liknelserna eller det Jesus gör eller säger, vibrerar av liv. Jag vet inte hur många gånger jag de första åren, förundrades över varför Kyrkan framhärdade i att framställa Jesus som en menlös Max von Sydowgestalt, som milt skrider fram och är oändligt andlig.

Jag bar med mig bilden av Max von Sydow, som en kuriositet under några år. Situationen förändrades, när ”Efterföljelse” av Dietrich Bonhoeffer slog ned som en bomb i mina tafatta teologiska funderingar. Jag fick börja rannsaka mig själv om vad efterföljelse egentligen innebar för mig. Samtidigt som jag läste ”Efterföljelse” läste jag Jesus liknelser, men framför allt berättelserna i NT, där vi hör och Jesus eget agerande i skilda situationer och får exempel på vad, men kanske ännu viktigare hur han gör. Så sakteligen växte insikten, att efterföljelse nog inte enbart handlar om åsikter, utan är en uppmaning till handling. Lite av den insikten försökte jag förmedla i inlägget, Hur förstår vi uppdraget?

Jag är övertygad om att Jesus undervisning inte ska ses som sedelärande historier, att meditera över. Allt har bäring in i vår tid. Ofta, ofta stannar vi i själva berättelsen och går inte utanför ramarna. Vi har ju också hört berättelsen så ofta, att vi tror oss veta vad som är rätt och fel. Ta berättelsen om äktenskapsbryterskan hos Johannes. När prästen läser texten, lutar vi oss lugnt tillbaka och vet att de skriftlärda och fariséerna, som illasinnat försöker snärja Jesus kommer att stå där med skam. Den oerhörda dramatik, som berättelsen innehåller, tenderar att försvinna in i någon slags självbelåten gemenskap. Här visar Jesus ett antal exempel på vad efterföljelse kan vara och hur den bör praktiseras. Han ser kvinnan. Han ser de skriftlärde och fariséerna och han ser säkert också hopen som står runt händelsen och nyfiket väntar på utgången.

En av lärdom är att Jesus vågar vända blicken mot de skriftlärde och fariséerna och konfrontera dem med sin del av skulden till kvinnans brott. De ska inte kunna stå där med rättfärdighetens rodnad på kinderna och hänvisa till lagen! I fredags såg jag en dramadokumentär på Delsbo Tingshus framförd av en amatörteatergrupp från Dellenbygden. Dramadokumentären handlade om ett faderskapsmål i Delsbo socken 1827. Under hela föreställningen satt jag och tänkte på berättelsen om äktenskapsbryterskan. Det slog mig hur lika tillvaron kunde te sig på Jesus tid jämfört med bondesamhället på 1800-talet. När unga kvinnor stämplades som byhoror efter att ha blivit med barn med eller våldtagna av husbonden eller husbondens söner. Männen nekade och deras nekanden blev accepeterade. Alla visste vad som egentligen skett, men det tegs och smusslades. Alla visste om vilka som ekonomiskt bar upp prostitutionen. Det var byns manliga befolkning. Kyrkvärdar, klockare, bönder och drängar. Ibland fick kvinnorna utstå kyrkotukt, för att moralen skulle få sitt. Vilka var det som dömde? Hänvisade kyrkoherdarna till Jesus undervisning? De visste, men valde oftast att lägga skulden på kvinnorna. Jag tolkar Jesus undervisning så, att han uppmanar oss att se helheten bakom en människas handlingar och vår egen del skeendet. Kan det vara så att Jesus säger till oss, att lagen inte ensamt är en tillräcklig grund för dom? Måste vi inte också se hela det sociala samspelet av förtryck, hierarkier och sociala dominanser för att kunna döma?  Det oerhörda kanske sker – människorna inser och lämnar platsen!

Det händer ofta, att jag som många män i min ålder, vaknar ett antal gånger under natten. I tillståndet mellan sömn och vaka är hjärnan ofta mottaglig för överraskande tankar. Jag har ju alldeles nyligen deltagit i en diskussion om aborter, där jag blivit kritiserad för humanism och mycket annat, när jag försökte hävda att det inte går att bortse från sociala orsaker till att kvinnor anser det rationellt att välja abort som en lösning. I natt slog det mig. Om de skriftlärda och fariséerna skulle ha kommit till Jesus och sagt: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick fosterfördrivning.” Skulle det ha inneburit att Jesus skulle ha agerat annorlunda och inte pekat på de skriftlärda och fariséerna och påvisat deras skuld? Jag känner mig övertygad om att inte en bokstav i berättelsen skulle ändras.

Vilka konsekvenser får den insikten för vår efterföljelse?

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,


Eva accepterar inte!

13 september, 2008

Jag går inte och tänker på jämställdheten varje dag, det vore en klar överdrift om jag antydde något sådant. Men från och till händer det att en replik i en diskussion eller någon artikel får mig att fundera, åtminstone några dagar. Det som den här gången väckt intresset är att jag upplever, att många tydligen har svårt för påståendet, att könsroller är samhälleliga eller sociala konstruktioner. Jag minns hur omvälvande det kändes, när jag för första gången mötte tankegången, ”en föds inte till kvinna, en blir det” när jag läste ”Det andra könet” av Simone de Beauvoir. Känslan blev inte mindre stark, när jag samtidigt insåg att också det omvända borde gälla: En föds inte till man, en blir det. För min personliga del innebar det en känsla av befrielse!

Tiden efter det jag klev av från en sekulär världsbild till att definiera mig som kristen, innebar en period av prövning av vilka åsikter, värderingar och aktiviteter jag kunde ta med mig in i en ny världsbild. Självklart innebar det också en ifrågasättande granskning av min syn på jämställdheten. Jag läste vad Paulus hade sagt, men också vilka synpunkter och värderingar kyrkans tradition förmedlat. (Tänk vad mycket dumt som tänkts och satts på pränt, som oomkullrunkeliga sanningar!) De mest givande läsningarna har ändå alltid skapelseberättelsen och berättelsen om syndafallet varit. I de berättelserna anser jag mig få stöd för tanken, att Simone de Beauvoir och feminismen har mer rätt än fel. Könsroller med över- och underordningar är samhälleliga och sociala konstruktioner.

Jag är oerhört fascinerad över hur de, som tog mot uppenbarelsen om skapelsen, kunde tolka så klart! I en omgivning, där patriarkatet var ett socialt mönster (eller höll på att växa sig stark) såg de t ex, att kvinnans underordning under mannen måste vara en avvikelse mot skapelsen! Det är sådana upptäckter som bidrar till att jag är Bibeltroende! Det går inte, vad jag kan se, hitta belägg för att det funnits över- och underordning i förhållandet mellan Adam och Eva i Edens lustgård. Det är enligt myten (jag använder begreppet myt i den betydelse, som jag förstått att teologer använder begreppet) konsekvenser av syndafallet. När Gud säger: ”Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig” hör jag inte något om att mannen skulle vara klokare eller mer lämpad att råda över kvinnan. Han säger det inte heller till mannen. Det är en mer sentida teologisk tolkning som lär ut, att straffet skulle vara den naturliga skapelseordningen. En sådan tanke har inget, enligt vad jag kan förstå, bibliskt stöd.

Vem av mannen eller kvinnan som får det hårdaste straffet, det kan diskuteras, men det är helt klart att Eva inser att hennes ställning förändras. Alla hennes egenskaper, som var förutsättningen att vara fullständigt jämställd med Adam, finns efter domslutet fortfarande kvar. De försvinner eller förminskas inte. Det är enbart hennes sociala status som förändras. Eva inser det ända in på skinnet och vi ser hur kvinnor enskilt och kollektivt genom historien värjt sig mot alla försök till förminskningar av deras förmågor och möjligheter. Reaktionerna från patriarkatet har genom historien ofta varit oerhört hårda och brutala. Det man möjlighen kan anklaga feminister för, om man vill vara riktigt bokstavstroende, är att de ständigt varit i uppror mot straffet.

Från och till slår medierna upp forskarrapporter, som på avgörande punkter sägs tillbakavisa feministernas påstående att könsroller är samhälleliga och sociala konstruktioner. Oftast bygger rapporterna på felaktiga tolkningar eller så har man inte läst på ordentligt. I december 2007 skrev jag ett inlägg: ”Har Eva en mer helgjuten hjärna än Adam?” Upplever att den står sig för en omläsning.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , ,


Välkommen hem!

12 september, 2008

Läser i ETC en krönika av Maria-Pia Boëthius.

Återigen är det bara att konstatera, Boëthius är, makthungrig eller inte, en nödvändighet för samhällsdebatten i Sverige.

Några aptitretare ur krönikan:

I amerikanska Herald Tribune stod det däremot den elfte augusti:
”Man har börjat återreglera marknaden. Och vi kan för alltid begrava fantasin att finansmarknaden är kapabel eller villig att reglera sig själv.”

Tänk om det faktiskt är så att Sverige, av sin maktöverbyggnad, den politiska, ekonomiska och mediala, förvandlats till ett av världens mest tokkapitalistiska och överkonsumerande länder!

Men exakt vad är det man håller på med i maktöverbyggnaden?
”Aprez nous le déluge”?
Efter oss syndafallet?

Läs krönikan och ni förstår varför jag här i min ensamhet lite avundsjukt tänker: Så få ord och får med så mycket!

Andra bloggar om: , , , ,