Indianer och vita.

Jag har fått ett påpekande, att jag blandar äpplen och päron i mitt förra inlägg. Det är fullt rimligt att säga upp lojaliteter med organisationer, institutioner eller ekonomiska och politiska system. När det gäller livsstil, då behövs ingen uppsägning av någon lojalitet, utan det är bara att börja ändra livsstil. Påpekandet har hyfsad tyngd, så det är bara att ta nya tag och hoppas att det blir bättre vid andra försöket.

Under många år i min ungdom såg jag alla filmer som visades på de fem biograferna i Sundsvall. Westerngenren var en av favoriterna. Jag vet inte hur många westernfilmer jag sett genom åren, men många blev det. Ett tema som var vanligt förekommande i filmerna var, som de flesta nog vet, konflikten mellan indianer och nybyggare. I en del av de här filmerna var hjälten en ömsint person, som på olika sätt protesterade mot hur indianerna behandlades. Någonstans i mitten av filmen lyckas hjälten samla militär och indianerna till fredsöverläggningar och efter många vackra fraser och mycket tal om ”Den store vite hövdingen i Washington” verkade det som om konflikten åtminstone för stunden var löst. Men det var mycket kvar av filmen, så lite onda aningar hade vi åskådare nog. Mycket riktigt efter mängder av avtalsbrott, lögner och provokationer stod indianerna inte ut, utan bestämde sig för att hellre dö stående än leva på knä. De angrep någon liten stad, ett fort, en vagnkaravan eller ett eller flera nybyggen.

Vad gör vår ömsinte hjälte då? Han hoppar upp på sin häst och skyndar till ”de sinas” försvar. Han vet var han har sin lojalitet! Jag har hört att man i USA lär säga: ”My country right or wrong.” Alla dessa indianfilmer (och många andra) hade som ett av målen att legitimera en sådan rutten moral.

I bussen mellan Travemünde och Wittenberg tänkte jag på hur Dietrich Bonhoeffer tacklade en motsvarande situation. Han hade möjlighet att välja tryggheten i USA, men valde att återvända till Tyskland. Inte på en löddrig springare viftande med ett Winchestergevär för att stödja ”de sina!” Bonhoeffer ansåg, att han inte kunde befinna sig i säkerhet i USA och önska sig ett nederlag för Tyskland. Det enda rätta var, att återvända till Tyskland och där verka för och dela nederlaget med sina landsmän.

En sådan ”lojalitet” hoppas jag, att jag också klarar av, om eller när jag prövas!

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

8 Responses to Indianer och vita.

  1. Pappas flicka skriver:

    Que? Här hänger jag inte alls med. Vad menar du? Att du ska stanna och dela den västerländska civilisationens nederlag? I motsats till vad… ? Lite mer tack!

  2. LeoH skriver:

    Ibland bör man nog strunta i att gå omvägar. Det skulle nog räckt om jag sagt att jag ändrar det här med västerländska livsstilen till att jag inte känner någon lojalitet med nationen Sverige eller något liknande.

    I de globala motsättningar vi upplever idag, representerar inte väst rättvisa och rättfärdighet. Det leder till skilda slag av konflikter, politiska, diplomatiska och militära. Jag kan inte se, i den här situationen, hur jag skulle kunna vara lojal med ”de mina.” Det är rimligt att anta en mer rättvis ekonomisk världsordning på något sätt drabbar oss i Sverige och övriga väst på ett negativt sätt. Det kommer med all säkerhet leda till, att politiska krafter i väst försöker mobilisera oss till försvar både för vår livsstil och våra privilegier.

    Det är i den situationen frågan ställs på sin spets. Var har vi våra lojaliteter?

    Ett nederlag för den nuvarande ekonomiska världsordningen är nödvändig och önskvärd. I dagens värld finns ingen säker plats dit vi kan fly, så det är bara att gilla läget och arbeta för nederlaget där vi är.

    Så ungefär?

  3. Pappas flicka skriver:

    Ok 🙂

  4. Alde skriver:

    Och för att följa sin ”kung” i hjärtat… kämpa för Kyrkan och trons överlevnad. Hans ”nederlag” var nog inte så nationalistiskt. Kyrkan gjordes om enligt Hitlers kalkyler och folket vilseleddes

  5. LeoH skriver:

    Om jag nu minns rätt, hade de flesta präster i den evangeliska kyrkan avlagt Hitler-eden i slutet 1938. En ed som lovade direkt trohet mot Führern personligen. Dessa eder var opåkallade. Staten krävde inte att prästerna skulle svära eden. Då visade kyrkan var den hade sin lojalitet.

    Tron överlever nog, men kyrkan upphörde att lysa på berget.

  6. […] Reflektioner och speglingar om Susan Falludi, Tankar i natten om indianer och vita, Alliansupproret om FRA, Cattis blogg om Burma, Kaj Raving om lurade arbetare, Motvallsbloggen om […]

  7. Thomas O. skriver:

    Du är nominerad

  8. […] ansåg sig kunna sitta i säkerhet i USA och hoppas på tyskt nederlag. Han var tvungen att dela nederlaget med sina […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: