Vill inte vara en surmulen nejsägare, men…

28 december, 2008

Jag förstår inte, om jag ska vara riktigt ärlig, vurmen för välgörenhet baserad på skatteavdrag. Den heta önskan att försvaga välfärdsstaten och ersätta den med välgörenhet är ytterst förvånande.

Med drygt 40 års erfarenhet av politiskt och fackligt arbete i ryggen, är jag inte alltför förvånad över att borgerligheten är tveksam, om inte rent av fientligt inställd, till välfärdsstaten. Det som däremot förvånar mig är att en så stor andel kristna verkar dela fientligheten mot välfärdsstaten.

Jag ska inte fördjupa mig i de ekonomiska konsekvenserna av avdragsrätt för donationer till välgörande ändamål. Det är ju självklart, att en avdragsrätt för donationer får ekonomiska konsekvenser, främst för kommunerna. Men den frågan får jag skriva om vid något annat tillfälle.

Jag vill beröra två frågor som sällan blir belysta när avdragsrätten för donationer diskuteras. I en välfungerande demokrati är vi alla medborgare. Oavsett om jag är hemlös tandlös alkoholist, arbetslös, sjukskriven, en person med funktionshinder eller mycket välbärgad med villa och bil i någon av de finare förorterna i Stockholm.

En fattig medborgare kan ställa krav på staten och kräva förändringar av t ex försörjningsstödet eller kräva andra sociala förbättringar som bostäder, sjukvård och missbruksvård. Det är fullt möjligt att bilda opinion kring kraven. Ja, rent av bilda partier kring kraven. Jag kan som enskild individ, oavsett social bakgrund, välja att stödja kraven eller rösta på partier som lovar att förbättra situationen för dem som är fattiga.

Den möjligheten saknar jag om jag på skilda sätt är beroende av välgörenhetsinrättningar. Jag kan inte tillsammans med andra organisera oss och ställa kollektiva krav på t ex Stadsmissionen eller Frälsningsarmén. Jag reduceras från att vara medborgare till någon som får hoppas på andras välvilja. Jag kanske inte behöver stå med mössan i hand, men stödet och hjälpen är utanför min egen kontroll. De som skänker pengar till välgörande ändamål kanske inte ens anser att en tandlös hemlös alkoholist skall ha stöd, utan prioriterar andra ändamål.

Att det finns behov av välgörenhet är oftast ett tecken på att staten brustit i sitt ansvar för sina mindre lyckligt lottade medborgare. Lösningen är inte att stärka välgörenheten, utan lösningen måste vara att stärka välfärdsstaten. En stat som vi medborgare på olika sätt kan ställa till svars för eventuella tillkortakommanden.

Ett samhälle där välgörenhetstanken dominerar är inte, det visar all erfarenhet, några mjuka samhällen. Välgörenhet bidrar inte till jämlikhet, utan visar på ett samhälle med stora sociala skillnader. Skillnader som tenderar att sönderslita samhällen i sociala konflikter, som enbart skapar en känsla av otrygghet bland de mer socialt anpassade och verklig otrygghet bland de utsatta. Vilket i sin tur skärper de sociala konflikterna i en alltmer ond spiral.

I ett samhälle där någon är beroende av någon annans välvilja skapar som sagt inte förutsättningar till jämlika förhållanden. Beroendeställning skapar ilska, frustration och mindervärdeskänslor hos dem som drabbas. Motparten, det visar erfarenheten, svarar med ilska och förakt mot dem som inte känner tacksamhet. Konflikterna är både på enskilda och samhälleliga. Det är ingen slump att de fattiga, där de haft möjlighet att påverka, aldrig accepterat välgörenhet som någon lösning, utan alltid eftersträvar demokratiska välfärdsstater.

Jag ska avsluta med ett citat, som jag använt i ett tidigare inlägg. Citatet är hämtat ur Röda Rummet av Strindberg. Citatet är talande och uttrycker bättre vad jag är ute efter, än vad jag själv förmår.

”Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickaren. Och det kommer en dag då det blir än värre, men då, då kommer vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen från Tyskabergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära våra sängar, begära? Nej ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag fått, och ni ska äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…”

 

Tre intressanta artiklar, som kompletterar, men också motsäger det jag skrivit: Generositet ett värde att ta vara påIngen avdragsrätt om S får bestämma,, Broderskap går emot övriga socialdemokrater. 

 

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , ,

Annonser

En något ilsken julbetraktelse!

25 december, 2008

Hade jag inte råkat läsa om biskop Antje Jackeléns synpunkter i Dagen om kyrkans roll i dödshjälpsdebatten, hade jag nog missat att justitiekansler Göran Lambertz i en debattartikel i Expressen hävdar åsikten att religionen skall hållas borta från dödshjälpsdebatten. Jag har sen snart 30 år ingen större vana att läsa vare sig Expressen eller Aftonbladet, men den här debattartikeln var det intressant att ta del av.

Det finns all anledning att lyfta på bägge ögonbrynen, när Göran Lambertz hävdar att religionen skall hållas borta från dödshjälpsdebatten. För vad säger karln egentligen? Religioner är inte något fritt svävande företeelser i samhället, utan det är ju människor som är bärare av religiösa föreställningar. Det Göran Lambertz säger i klartext är, att jag som kristen skall hålla käft, när dödshjälpsdebatten är på dagordningen. Med vilken rätt kan Lambertz avgöra att han, men inte jag skall ha rätt att delta i en viktig samhällsdebatt? Vore det inte bättre om Lambertz bemötte åsikter istället för att ha synpunkter på vilken värderingsgrund åsikterna baseras på?

Göran Lambertz hävdar: ”Och det är ju verkligen konstigt att ens dödsögonblick, som är ens mest privata ögonblick, ska få styras av någon annans åsikter.” Nu handlar ju inte dödshjälpsdebatten enbart om mina åsikter, utan frågan berör ju också sjukvårdspersonal, som förväntas stå till tjänst vid mitt ”mest privata ögonblick.” Det är möjligt att jag är överdrivet misstänksam, men jag blir något betänksam, när jag redan i inledningen av artikeln läser: ”I dag har en människa inte rätt att själv välja att avsluta sitt liv.” Jag är övertygad om att Lambertz, som den justitiekansler han är, vet att visst har vi ”rätt” att själv avsluta våra liv. Jag vet också att det finns hinder. Om jag kommer på att en god vän, granne eller vem som helst försöker ta sitt liv har jag rätt att förhindra självmordet och kalla på t ex ambulans. Väl på sjukhuset förväntas det att sjukvården gör allt för att rädda personens liv. Det kan givetvis tolkas som ett ingrepp i en persons ”rätt att själv välja att avsluta sitt liv.” Vad skulle ett beslut i riksdagen om aktiv dödshjälp innebära enligt Lambertz? Om min fru, en annan anhörig, granne eller vem som helst skulle hitta mig hängande i en snara, har de då rätt att försöka rädda mitt liv? Vad gäller för sjukvården? Får de sätta in livräddande behandling?

Hur förväntas sjukvården agera om jag som patient uttrycker önskemål om att dö och vill att sjukvården bistår mig aktivt? Får läkare, sjuksköterskor, psykologer och psykiatriker försöka övertala mig att avstå. Eller kommer det att förväntas att de passivt ”respekterar” mitt beslut? Kommer det att krävas att sjukvårdspersonal måste ställa upp eller kommer det att vara frivilligt? Om det inte blir frivilligt, då är ju min önskan om att dö inte något ”privat”, utan den ingriper i någons annans liv.

Det är också mycket intressant att en artikel som förnekar mig som kristen att delta i debatten om dödshjälp inte med ett ord berör vad t ex handikapporganisationerna anser. Vad jag förstår av det som redovisats i medierna finns det ingen handikapporganisation som aktivt försvarar tanken på aktiv dödshjälp. (Givetvis kan jag ha fel. Har inte läst alla organisationernas ståndpunkter.) Jag minns hur jag i ett samtal i ett pausutrymme på ASEA i början på 80-talet hävdade som en mycket bestämd uppfattning, att för mig skulle livet totalt mista sin mening, om jag i en trafikolycka skulle bli förlamad från nacken. Då skulle döden vara en befrielse!

1988 fick jag anställning på ABF Västmanland med ansvar för fackliga studier och med tiden också ansvar för samarbetet med handikapporganisationerna. Det samarbetet fortsatte när jag fick anställning som lärare på Tärna folkhögskola. Där fick jag ansvar för kontakterna med handikapporganisationerna i främst Västmanland. Det här samarbete gav mig stora och breda kunskaper om vilka frågor som dominerade inom handikapporganisationerna. De kunskaperna fördjupades när jag invaldes till äldre- och handikappnämnden och också fick uppdraget som ordförande i handikapprådet i Västerås. Inte en enda gång under alla dessa år mötte jag krav på aktiv dödshjälp. Mina egna funderingar om när livet förlorade sin mening bara försvann, för att aldrig mer återkomma.  Visst kunde personer med funktionshinder vara deprimerade och frustrerade, men då främst över att det fick kämpa mot ett oförstående samhälle, som förnekade dem likartade villkor med oss andra.

Representanter för handikapporganisationer inser faran av att staten i någon allmän humanistisk välmening förstår att livet kan vara svårt för personer med funktionshinder. Då kan det vara lätt att passivt acceptera individers desperata önskan om att dö. Det blir ju både billigare och lättare för staten. Många handikapporganisationer ser nog hellre att staten erbjuder livshjälp istället för dödshjälp.

Till sist. Jag kan ändå inte riktigt släppa frågan om vilka som får delta i debatten och därmed också påverka det slutgiltiga beslutet.

Av vad jag kan förstå av artikeln är det uteslutet att Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet får delta i diskussionen. Vart fjärde år omvandlar de sig till kristna partier och söker stöd av Svenska Kyrkans medlemmar att få styra SvK. Det innebär ju att de är en del av ”religionen” i Sverige! Inte heller bör majoriteten av svenska folket få delta i samtalet. Det överväldigande flertalet av oss tillhör ju något religiöst samfund. Ett medlemskap som med olika tyngd kan påverka våra ställningstaganden.

Vad återstår då? En liten grupp av ateistiska socialister, kommunister, anarkister, liberaler, moderater, fascister, nazister (de vet mycket om aktiv dödshjälp) och några fundamentalistiska humanister. Och givetvis justitiekanslern Göran Lambertz!

Har någon svårt att förstå, att jag inte känner mig trygg med att den lilla gruppen skulle ha bestämmanderätten i en sån viktig fråga? Jag tänker då inte låta mig tystas och hoppas verkligen att andra kristna och handikapporganisationerna bidrar till att åtminstone problematisera frågan. Hur obekvämt det än kan kännas för förespråkarna av aktiv dödshjälp.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


En del minnen kan 68:orna vara stolta över!

23 december, 2008

Påminns i SvD om ett 40-årsjubileum!

Behovet av tomteprotester och köpbojkotter är lika stor under årets jul som det var 1968.

Behovet av av den breda samlingen mot kommersialism är också lika stort i år som det var 1968. Jenny Leonardz skriver:

”Det etablerade samhället ­visste inte riktigt hur de skulle hantera den brokiga skaran av studenter, politiska aktivister, kristna radikaler, hembygdsföreningsfolk, pensionärer, skolungdomar, ­syföreningsdamer och hemlösa. Det hela var ju trots allt behjärtansvärt.”

Att en sådan enhet skall växa fram igen är en nåd att stilla bedja om!

Andra bloggar om: , , ,


Byråkratlogik!

23 december, 2008

De senaste dagarna har jag lite då och då återkommit till nyheten att 800 miljoner saknas vi Karolinska universitetssjukhuset. I samma artikel kan vi också läsa att Karolinska inte är ensamma om problemen, utan pengabristen drabbar de flesta sjukhusen.

Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg måste spara 280 miljoner. Universitetssjukhuset MAS i Malmö har ett sparbeting på 165 miljoner. Universitetssjukhuset i Örebro har ett underskott på 125 miljoner. Bara för att nämna några exempel. Bilden är i det stora hela likartad vid de flesta av landets sjukhus.

Vän av ordning frågar sig givetvis, hur har det blivit så här? Artikeln i SvD ger svar. De flesta förklarar underskotten med ökade läkemedelskostnader och fler patienter. Jag har i sig ingen anledning att betvivla förklaringarnas giltighet, men ställer mig frågande till lösningarna.

Lösningen verkar vara, på de flesta håll (om inte på alla), att minska personalen och att minska på antalet vårdplatser. Om antalet patienter ökar, lär det vara improduktivt att minska på personalen och antalet vårdplatser. Blir människor friskare om det inte finns personal och vårdplatser?

Lösningen verkar bygga på samma logik som principerna för sjukförsäkringen. Ju fler som utförsäkras, desto färre sjuka!

Byråkratlogiken firar verkligen triumfer!

Bloggtips: Ett hjärta Rött skriver om hur Sjuka rehabiliteras på socialen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,


Kraften i lokal ekumenik

22 december, 2008

För en tid sedan skrev jag ett inlägg, ”Det finns bara en väg, (det gäller att välja den rätta)!” I inlägget försökte jag visa på hur jag upplevde likheter med mina erfarenheter från vänstern och de erfarenheter jag mötte när jag klev in och blev aktiv kristen. Inom vänstern hävdades med kraft att det fanns hur många borgerliga vägar som helst, men bara en rätt väg till socialismen. Givetvis hävdade varje vänsterorganisation att just de hade hittat den rätta vägen!

Efter en tid i en kristen miljö upptäckte jag att ett liknande mentalt tillstånd. Olika kyrkor hävdar med mer eller mindre eftertryck, att just de förstått Jesus budskap bäst. Alla andra är vilseförda och riskerar att hamna i helvetet. Jag har i olika sammanhang och i en hel del inlägg markerat, att jag har mycket svårt för den inställningen. För mig är det mer enkelt. Det är en fråga om vårt förhållningssätt till Jesus Kristus oavsett vilken kyrka eller tradition vi bekänner oss till.

Med den inställningen har jag inga som helst svårigheter att helhjärtat ansluta mig till Charlotte Thereses ”kors-tåg för ekumenik.” För mig är ekumenik i första hand lokalt och i mötet med andra kristna. Här i Bjuråker-Norrbo har vår församling ett mycket fruktbart lokalt samarbete med de två pingstförsamlingarna och baptistförsamlingen inom vårt område. Varje år, under den ekumeniska böneveckan, har vi samlingar i alla våra kyrkor. 2007 firade vi en gemensam nattvard i Saronskapellet.

En tradition som etablerats är att vi varje år firar Gökotta på Avholmsberget tillsammans med Betelförsamlingen på Kristi Himmelsfärdsdag. Andra advent har vi sen många år haft en gemensam Gudstjänst i Brännås tillsammans med Betelförsamlingen. Under sommaren har alla församlingar ett samarbete med aktiviteter i Dellenbaden.

Det här samarbetet har för min del inneburit, att jag utan känsla av främlingskap, kunnat delta i utbildningshelger med Betelförsamlingen. Helger som avslutats med Gudstjänst med nattvard. Under de här dagarna har jag känt stor samhörighet och hemkänsla.

Vi är i sanning, i bästa bemärkelse, bröder och systrar i Jesus Kristus.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,


Befrielsekampen tar sig alltmer absurda uttryck!

9 december, 2008

Det händer, när jag surfar runt på Sverigedemokratiska och andra främlingsfientliga bloggar, att jag får mig till livs att muslimer håller på att ta över landet, om de inte redan gjort det.

Sverigedemokrater och andra sägs föra den goda befrielsekampen, som bara vi ”politiskt korrekta” inte vill se eller erkänna.

Läser i SvD att det tydligen är en god kampform att slänga in grishuvuden på mosképlatsen vid Ramberget i Göteborg. Visst kan jag förstå, att alla dessa svartbruna krafter känner sig provocerade av att muslimer existerar och också vill ta seden dit de kommer och praktisera den religionsfrihet som sen långliga tider existerar i Sverige.

Jag har vid olika tillfällen påpekat att jag har något svårt, för att utrycka det milt, att riktigt förstå vad alla dessa främlingsfientliga krafter menar när de säger sig värna om svenskheten.

Är inte religionsfriheten en mycket väsentlig del av vår demokratiska tradition?

Andra bloggar om: , , , , , ,


Maktens arrogans!

6 december, 2008

Dagen redovisar en nyhet, som inte direkt förvånar mig. Jag har ingen större tilltro till vare sig migrationsmyndigheterna eller migrationsministern Tobias Billgren. Enligt artikeln i Dagen försvarar Billgren utvisningen av en 16 årig romsk flicka och hennes äldre syster till Kroatien. Flickorna skall utvisas tillsammans pappan som misshandlat dem.

Flickan har bott i ett skyddat boende och nu skall behandlingen avbrytas och flickan skall återföras till pappan. Migationsministern hävdar att det inte föreligger något skyddsbehov enligt utlänningslagen. Däremot anser tydligen de sociala myndigheterna att det föreligger skyddsbehov enligt annan svensk lagstiftning. På annat sätt går det väl inte att tolka att flickorna placerats i skyddat boende. Och det verkar också helt klart vem flickorna skall skyddas för. Det är pappan. Ändå ser migrationsverket familjen som en enhet och att flickorna utan fara skall kunna utvisas tillsammans med pappan som misshandlat dem.

Migrationsverket anser med stöd av Billgren att den romska flickan kan få det skydd och den vård hon behöver i hemlandet Kroatien. Varje gång jag läser om hur tvärsäkert Migrationsverket uttalar sig om hur andra nationer skyddar sina medborgare, undrar jag – hur vet den det? Inte känner jag mig mindre undrande bara för att en minister går i god för verkets tvärsäkra påståenden.

Tobias Billgren ger begreppet ”att sparka på en som redan ligger”, ett ansikte, när han med en välputsad sko kickar flickorna i ansiktet med att de har sig själv att skylla: ”Har man lämnat in en asylansökan som grund för uppehållstillstånd i Sverige, är det ju skyddsskälen i den asylansökan som man prövar, säger migrationsminister Tobias Billström.” Tänka sig att flickorna inte insett att de skulle  ha lämnat in separata ansökningar och angett att de har behov av skydd mot fadern!

Bloggtips, som bekräftar att det är något skumt med Migrationsverket.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,