En något ilsken julbetraktelse!

Hade jag inte råkat läsa om biskop Antje Jackeléns synpunkter i Dagen om kyrkans roll i dödshjälpsdebatten, hade jag nog missat att justitiekansler Göran Lambertz i en debattartikel i Expressen hävdar åsikten att religionen skall hållas borta från dödshjälpsdebatten. Jag har sen snart 30 år ingen större vana att läsa vare sig Expressen eller Aftonbladet, men den här debattartikeln var det intressant att ta del av.

Det finns all anledning att lyfta på bägge ögonbrynen, när Göran Lambertz hävdar att religionen skall hållas borta från dödshjälpsdebatten. För vad säger karln egentligen? Religioner är inte något fritt svävande företeelser i samhället, utan det är ju människor som är bärare av religiösa föreställningar. Det Göran Lambertz säger i klartext är, att jag som kristen skall hålla käft, när dödshjälpsdebatten är på dagordningen. Med vilken rätt kan Lambertz avgöra att han, men inte jag skall ha rätt att delta i en viktig samhällsdebatt? Vore det inte bättre om Lambertz bemötte åsikter istället för att ha synpunkter på vilken värderingsgrund åsikterna baseras på?

Göran Lambertz hävdar: ”Och det är ju verkligen konstigt att ens dödsögonblick, som är ens mest privata ögonblick, ska få styras av någon annans åsikter.” Nu handlar ju inte dödshjälpsdebatten enbart om mina åsikter, utan frågan berör ju också sjukvårdspersonal, som förväntas stå till tjänst vid mitt ”mest privata ögonblick.” Det är möjligt att jag är överdrivet misstänksam, men jag blir något betänksam, när jag redan i inledningen av artikeln läser: ”I dag har en människa inte rätt att själv välja att avsluta sitt liv.” Jag är övertygad om att Lambertz, som den justitiekansler han är, vet att visst har vi ”rätt” att själv avsluta våra liv. Jag vet också att det finns hinder. Om jag kommer på att en god vän, granne eller vem som helst försöker ta sitt liv har jag rätt att förhindra självmordet och kalla på t ex ambulans. Väl på sjukhuset förväntas det att sjukvården gör allt för att rädda personens liv. Det kan givetvis tolkas som ett ingrepp i en persons ”rätt att själv välja att avsluta sitt liv.” Vad skulle ett beslut i riksdagen om aktiv dödshjälp innebära enligt Lambertz? Om min fru, en annan anhörig, granne eller vem som helst skulle hitta mig hängande i en snara, har de då rätt att försöka rädda mitt liv? Vad gäller för sjukvården? Får de sätta in livräddande behandling?

Hur förväntas sjukvården agera om jag som patient uttrycker önskemål om att dö och vill att sjukvården bistår mig aktivt? Får läkare, sjuksköterskor, psykologer och psykiatriker försöka övertala mig att avstå. Eller kommer det att förväntas att de passivt ”respekterar” mitt beslut? Kommer det att krävas att sjukvårdspersonal måste ställa upp eller kommer det att vara frivilligt? Om det inte blir frivilligt, då är ju min önskan om att dö inte något ”privat”, utan den ingriper i någons annans liv.

Det är också mycket intressant att en artikel som förnekar mig som kristen att delta i debatten om dödshjälp inte med ett ord berör vad t ex handikapporganisationerna anser. Vad jag förstår av det som redovisats i medierna finns det ingen handikapporganisation som aktivt försvarar tanken på aktiv dödshjälp. (Givetvis kan jag ha fel. Har inte läst alla organisationernas ståndpunkter.) Jag minns hur jag i ett samtal i ett pausutrymme på ASEA i början på 80-talet hävdade som en mycket bestämd uppfattning, att för mig skulle livet totalt mista sin mening, om jag i en trafikolycka skulle bli förlamad från nacken. Då skulle döden vara en befrielse!

1988 fick jag anställning på ABF Västmanland med ansvar för fackliga studier och med tiden också ansvar för samarbetet med handikapporganisationerna. Det samarbetet fortsatte när jag fick anställning som lärare på Tärna folkhögskola. Där fick jag ansvar för kontakterna med handikapporganisationerna i främst Västmanland. Det här samarbete gav mig stora och breda kunskaper om vilka frågor som dominerade inom handikapporganisationerna. De kunskaperna fördjupades när jag invaldes till äldre- och handikappnämnden och också fick uppdraget som ordförande i handikapprådet i Västerås. Inte en enda gång under alla dessa år mötte jag krav på aktiv dödshjälp. Mina egna funderingar om när livet förlorade sin mening bara försvann, för att aldrig mer återkomma.  Visst kunde personer med funktionshinder vara deprimerade och frustrerade, men då främst över att det fick kämpa mot ett oförstående samhälle, som förnekade dem likartade villkor med oss andra.

Representanter för handikapporganisationer inser faran av att staten i någon allmän humanistisk välmening förstår att livet kan vara svårt för personer med funktionshinder. Då kan det vara lätt att passivt acceptera individers desperata önskan om att dö. Det blir ju både billigare och lättare för staten. Många handikapporganisationer ser nog hellre att staten erbjuder livshjälp istället för dödshjälp.

Till sist. Jag kan ändå inte riktigt släppa frågan om vilka som får delta i debatten och därmed också påverka det slutgiltiga beslutet.

Av vad jag kan förstå av artikeln är det uteslutet att Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet får delta i diskussionen. Vart fjärde år omvandlar de sig till kristna partier och söker stöd av Svenska Kyrkans medlemmar att få styra SvK. Det innebär ju att de är en del av ”religionen” i Sverige! Inte heller bör majoriteten av svenska folket få delta i samtalet. Det överväldigande flertalet av oss tillhör ju något religiöst samfund. Ett medlemskap som med olika tyngd kan påverka våra ställningstaganden.

Vad återstår då? En liten grupp av ateistiska socialister, kommunister, anarkister, liberaler, moderater, fascister, nazister (de vet mycket om aktiv dödshjälp) och några fundamentalistiska humanister. Och givetvis justitiekanslern Göran Lambertz!

Har någon svårt att förstå, att jag inte känner mig trygg med att den lilla gruppen skulle ha bestämmanderätten i en sån viktig fråga? Jag tänker då inte låta mig tystas och hoppas verkligen att andra kristna och handikapporganisationerna bidrar till att åtminstone problematisera frågan. Hur obekvämt det än kan kännas för förespråkarna av aktiv dödshjälp.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements

5 kommentarer till En något ilsken julbetraktelse!

  1. annso skriver:

    Så bra uttryckt!

  2. Joachim Elsander skriver:

    Bra skrivet.
    Jag håller med dig, sånt här gör en både konfunderad, lite skrämd och småilsken.
    God Jul förresten!

  3. Kerstin skriver:

    Väldigt bra skrivet. Jag är själv absolut motståndare till aktiv dödshjälp, även om den påstås bara skola utföras på begäran av individen själv. Hur många kommer att begära sådan för att de känner eller tror att de därmed förskonar andra från arbete, slit eller sorger och därmed i själva verket känner sig mer eller mindre skyldiga att begära dödshjälp dessutom?

    Nej, det där är verkligen ett otäckt sluttande plan. När övergår det till att God man ska få bestämma åt den sjuke, demente etc.

    Jag mår fysiskt illa när sådant här förslås på fullt allvar.

  4. […] Det finns en gränslinje. Den kan tyckas hårfin, men den existerar! De senaste dagarna, efter händelsen på Astrid Lindgrens barnsjukhus,  har frågan om vård i livets slutskede debatterats både i gammelmedia och i bloggosfären. Ofta glider diskussionen in på frågan om rätten till aktiv dödshjälp. Personligen är jag en stark motståndare till tanken att tillåta aktiv dödshjälp. […]

  5. Leopold Holtter skriver:

    Reblogga detta på Tankar i natten och kommenterade:

    Jag tänkte leta en artikel i Dagen och råkade få syn på en information att Tuulikki Koivunen Bylund skrivit en debattartikel om rätten till dödshjälp.http://www.dagen.se/biskop-emeritus-debatterar-f%C3%B6r-d%C3%B6dshj%C3%A4lp-1.681145 Jag hinner inte skriva ett genomtänkt inlägg så här på stört, så jag rebloggar ett inlägg från julen 2008.
    Inlägget är inte direkt kopplad till innehållet i den debattartikel som biskop em Koivunen Bylund tillsammans med andra skrivit. Men tro mig frågan kommer att vidgas när det blir aktuellt för beslut och glöm alla eventuella löften om att det, i längden, blir frivilligt för vårdpersonalen att ställa upp på önskemål om dödshjälp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: