Jag – en samhällsfara?

Mona Sahlin säger, enligt Dagen, i ett samtal i Almedalen:

”Det var inte så jag menade. Det är när man börjar rättfärdiga beslut i politiken med religiösa uppfattningar som det blir farligt.”

Inte vet jag vilka erfarenheter Mona Sahlin kan tänkas åberopa för sin, något dramatiska, varning. Jag som kristen utgår dagligen från de påbud Bibeln har vad gäller mitt och statens ansvar för ”änkor, faderlösa och invandrare” som det så ofta står i Bibeln. Jag orkar inte skriva något utförligt inlägg i frågan, det är alldeles för varmt, utan hänvisar till två inlägg jag tidigare skrivit. Inläggen är skrivna i ett inomkristligt perspektiv, men borde ändå ge underlag för en fråga till Mona Sahlin (andra som känner sig manade är också välkomna att svara.): På vilket sätt är jag en samhällsfara?

Det första inlägget jag vill hänvisa till skrevs den 20 november 2008 och har rubriken: Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land. 5Mos 15:11 

Det andra inlägget, med rubriken: Varför denna tafatthet? skrevs 23 september 2007 och var en uppmuntran till oss kristna att delta i kampen för en rättvisare värld.

Jag väntar med spänning på svaret, Mona!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Annonser

6 Responses to Jag – en samhällsfara?

  1. Monica O Kolkman skriver:

    Låter som ett dåligt Humanistcitat det där om faran att rättfärdiggöra sina politiska beslut med religiösa uppfattningar.

  2. LeoH skriver:

    I och för sig vore det roligt att någon gång få höra med vilka uppfattningar t ex Mona Sahlin rättfärdiggör sina politiska beslut.

  3. Anders E Nilsson skriver:

    Dåliga politiska beslut är dåliga politiska beslut oavsett vad som legitimerar dem. Å andra sidan anser jag att min religiösa uppfattning är min personliga och privata, som jag säkert delar med många andra. När någon tar min religion som intäkt för att förtrycka och förnedra, döda och lemlästa så skymfar det min tro. Därför så vill jag inte ha ”religiösa” regimer, varken kristet, hinduiskt, judiskt eller muslimskt styre. Jag vill bara ha en garanterad religionsfrihet. Vad jag gö med den är en fråga mellan mig och Gud.

  4. LeoH skriver:

    Jag har vid något tillfälle skrivit att den demokratiska sekulära staten är den bästa statsformen. Hur jag som enskild eller i grupp motiverar mina beslut har ingen med att göra. Det är alltid resultatet som kan och kanske också understundom bör kritiseras.

    Jag blir så enormt förundrad över inställningen, att religion är något privat, men att filosofiska ståndpunkter eller poltiska ideologier till sin natur är allmänna.

    På den tiden jag var övertygad marxist skulle jag blivit ytterst förvånad om någon sagt att man bör skilja på politik och politiska teorier, trots att kombinationen bevisligen lett till förfärande resultat.

    Jag ställde i ett inlägg en illvilliga fråga till Humanisterna. Jag undrade om de ansåg att munkarna i Burma skulle upphöra med att lägga sig i politiken och gå tillbaka till klostren? Fick inget svar, men orsaken till det är nog att Sturmark lika lite som Mona Sahlin läser min blogg.

  5. Reb skriver:

    Många sekulariserade svenskar, både politiker och andra, är djupt okunniga om religion och religiösa ting, och formulerar sig därför ofta lite klumpigt. Jag ser också problem med tanken att det är en fara i att grunda sina politiska uppfattningar i sin tro, som är vad jag uppfattar att du, Leo, hör/läser i Mona Sahlins uttalande. Men själv läser jag det hon säger som att det är ett problem om politiska BESLUT [versaler endast för betoningens skull] motiveras religiöst.

    Är det då skillnad på politiska uppfattningar och politiska beslut? Ja, det anser jag att det är. Den främsta skillnaden är att om politiska beslut motiverades med tolkningar av Bibeln, eller för den delen Koranen eller Bahagavadgita, så vore religionsfriheten en saga blott. Föreställ dig att vi hade ett ”råd” som stiftade de svenska lagarna utifrån sin tolkning av en valfri religiös skrift, istället för en folkvald riksdag som fattar beslut genom omröstning. Det vore en teokrati och inte en demokrati, och det vore också en stat utan religionsfrihet eftersom det skulle innebära att alla var tvingade att inordna sig i en bestämd religiös praktik (den som var förenlig med rådets tolkningar).

    Därför är det helt ok att vara emot t.ex. den könsneutrala äktenskapslagen på grundval av att den inte är förenlig med ens tro, men ett problem om man anser att det svenska samhället baserat på denna ens tro ska avvisa lagen bara för att det är det man anser vara den sanna tolkningen av Guds vilja. Hårklyverier? Kanske det, men i det senare fallet svävar religionsfriheten i allvarlig fara. Vad gäller just det könsneutrala äktenskapet så skulle ett religiöst motiverat nej-beslut (och notera att jag skriver just beslut) innebära att den troende människa som kommit till en annan teologisk slutsats i frågan tvingades att ändå i praktiken följa en annan religiös tolkning än den egna.

    Ja, jag slutar nog där. För varmt för vidare utläggningar, som sagt…

  6. LeoH skriver:

    Jag förstår vad du säger Reb, men kan ändå inte riktigt känna förståelse för det du säger. På vad bottnar t ex ett ja till könsneutrala äktenskap. I mitt fall på ett religiöst motiverat ja, men Mona Sahlins ja – vad bottnar den i? En naturgiven sanning?
    Mitt ja är en fara, men Monas ja är oförarglig och objektiv.

    Nej Reb, jag upplever att här döms efter skilda måttstock. Ickereligiösa motiveringar – okey. religiösa motiveringar – en fara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: