Det här var väl ett trevligt beslut?

29 september, 2009

Regeringsrätten har beslutat att Jan-Olov får heta Madeleine. Ett beslut som inte borde vara stötande för någon. För det är ju märkligt att myndigheter har haft rätten, att avgöra vad människor skall heta.

Jag hoppas, att Dagen i glädjeyra skrivit fel. Regeringsrätten har väl inte enbart fastslagit, att män får ta kvinnonamn? Beslutet gäller väl också kvinnor? Ja inte att de får ta kvinnonamn, utan att de får ta mansnamn.

Det ska bli intressant att se hur lång tid det tar, att vi slutar prata om kvinno- och mansnamn i Sverige.

Andra bloggar om: , ,


Gudmundsons stolligheter!

28 september, 2009

Gudmundson på SvD:s ledarsida tillhör väl inte skaran av stora samhällstänkare, vilka av oss gör väl det? Men jag undrar om dagens fundering ändå inte kan klassas som ett lågvattenmärke? Jag hade stora svårigheter att till en början riktigt förstå Gudmundsons argumentation. En orsak kan ju ha varit att jag förväntade mig en helt annan artikel än den han skrivit. Rubriken som fick mig att klicka vidare lyder: ”Frågan är inte huruvida Caroline ska få heta Sven.” Självklart förväntade jag mig någon form av argumentation mot att Carolina ska få lägga till namnet Sven till sina övriga namn, men döm om min förvåning när jag möttes av en recension av ett kommande TV-program. Programmet heter ”Sämre än djur” och visas i TV den 4 oktober. Programmet tar, vad jag förstår, upp vidriga människoöden. Väl värda att ta till sig och också försöka göra något åt. Trots att artikeln var kort hann jag ändå fundera ett par gånger – vad har det här med namnfrågan att göra?

Jomenvisst, till sist kom det intellektuella dråpslaget! ”Här har hbt-rörelsen en kamp större och viktigare än den för könskonträra namn.” Istället för att öppet argumentera för att Carolina inte bör få heta Sven, förlöjligar Gudmundson kravet, med att det finns större och viktigare frågor att ägna kraft åt, vilket Gudmundson med sin stora empatiska förmåga självklart insett. I sig är det här en välkänd strategi från olika debattörer och används med fördel mot feminist- och HBT-rörelsen. Men låt oss för en stund fundera över vilka konsekvenser Gudmundsons synsätt skulle få om den användes generellt.

Jag minns när jag som barn, i början av 50-talet, satt i skolmatsalen på Skönsmons skola och mattanterna och fröken försökte tvinga i mig äcklig pölsa bl. a med uppmuntrande tillrop om att jag skulle tänka på de svältande barnen i Indien. Som om pölsan blev mindre äcklig för det. Inser att med Gudmundson logik, mattanterna hade rätt och jag hade fel. Att sitta i det välmående Sverige och kräva att barn skulle få bestämma vad de ville äta, när barnen i Indien svalt. Vilken ohemul tanke! (Kan med stolthet berätta. Mattanterna lyckades aldrig få i mig den äckliga pölsan, trots många försök!)

PRO och alla de andra pensionärsorganisationerna bör förstora upp Gudmundson fundering och sätta upp den på väggarna i sina expeditionslokaler. Varje gång organisationerna frestas att planera kampanjer med krav på bättre hälsovård för gamla, bättre pensioner och ett rättvist skattesystem, bör de drabbas av skammens kranka blekhet och inse att i världen är det miljoner och åter miljoner som inte uppnår pensionsåldern!

Här i mitt Bjuråker har vi en mycket livaktig hembygdsförening med mängder av aktiva som sliter och släpar med att bevara forngården, att dokumentera bygden och anordnar en välbesökt spelmansstämma varje år. För att bara nämna något lite om föreningens verksamhet. De borde inse att de ägnar sina krafter åt futiliteter. Hembygdsföreningen borde betänka att det finns miljoner och åter miljoner människor i världen som fördrivs från sina hembygder eller får dem totalförstörda. Mängder av människor förvägras hitta sig en ny hembygd, utan blir avvisade till en oviss framtid på någon osäker plats i världen.

Jag kommer i framtiden, att läsa Gudmundsons funderingar med stort intresse för att få vägledning i hur jag ska prioritera mina krav och önskemål. Nåde dig Gudmundson om jag upptäcker att du i framtiden tar upp gnälliga krav på skattesänkningar för de välbärgade, när det finns så stor fattigdom i världen som du och de rika kunde ägna sina krafter åt!

Andra intressanta bloggar om: , , , , ,


En kort valrapport. Analysen får vänta några dagar till.

25 september, 2009

Det slår mig att jag inte skrivit något inlägg här i bloggen om utgången av kyrkovalet. Lite har jag skrivit i Facebook, men som sagt inte här.

Jag börjar i Bjuråker-Norrbo församling. Här ställde två nomineringsgrupper upp. Socialdemokraterna och en nybildad grupp, Kyrkans framtid i Bjuråker-Norrbo församling. Centern avstod att ställa upp med egen lista i församlingsvalet. Kyrkans framtid samlade en brokig skara människor med skilda bakgrunder både politiskt, socialt och åldersmässigt. Öppen Kyrka(ÖKA) stödde nomineringsgruppen aktivt.

Resultatet blev, milt sagt, överraskande. Kyrkans framtid fick 68,01 % av rösterna och Socialdemokraterna fick 31,99%. Mandatfördelningen blev 10-5. Kyrkans framtid blir tvungen att lämna en ersättarplats tom. Vi har bara 14 namn på listan. Det kommer att bli många glada skratt när gruppen träffas nu på måndag för att fira valresultatet.

För Öppen Kyrka (ÖKA) gick också valet bra. ÖKA fick 12,75 % av rösterna i Kyrkomötesvalet här i Bjuråker-Norrbo. I Hälsinglands norra kontrakt fick ÖKA 178 röster vilket innebär 3,37 %. Något sämre gick det i övriga Hälsingland och Gästrikland. I Uppsala gick det mycket bra. Drygt 6 % och platser i Uppsala Kyrkliga samfällighet och i det direktvalda kyrkorådet i Domkyrkoförsamlingen. ÖKA fick två platser i Stiftsfullmäktige och försvarade sitt mandat i Kyrkomötet.

Totalt sett i hela landet stärkte ÖKA sina ställningar och fick ytterligare ett mandat till sina tidigare 7 till Kyrkomötet. ÖKA stärkte sig ordentligt i Göteborgs stift. Vi har all anledning att se framtiden an med tillförsikt. Vi har tillväxtpotential, om man säger så.

På vår hemsida kan ni se hitta några av våra valaktiviteter och TV-intervjuer i valrörelsen.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,


Jag är inte förvånad

24 september, 2009

Jag tror inte att många minns undersköterskan Peter Magnusson. Det var han, som under en mycket lång tid förgäves påtalat för sina chefer och överordnade att det förekom rasistisk attityd på den avdelning där han arbetade. När Peter Magnusson insåg att cheferna inte tog hans anmälningar på allvar, kände han sig tvungen att utnyttja sin grundlagsenliga rätt och gick till tidningarna. Han berättade om vad han sett och gjort och att överordnade fullständigt struntade i hans anmälningar.

Det blev ståhej under några dagar. T o m programmet Debatt ägnade en stor del av programtiden åt problemet. Vi kunde läsa rapporter om hur Peter Magnusson blev kritiserad av sina chefer, att han gått till pressen med sina klagomål. Cheferna ansåg, att de inte längre kunde känna tillit till Peter. I dag läser jag i Dagen, att Peter Magnusson mister sin anställning på intensiven på Södertälje sjukhus.

Som sagt, jag är inte förvånad. Det är ju så här det brukar gå för alla dem, som påtalar missförhållanden i en organisation. Ledningen vågar inte utmana den rådande kulturen i kollektivet och kollektivet känner sig påhoppade. ”Vi som hade en så bra stämning och så kommer den där och förstör!” Trots att Peter Magnusson gjorde allt rätt. När han såg att det inte stod rätt till, gick han till sina chefer, som valde att blunda. När missförhållandena blev offentligt uppmärksammade, då reagerade cheferna! Inte genom att rätta till missförhållandena, utan genom att anklaga Peter Magnusson. Peter bröt mot mer eller mindre uttalade ”gemensamma” trivselkoder eller policyn om ni så vill och nu får han straffet.

”Du är inte längre välkommen i vår gemenskap!”

Bloggtips: Ni får inte leka på vår gård!


Ni får inte leka på vår gård!

18 september, 2009

Öppen kyrka – en kyrka för alla (ÖKA) har under valrörelsen mycket flitigt använt sig av en valparoll: Ge alla medlemmar inflytande – inte bara innegänget! Idag, när jag öppnande datorn för min sedvanliga rundvandring i bloggen, facebook och twitter, fick parollen både must och märg. Det som kanske vid första anblicken kan ses som en kvick och fyndig valslogan, visar sig vara en beskrivning av en skrämmande realitet.

Sen länge överför jag mina inlägg här på wordpress till en bloggportal eller rättare sagt ett diskussionsforum som Kyrkpressen i Finland tillhandahåller intresserade. Jag antog erbjudandet, för rejält över ett år sedan. Det var en intressant och en helt ny värld som mötte mig. Mycket snart upptäckte jag att portalen dominerades av en mycket, enligt egen mening, rättroende grupp, mestadels herrar. Denna grupp anser tydligen att deras stora uppgift i tillvaron är att tala om för de flesta, att de nog har fel eller skriva, salvelsefulla inlägg på inlägg, med citat ur Bibeln. Understundom blir herrarna tydligen uttråkade och då skäller de på varandra om den ena eller andra Bibeltolkningen.

Under den tid jag följt bloggportalen på Kyrkpressen har skribenter (ofta mycket intressanta) försvunnit och andra tillkommit, som också försvunnit, men innegänget har varit intakt. Mitt i allt detta, har ett antal, mestadels kvinnor framhärdat att kristen tro och livet är något större än vad en närsynt läsning av Bibeln riktigt kan förklara. En av dessa färgstarka (i bokstavlig bemärkelse) har Monika Pensar -Granroth varit. Med en genomtänkt feministisk teologi har hon frejdigt beskrivit och försvarat en mycket jordnära och köttslig Bibeltolkning. Ofta har jag studsat till och undrat kan det här verkligen stämma och mycket ofta har jag fått konstatera, att jamen det här är ju inte helt fel. Kort och gott Monika Pensar-Granroth har fördjupat min kristna tro, men också, och det är nog det viktigaste. Min kristna tro har blivit gladare och lättare sen jag mötte Monika.

Det har funnits krafter som under en längre tid försökt få bort Monika från bloggportalen och för några dagar sedan gick hon tydligen över gränsen. Hon publicerade en bild där hon blir kroppsmålad och nakna bröst är tydligen för mycket. Hela hennes blogg är raderad. Jag har gått här hela dagen och smågruffat för mig själv och sett framför mig hur det skulle kunna gå i Svenska Kyrkan om innegänget efter söndagens val finge det avgörande inflytandet i församlingar, stift och Kyrkomöte. Det har sporrat mig till ett antal telefonsamtal under dagen, där jag med förnyade krafter pläderade för Öppen Kyrka(ÖKA).

När jag för ett antal timmar sedan gick in på Kyrkpressen fick jag mig till livs – Pontus J Backs blogg är också raderad. Pontus är en färgstark (i bokstavlig mening) kristen personlighet. Öppet och frimodigt berättar Pontus om sin tro. Jag får villigt erkänna, att ofta, ofta har jag varit mycket irriterad, när jag tagit del av hans åsikter. Många gånger har jag nästan bokstavligt suttit på händerna för att inte kommentera. Jag har avhållit mig från att läsa det Pontus förmedlat, men efter några dagar har jag varit där och gluttat. Något förvånad blev jag att även Pontus inte platsade i innegänget, men en orsak kan ju vara hans fullständiga respektlöshet för högfärdiga teologer. Innegäng kräver ofta en fullständig enighet. Ingen får sticka ut. Då hjälper det inte att du tror och bekänner din tro. Slätkammad och räddhågsen kristendom är det som gäller.

Jag avslutar med ett kärnfullt citat från Pontus och som jag helhjärtat ansluter mig till: ”Skit på er istället. Det var väl fint och kristet sagt!” Pontus, jag tror Jesus sitter på bönpallen och skrattar!

Andra bloggar om: , , , , ,


Byt inte den gamla bojan mot en ny!

12 september, 2009

I dag har Göran Skytte faktiskt skrivit en riktigt intressant kolumn i SvD. Det intressanta med kolumnen är inte att Skytte har rätt, utan den visar hur hans hat mot socialdemokratin, leder honom vilse i förståelsen av historiska skeenden.

Ett stort misstag är, när Skytte ser en historisk rak linje mellan Axel Danielsson 1863 – 1899 och dagens socialdemokrati under ledning av Mona Sahlin. En sådan rak linje existerar inte. Det är ingen överdrift, att påstå att Danielsson och den tidiga arbetarrörelsen var fientlig inställd till Svenska Kyrkan, men var inte den känslan ömsesidig? Vi bör ju inte bortse från den sociala, politiska och ekonomiska verklighet som merparten av befolkningen levde med under senare delen av 1800-talet och den roll som Kyrkan spelade under samma tid. Det känns lite svårt att helt förkasta tanken, för att uttrycka det milt, att Kyrkan i stor utsträckning bar skuld till den fientliga stämningen i breda lager av befolkningen. Folket var inte lurade av sina ledare, utan de kände ända in på det svidande skinnet, att Kyrkan stod på överhetens sida. (För övrigt tror jag att stor del av frikyrkorörelsen kände en liknande ilska.) I dagens Sverige är det nog helt andra grupper i samhället som har orsak till ilska mot SvK.

Skyttes historieförståelse blir rent av patetisk när han skriver angående socialdemokratins åsiktsbyte om kravet att avskaffa statskyrkan. Skytte skriver: ”Det är här socialdemokratin börjar smida det halsjärn som ska förslava kyrkan under politiken.” Jaha, tänker jag. Perioden från Gustav Wasa fram till 1930-talet var den stora frihetstiden för Svenska Kyrkan? Tro´t den som vill! Inte heller är det så att socialdemokratin ”fått hjälp” från borgerliga politiker, utan de borgerliga partierna hade ett egenintresse, att politiskt kontrollera Svenska Kyrkan. Om inte av annat skäl än rent intresse av röstmaximering. Hur ofta har socialdemokratin haft majoritet inom SvK?

Situationen att Kyrkans aktiva medlemmar tenderade att rösta borgerligt var ett viktigt skäl till, att socialdemokratin så länge motsatte sig ett skiljande mellan Kyrka och stat. S ville inte bidra till att borgerligheten skulle få kontrollen över en mäktig kristen folkrörelse. När riksdagen äntligen beslutade om ändrad relation mellan SvK och staten, blev inte beslutet en helhjärtad skilsmässa.

Det finns en starkt växande vilja inom Kyrkan, att frigöra sig från de allmänpolitiska sekulära partierna. I första hand S, C och M. De knepiga hybriderna ”X-partister i SvK” kan tydligen tillsvidare rida på den utbredda viljan till partipolitisk oberoende.

Där står vi nu och det kan kännas frestande att se huvudmotsättningen i det kommande valet, som den mellan S, C, M, ”X-partister inom SvK” och tre partipolitiskt oberoende nomineringsgrupper. Jag anser det vara en farlig felsyn. Det är inte helt likgiltigt hur rösterna faller till förmån för POSK, Öppen Kyrka eller Frimodig Kyrka.

Det som fick mig för några år sedan att glatt gå med i Öppen Kyrka, var den bestämda känslan av att Öppen Kyrka – en kyrka för alla(ÖKA) hade förstått det Dietrich Bonhoeffer talat om – den myndiga människan. Öppen Kyrka står för frigörelse av det allmänna prästadömet om det tillåts mig vara lite högtidlig. Det samma går det med bästa vilja i världen, inte att säga om vare sig POSK eller Frimodig Kyrka. I olika grad vill de göra åtskillnad mellan det de kallar ”de aktiva och engagerade i Kyrkan och den stora medlemsmajoriteten i Kyrkan. Frimodig Kyrka tenderar att anse att det t o m är alltför många som röstar. Om Frimodig Kyrka skulle få ett dominerande inflytande i Kyrkan, då skulle de tillhöriga få en boja runt halsen av en styrande troselit.

Hur Kyrkan styrs är en viktig fråga, men vi får inte glömma att Kyrkan också är ett innehåll. Det är återigen inte likgiltigt vilken nomineringsgrupp de tillhöriga lägger sin röst på. Öppen Kyrka står klart och entydigt för att Kyrkans uppgift är att ”tolka Bibeln in i vår tid för vår tids människor.” Öppen Kyrkas bibeltolkning innebär att vi oförbehållsamt välkomnar prästvigda kvinnor och kommer också hårt och envetet arbeta för jämn könsfördelning mellan kvinnor och män på alla nivåer. Bort med alla osynliga glastak! Vi är entydigt för, att Kyrkan skall behålla vigselrätten och att det skall bli tillåtet för präster att viga samkönade par till äktenskap. För att nämna något om vad vi vill med Kyrkan.

Frimodig Kyrka har en totalt motsatt uppfattning när det gäller både vigselrätt och rätten till äktenskap för samkönade par. De har gjort en taktisk reträtt vad gäller prästvigda kvinnor, men med förbehåll om krav på acceptans för samexistens. Önskemålet är inte helt klart formulerat, så det är lite svårt att avgöra hur de tänker, men jag tror inte att jag är överdrivit misstänksam, när jag påstår att Frimodig Kyrka vill hålla motståndet mot prästvigda kvinnor levande för framtida bruk.

Skulle Frimodig Kyrka få ett avgörande inflytande skulle också SvK få en tung boja av trångsynt Bibeltolkning att släpa på. En Bibeltolkning som inte svarar på de frågor som dagens människor ställer. Frimodig Kyrkas svar till frågande människor är ett kort – frågan är fel ställd!

Självklart avgörs inte alla framtidsfrågor i ett enda val, men varje val är ändå mycket viktigt. Öppen Kyrka står för en frigörelse av de tillhöriga. En frigörelse från manipulativa politiska partier och en frigörelse till en kärleksfull och livsbejakande kristen tro.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,


Snälla ni, stör!

8 september, 2009

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg med rubriken: Att rösta är att ta ett aktivt ansvar. Inlägget är en kritisk betraktelse över prästen Gustaf Björcks funderingar, att alltför många röstar i kyrkovalen. Det borde egentligen enbart vara de, som besöker kyrkan en gång i månaden, som ska påverka kyrkans utveckling.

Jag fick några få kommentarer till inlägget. En kommentar fick mig att ytterligare fundera på det här med vem som bör vara med och påverka i kyrkan. I kommentaren skrev David Castor: ”Jag hör inget i Björcks resonemang som tyder på att han anser sig kunna bedöma människors tro. Däremot hör jag en uppmaning till människor att själva, utifrån hur de tror, välja i vilken utsträckning de skall vara med och påverka de troendes gemenskap.” 

Jag upplever att Castors tillrättaläggande skärper, i stället för att mildra, Gustaf Björcks uttalande. Enligt Castors tolkning bör varje röstberättigad i församlingarna rannsaka sina hjärtan och njurar och tänka efter med vilken rätt de vill ”vara med och påverka de troendes gemenskap.” Om församlingsmedlemmen, som kanske inte tillhör eller känner sig delaktig i gemenskapen, ändå går och röstar, bör nog känna ett litet styng i samvetet. Att så där opåtalat komma och störa en gemenskap!

Inställningen påminner mig om en predikan, som en av församlingens präster här i Bjuråker-Norrbo, Lena Funge höll en domsöndag för några år sedan. Funge inledde sin predikan med att säga: ”Där Herren reser sitt tempel, slår djävulen upp sitt tält.” Lena varnade oss, som satt där i kyrkbänkarna i Bjuråker kyrka för att inte bli alltför högmodiga och självgoda. Frestelsen är stor och en del inser inte ens faran. Högmodet och självgodheten står och lurar bakom knuten, om vi gudstjänstbesökare börjar uppleva, att andra inte får störa vår gemenskap. Inställningen kan också bidra till en ond spiral, där vi utestänger människor och förstärker känslan av ett vi och de där andra, som inte tillhör gemenskapen. De där som bara stör och stökar till i finrummet!

Den nomineringsgrupp, Öppen kyrka – en kyrka för alla(ÖKA), som jag kandiderar för till stiftsfullmäktige och kyrkomötet, har en helt annan inställning. Vi vill uppmuntra alla tillhöriga att ”störa” genom att bl. a delta i valet genom att rösta. ÖKA är helt övertygade om att Kyrkan behöver fler som stör och skakar om oss som sitter där i kyrkbänken, kanske lite dästa och förnöjsamma.

Öppen kyrka har en valslogan: ”Ge alla medlemmar inflytande – inte bara innegänget! Parollen får för min del åskådliggöra Lena Funges träffande inledning på sin predikan: ”Där Herren reser sitt tempel, slår djävulen upp sitt tält.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,