Det känns tryggt med en fredspresident!

13 oktober, 2009

Läser i SvD att Obama avser att sända ytterligare soldater till Afghanistan. Nu lär den amerikanska truppstyrkan vara större än under Bushadministrationens tid. Det planeras tydligen för ytterligare truppförstärkningar i en en snar framtid.

Obama får passa sig, så han inte får samma rykte som Lyndon Johnson på sin tid. Han fick ärva ett krig efter Kennedy och blev helt krigets fånge.

Jag får säga än en gång: Nobelkommittén släng er i väggen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Desillusionerade ombudsmän finns det gott om.

2 oktober, 2009

Den desillusionerade ombudsmannen som fattade ett beslut….och for.

En bil kör genom natten, en stjärna lyser klar.
Mannen bakom ratten, ingen brådska har.
Fast klockan går mot midnatt, och han ska jobba nästa dag,
styr han lungt och säker på en vårväg, redan bar.
 På en parkeringsplats i skogen, bland sjöar, berg och dal,
 stannar han och tänker, att världen blivit skral,
 för förr så fanns dom orden, lojalitet, solidaritet,
 vart dom tagit vägen, finns det ingen nu som vet!

Så kliver han ur bilen, plockar fram en cigarett.
Med gamla vana stilen tänder han den lätt.
Han tittar upp på stjärnan däruppe i det mörka blå
och ropar ut mot rymden:-Tala om vart jag ska gå!
 Han tänker på det mötet han varit på i kväll,
 det mesta rörde pengar och det var ett fasligt gnäll,
 och ingen nämnde orden lojalitet, solidaritet
 vart dom tagit vägen, finns det ingen nu som vet!

Han fimpar cigaretten, slår vid vägkanten en drill,
sätter sig i bilen och undrar vad han vill.
Han tänker på de drömmar han hade haft när han var ung,
och läste lilla röda, den där boken av tse Thung.
 Men Mao, Marx och Lenin vilar trygga där dom är.
 -Men jag då, viskar mannen för sig själv, – jag är ju här,
 jag saknar så dom orden lojalitet, solidaritet,
 vart dom tagit vägen, finns det ingen nu som vet!

Och mannen bakom ratten, han fattar ett beslut,
i skogen, mitt i natten, att han ska ge sig ut
och söka rätt på känslan den som fanns i det han drömt,
som bleknat har med åren och som nästan han har glömt.
 Se stjärnan i det höga, hon tindrar extra klart,
 när han tar på sig bältet och gör sig klar för start,
 att ge sig ut att söka lojalitet, solidaritet
 för vart dom tagit vägen finns det ingen nu som vet.

En bil kör genom natten, en stjärna lyser klar.
Mannen bakom ratten nu mera bråttom har.
Det är redan efter midnatt, snart den nya dagen gryr,
men han har ro i själen när han bilen framåt styr.
 Han lämnat har sin vardag med möten och med tjat
 för han ska leta drömmen som gör slut på gnat och hat.
 Och han ska åter finna lojalitet, solidaritet,
 men vart han tagit vägen bara klara stjärnan vet!

Visan är skriven av min goda vän Ingrid Persson i Ytterhogdal. Visan beskriver med Ingrids ord den mentala resan jag berättar om här.

Andra bloggar om: , , ,


Tio år i Bjuråker. Innebar det något nytt eller förblev allt vid det gamla?

1 oktober, 2009

På våren 89 stod jag vid kyrkan i Bjuråker för första gången och efter mindre än tio minuter säger jag till min fru. ”Här vill jag bo!” Det tog lite drygt tio år innan orden blev till en verklighet. Så här tjugo år senare vet jag inte vad det var som fick mig att fatta beslutet, att vilja flytta till Bjuråker. Kan inte heller beskriva vad jag egentligen förväntade mig. Kände bara, att det med all säkerhet skulle innebära något nytt, men också något som skulle kunna vara bättre än det liv jag då levde i Västerås.

Så här tio år efter flytten inser jag hur trög förändringen ändå var. Det blev inget, på djupet ett bättre liv, starten var trög. Orsaken var varken byn eller människorna här. Jag kände att jag var välkommen och accepterad. Jag trivdes ända från vårt första kyrkkaffe dagen efter ankomsten.  Orsaken till den tröga förändringen var att jag fortsatte i gamla, kanske rent av fördjupade hjulspår. Ganska snart accepterade jag bli kassör i S-föreningen, fick anställning som ABF-ombudsman, ersättare i kommunstyrelsen, ersättare i kommundelsnämnden och ersättare i kommunrevisionen. Representerade S i kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Ja, det var ingen hejd på att fortsätta som tidigare! Det gick av gammal vana.

Vid sidan av allt det här fanns musikkvällar, försök att lära sig spela durspel (resultatet blev ingen höjdare), alla möten med trevliga och levande människor. Vilket gjorde, att de politiska uppdragen kändes mest som strunt. Sommaren 1994 började det sakta vända. Till stor del på grund av yttre faktorer som sjukdomar och allmän leda. Det sista större politiska aktivitet jag gjorde var, att tillsammans med Hasse genomföra en veckolång valturné i Ljusdals olika byar i juni 2004 inför EU-valet. När året var slut hade jag inga politiska uppdrag kvar förutom kyrkofullmäktige. Jag tackade nej till att kandidera för ytterligare en period. Min anställning på ABF Ljusdal upphörde och jag betalade min sista medlemsavgift i S 2004. Sakteligen skiftade jag över aktiviteterna från politiken till kyrkan. Uppdrag som kyrkvärd, att leda cirklar och en och annan gudstjänst eller andaktsstund ersatte de tidigare politiska aktiviteterna.

Den riktigt stora förändringen kom när jag, på en resa i Luthers fotspår i september 2008, under läsning av Dietrich Bonhoeffers ”Efterföljelse” följde en tanketråd som jag inte mött tidigare. Nedanstående citat är hämtat ur inlägget ”Uppsagda lojaliteter” den 28 september 2008.

”Namnet är inget problem, men däremot själva presentationen av bloggen: Funderingar kring samhällsutvecklingen från ett kristet vänsterperspektiv. Mycket om tro blir det. Egentligen en ganska så knepig beskrivning! Allteftersom det nordtyska landskapet svischade förbi bussfönstret, desto knepigare kändes bloggpresentationen. Ju mer jag tänkte desto klarare blev det – begreppet ”kristet” behöver inget stödjeben. Kristen tro är inte en ideologi och då torde det vara fullständigt tillräckligt att säga: Funderingar kring samhällsutvecklingen ur ett kristet perspektiv, utan att något bärande försvinner. (Bloggpresentationen ändras i natt.)”

Självklart sker inga mentala resor i lufttomma rum. Inte min resa heller. Det som gjorde resan möjlig är mötet med en levande församling i Bjuråker-Norrbo. Två präster Thomas och Lena som i predikningar och samtal med lätt hand och troligtvis omedvetet lotsat mig vidare och djupare i mitt tänkande. En församling består inte bara av sina präster, utan det är en mängd människor. Jag har beskrivit vilken nåd det är att tillhöra en levande församling. Utan den andliga miljön skulle den mentala resan, om inte omöjliggjorts, så i vart fall försvårats. Måste också nämna den glädje jag känner för Saron, Elim och Betel. De är också viktiga aktörer i att skapa en andlig hemmiljö i Bjuråker-Norrbo.

När nu tio år gått till ända. Kan jag med förundran och glädje se tillbaka på de gångna åren. I dagarna har jag haft glädjen att vara delaktig i Öppen Kyrkas (ÖKA) stora framgångar i Kyrkovalet. Här finns en kraft för framtiden! Ingen dålig slutpunkt på första decenniet i Bjuråker socken!

Det kommer ett postskriptum i ett eget inlägg.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , ,