Vågar vi vara barn?

27 december, 2009

Jag har fått en uppmaning av Monika Pensar-Granroth att lägga ut min predikan, som jag höll i Bjuråkers kyrka idag. Predikan ingick som ett inslag i en lekmannaledd söndagsgudtjänst. Jag svarade Monika, att jag skulle försöka, men det som nu kommer är inte helt identiskt med själva predikan. Som jag också förklarade för Monika, har jag av någon outgrundlig anledning, alltid haft svårt att skriva ner både tal och predikningar. De gånger jag försökt har resultatet oftast blivit platt och krystat. Se det nedanstående som ett referat eller en sammanfattning av vad jag försökte ge uttryck åt i kyrkan i dag.

Predikan utgick från dagens evangelietext ur Markusevangeliet:

Folk kom till Jesus med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna och välsignade dem.

Texten pekar, enligt min uppfattning i två riktningar. Jesus visar på barn som egna individer och därmed också med rättigheter, som inte är kopplade till föräldrar eller vuxenvärld. Den text, som Tommy läste, om situationen för barnen i Rumänien efter Ceausescus fall och hur det förbättrats till i dag, visar situationen för barn i vår närtid, men det innebär inte att barn hade det bättre förr. När jag växte upp under 50-talet ansågs inte barn ha några egna rättigheter. Vuxenvärlden, föräldrar, lärare och grannar tog sig rätten att fysiskt bestraffa barn som på något sätt avvek från den önskvärda normen. Någonstans i tredje eller fjärde klass tänkte jag min första självständiga teologiska tanke,varför finns det inget elfte bud? ”Du får inte slå barn.” Det jag inte insåg då, men som är helt självklart i dag. Jag var säkert inte ensam om den tanken. Den delades säkert av mängder av barn runt om i Sverige.

Situationen har klart förbättrats. T ex har FN antagit en konvention om barnets rätt. Där det bl. a stadgas att barn har rätt till trygghet och omvårdnad. Och inte bara det. Barn har rätt till egna åsikter och de har också rätten att självständigt söka de kunskaper de anser nödvändiga för att skapa sig egna åsikter. Deklarationen är i många stycken bra och Sverige har undertecknat deklarationen och det måste anses mycket lovvärt. Däremot är det mycket märkligt att när sådana här deklarationer antas, så verkar myndigheterna anse att nu är allt bra. Och tillåter sig att bl. a utvisa apatiska barn. Jag är stolt och glad att Svenska Kyrkan tillsammans med Sveriges kristna råd kräver av regering och riksdag att de införlivar FN-deklarationen om Barnets rätt i den svenska lagstiftningen. 

Den andra frågan som dagens text ställer till oss vuxna och som vi lite till mans har svårt, om vi ska vara ärliga, att besvara. Hur ser vi på Jesus uppmaning att bli som barn? Förstår vi ens vad Jesus menar? Jag ska i några exempel visa hur jag ser på att vara som ett barn.

De första kristna använde den enkla trosbekännelsen: Kristus är Herre! Det var en mycket modig handling i den historiska omgivningen, det skedde. Att trotsigt utmana kejsare, kungar och religiöst etablissemang och hävda att deras storhet bara var en chimär, kunde leda till döden. Uttalandet påminner om när barn hävdar att ”min pappa är starkare än din!” Jag har ett barndomsminne, som åskådliggör det ”barnsliga” påståendet om den starkaste pappan.

Någon gång på 40-talet, i Jakobstad, sitter jag tillsammans med min syster på en spark i en sådan där låda ni vet. Vi är på väg till barnträdgården och det är mörkt. Min syster och jag är väl påpälsade och jag tittar upp mot stjärnhimlen. Pappa andas lugnt och det knarrar för varje kraftfull spark. Jag känner ännu i dag det fullständiga lugn jag då kände. Inget farligt kunde hända. Pappa var ju där! Jag har nog aldrig varit så nära himlen som då!

När ett barn får en gåva, tar det emot gåvan med glädje. De börjar inte genast att grubbla över varför de fått gåvan. De bara gläder sig. Vi har fått den största gåvan, vår frälsning, genom Jesus Kristus. Av ren nåd och fullständigt gratis! Han frågar inte ens, som vi frågar våra barn: ”Finns det några snälla barn här?” Ingenting behöver vi prestera! Ändå har vi svårt att visa en barnslig glädje över gåvan. Vi blir osäkra. Så enkelt kan det väl ändå inte vara? Sakta börjar många av oss, att försöka betala av på gåvan, vi fått helt gratis och utan krav på motprestation.

Ambitionen, att på något sätt betala för gåvan är omöjlig att klara av. Istället bör vi se oss som det lilla barnet som lärt sig gå. Kavat går barnet efter föräldrarna och när barnet ramlar, vilket den gör titt som tätt, inte böjer sig föräldrarna ner mot barnet och är arga. De lyfter upp barnet. Borstar händer och knän och kanske frågar lite oroligt. ”Gjorde du dig illa?” På samma sätt är det när vi försöker följa Jesus. Vi snubblar och ramlar dagligen. Inte böjer sig Jesus ner mot oss och är arg. Han reser oss, borstar av våra händer och knän och sen får vi gå tillsammans med honom tills vi snubblar igen, vilket vi ständigt kommer att göra.

Nu börjar vi närma oss slutet och mitt tredje exempel på vår vuxna oförmåga att vara tillitsfulla som barn. När ett barn blir förlåten för något barnet gjort, är inte den naturliga reaktionen att hon börjar ifrågasätta om hon verkligen är förlåten. Om barnet gråter av glädje och lättnad, då snyter föräldrarna barnet och torkar hennes tårar.

Det är ofta lite annorlunda för oss vuxna. Trots att vi, söndag efter söndag hör församlingens präster hävda, att de på Jesu Kristi uppdrag säger att våra synder är oss förlåtna, kan vi ändå inte riktigt ta till oss vidden av det vi hör. Ändå är löftet om syndernas förlåtelse inte något undanskymt i Bibeln, utan är mycket central placerad. Det är t o m så underbart att när vi kommer tillbaka och ber om förlåtelse igen, så möter oss inte Jesus med ilskna frågor om varför vi är behov av förlåtelse igen. Nej, han tar emot oss och förlåter, gång på gång. Det är löftet! Om vi bara vågar ta till oss löftet och lita på att det inte finns någon baktanke, då får vi uppleva hur Jesus snyter oss och torkar våra tårar!

Amen!

Monika, det här gör jag inte om! Vilken pärs! I framtiden skall jag låta det talade ordet vara talat.

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

Måste alla i Sverige boende sjunga Den blomstertid nu kommer? Även Christer Sturmark?

18 december, 2009

När jag första gången läste nyheten, att moskén i Fittja ansökt om tillstånd för böneutrop, såg jag alla negativa kommentarer, som skulle komma. Insikten tillhörde inte kategorin högoddsare. Jag skulle inte ha fått pengarna tillbaks, om jag varit dumdristig nog och slagit vad med någon om motsatsen.

Orsaken till att jag länkar till Dagen är att dagens fråga handlar om böneutrop med åtföljande kommentarer. Kommentarerna är inte på något sätt anmärkningsvärda, utan speglar hyfsat väl, skilda vanföreställningar när det gäller islam och det svenska samhället.

En kommentar går t o m så långt i sina krav att det nästan andas lite gammeldags tvångskristning av invandrare.

Ska de bo här så får de sannerligen se till att leva efter svenska lagar – det här gäller allt, t o m att sjunga ”den blomstertid…” på skolavslutningar. 

Att genomdriva tvånget, att alla skall sjunga ”den blomstertid…” på skolavslutningar lär inte bli så lätt. För det är inte så, som många främlingsfientliga tror sig veta, att det skulle vara muslimska invandrare som är de största motståndarna till att sjunga ”den blomstertid…” Min erfarenhet är att de som mest protesterar är Hedenhössvenskar inom Humanisterna och Jehovas Vittnen. Ja de senare protesterar inte. De avstår stilla och lugnt från att delta i sjungandet på skolavslutningar. Vill också passa på att göra ett försiktigt klarläggande. Vare sig skolavslutningar i kyrkor och psalmen ”den blomstertid…” är lagreglerade. Det föreligger inget tvång för skolor att göra vare sig det ena eller det andra.

Jag anser det vore en enorm inskränkning av Christer Sturmarks religionsfrihet, om han skulle tvingas sjunga psalmer på skolavslutningar, bara för att invandrare skall inse, att de skall ta seden dit de kommer. Tror bestämt, att jag skulle delta i demonstrationer mot sådana inskränkningar av religionsfriheten.

Hur är det med andra svenska seder? Skall alla muslimer och hedenhössvenska nykterister tvingas sjunga ”Helan går…” och åtminstone ta en sup på midsommarafton?

När det gäller själva sakfrågan, att tillåta böneutrop från moskén i Fittja är jag entydigt för. De beslutande i kommunen bör bevilja böneutrop med de inskränkningar lagar och förordningar föreskriver, som även kristna församlingar får leva med. Jag är helt övertygad om, att Islamiska föreningen i Botkyrka inte har några invändningar mot ett sådant beslut. Jag rekommenderar för läsning ett mycket bra blogginlägg i ämnet i bloggen Emmausvandrarna. Frågan är inte mer dramatisk än så.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,


Ett glädjande starkt stöd för Kyrkomötets beslut!

11 december, 2009

Efter Kyrkomötets beslut om vigsel av samkönade par har olika medier gjort undersökningar om hur stark stödet är bland präster till beslutet.

Det är mycket glädjande att kunna konstatera att stödet för beslutet är starkt bland kyrkans präster. Den första undersökning jag tog del av, och också kommenterade, var en undersökning gjord av GP. Tidningen frågade 147 präster i Göteborg om deras inställning till att viga samkönade par. Av de 133 präster som svarade på enkäten svarade 92 att de skulle viga samkönade par. I min kommentar skrev jag, att resultatet var glädjande, men samtidigt något överraskande.

Nu har Dagen gjort en bred undersökning (hur vetenskaplig den är kan jag inte uttala mig om) som i allt väsentligt bekräftar resultatet i Göteborgsundersökningen. I ca 83% av Svenska Kyrkans församlingar finns det präster, som är beredd att viga samkönade par. När Dagen frågat kyrkoherdar om deras inställning, svarar 64,8 % att de kan tänka sig viga samkönade par. Den siffran är något lägre än Göteborgsundersökningens 69%. Skillnaden är, att GP frågade alla präster i Göteborg och Dagen enbart frågat kyrkoherdar.

Jag plankar med några smärre ändringar min avslutande sammanfattning av undersökningen i Göteborg.

Det är med stor glädje och viss stolthet, att jag, som tillhörig Svenska Kyrkan, kan säga till alla par som går i giftastankar: Ni kan med stort förtroende vända er till Svenska Kyrkans församlingar.  Kyrkomötets beslut har glädjande stort stöd bland Kyrkans präster!

Andra bloggar om: , , , , ,


Lägg ansvaret där det hör hemma!

6 december, 2009

Läser i Dagen att två kristdemokratiska riksdagsledamöter, Lars Gustafsson och Anders Andersson, säger sig vara upprörda över Försäkringskassans fyrkantiga bedömning av regeringens intentioner, vilka tydligen är oerhört berömvärda.

Regering och riksdag har lagt sig till med en, för svensk politisk tradition, fullständigt främmande inställning. Ministrar och andra lagstiftare går ut och anklagar myndigheter och domstolar, att de missförstått lagars eller förordningars andemening. Om riksdagen har den inställningen måste de rätta till eventuella missförhållanden genom att ändra lagen. Inte försöka pressa på domstolar eller myndigheter i efterhand sina egna påhittade goda intentioner.

Om Lars Gustafsson och Anders Andersson går till handlingarna, kommer de att upptäcka, det de tidigare, när besluten togs, totalt bortsåg från. Mängder av remissinstanser varnade för att förändringarna i sjukförsäkringen skulle leda till exakt det som vi i dag ser. Att svårt sjuka människor jagas av Försäkringskassan till förnedrande jakt på heltidsarbete. Om regeringen och riksdagens ledamöter lyssnat till varningarna kunde de ha ändrat i förslaget, så att sådana situationer inte uppstått, men man valde att bortse från varningarna och tog de beslut, vars omänsklighet nu avslöjats.

Det är bara att konstatera att både Lars Gustafsson och Anders Andersson är personligt ansvariga för den människoföraktande lagstiftningen. De kan visserligen i efterhand hävda, att de inte insåg bristerna i lagstiftningsförslaget, men sitt ansvar kan de inte springa ifrån. Hur frestande det än kan vara.

Jag vill också föreslå socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson, att något begrunda hur en justitieminister, Sten Wickbom, agerade när SÄPO klantade sig och lät spionen Stig Berglin rymma genom en obevakad bakdörr. Wickbom avgick. Behöver jag vara tydligare Cristina Husmark Pehrsson?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,