Vågar vi vara barn?

Jag har fått en uppmaning av Monika Pensar-Granroth att lägga ut min predikan, som jag höll i Bjuråkers kyrka idag. Predikan ingick som ett inslag i en lekmannaledd söndagsgudtjänst. Jag svarade Monika, att jag skulle försöka, men det som nu kommer är inte helt identiskt med själva predikan. Som jag också förklarade för Monika, har jag av någon outgrundlig anledning, alltid haft svårt att skriva ner både tal och predikningar. De gånger jag försökt har resultatet oftast blivit platt och krystat. Se det nedanstående som ett referat eller en sammanfattning av vad jag försökte ge uttryck åt i kyrkan i dag.

Predikan utgick från dagens evangelietext ur Markusevangeliet:

Folk kom till Jesus med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna och välsignade dem.

Texten pekar, enligt min uppfattning i två riktningar. Jesus visar på barn som egna individer och därmed också med rättigheter, som inte är kopplade till föräldrar eller vuxenvärld. Den text, som Tommy läste, om situationen för barnen i Rumänien efter Ceausescus fall och hur det förbättrats till i dag, visar situationen för barn i vår närtid, men det innebär inte att barn hade det bättre förr. När jag växte upp under 50-talet ansågs inte barn ha några egna rättigheter. Vuxenvärlden, föräldrar, lärare och grannar tog sig rätten att fysiskt bestraffa barn som på något sätt avvek från den önskvärda normen. Någonstans i tredje eller fjärde klass tänkte jag min första självständiga teologiska tanke,varför finns det inget elfte bud? ”Du får inte slå barn.” Det jag inte insåg då, men som är helt självklart i dag. Jag var säkert inte ensam om den tanken. Den delades säkert av mängder av barn runt om i Sverige.

Situationen har klart förbättrats. T ex har FN antagit en konvention om barnets rätt. Där det bl. a stadgas att barn har rätt till trygghet och omvårdnad. Och inte bara det. Barn har rätt till egna åsikter och de har också rätten att självständigt söka de kunskaper de anser nödvändiga för att skapa sig egna åsikter. Deklarationen är i många stycken bra och Sverige har undertecknat deklarationen och det måste anses mycket lovvärt. Däremot är det mycket märkligt att när sådana här deklarationer antas, så verkar myndigheterna anse att nu är allt bra. Och tillåter sig att bl. a utvisa apatiska barn. Jag är stolt och glad att Svenska Kyrkan tillsammans med Sveriges kristna råd kräver av regering och riksdag att de införlivar FN-deklarationen om Barnets rätt i den svenska lagstiftningen. 

Den andra frågan som dagens text ställer till oss vuxna och som vi lite till mans har svårt, om vi ska vara ärliga, att besvara. Hur ser vi på Jesus uppmaning att bli som barn? Förstår vi ens vad Jesus menar? Jag ska i några exempel visa hur jag ser på att vara som ett barn.

De första kristna använde den enkla trosbekännelsen: Kristus är Herre! Det var en mycket modig handling i den historiska omgivningen, det skedde. Att trotsigt utmana kejsare, kungar och religiöst etablissemang och hävda att deras storhet bara var en chimär, kunde leda till döden. Uttalandet påminner om när barn hävdar att ”min pappa är starkare än din!” Jag har ett barndomsminne, som åskådliggör det ”barnsliga” påståendet om den starkaste pappan.

Någon gång på 40-talet, i Jakobstad, sitter jag tillsammans med min syster på en spark i en sådan där låda ni vet. Vi är på väg till barnträdgården och det är mörkt. Min syster och jag är väl påpälsade och jag tittar upp mot stjärnhimlen. Pappa andas lugnt och det knarrar för varje kraftfull spark. Jag känner ännu i dag det fullständiga lugn jag då kände. Inget farligt kunde hända. Pappa var ju där! Jag har nog aldrig varit så nära himlen som då!

När ett barn får en gåva, tar det emot gåvan med glädje. De börjar inte genast att grubbla över varför de fått gåvan. De bara gläder sig. Vi har fått den största gåvan, vår frälsning, genom Jesus Kristus. Av ren nåd och fullständigt gratis! Han frågar inte ens, som vi frågar våra barn: ”Finns det några snälla barn här?” Ingenting behöver vi prestera! Ändå har vi svårt att visa en barnslig glädje över gåvan. Vi blir osäkra. Så enkelt kan det väl ändå inte vara? Sakta börjar många av oss, att försöka betala av på gåvan, vi fått helt gratis och utan krav på motprestation.

Ambitionen, att på något sätt betala för gåvan är omöjlig att klara av. Istället bör vi se oss som det lilla barnet som lärt sig gå. Kavat går barnet efter föräldrarna och när barnet ramlar, vilket den gör titt som tätt, inte böjer sig föräldrarna ner mot barnet och är arga. De lyfter upp barnet. Borstar händer och knän och kanske frågar lite oroligt. ”Gjorde du dig illa?” På samma sätt är det när vi försöker följa Jesus. Vi snubblar och ramlar dagligen. Inte böjer sig Jesus ner mot oss och är arg. Han reser oss, borstar av våra händer och knän och sen får vi gå tillsammans med honom tills vi snubblar igen, vilket vi ständigt kommer att göra.

Nu börjar vi närma oss slutet och mitt tredje exempel på vår vuxna oförmåga att vara tillitsfulla som barn. När ett barn blir förlåten för något barnet gjort, är inte den naturliga reaktionen att hon börjar ifrågasätta om hon verkligen är förlåten. Om barnet gråter av glädje och lättnad, då snyter föräldrarna barnet och torkar hennes tårar.

Det är ofta lite annorlunda för oss vuxna. Trots att vi, söndag efter söndag hör församlingens präster hävda, att de på Jesu Kristi uppdrag säger att våra synder är oss förlåtna, kan vi ändå inte riktigt ta till oss vidden av det vi hör. Ändå är löftet om syndernas förlåtelse inte något undanskymt i Bibeln, utan är mycket central placerad. Det är t o m så underbart att när vi kommer tillbaka och ber om förlåtelse igen, så möter oss inte Jesus med ilskna frågor om varför vi är behov av förlåtelse igen. Nej, han tar emot oss och förlåter, gång på gång. Det är löftet! Om vi bara vågar ta till oss löftet och lita på att det inte finns någon baktanke, då får vi uppleva hur Jesus snyter oss och torkar våra tårar!

Amen!

Monika, det här gör jag inte om! Vilken pärs! I framtiden skall jag låta det talade ordet vara talat.

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

2 Responses to Vågar vi vara barn?

  1. Ingela skriver:

    En mycket vacker predikan med viktigt innehåll. I dag skulle den jordiske makten vara pengar, som vi kristna måste avsvärja oss från sitt ledarsk: Kristus är vår Herre, och inte kapitalet, våra pensionsfonder eller hur det går i Nasdaq-börsen! Mycket fina reflektioner om barnens tacksamhet inför gåvor som inte besvaras med hymmel eller en motprestation för att egentligen inte visa sin glädje eller beroende.
    Jag önskar dig ett Gott Nytt År och en äkta frimodighet i Jesu namn
    Ingela

  2. LeoH skriver:

    Tack Ingela!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: