Offer för stridiga känslor

28 januari, 2010

Har lämnat förintelsens minnesdag med 12 minuter. Jag har, säkert likt många andra, ägnat dagen åt att se dokumentärer på TV. Filmer som på olika sätt och med skilda infallsvinklar beskrivit vad som hände under de där svarta åren i Europas historia. Jag har också läst Eric Silvers bok ”Hjältar i det tysta.” Den boken läser jag ofta, när svartsynen vill gripa tag och försänka mig i ett förlamande svårmod. Boken visar på att godheten mot alla odds ändå fanns då och med all säkerhet finns även i dag.  

När jag under dagen pendlat mellan olika känslolägen, så har den förhärskande känslan ändå varit ilska. En ilska som tydligen bara blir starkare ju äldre jag blir. Orsaken till ilskan är, att jag alltmer ser hur förståelsen för orsakerna till Förintelsen minskar. De flesta kan relativt väl beskriva vad som hände. De flesta tar också avstånd från grymheterna i Tyskland och håller fullt ut med om att det inte får hända igen. Men är det tillräckligt? Jag anser inte det. För att vi ska kunna bidra till att det aldrig händer igen, måste vi förstå hur det kom sig att det en gång tilläts hända.

Jag har en obehaglig känsla av att Förintelsen beskrivs som en obegriplig ondska, som dyker upp i historien, utan några som helst orsakssammanhang i dåtidens Tyskland eller Europa. Det är viktigt för förståelsen att inse, att Förintelsen inte skedde i några lufttomma rum, vare sig i Tyskland eller Europa. Det fanns både en ideologiska, som ekonomiska förklaringar till att Hitler och hans parti fick makten. Utan sådana förklaringar blir hela händelsekedjan fullständigt obegriplig. I mina mest mörka stunder får jag en känsla av, att Förintelsen beskrivs som onda handlingar gjorda av män i uniformer och som pratade engelska med en lustig brytning.

Orsakssambanden var lite mer komplicerade än så. Låt mig bara med ett exempel visa på att stödet för Hitler inte bara utgjordes av halvgalna SS-soldater. I t ex Sverige kunde teologen Odeberg, skriva: ”fariséerna – det vill säga judarna – kan tyckas mänskliga, men är egentligen mer lika dresserade apor än människor.” Citatet har jag hämtat ur boken ”Bibeltolkningens bakgator – Synen på judar, slavar och homosexuella i historia och nutid.” av Jesper Svartvik. Jag rekommenderar boken varmt. Den ger goda kunskaper om i vilken mylla antisemitismen och vurmen för Hitler frodades i.

Så gick tankar i går och jag tänkte, hur kan det komma sig att vi återigen får uppleva hur liknande krafter växer sig allt starkare i Europa, men även i Sverige. För visst är det väl så, att om växande politiska krafter anser att muslimerna är för många i Sverige och Europa, då är lägren och folkfördrivningen nära?

Ett passande tidigare inlägg. En tänkvärd debattartikel hämtad från SvD.

Rättelse: Jag vill göra läsarna av inlägget uppmärksammad på att citatet, som jag tillskriver Odeberg, är felaktigt. Den inskjutna satsen ”det vill säga judarna” är ett tillägg som författaren lagt till. Svartvik skall inte lastas, utan det är jag som läste slarvigt!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Annonser

Det här kan väl ändå inte vara sant?

22 januari, 2010

Jag gjorde ett sista svep i nyhetsflödet innan jag skulle uppsöka sängen. Då stöter jag på följande nyhet i SvD och nu kommer jag inte att somna på ett bra tag.

Visserligen borde jag vara luttrad vid det här laget. Svenska myndigheter har säregna tolkningar om det mesta. Apatiska barn är inte särskilt ömmande fall, utan kan avvisas till osäker framtid i andra länder. Misshandlade barn utvisas tillsammans med pappan som misshandlat dem. Homosexuella utvisas trots dödshot med uppmaningen att leva lite diskreta. Myndigheter som kan avgöra om människors religionsbyten är trovärdiga. Ja listan kan göras oläsligt lång och jag skulle ändå säkert missa mängder av fall där myndigheten drivit fullständigt orimliga ståndpunkter. Tyvärr ofta med framgång. Orättfärdiga segrar har säkert ofta firats med tårta hos våra myndigheter.

Nu läser jag i SvD att Försäkringskassan med stöd av länsrätt och kammarrätt anser, att ett skadestånd som en kvinna fått från den tyska staten för det tvångsarbete nazisterna tvingade henne att utföra i ett ghetto, är att anse som ”ersättning eller pension för frivilligt arbete.” Instanserna ansåg det rimligt att sänka kvinnans pension och sno åt sig 43 000 kronor av de 80 000 kronor kvinnan fått i skadestånd.

Varken Försäkringskassan eller länsrätt och kammarrätt kan hävda, vilket myndigheter ofta gör, att de bara följde lagen. Glädjande nog har tydligen regeringsrätten gett kvinnan rätt och underkänt de lägre instansernas bedömning, men den gnagande frågan kvarstår. Hur kunde Försäkringskassan, länsrätt och kammarrätt se tvångsarbete i ett ghetto, som ”frivilligt?” Har de inte sett en enda dokumentär från andra världskriget? Sov alla dessa tjänstemän och höga jurister sig genom skoltidens historielektioner? Här har tydligen den ”Historiska sanningsmyndigheten” en stor uppgift att ta sig an, att täta till kunskapsluckor hos våra juridiska myndigheter.

Jag går och lägger mig och drar täcket över huvudet och hoppas att jag rids av maran! I morgon existerar inte nyheten?!

Ytterligare artiklar i ämnet här och här.

Andra bloggar om: , , , , , , ,


Plundrare i katastrofens spår!

20 januari, 2010

Jag säger ofta: ”Det finns då folk till allting!”, när jag läser om eller stöter på märkliga mänskliga beteenden.

Vi matas varje dag med nyheter om plundring i katastrofens Haiti. Vi lyssnar till berättelser om hur människor självuppoffrande arbetar för att rädda skadade ur ruinerna, samtidigt som andra passar på att plundra och på olika sätt försvåra räddningsarbetet. Vid varje katastrof ser vi samma mönster.

Mönstret går också igen här i Sverige. Kyrkor, Röda Korset, Läkare utan gränser, Rädda Barnen och mängder av andra organisationer samlar in pengar, sänder hjälppersonal och materiel till katastrofområdena. Samtidigt passar människor på att lura till sig pengar för egen del. Den plundringen skiljer sig inte, vare sig moraliskt eller i praktiken, från den plundring som sker på plats. Varje krona som dessa plundrare lurar åt sig är en krona som stjäls från de skadade, bostadslösa och hungriga i Haiti.

Andra bloggar om: , , , , , , ,


Vilken märklig utmaning

19 januari, 2010

Dagen informerar om en mycket märklig utmaning de hittat hos Kyrkpressen. En privatperson har tydligen utmanat finländare, församlingar och Institutet för hälsa och välfärd att banta för Nepal. För varje bortbantat kilo betalar privatpersonen 15 euro. Totalsumman är maximerat till 1o miljoner euro. En mycket aktningsvärd summa. Tanken är att lutherska församlingar skall organisera vägningarna.

Min första reaktion, när jag läste artikeln var ett förvånat – är det ett skämt? När jag stirrat på artikeln i några minuter, blev jag enbart arg. Om en privatperson har råd att köpa bortbantat fläsk till en summa av 1o miljoner Euro, varför i himmelens namn skickar han inte pengarna direkt till Nepal och avstår att villkora gåvan med att finländarna tillsammans skall banta närmare 700 000 kg?

Om inte församlingarna ställer upp i kampanjen, vilket de givetvis inte bör göra eller att finländarna inte är beredda att delta i bantningskampanjer, kommer privatpersonen, att avstå stödja Nepal? Vad är det för moral egentligen?

Mer information på finska här.

Andra bloggar om: , , ,


Hur var det Per-Albin sa?

14 januari, 2010

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Jag har genom åren, som politiskt aktiv, många gånger förvånat mig över hur lätt vi tror att ord beskriver en verklighet. Folkhemstalet av Per-Albin Hansson var en av grundbultarna, när jag som ung SSU:are i början 60-talet fick min ideologiska skolning. Vi kände stolthet och kom aldrig på tanken att kontrollera om det verkligen förhöll sig så, att vi inte hade kelgrisar och styvbarn i 60-talets Sverige.

Vi något blåögda ungdomar från 60-talet har under senare år fått se och läsa rapporter om att ”styvbarnen” verkligen fanns och hur vedervärdig deras liv kunde vara. Varje gång jag ser rapporterna känner jag dåligt samvete. Jag borde ju ha sett ihåligheten i allt tal om det trygga folkhemmet. Den existerade ju inte! I dag får jag samma känsla av skam, när jag i SvD läser ytterligare en forskarrapport om hur, av samhället omhändertagna, barn blev behandlade under senare delen av 1900-talet. Det är en skrämmande läsning om omänskliga bestraffningsmetoder och om sexuella övergrepp.

Hörde av en slump i radio i dag hur en kvinna i 60-års ålder blev intervjuad. Hon bekräftade rapporten: ”Jag var ju en horunge och blev behandlad som en sådan. De sexuella övergreppen började tidigt.” (citatet är nog inte helt korrekt. Tagen helt ur minnet.)  Så var det och det är bra att även mörka bilder av verkligheten blir synliga.

Det är något skrämmande att de mörka bilderna från 1900-talet fortsätter in i vårt 2000-tal. Vi har även i dagens Sverige våra styvbarn.

Apatiska barn utvisas med regeringens och riksdagens goda minne. Ingen skillnad mellan nuvarande och föregående regering.

Sjuka människors öde avgörs, inte av läkare, utan av byråkrater inom försäkringskassorna. Regeringen och riksdagen tvår sina händer.

Rapporter om vanvård inom äldreomsorgen sköljer över oss i strid ström. För att inte tala om rapporter av övergrepp mot barn och bristande myndighetskontroll.  

Att många hemlösa ”styvbarn” fryser under kalla presseningar kan vi försöka förtränga, men de finns där. De är en del av verkligheten.

Listan över samhällets styvbarn kan göras hur lång som helst. Ovanstående är bara ett litet axplock för att åskådliggöra hur verkligheten ser ut. För min egen del, när man tänker på aningslösheten under en stor del av mitt vuxna liv, lär jag nog rodnande stamma, när frågan kommer: Vad gjorde du för dessa mina minsta bröder?

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , ,


Hur hårt är egentligen bakslaget?

12 januari, 2010

Enligt SvD har den brittiska terrorbekämpningen drabbats av ett hårt bakslag. Det är tydligen Europadomstolen som ligger bakom bakslaget. Den har underkänt en paragraf i den brittiska antiterrorlagen som ger polisen rätt att kroppsvisitera personer, utan att det finns någon misstanke om brott. Domstolen anser, att en sådan rätt bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Jag må bli anklagad för att vara i högsta grad politiskt korrekt, men jag anser att Europadomstolen fattat ett korrekt beslut. Det känns skönt att någon sätter ned foten (ett populärt uttryck i dagens politiska debatt) och säger ifrån. I en demokrati får det inte vara tillåtet, att polisen eller någon annan myndighet, får obegränsade befogenheter i sin brottsbekämpning. Det är inte rimligt att polisen kan stoppa vem som helst av vilken orsak som helst och börja kroppsvisitera.

Kan inte låta bli att också beröra det av SvD påstådda bakslaget. I artikeln redovisas:

”Beskedet är ett hårt bakslag för den brittiska regeringen. Användandet av just kroppsvisitering utan brottsmisstanke har ökat stort sedan lagen infördes i februari 2001. 2004 registrerade justitiedepartementet 33 177 fall då polisen använt metoden. 2008 var antalet 117 278. Men trots att hundratusentals personer stoppats med hänvisning till lagen har resultaten varit magra. Siffror från inrikesdepartementet visar enligt The Times att endast 0,6 procent av kontrollerna lett till gripanden.”

Det sägs inte i artikeln vad som orsakade gripandena. Det behöver ju inte ha något med terrorverksamhet att göra. Det kan vara innehav av droger eller stöldgods. Vad vet vi? Uppgifter om hur många av dessa gripanden ledde till åtal och fällande dom saknas också.

Jag anser inte att jag överdriver när jag hävdar att lagstiftningen, milt uttryckt, är något ineffektiv.

På tal om ineffektiv terrorbekämpning. Undras hur många terrorister som gripits i USA, när säkerhetstjänsten kontrollerar vilka böcker människor lånar på bibliotek?

Andra bloggar om: , , , , , ,


En uppmaning värd att lyssna till!

10 januari, 2010

Den här artikeln i Dagen behöver inga mängder av förstärkande argumentation. Påven Benedikts maning till respekt för invandrare vilar på stark biblisk grund!