Hotet mot Belgien är avvärjt!

Belgien upplever ytterligare en regeringskris. Språkstriderna intensifieras och en splittring av landet står för dörren, enligt många experter.

Det är därför både rörande och glädjande att se hur landets parlament, både flamländare och valloner, visar dådkraft i farans stund och samlar sig till ett enigt beslut för att avvärja hotet mot landet från burkaklädda kvinnor.

Vad kan man annat göra, än att förundras över mänsklig dårskap?

SvD, DN,

Läs även andra bloggares åsikter om Belgien, Burka,

Annonser

Ett förslag, i all ödmjukhet och under djupa bugningar, från en undersåte

Ser i medierna att kronprinsessan Victoria överväger att frångå traditionen att brudparet gemensamt går fram till altaret. Istället är det tänk, att kronprinsessan Victoria skall ledas fram till altaret av pappa kungen och där bli överlämnad till den väntande Daniel.

Visserligen kan traditioner förändras över tid, men enligt min ödmjuka mening, bör inte tronföljaren ensidigt tillåtas ändra traditioner. Det nya måste väl ändå, enligt mitt förmenande, ta hänsyn till grundlag och andra bestämmelser?

Om jag förstått saken rätt, var kronprinsessan Victoria tvungen att fråga pappa kungen om lov att få gifta sig med Daniel. Men inte nog med det. Pappa kungen kunde inte säga ja, så där rakt av. Han var tvungen att gå till pappa reg…, förlåt, gå till regeringen och fråga om det gick för sig, att kronprinsessan Victoria gifte sig med Daniel.

Nu inställer sig den mycket intressanta konstitutionella principfrågan. Vem är det som egentligen bör överlämna tronföljaren till den väntande blivande maken/makan?

Jag hävdar, att det enda konstitutionellt korrekta är, att regeringschefen Fredrik Reinfeldt leder kronprinsessan till altaret. Väl där framme skall ärkebiskop Anders Wejryd fråga med myndig röst – Vem överlämnar? Med lika myndig röst svarar Reinfeldt – Regeringen! Därefter skakar Daniel och Fredrik Reinfeldt hand och Daniel intar Reinfeldts plats vid kronprinsessan Victorias sida.

Jag kan lova. Inget öga kommer att vara torrt i Storkyrkan. Tänk vilken symbolik! Folkets högste representant överlämnar tronföljaren till en son av folket!

Lästips: Här, här, här, här,

Andra intressanta bloggar om: Kronprinsessan, Victoria, Daniel, Bröllop, Storkyrkan, Ärkebiskop, Anders Wejryd, Kungen, Fredrik Reinfeldt,

I alla tider, när börjar det?

Till det senaste sammanträdet med stiftsfullmäktige i Uppsala stift hade Sverigedemokraterna lämnat in en motion om att bevara skolavslutningen i kyrkan. Motionen avslog bl. a med motiveringen att ansvaret för var skolavslutningar skall hållas ligger på skolverket och är en fråga för regering/riksdag och skola. SvK:s församlingar ställer sig inte negativa till skolavslutningar i kyrkan, utan välkomnar de skolor som vill avsluta skolåret i kyrkan. Den nomineringsgrupp jag tillhör, Öppen kyrka – en kyrka för alla(ÖKA) stödde avslagsyrkandet.

Jag var inte direkt förvånad över att SD lämnat in en motion om skolavslutningar i kyrkan. De har ju under ett antal år nu, drivit kravet att skolavslutningar skall ske i kyrkan. Jag har inte direkt engagerat mig i frågan, men den här gången blev jag rejält intresserad. I motionen skriver motionären: ”Då skolavslutningar i kyrkan i alla tider väckt goda känslor och minnen hos vår befolkning…”

När jag åkte hem från Uppsala till Bjuråker funderade jag på vad ”i alla tider” egentligen innebär. Jag beslöt mig för att utföra lite barfotaforskning i Bjuråker för att få svaret på när ”i alla tider” startade i vår socken. Min hypotes var, att skolavslutningar i kyrkan är, relativt sett, en sen företeelse. Definitivt har den inte sin startpunkt, när folkskolan infördes i landet 1842. Före det kan, vad jag kan förstå, inga allmänna skolavslutningar förekommit. Med den utgångspunkten tog jag, med glatt mod, mig an att börja undersöka.

Snart utkristalliserades ett mönster. Den äldste jag intervjuade, Ivar, är född 1922 och han berättade, att under hans skoltid i Ängebo skedde skolavslutningen i skolan/skolsalen.Det innebär att jag med gott samvete kan utgå från, att det inte förekom några skolavslutningar i kyrkan före 20-talet. Nästa steg i undersökningen blev att kontrollera om avståndet till Bjuråkers kyrka kunde ha spelat någon roll för eventuella skolavslutningar i kyrkan. Jag frågade bl. a Henry född 1938. Han var elev på Kyrkskolan belägen granne med kyrkan. Under hans skoltid skedde skolavslutningen i skolan, trots närheten till kyrkan. Alla samtal jag genomförde i Bjuråker pekade i samma riktning, att skolavslutningar i kyrkan inte förekom före 1950.

Nu var det läge att ta ett samtal med Harry Persson i Tå. Jag har ett mycket stort förtroende för hans kunskaper om Bjuråkers historia. Han berättade att den sista skolavslutning han personligen varit närvarande vid, var hans systers, som är född 1945. Den skedde i skolsalen. Nu är vi i mitten av 1950-talet. När den första skolavslutningen i Bjuråkers kyrka sker, har jag ännu inte kunnat hitta uppgifter om, men före 1960 verkar otroligt.

De samtal jag genomfört har också gett kunskaper om hur det sett ut i andra delar av landet. Jag minns att vi hade skolavslutningar i skolsalen på Skönsmons skola i Sundsvall under 50-talet. I Delsbo var det likadant under 50-talet. Skolavslutningar i skolsalen. Detsamma gällde i Älvsjö, åtminstone under 40-talet. Vid minst en skola i Gävle, skedde skolavslutningarna i skolsalen långt in på 70-talet. De här bilderna är inte på något sätt heltäckande, men kan ge indikationer på hur traditionen med skolavslutningar sett ut i början på ”i alla tider.” Troligtvis har traditionen med skolavslutningar i skolsalen generellt i landet pågått under avsevärt längre tid än skolavslutningar i kyrkan. Det jag med säkerhet kan säga är, att så är fallet åtminstone i Bjuråkers socken.

Det är också intressant att se hur likartade traditionen med avslutning i skolsalen är runt om i landet. Skolsalen smyckades med blommor. Vi placerade sommarblommor i utrymmet för bläckhornet. Föräldrar och andra fick ta del av lite kunskapsprov, sång och kanske också något litet teaterstycke. Vi sjöng ”Den blomstertid …”, Fick våra betyg och sen gick vi hem.

Varför den långa traditionen bröts och ersattes med skolavslutningar i kyrkan vet jag inte. (Det skedde dock inte överallt.) Kan det bero på att utrymmet för bläckhorn försvann på skolbänkarna?

Andra bloggar om: Skolavslutning, Kyrkan, Skolan/skolsalen, Bjuråker, Ängebo, Tå, Kyrkskolan, Kyrkbyn, Skönsmon, Sundsvall, Delsbo, Gävle, Älvsjö, Öppen kyrka-en kyrka för alla(ÖKA)

Två nattliga funderingar.

I den samhälleliga debatten, har det varnats för den enorma arbetskraftsbrist, som 40-talisternas pensionsavgångar skulle leda till. I år har, i runda slängar, ca hälften av 40-talisterna blivit pensionärer.

Har någon upplevt den enorma arbetskraftsbristen? 

Under samma tid, som det varnades för den enorma arbetskraftsbristen, när vi 40-talister lämnade arbetslivet, spreds också lite hotfulla tongångar till våra efterträdare i det politiska etablissemanget.

”40-talisterna, som pensionärer, kommer inte vara så stillsamma som sina föregångare. De kommer inte att nöja sig med smulor, utan de kommer som de är vana vid, att kräva sin rätt!” I år har, som sagt, i runda slängar, ca hälften av oss 40-talister blivit ålderpensionärer.

Är det någon som upplevt inledningen av något som liknar militanta grå pantrar, som får det politiska etablissemanget att ligga sömnlös på nätterna?

Jag bara undrar.

Andra bloggar om: Pensionsavgångar, Arbetskraftsbrist, Grå pantrar,

Är det dags att hissa varningsflagg?

Jag har, under de senaste åren, haft en känsla av att barnaga är på framväxt igen. Jag har inte riktigt haft något att hänga upp känslan på. Det har mer rört sig om synpunkter i olika samtal. Nannyprogrammen i TV har varit förskräckande upplevelser. Allt oftare har jag mött människor som upplevt svårigheter att sätta gränser.

I dag har jag ägnat en stor del av dagen åt att titta på TV-programmet ”Dokument inifrån.” Programmet handlar om att domstolar verkar ha utvecklat en praxis, där kroppslig bestraffning i uppfostringssyfte ses som en förmildrande omständighet. Ett synsätt som totalt strider mot lagstiftarnas intentioner. Det finns inget utrymme i lagstiftningen att åberopa att den vuxne blivit provocerad av barnen. Att barnen inte velat lyda eller kallat den vuxne för tillmälen. Ändå verkar domstolar ta hänsyn till den vuxnes upplevelse av kränkning och döma till så låg påföljd som möjligt eller rent av frikänna.

Lärare, fritidsledare, föräldrar och minst en pensionär har enligt programmet fått lindringar i straffet med bl. a motiveringen, att slagen varit i uppfostrande syfte. Som den intervjuade åklagaren påpekar i programmet, om syftet med våldet är att få barn att vårda sitt språk, då är det aga. Det finns inget utrymme i lagstiftningen att se aga som en förmildrande omständighet.

Låt mig ta ett drastiskt exempel. I programmet visas pensionären, som örfilade en tolvårig pojke, som bl. a kallat pensionären för ”gubbdjävel” Jag är pensionär och irriteras ganska så ofta av att hundägare inte plockar upp efter sina hundar. Ponera nu, att jag står på min garageuppfart i Kyrkbyn och ser hur en hund skiter och ägaren bara går därifrån utan plocka upp efter sig. Jag hojtar till ägaren och kräver att han plockar upp skiten. Om då ägaren hojtar tillbaka och säger: Skit i det du, djävla gestapovakt! Jag blir förbannad och går och slår hundägaren med två rejäla smällar över flabben. Skulle domstolen acceptera mitt motiv att jag måste sätta gränser och få folk att följa enkla ordningsregler? Tror inte att jag skulle få gehör i domstolen. Den skulle nog vänligt, men bestämt förklara för mig att jag inte har, vare sig rätt eller plikt att uppfostra mina grannar. Tror inte heller att PRO Bjuråker skulle gå man ur huse för att visa mig sin solidaritet utanför tingsrätten i Hudiksvall. Är det inte anmärkningsvärt, att när det gäller barn, då står de där och demonstrerar och visar sitt stöd och domstolen gör allt den kan för att mildra påföljden?

Programmet var en väckarklocka. Är det verkligen så, att domstolarna alldeles på egen hand, utan stöd i lagstiftningen håller på att ändra synsättet på våld mot barn och accepterar våld i uppfostringssyfte? Det finns många sätt att kränka barn och fysiskt våld är ett exempel. Jag utgår från att statsmakten gör allt den kan, för att få domstolarna på rätt spår igen.

I annat fall är riksdag och regering medskyldiga till alla framtida kränkningar!

Artikeltips: Är barnaga tillbaka?

Andra bloggar om: Aga, barnmisshandel, våld, domstolar, åklagare, regering riksdag,

När orden tryter. Höj rösten!

Jag har med stort intresse tagit del av tidningsuppgifter om katolska prästers sexuella övergrepp mot barn. Uppgifterna om hur omfattande företeelsen varit, och kanske fortfarande är, är mycket trovärdiga och också bekräftade av kyrkan självt. Brotten har inte bara drabbat barn i ett land, utan har drabbat barn globalt. En omfattning, som tyder på en mycket osund kultur inom organisationen. Det mesta tyder på, att Kyrkan medvetet under många försökt mörklägga händelserna och skydda förövarna.

Mörkläggningen och skyddet av förövarna innebär, att katolska kyrkan är medskyldig till att kulturen fick fotfäste och spridning. Det är inte så, att Kyrkan misslyckats skydda offren för enstaka prästers övergrepp, utan Kyrkan har också genom sin, ofta mycket aktiva mörkläggning, gett spridning och acceptans åt en märklig okristlig sexuell liberalism.

När brotten, så att säga, kommer i kapp katolska kyrkan och den står där, bokstavligt med rumpan bar, verkar Kyrkan vara mer irriterad på dem som storögt och förvånat undrar hur det här kunde hända, än på de strukturer inom Kyrkan som lät det hända.  Vi som står utanför den katolska kyrkan, kan ju inte annat än kritisera och ta avstånd från själva brotten, men också en organisation, som tillät det hända och få en så förfärande omfattning.

När ilskan över kritiken tar överhanden och orden tryter, då höjs ofta rösten i hopp att kritiken skall tystna. Trots att jag på ett mänskligt plan förstår ilskan hos många företrädare för och tillhöriga i katolska kyrkan är det ändå inte tillåtet att höja rösten så till den milda grad, att det bara blir ett obegripligt skrik. Det lyckades fader Cantalamessa åstadkomma, när han jämför kritiken av Katolska Kyrkan med antisemitisk kritik av judar. Vore det inte bättre om han på något förnuftigt sätt förklarat varför övergreppen hände och varför Kyrkan inte stoppade övergreppen trots att de kände till att de hände.

Nu ska det i rättvisans namn också sägas att Vatikanen inte ställer sig bakom fader Cantalamessas oförskämdheter. Orden blev ändå sagda och finns där. Säkert är det många som i sin ilska och förtvivlan över kritiken tagit till sig orden. De riktar, som fader Cantalamessa kritiken fel. De som kritiserar katolska kyrkan är inte ute i ogjort väder.

Andra bloggar om: Vatikanen, Påven, Katolska kyrkan, Sexuella övergrepp, Fader Cantalamessa, Mörkläggning,

Det är det här långfredagen handlar om!

Det här får bli årets långfredagsmeditation.

Andra bloggar om: Slaveri, Kevin Bales, TED-föreläsning