Mitt hem är min borg!

31 juli, 2010

Alltför ofta förvandlas gamla ordspråk till fruktansvärda hån, när de konfronteras med verkligheten. Definitivt känner romer i Frankrike ända in på skinnet, att deras hem inte räknas som några borgar för skydd och integritet. Vi, som bor i våra fina hus i Bjuråker och annorstädes, upplever kanske att romernas kåkstäder inte kan räknas som bostäder och än mindre som hem, men det är det enda som står många romer till buds.

 När maktens män vill visa handlingskraft och dölja sina egna tillkortakommanden, då gör man som Sarkozy. Regeringen kallas till krismöte. Allvarstyngda, med bekymrade rynkor i pannan, meddelar de att de är tvungna att förstöra hemmen för tusentals romer, runt om i landet. Rivningar av hemmen kombineras med hotelser om massutvisningar.

Som det står i Dagen:

”Beskedet kom efter ett krismöte som Sarkozy kallat till i ett led mot det han kallar ”krig mot brottsligheten”. Före mötet sade han att den romska minoriteten utgör ett säkerhetsproblem i Frankrike.”

Vad bör det kallas, när man utpekar en befolkningsgrupp som brottslig och som ett säkerhetsproblem, annat än rasistisk? Jag är en stor vän av principen, att man bör säga som det är. Stora delar av Europa kännetecknas av ren rasism, när det gäller bemötandet av romer. Frankrike och många andra länder ägnar sig också åt kollektiv bestraffning som rättsprincip.

Vi borde lägga juli 2010 på minnet. Nu ser vi en statsstyrd rasism växa fram i Europa, mitt för våra ögon. Den här gången kommer den inte klädd i uniform, utan i skräddarsydda kostymer. Den här gången är det inte kristallnattens glaskross, som synliggör rasismen, utan raserandet av bostäder för fattiga och utsatta romer. Återigen är det en framstående kulturnation som tar täten och legitimerar rasismen. Allt blir synligt, ironiskt nog, när vi står i beredskap att genomföra den första minnescermonin i Sverige över dödade romer under andra världskriget.

I natt skrev jag i min statusrad på Facebook: ”undrar om det är otillbörligt att kalla Sarkozy för skitstövel?” Har efter en natts sömn och ett antal koppar kaffe kommit fram till, att det bara är fånigt med undringar och frågetecken i ämnet. Man ska säga som det är! Sarkozy är en skitstövel!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Vågar jag hoppas på ett beslut mot barbariet i dag?

28 juli, 2010

Klockan är mycket och jag borde för länge sedan ha legat till sängs och samlat krafter till dagens hjortronsafari med äggmackor och kaffe i ryggsäcken.

Jag fastnade för en artikel i SvD om omröstningen i Katalonien, senare idag, om tjurfäktningens vara eller inte vara. Inför omröstningen dyker de sedvanliga argumenten om kultur, sedvänja och traditioner upp, som brev på posten. Som om kultur och tradition vore så heliga begrepp, att de motiverar oerhörda lidanden för djur. Djuren är, enligt det synsättet, till för oss människor, att godtyckligt nyttja till vår egen förströelse.

Är inte heller förvånad över informationen i artikeln, att det konservativa partiet Partido Popular motsätter sig ett förbud. Det bäddar för att mina kritiker i bloggosfären återigen får anledning att anklaga mig för att vara politiskt korrekt. Får väl ändå hoppas, att ett motstånd mot tjurfäktning inte sägs hota min själs salighet.

Det ska verkligen bli spännande, att komma hem från skogen och få ta del av nyheterna om hur omröstningen gick.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Jag vill se den i vitögat som, ens antydningsvis, vågar hävda att jag är en sentida arvtagare till nazism!

24 juli, 2010

Ledande företrädare för kristenheten i Sverige har i DN fått en debattartikel publicerad under titeln: Är vi beredda att älska juden och muslimen?

Artikeln är självklart välskriven, hur kunde den vara annat, med sådana undertecknare? Det finns också i artikeln många exempel på hur judar och muslimer diskrimineras, men det dominerande intrycket är ändå, att det är min uppfattning om muslimsk och judisk slakttradition, som i grunden avgör om jag älskar juden och muslimen. Jag delar inte den uppfattningen. Inställningen är fullständigt absurd.

Inte blir artikelförfattarnas inställning mindre absurd när de skriver:

1938 införde riksdagen, efter påtryckningar från Nazityskland, ett förbud av religiös slakt för att försvåra för den judiska gruppen. Övriga Europa gjorde upp med denna diskriminering efter kriget, men i Sverige lever förbudet kvar med hänvisning till djurskydd, vilket försvårar livet för judar och muslimer.

Vad är det artikelförfattarna egentligen antyder? Att ”hänvisningen till djurskydd” enbart är ett fikonlöv för att dölja att vi i Sverige, som det enda land i Europa önskar diskriminera judar och muslimer? En sådan antydan bör på något sätt bevisas. När det gäller slaktmetoder har de genom åren förändrats, i stor utsträckning orsakad av opinioner och lagstiftning. I alla sådana strider har den första försvarslinjen varit, för alla dem som inte önskat hårdare lagstiftning, att djurskyddsföreträdarna varit naiva och fullständigt okunniga. Den öppna debatten har oftast visat att djurskyddsföreträdarna haft rätt och lagstiftningen har ändrats. Det räcker alltså inte med förklenande omdömen debattmotståndarna och tvärsäkra påståenden att kosher- och halalslakt är fullständigt skonsamma. Här vill jag se hårda fakta, för att ändra uppfattning. Det räcker inte med hänvisning vare sig till tradition eller religion. Artikelförfattarna är inga, vad jag vet, experter på biologi, djurs smärtnerver eller eventuell förmåga att känna ångest och dödsskräck. Därför är vare sig artikelförfattarna, präster, pastorer, rabbiner eller imamer i sig trovärdiga sanningssägare, när det gäller att bedöma olika slaktmetoders påverkan på djurs lidande. Tills dess det är klart förklarat av trovärdiga experter anser jag, att statens godkännande av Halalslakt efter bedövning är ett väl avvägt beslut och inte diskriminerande. 

Jag är fullt medveten om, att jag försöker få en fullt omöjlig ekvation att gå ihop logiskt. Det finns ingen högre moral att yvas över, när vi anser att djuren är till för oss. Att vi diskutera vilka lidanden för djuren som är acceptabla, för att vi ska få tillgång till kött, är egentligen höjden av mänsklig hybris. Den hybrisen är också jag en del av. För några år sedan svarade Sindre, ett av mina barnbarn på en fråga från mig, varför han inte åt kött. ”Man dödar inte och äter sina kompisar!” Det svaret har morfar haft anledning att många gånger fundera över och varje gång komma fram till samma slutsats. Sindre har ju rätt! Jag har fortfarande inte klarat av att omsätta insikten i en levande praktik. Men handlingen kommer, det är jag helt säker på.

Om nu judar och muslimer i Sverige anser, att min inställning till kosher- och halalslakt visar, att jag inte älskar dem utan istället hatar. Då kan jag bara från djupet av mitt hjärta beklaga, men får acceptera känslan. Jag kan inte annat än stå för min ärliga övertygelse, att djurs rätt måste ibland ha företräde över våra upplevda mänskliga behov. Den uppfattningen har också stöd i vår gemensamma grund – skapelseberättelsen.

Däremot säger jag högt och ljudligt, och med stor ilska i botten, till Sven-Bernhard Fast, Caroline Krook, Peter Weiderud och Karin Wiborn med Grynets ord: Jag tar ingen skit från er!

Uppdatering: Läser idag idag i DN, att kosher- och halalslakt inte är förbjudet i Sverige, bara det sker efter bedövning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,


Jag är så oerhört glad ikväll!

21 juli, 2010

Satt här vid datorn i en tryckande hetta och kände mig lätt irriterad. Jag har svårt för sommarhettan, den får mig lätt ur balans. Inspirerad av irritationen hade jag strukturen klar för ett inlägg om Afghanistan. Inlägget skulle inte bli nådig mot den förda politiken. Det kan ni vara säkra på!

Jag gjorde en sista runda bland tidningarna och plötsligt sveper en sval vind genom rummet och irritationen bara rinner av. Jag ser med ljus blick på tillvaron och hyser ett plötsligt hopp om både länder och människor!

Läser i DN:

”Justitieminister Lazhar Bouony sade dock att det handlar om att förhindra våld mot barn och uppmuntra relationer baserade på ömsesidig respekt, dialog och förståelse.”

Lazhar Bouony är justitieminister i Tunisien, som alldeles nyligen tagit ett beslut som förbjuder barnaga i landet! Varje gång jag möter nyheten att ett nytt land tagit beslut mot barnaga, bleknar alla minnen från barndomen, då lärare, föräldrar och grannar ansåg sig ha rätten att misshandla barn. Har jag tur tar tillräckligt många länder beslut, innan jag dör, som förbjuder barnaga, att alla onda barndomsminnen begravts i den dy där de hör hemma.  

Då kändes allt fullständigt hopplöst, men det fanns hopp. Vi barn var inte helt utelämnade. Det fanns en annan vuxenvärld, som agerade för en annan ordning. En vuxenvärld som resonerade som Tunisiens justitieminister: ”att förhindra våld mot barn och uppmuntra relationer baserad på ömsesidig respekt, dialog och förståelse.” Vilket också ledde till resultat! Vi fick förbud mot barnaga. Inte bara i Sverige, utan också i många andra länder. Och nu har Tunisien sällat sig till de civiliserade ländernas skara.

Kan inte låta bli den något elaka kommentaren: Belgien och Frankrike finns inte med bland de länder som förbjuder barnaga. De har väl fullt upp med att värja sig mot hotet från burkaklädda kvinnor!

Självklart innebär inte ett förbud, att all misshandel av barn, så där i ett slag försvinner. Det vet vi av erfarenheterna i Sverige. Jag har tidigare skrivit ett inlägg i den frågan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,


Vad är det katolska kyrkan i Polen protesterar mot?

17 juli, 2010

Läser i nättidningarna, när jag surfar runt, att Pride-paraden i Warszawa kommer att ha minst 20 000 deltagare. Det gläder mig, men tydligen inte alla.

Medierna rapporterar också om protesterna mot paraden. Så här skriver Dagen:

”Demonstrationen möter häftigt motstånd från bland annat den katolska kyrkan och vanligt folk. Flera motdemonstrationer är också planerade. Stadens myndigheter har tagit emot en lista med över 50 000 namn insamlade från grupper som kräver att paraden ställs in, skriver BBC.”

Det skulle vara intressant om katolska kyrkan i Polen förklarade, för en intressant europeisk allmänhet, vad de protesterar mot. Riktar de protesterna mot deltagarna i Pride-paraden eller protesterar de mot att paraden överhuvudtaget får hållas?

Jag vill inte medvetet göra en illvillig tolkning, men jag är övertygad om, att katolska kyrkan i Polen protesterar mot att myndigheterna tillåter paraden. De vill med stöd av lag, och om det är nödvändigt, med polisvåld, stoppa dagens och alla Pride-parader i framtiden. I grunden strävar katolska kyrkan till att inskränka yttrande- och demonstrationsfriheten i Polen.

Jag har skrivit om det förr, jag gör det nu och lär få skriva om det i framtiden. Vad som omfattas av mänskliga rättigheter avgörs inte av majoriteter, hur stor den än är. Om jag så står fullständigt ensam på ett torg med en regnbågsfana och alla kyrkor och alla människor är emot demonstrationen, skall jag ändå ha rätten, och det nödvändiga skyddet, att genomföra manifestationen. De som inte accepterar den principen skall inte komma och ynka sig, när de själva drabbas.

Har katolska kyrkan en annan uppfattning?

Två blogginlägg som kan vara bra att ha i ryggsäcken inför framtida diskussioner: Den första är skriven av Immanuel Brändemo, det andra inlägget är hämtat från Helds HBT-nyheter.

DN, SvD, Dagen

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,


Det finns goda beslut och det finns onda!

15 juli, 2010

Innan jag gick till sängs i gårkväll, var jag mycket intresserad av resultatet av omröstningen i den argentinska senaten angående samkönade äktenskap. Jag gjorde en snabb runda bland tidningarna på nätet, men vid den tiden fanns inga rapporter redovisade.

I morse, när jag fixat en mugg kaffe, satte jag mig vid datorn och nu var det klart! Senaten hade tagit beslutet att godkänna samkönade äktenskap. Efter rundvandringen bland medierna på nätet smakade kaffet helt ypperligt. Jag fixade en mugg kaffe till. Det var lite väl tidigt på morgonen, att skåla för beslutet i något mousserande. Kaffe fick duga.

När jag satt här vid datorn och gladde mig över beslutet i den argentinska senaten, kom jag att tänka på det franska beslutet om förbud mot heltäckande slöja. Det argentinska beslutet vidgar gränserna för mänskliga rättigheter. Det franska beslutet inskränker samma rättigheter.

Ser också i en del tidningars redovisningar, att katolska kyrkan aktivt motarbetat ett godkännande av samkönade äktenskap. Det berättas att nunnor deltog i demonstrationer utanför parlamentsbyggnaden. När jag läste det, slogs jag av en mycket illvillig minnesbild eller rättare sagt, en avsaknad av minnesbild. Jag kan inte påminna mig några artiklar från juntatiden i Argentina, som berättat om demonstrerande och protesterande nunnor. När jag tänker efter kan jag inte påminna några högljudda protester överhuvudtaget av katolska kyrkan mot juntan. Det får vara hur det vill med det. Organisationer har givetvis rätt att själva välja sina strider, men samtidigt berättar valen en hel del om organisationen.

Samtidigt som jag funderar över katolska kyrkans agerande under juntatiden minns jag, och nu är minnet glasklart, ”De galna mödrarna” på Plaza de Mayo utanför presidentpalatset. De som vecka efter vecka, år efter år frågade makten: Var är våra barn? Vad har ni gjort med dem? Många går där än och påminner om, att alla svar inte är givna och alla förövare inte är ställda inför rätta. Jag vill gärna se nattens beslut i senaten, som ett resultat av mödrarnas kamp för mänskliga rättigheter i Argentina. De galna mödrarna har betytt mer för mänskliga rättigheter, än vad mången mäktig organisation har betytt. Ingen nämnd och ingen glömd!

DN, SvD, Dagen, KT

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,


Tala om kvinnomakt! Några tusen kvinnor kränker tydligen hela den europeiska kontinenten!

14 juli, 2010

När jag skrev, inspirerade av en ledare i Dagen, mina inlägg: Staten drar korset i smutsen och Vem har rätt? Soile Lautsi eller Silvio Berlusconi? stötte jag på nedanstående mening i ledarartikeln. Jag har nu funderat kring meningen i några dagar och vet inte riktigt hur den bör tolkas. Får väl testa. Alltid är det väl någon som anser sig manad att undervisa en fåkunnig. Så här skrev Thomas Österberg:

”Det är tänkvärt när Ove Bring, professor emeritus i folkrätt uttrycker att domen i Europadomstolen har etablerat en ny princip: ”Rätten att inte bli förnärmad”.

De senaste åren har heltäckande klädsel för kvinnor upprört allt större grupper i Europa.  Antalet kvinnor, som bär heltäckande klädsel är mycket litet. Så få, att det är svårt att riktigt förstå upprördheten. Det mesta av kritiken bottnar, det är min fasta övertygelse, i en islamfientlig inställning, trots alla fikonlöv om värnandet om kvinnors rätt och terroristhot. Jag får jag acceptera, hur obegripligt det än är för mig, att människor är upprörda och känner sig både förnärmade och kränkta av dessa fåtaliga burkaklädda kvinnor.

Problemet för alla dessa kränkta och förnärmade medborgare, i skilda europeiska länder, är att de inte har någon rättslig instans att gå till med sina kränkta känslor. Känslorna baseras, i de flesta fall, inte på någon personlig erfarenhet eller kunskap, utan det har funnits politiska krafter, som medvetet manat fram känslorna. I de flesta länder i Europa finns dessa politiska krafter, vars främsta måltavla är muslimerna och den påstådda islamiseringen.

Det nya, som tillkommit de senaste åren, är att de etablerade politiska partierna runt om i Europa, medvetet börjat spela på de antimuslimska känslorna bl. a för att dölja sin oförmåga att lösa ländernas politiska och ekonomiska problem. Nu senast i Frankrike. Nationalförsamlingen tog beslut i går om ett förbud mot heltäckande slöja. Beslutet innebär inte, att Frankrike på något sätt närmat sig en lösning på, vare sig de ekonomiska problem landet har eller att alla de politiska skandalerna, vi läser om varje dag, skulle försvunnit. Allt kvarstår, men det politiska etablissemanget har visat handlingskraft. Det är många länder som är inne på samma lösning. Belgien har som Frankrike tagit ett liknande beslut. Många andra länder Europa diskuterar eller planerar liknande beslut bl. a Italien.

Om besluten vinner laga kraft, uppstår intressanta juridiska frågeställningar. Då kommer med all säkerhet många, förhoppningsvis alla, som omfattas av beslutet vända sig till Europadomstolen och hävda att länderna kränker deras mänskliga rättigheter. Det skall bli intressant att läsa vad professor emeritus folkrätt Ove Bring och ledarskribenten på Dagen Thomas Österberg kommer att skriva i den situationen. Kommer de att bemöta kvinnorna lika föraktfullt, som de gör med Soile Lautsi och tala om ”rätten att inte bli förnärmad.”

Frågan om mänskliga rättigheter är inte så svårt, som många vill göra det till. Frågan om jag eller någon annan blivit kränkt, är inte något som en majoritet kan avgöra. Det spelar ingen roll om 75 % av fransmännen anser att ett burkaförbud är berättigad. En demokratisk stat skall inte stifta lagar som inskränker religionsfriheten. Den majoritet som anser sig förnärmade av burkaklädda kvinnor får finna sig i, att de kvinnorna befinner sig i det offentliga rummet. Jag behöver inte förstå bruket. Bristande förståelse hos majoriteten är inte något skäl, att kränka någons mänskliga rättigheter.

Lika lite som staten inte skall inskränka minoriteters rätt, att få praktisera sin religion, så skall staten inte ensidigt gynna en religiös eller politisk uppfattning, oavsett om en majoritet av befolkningen omfattar uppfattningen. Det är den här tolkningen Soile Lautsi åberopade, när hon gick till Europadomstolen för att få stöd. Hon menar, att den italienska staten inte erbjuder henne och hennes barn en neutral skola, utan enbart en kristen skola. Det är bara att acceptera. Hon har rätt!

Jag väntar med spänning på Europadomstolens slutgiltiga dom när det gäller krucifix i kommunala skolsalar i Italien. Tänk om domstolen ger Berlusconi rätt. Krucifix är inte en kristen symbol! Undrar om domstolen verkligen vågar sig på ett sådant vågstycke?

Givetvis väntar jag med lika stor spänning på Europadomstolens framtida domslut vad gäller burkaförbudet. Undrar verkligen om domstolen värnar mer om fransmännens rätt, att se någon ögonen, än om en religiös, om än udda, praktik. Jag tror, eller rättare sagt, jag är övertygad om att Europadomstolen kommer att genomskåda den antiislamistiska grunden för lagstiftningen och ge kvinnorna rätt.

DN, SvD, Dagen

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,