Vem har rätt? Soile Lautsi eller Silvio Berlusconi?

12 juli, 2010

Läser en artikel i SvD, som får mig att fundera. Soile Lautsi gick till Europadomstolen, sökte och fick rätt mot italienska staten.

Konflikten kan kort sammanfattas så här. Jag citerar ur artikeln:

”Italien är en sekulär stat, och kors på väggarna i statliga klassrum strider mot pluralism och neutralitet, menade hon. Men rektorn vägrade ta ner korsen. Lautsi gick då till Europadomstolen och anklagade Italien för brott mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.”

”Krucifixet är ingen religiös symbol utan så tätt förknippat med Italiens kultur och historia att det är en symbol för landet, hävdar den italienska regeringen. Det handlar om italiensk identitet och inte religiös indoktrinering, enligt regeringen.”

För mig som aktiv kristen, är svaret på konflikten enkel. Den italienska regeringen och Silvio Berlusconi har fel och Soile Lautsi har rätt. Självklart är krucifix en religiös symbol. Om jag påstod något annat, skulle det påståendet vara på gränsen till hädelse. För ett krucifix är inte bara en religiös symbol, vilken som helst. Det är en kristen symbol. Den helt centrala symbolen! Personligen föredrar jag det nakna korset, men icke förty har ett krucifix samma tyngd. (Jag vet att många teologer inte är enig med mig i den frågan, men det bortser jag från.)

När jag följt debatten efter Europadomstolens beslut, har jag förstått att de flesta kristna som kritiserar beslutet också ger Soile Lautsi rätt. Någon annan tolkning kan inte finnas, eftersom det finns stor samstämmighet i argumenten, att beslutet är ett slag mot den kristna tron. Den ståndpunkten hävdas bl. a av Thomas Österberg, ledarskribent i Dagen.

Ofta, när man diskuterar rätt och fel i domstolar, kan det vara på sin plats att gå till intentionerna hos dem som ursprungligen fattat beslutet. Om jag rätt förstått bakgrunden till varför krucifixen finns i klassrummen i Italien, får man gå till fördraget mellan Mussolini och Katolska Kyrkan från 1929. Där lovade Mussolini bland mycket annat, att de statliga skolorna i Italien skulle vara katolska. Det måste finnas ett krucifix upphängt i varje klassrum!  Det var alltså inte en ensidigt stiftad lag, utan ett resultat av förhandlingar mellan Katolska Kyrkan och Italien.

Jag upplever, att även bakgrunden till krucifixen i klassrummen, stärker Europadomstolens och Soile Lautsis ståndpunkt. Då har domstolen egentligen bara en fråga kvar att ta ställning till. Är ett klassrum en sådan del av det offentliga rummet, att man som enskild individ måste acceptera religiösa symboler på väggarna? Är det inte lite märkligt om detta offentliga rum enbart tillåter en religions symboler? Även här delar jag Europadomstolens slutsats. Det vore märkligt om klassrummen i våra skolor skulle jämställas med t ex stadsbilden. 

Många länder i Europa har tagit beslut eller är på väg att fatta beslut, som hävdar att inte ens gator, torg och stadssiluetten räknas till det offentliga rummet. Italien är bland de länder, som planerar beslut om inskränkningar av vad som skall räknas till det offentliga rummet. Då är inte ens gator fredade! Gator och torg tillhör tydligen inte det offentliga rummet, enligt Berlusconi, men klassrummen gör det! Minst sagt en märklig inställning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

Staten drar korset i smutsen!

9 juli, 2010

För en tid sedan läste jag en mycket tankeväckande ledare i Dagen, ”Plats för tro i Europa” skriven av Thomas Österberg. Österberg hävdar som en tes, att det finns en sekulär rädsla att konfronteras med religion. Vilket i sig kanske är sant, men jag upplever att bevisen för tesen är något svaga. De tre exempel Österberg nämner är korset i svenska flaggan, som lär vara hotad, krucifixtvånget i italienska klassrum. På vilket sätt den lagen från Mussolinitiden skulle vara uttryck för religiös mångfald förstår jag inte. Det tredje exemplet är diskussionen om skolavslutningar i kyrkan. En mycket sen tradition här i Dellenbygden. Traditionen med skolavslutningar i kyrkan tycks ha blivit mer allmän samtidigt som köttbullarna blev ett ”måste” på det svenska smörgåsbordet. Det ena behöver inte ha med det andra att göra.

Trots att både krucifixen och skolavslutningarna är intressanta frågor i sig att samtala om, vill jag ändå koncentrera mig på korset i vår fana. Ibland får jag känslan av, att vi kristna är så oerhört tacksamma att staten på något sätt markerar en kristen tradition, att vi inte anser det nödvändigt att ens lite fundera över om staten använder de kristna symbolerna i en någorlunda kristen anda.

Läser i DN och sett i rapportnyheter att:

”I början av mars i år efterlyste den tidigare chefen för den svenska Afghanistanstyrkan, Christer Tistam, mer befogenheter att använda våld. Han ansåg att soldaterna borde få möjlighet att själva använda våld innan de angrips och inte bara i självförsvar. Enligt Rapport har överbefälhavaren Sverker Göransson beslutat att nya insatsregler ska användas.

Reglerna betyder att styrkan inte bara ska kunna få använda eldgivning i självförsvar utan den ska självständigt få planera sina operationer, vilket innebär användande av dödligt våld.”

Svenska staten utvidgar krigsinsatserna till en nivå där fikonlövet, försvar och skydd av flickor och kvinnor, inte längre är gångbar. Jag ställer mig frågan. Hur bör vi kristna reagera på, att korset får symbolisera militärt våld och död? Borde vi inte säga ifrån och kräva att staten upphör att släpa korset i smutsen? Jag anser det. Vi måste protestera. Korset får inte användas hur som helst eller till vad som helst.

Nu kanske någon kristen vän av ordning säger att jag överdriver. Så hårt får man inte tolka korset på flaggan. Det är möjligt, men låt oss för en stund lämna den svenska förläggningen och de svenska stridsfordonen och sälla oss till en grupp afghaner, som lite på avstånd betraktar de svenska styrkorna.

Vad ser afghanerna? En korsflagga som vajar över förläggningen. De ser korsflaggan på fordonen som ilar förbi. Vore det så konstigt om tanken slår gruppen, att det är kristna soldater som för krig i Afghanistan? Gruppen kanske rent av tolkar det som ett modernt korståg? Jag skulle inte vilja försöka förklara, ”att visserligen är det ett kors på flaggan, men det ska inte tolkas som en kristen symbol. Inte här i Afghanistan och definitivt inte nu. Det är bara i Sverige korset markerar en kristen tradition.” Det låter inte trovärdigt.

Om det kristna korset skall användas som en samlande symbol för Sveriges krig i Afghanistan, är åtminstone jag inte främmande för ett byte av nationalsymbol. Vi kristna kan inte tillåta att vår viktigaste symbol, korset dras i smutsen av den sekulära staten.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,


Gudrun, blotta aldrig strupen för fienden!

7 juli, 2010

När jag för ett par dagar sedan läste, att Gudrun Schyman och F! skulle bränna 100 000 kronor, fick jag en klump i magen av förtvivlan. Ni vet den där nästan smärtsamma känslan, som sätter sig i mellangärdet, när man ser en god vän på väg att göra bort sig. Om ni varit med om upplevelsen, då vet ni hur jag kände det i måndags. Min förtvivlan blev inte mindre av att sitta långt från händelsens centrum i Bjuråker och inte ha några realistiska möjligheter att nå vare sig Gudrun Schyman eller någon annan ledande företrädare för F! på Gotland och personligt varna. Inte för att jag tror det skulle ha ändrat skeendet, men ändå.

Jag gick till sängs med en förhoppning om att aktionen skulle bli symbolisk på något sätt. När jag vaknade på morgonen och gick till min dator och klickade mig fram till filmen, som skildrade aktiviteten. Jag insåg att jag gått till sängs med fullständigt falska förhoppningar. De brände verkligen pengarna! Sen var det bara att ta del av de förväntade reaktionerna. Och de kom!

Jag riktigt såg hur det politiska innegänget moraliskt förfasade sig, där de stod och sippade på bjudvinet. Sen kom de på rad Sabuni, Ohly, Stadsmissionen, bloggosfären, Facebook och Twitter. Man föreslog vad 100 000 kronor kunde användas till. Till stöd för ensamstående mödrar, glass till barnen, slagna kvinnor och den allt överskuggande förslaget, brunnar i Afrika. Sen dök besserwissrarna upp, reklamgurus och ledarskribenter, som med pannan i djupa veck (en litterär bild jag tillåter mig) analyserar varför tilltaget var felaktigt ur PR-synpunkt. Aktionen visade ju bara hur desperata och maktgalna F! och Gudrun Schyman egentligen är. I motsats till de etablerade partierna. Självfallet är inte riksdagspartierna maktgalna och desperata. Vi har ju statsministerord på, att alla representerar särintressen utom regeringen och Reinfeldt, som offrar sig för allmänintresset.

När Frälsningsarmén på Gotland kom dragandes med sin gryta, med vilken det gör så mycket gott, var loppet kört för F!. Trots att F! och Gudrun Schyman vann slaget om uppmärksamheten i medierna, så är det bara att konstatera. Det blev en Pyrrhusseger! Jag har inga förslag på hur ledningen bör agera. Det bör ledningen i samråd med medlemmarna besluta om. Ledningen för F! bör ändå tänka på, att det är ett nytt parti, med i och för sig hängivna och kunniga medlemmar runt om i landet. Men ändå, det är oförsvarligt, att utsätta medlemmarna för omöjliga strider. Så bör inte en ledning agera!

Kan ändå inte helt låta bli, att argumentera i sakfrågan, trots att jag vet, att det inte är många som låter sig övertygas. Uttrycket att ”bränna pengar” har två betydelser. Dels beskriver orden en konkret händelse där faktiska pengar bränns, dels (och det kanske ändå är den vanligaste) att någon gör sig av med pengar i snabb takt och oftast på onyttigheter. Ponera att F! köpt ballonger för 100 000 pengar och fyllt dem med gas och släppt till väders med motiveringen: ”Ballongerna symboliserar de etablerade partiernas lättflyktiga jämställdhetslöften. Efter valet betyder löftena ingenting!” Skulle Frälsningsarmén ha kommit med sin gryta efter en sådan händelse?

Någonstans läste jag i går om ett bilföretag som köpt champagne för miljoner för att bjuda på i Almedalen. Till vilka kan man ju undra. Borde det inte betecknas som omoraliskt ”brännande” av pengar? För att vara riktigt illvillig. Hur mycket pengar har det kostat för oppositionen att dra till Gotland för att markera enighet i, att de vill ha betyg från sjuan och skriftliga omdömmen från ettan (eller var det tvärtom?) Jag kan ställa en liknande fråga till Moderaterna. Hur många pengar kostade det partiet att skeppa Anders Borg till Visby, för att berätta om sin dröm om arbetslöshetssiffror på 3-4 %? Hade det inte varit billigare att låta honom sova vidare och drömma. Och skickat de inbesparade pengarna till Stadsmissionen?

Nå, det får vara hur det vill med detta. Vilka slutsatser drar jag för egen del? Vänner överger jag inte så där hux flux. Visserligen har F! gjort en taktisk missbedömning, men det ändrar inte det sunda i partiets politik. Därför kvarstår mitt beslut, att jag röstar på F! i valet i september.

Jag dristar mig att länka till ett snart två år gammalt blogginlägg, Eva accepterar inte! Den tillägnar jag F! i dag.

Dagen, Dagen 2, DN, SvD,

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


Alla människors lika värde – den stora samhällslögnen!

3 juli, 2010

I de stora och vackra talen på högtidsdagar, brukar det heta att Sverige hyllar tanken på alla människors lika värde. Det är en vacker tanke och tyvärr, det är bara en vacker tanke, utan reellt innehåll. För det kan väl inte anses orimligt, att tanken om alla människors lika värde på något sätt manifesterades i en samhällelig praktik?

I dagens DN kan den, som så önskar, läsa hur vackra tankar omsätts i en grym verklighet. Artikeln tar bl. a upp att rättstillämpningen ändrats när det gäller rätten till personlig assistans. Runt om i landet får personer, som tidigare haft beslut om personlig assistans, ändringar i besluten, utan att statsmakten ändrat på lagarna. Så där plötsligt och utan diskussion har rättstillämpningen ändrats. Med förödande konsekvenser för dem som drabbas. Som t ex för Leif Axelsson, som i artikeln får illustrera konsekvenserna av ändringarna. Men det finns många, många fler som drabbats och ännu fler som kommer att drabbas.

Under stigande förvåning och vrede funderar jag över begreppet grundläggande behov.” Enligt artikeln är inte hela måltiden ett grundläggande behov, utan enbart ätandet. Klarar du av att föra skeden mot munnen, då har du inget behov av hjälp. Hur maten tillagades, kom på bordet eller hur tallrikar och bestick, bröd och smör plockades undan i kylskåp eller diskades, det ingår inte i de grundläggande behoven.

Jag genomförde en mycket ovetenskaplig test i morse.Jag gjorde en bedömning av tidsåtgången för min frukost. Trots att jag läste tidningen under tiden jag åt min fil och drack mitt kaffe, var tidsåtgången för att plocka fram fil, bröd, smör och pålägg, koka kaffe, längre än för själva ätandet. När filen var uppäten och kaffet urdrucket, då kvarstod det tråkiga att plocka undan. Det här är för mig, att äta en frukost. Jag skulle gärna vilja höra motiveringen att frukost enbart innebär att jag slevar i mig filen!

Jag ska inte sammanfatta hela artikeln, den är ju bara en knapptryckning bort. Däremot kan man undra lite över begreppet,  ”grundläggande behov.”  Om några timmar skall jag besöka Norrbostämman, imorgon skall jag åka till Delsbo forngård och njuta av spelmansstämman. Aktiviteterna är delar av mina grundläggande behov. Att besöka bibliotek, se teaterföreställningar, delta i kyrkans aktiviteter är andra grundläggande behov. Listan av sådana behov kan bli hur lång som helst, men jag stannar här. Jag skulle vilja se den i vitögat som skulle våga ifrågasätta mina grundläggande behov och reducera dem till att sleva i mig filen på morgonen. Jag skulle bli fullständigt rasande!

Så länge vi klockar människors tid för toalettbesök, för att utröna deras grundläggande behov, kan vi lika gärna spola ner allt tal om ”alla människors lika värde” i samma toalett.  För de är ju ändå bara ord utan täckning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,