Som pojke på 50-talet, bar jag ut eftermiddagstidningen Sundsvalls Posten till prenumeranter i Sundsvall. Vi var ett gäng grabbar, som samlades på Sundsvalls Posten på eftermiddagarna för att hämta vår tidningsbunt och cyklade sen till våra distrikt. Lönen var god, efter vad jag minns.
Efter några år slutade jag med tidningsutbärningen på eftermiddagarna och delade istället med mamma ett distrikt för Sundsvalls morgontidningar. Jag minns, när jag slutade, att pappa satt vid köksbordet och lite fundersamt säger till mamma: ”Undrar om inte Leopold har rätt till semesterersättning?” Efter en stunds funderande, stiger pappa upp och säger: ”Jag går till Gustafsson och frågar.” Efter, kanske en timme, kommer pappa hem och meddelar: ”Gustafsson säger, att visst ska grabben ha semesterersättning.” Dagen efter kunde jag cykla till Sundsvalls Posten och kvittera ut min semesterersättning för ett par års arbete. Säkert den förste och kanske också den siste.
Vem var då denne Gustafsson? Han var vaktmästare för bostadsrättsföreningen på Östra Radiogatan i Sundsvall. Jag minns inte så mycket av Gustafsson, annat än att han vakade över sina välskötta gräsmattor med stor intensitet. Ve den unge, som besudlade Gustafssons gräsmattor! Nu innebar det inte att vi barn var hänvisade till asfalt och betong. Icke då, omgivningarna var fulla av fria grönområden, där det gick helt förträffligt, att leka indianer och cowboys.
Om jag inte personligen minns så mycket av Gustafsson, så minns jag mycket väl, att undringen om min semesterlön, inte var den första gången pappa tog sig ett besök till Gustafsson. Gustafsson hjälpte till med deklarationen. Han gav råd och anvisningar om myndigheter och kanske det viktigaste, han förklarade det politiska skeendet. Gustafsson var en viktig och nästan alltid tillgänglig kunskapskälla och stöd för de boende i bostadsområdet. Gustafsson var socialdemokrat, mycket mer vet jag inte. Jag vet inte om han hade politiska uppdrag eller vilken ställning han hade i partiet. Det enda jag minns är hans oerhörda betydelse, som opinionsbildare för de vuxna i min barndom. ”Jag går och frågar Gustafsson!”
Jag har från till, genom åren, haft anledning att minnas och tänka på Gustafsson. Speciellt i dag, efter valresultatet, har jag mediterat hela dagen över Gustafsson, både som person och som företeelse. Vi såg det komma. Det går inte att förneka att vi åtminstone anade, att SD skulle bli invalda i Sveriges riksdag. Sturskt har bl. a Mona Sahlin hävdat, ”vi tar debatten.” Sahlin och några till ”tog debatten” och de gjorde ingen glad. Möjligen SD och Jimmie Åkesson.
Eftersom tanken inte känner några gränser, har jag under dagens meditationer flyttat hela situationen till Gustafsson och hans 50-tal. Vad skulle Gustafsson ha gjort, när han hör att partiledaren meddelar: ”Vi tar debatten!” Självklart skulle ha med stort intresse lyssnat till debatten i radio, men han skulle nog inte ha nöjt sig med det. Inte skulle han ha upplevt det meningsfullt, att trycka på opionionsknappar för att markera vem som vunnit debatten. Gustafsson skulle ”tagit debatten” på sitt sätt. Han skulle ha samtalat med människor. Lyssnat in argumenten och gett förklaringar. Rättat till felaktigheter och påvisat hur det egentligen låg till. Jag ser framför mig hur pappa kommer hem efter ett sådant samtal med Gustafsson. ”Gustafsson säger att…” Sen skulle det inte ha talats något mer om SD i vår familj och inte heller i många andras. Gustafsson skulle aldrig ha tolkat uppmaningen, ”nu tar vi debatten” så, att han måste debattera med fysiska Sverigedemokrater, utan han skulle ha samtalat med människor kring SD:s påståenden och på det sättet tagit debatten. En mycket förnuftig och effektiv metod.
Socialdemokratin säger sig vara ett folkrörelseparti, som med sina S-föreningar täcker stort sett hela landet och har en stor social kontaktyta. Hur har organisationen använts i försöken, att ta debatten och varna för Sverigedemokraterna? Med den kunskap jag har om S-föreningar, så vågar jag mig på, att sticka ut hakan och hävda, att inte var det många S-föreningar i det här landet, som tolkade Mona Sahlins uppmaning att ta debatten, att uppmaningen på något sätt berörde dem.
Kommer valnattens kraftfulla uttalande av Mona Sahlin, att ”nu är det på riktigt” leda till att partiet på alla nivåer tar tag i debatten. Som en äldre, något cynisk gubbe, tillåter jag mig att tvivla. Inte kommer många S-föreningars styrelser, att planera in några möten, där kampen mot Sverigedemokraterna i S-föreningens upptagningsområde diskuteras. Valnattsretoriken kommer att falla i glömska till nästa val, när överraskningen kanske återigen blir lika stor och Mona Sahlin säger ”nu är det verkligen på riktigt.”
Några sifferexempel för Bjuråkers S-förening att fundera över. SD:s valresultat i Friggesund-Hålsjö 5,1% och i Svågadalen 6,5%. I hela Hudiksvall ökade SD från 386 personer till 921 personer. Hur S-föreningarna lägger upp sitt arbete måste givetvis varje S-förening själv avgöra, men jag skulle vilja ge rådet. Lär av Gustafsson på Östra Radiogatan i Sundsvall! Jag är övertygad om att metoden står sig, trots att den har några år på nacken.
Till sist. Jag vill på det allvarligaste varna för att vi i vår ångest, att vi inte klarade av debatten bättre än vi gjorde, försöker dämpa ångesten med videofilmer, som den här. Filmen spreds på Facebook före valet och som nu tydligen tagits till heders igen. Ett skäl att avstå från att visa filmen, kan ju vara att den ställer oss inför den obehagliga frågan. Hur korkade är då inte vi, som inte klarade av debatten?
Bloggtips: Valanalyser av Birger Schlaug och Ulf Bjereld.
Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Valet 2010, Mona Sahlin, Sundsvall, Östra Radiogatan, S-föreningar, Bjuråker, Hudiksvall, Sundsvalls Posten, Sverigedemokraterna,