Vi såg det komma

Som pojke på 50-talet, bar jag ut eftermiddagstidningen Sundsvalls Posten till prenumeranter i Sundsvall. Vi var ett gäng grabbar, som samlades på Sundsvalls Posten på eftermiddagarna för att hämta vår tidningsbunt och cyklade sen till våra distrikt. Lönen var god, efter vad jag minns.

Efter några år slutade jag med tidningsutbärningen på eftermiddagarna och delade istället med mamma ett distrikt för Sundsvalls morgontidningar. Jag minns, när jag slutade, att pappa satt vid köksbordet och lite fundersamt säger till mamma: ”Undrar om inte Leopold har rätt till semesterersättning?” Efter en stunds funderande, stiger pappa upp och säger: ”Jag går till Gustafsson och frågar.” Efter, kanske en timme, kommer pappa hem och meddelar: ”Gustafsson säger, att visst ska grabben ha semesterersättning.” Dagen efter kunde jag cykla till Sundsvalls Posten och kvittera ut min semesterersättning för ett par års arbete. Säkert den förste och kanske också den siste.

Vem var då denne Gustafsson? Han var vaktmästare för bostadsrättsföreningen på Östra Radiogatan i Sundsvall. Jag minns inte så mycket av Gustafsson, annat än att han vakade över sina välskötta gräsmattor med stor intensitet. Ve den unge, som besudlade Gustafssons gräsmattor! Nu innebar det inte att vi barn var hänvisade till asfalt och betong. Icke då, omgivningarna var fulla av fria grönområden, där det gick helt förträffligt, att leka indianer och cowboys.

Om jag inte personligen minns så mycket av Gustafsson, så minns jag mycket väl, att undringen om min semesterlön, inte var den första gången pappa tog sig ett besök till Gustafsson. Gustafsson hjälpte till med deklarationen. Han gav råd och anvisningar om myndigheter och kanske det viktigaste, han förklarade det politiska skeendet. Gustafsson var en viktig och nästan alltid tillgänglig kunskapskälla och stöd för de boende i bostadsområdet. Gustafsson var socialdemokrat, mycket mer vet jag inte. Jag vet inte om han hade politiska uppdrag eller vilken ställning han hade i partiet. Det enda jag minns är hans oerhörda betydelse, som opinionsbildare för de vuxna i min barndom. ”Jag går och frågar Gustafsson!”

Jag har från till, genom åren, haft anledning att minnas och tänka på Gustafsson. Speciellt i dag, efter valresultatet, har jag mediterat hela dagen över Gustafsson, både som person och som företeelse. Vi såg det komma. Det går inte att förneka att vi åtminstone anade, att SD skulle bli invalda i Sveriges riksdag. Sturskt har bl. a Mona Sahlin hävdat, ”vi tar debatten.” Sahlin och några till ”tog debatten” och de gjorde ingen glad. Möjligen SD och Jimmie Åkesson.

Eftersom tanken inte känner några gränser, har jag under dagens meditationer flyttat hela situationen till Gustafsson och hans 50-tal. Vad skulle Gustafsson ha gjort, när han hör att partiledaren meddelar: ”Vi tar debatten!” Självklart skulle ha med stort intresse lyssnat till debatten i radio, men han skulle nog inte ha nöjt sig med det. Inte skulle han ha upplevt det meningsfullt, att trycka på opionionsknappar för att markera vem som vunnit debatten. Gustafsson skulle ”tagit debatten” på sitt sätt. Han skulle ha samtalat med människor. Lyssnat in argumenten och gett förklaringar. Rättat till felaktigheter och påvisat hur det egentligen låg till. Jag ser framför mig hur pappa kommer hem efter ett sådant samtal med Gustafsson. ”Gustafsson säger att…” Sen skulle det inte ha talats något mer om SD i vår familj och inte heller i många andras. Gustafsson skulle aldrig ha tolkat uppmaningen, ”nu tar vi debatten” så, att han måste debattera med fysiska Sverigedemokrater, utan han skulle ha samtalat med människor kring SD:s påståenden och på det sättet tagit debatten. En mycket förnuftig och effektiv metod.

Socialdemokratin säger sig vara ett folkrörelseparti, som med sina S-föreningar täcker stort sett hela landet och har en stor social kontaktyta. Hur har organisationen använts i försöken, att ta debatten och varna för Sverigedemokraterna? Med den kunskap jag har om S-föreningar, så vågar jag mig på, att sticka ut hakan och hävda, att inte var det många S-föreningar i det här landet, som tolkade Mona Sahlins uppmaning att ta debatten, att uppmaningen på något sätt berörde dem.

Kommer valnattens kraftfulla uttalande av Mona Sahlin, att ”nu är det på riktigt” leda till att partiet på alla nivåer tar tag i debatten. Som en äldre, något cynisk gubbe, tillåter jag mig att tvivla. Inte kommer många S-föreningars styrelser, att planera in några möten, där kampen mot Sverigedemokraterna i S-föreningens upptagningsområde diskuteras. Valnattsretoriken kommer att falla i glömska till nästa val, när överraskningen kanske återigen blir lika stor och Mona Sahlin säger ”nu är det verkligen på riktigt.”

Några sifferexempel för Bjuråkers S-förening att fundera över. SD:s valresultat i Friggesund-Hålsjö 5,1% och i Svågadalen 6,5%. I hela Hudiksvall ökade SD från 386 personer till 921 personer. Hur S-föreningarna lägger upp sitt arbete måste givetvis varje S-förening själv avgöra, men jag skulle vilja ge rådet. Lär av Gustafsson på Östra Radiogatan i Sundsvall! Jag är övertygad om att metoden står sig, trots att den har några år på nacken. 

Till sist. Jag vill på det allvarligaste varna för att vi i vår ångest, att vi inte klarade av debatten bättre än vi gjorde, försöker dämpa ångesten med videofilmer, som den här. Filmen spreds på Facebook före valet och som nu tydligen tagits till heders igen. Ett skäl att avstå från att visa filmen, kan ju vara att den ställer oss inför den obehagliga frågan. Hur korkade är då inte vi, som inte klarade av debatten?

Bloggtips: Valanalyser av Birger Schlaug och Ulf Bjereld.

DN1, DN2, SvD, Dagen

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Valet 2010, Mona Sahlin, Sundsvall, Östra Radiogatan, S-föreningar, Bjuråker, Hudiksvall, Sundsvalls Posten, Sverigedemokraterna,

En bra ställd fråga 19 timmar innan vallokalerna stänger!

I SvD har judiska ledare undertecknat en mycket viktig debattartikel. En debattartikel jag helhjärtad ansluter mig till. Jag ska inte försöka sammanfatta, utan uppmanar alla att läsa artikeln och ta till sig innehållet och omsätta det i personliga ställningstaganden och praktik.

Jag nöjer mig med att citera två centrala delar av artikeln:

Den erfarenhet av förföljelse vi har ärvt erinrar oss att ta ställning närhelst vi ser hur en grupp diskrimineras. Alla människors lika värde och alla människors rätt att bli bemötta som individer gäller just alla – muslimer, judar, romer, homosexuella eller vilken religion, sexuell läggning eller ursprung man än har. Det är lätt att säga detta och att säga ”aldrig igen.” Men det är betydligt svårare att höja sin röst när man ser hetsjakten riktas mot andra grupper än dem man själv tillhör. Kanske är det, medvetet eller omedvetet, lätt att tänka att det är skönt att det inte är mig de är ute efter. Men detta tankesätt invaggar oss i en falsk och kortsiktig trygghet.

En hel del har gjorts i Sverige för att vi ska lära av förtrycket och mördandet av det judiska folket. Men hur ska vi som judisk minoritet kunna känna oss trygga när vi ser att det tilltagande diskrimineringen av muslimer i Sverige och Europa och förföljelserna av romer möts av i bästa fall lama protester? Förtryck berör oss alla, alltid, vem som än är utsatt för det. För om vi inte protesterar när andra grupper än vi själva förföljs, kan de sluta som i den berömda dikten av Pastor Martin Niemöller: ”…När de sedan kom för att hämta mig, fanns ingen kvar som kunde protestera.”

Värt att tänka på när vi går till vallokalerna i dag.

Läs även andra bloggares åsikter om Judar, muslimer, romer, homosexuella, Niemöller, diskriminering, minoriteter, valet,

Hur mycket får en bön om förlåtelse kosta?

Dagen berättar i en mycket kort, men läsvärd artikel, om katolska kyrkans våndor i Belgien. Efter de mycket omfattande sexuella övergreppen mot barn har tydligen kyrkan fått sig ett moraliskt problem på halsen. Hur oförbehållsamt skall kyrkan våga be om förlåtelse för de brott dess präster begått mot barn, utan att det blir för kostsamt för kyrkan?

Eller som det står i artikeln

”Om vi säger ”mea culpa” så är vi också moraliskt ansvariga och rättsligt ansvariga. Då kommer också människor med krav på pengar, sa de belgiska biskoparnas talesman i övergreppsfrågor, Guy Harpigny på tisdagen.”

Min uppfattning är, att katolska kyrkan i Belgien bör be om förlåtelse utan förbehåll och betrakta eventuella ekonomiska skadestånd som en nödvändig botgöring.

Läs även andra bloggares åsikter om Katolska kyrkan, Belgien, Sexuella övergrepp

Skattereduktionen går väl förhoppningsvis till välgörenhet?

Läser i Dagen att Alliansen tydligen kan tänka sig en skattereduktion för gåvor till välgörenhet på högst 1500 kr/år. Förespråkare för avdragsrätten är missnöjda och anser att förslaget till skattereduktion är alldeles för låg.

Jag är motståndare till hela tanken på skattereduktion för givna gåvor, men om förslaget blir verklighet, anser jag att alla som erhåller skattereduktionen låter den oavkortat gå till välgörande ändamål.

Allt annat vore djupt omoraliskt!

Läs även andra bloggares åsikter om Skattereduktion för gåvor, Välgörenhet, borgerliga Alliansen