… eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

28 december, 2010

Hemlösa personer som inte är skrivna i Stockholm har inte rätt att använda stadens härbärge. Det kan handla om andra EU-medborgare eller personer från andra kommuner i landet. (DN)

Det finns människor som på fullt allvar hävdar, att Bibeln bara är en gammal dammig sagobok, utan bäring i dagens verklighet!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Nu är julen slut! Dags att kasta ut krubban i snön och kylan!

26 december, 2010

I november uppmärksammade den 17-åriga Sally Ågebrant att Tetteh Joseph Leetei och Paintsil Kobina bodde på tågstationen i Sundsvall. Flickan inte bara såg, utan hon agerade också. Sally kontaktade hotell i Sundsvall och lyckades få hotellen att lova sängplats åt de två på tågstationen. Heder åt Sally Ågebrant! Hon såg ett behov och hon agerade! Om det finns en utmärkelse för årets bedrift, då borde Sally Ågebrant vara given som pristagare.

Den lösning Sally lyckades utverka för Tetteh Joseph Leetei och Paintsil Kobina var tidsbegränsad. Efter julhelgen är sängplatserna på hotellen inte längre tillgängliga för dem. Enligt ST är de återigen hänvisade till järnvägsstationen eller någon annan plats i Sundsvall. Just nu upplever vi rekordkyla runt om i landet och även i Sundsvall.

Eftersom Sally Ågebrant såg och agerade, då lär andra också ha möjlighet att se problemet och agera. T ex kommunens socialnämnd. I ST:s artikel finns ett försök till förklaring varför socialnämnden inte agerar. ST skriver:

Problemet för männen är att de varken är asylsökande eller har uppehållstillstånd i Sverige och därmed inte kan få hjälp av myndigheterna.

Förklaringen är ingenting annat än struntprat! Givetvis kan myndigheterna hjälpa människor i nöd, om bara viljan finns. Det är ingen anonym myndighet som inte ”kan” hjälpa. Bakom alla annonyma myndigheter finns det verkliga människor som kan ställas till ansvar. Enligt ST är följande personer ansvariga för hur Tetteh Joseph Leetei, Paintsil Kobina och andra hemlösa i Sundsvall har det. Ansvaret har ansikten:

Socialnämnden: Else Ammor (M), ordförande, Sundsvall, Hans Brynielsson (KD), vice ordf, Kvissleby, Efva Åström (M), Sundsvall, Ewa Kirrander (FP), Sundsbruk,Inger Paulsson (MP), Kvissleby, Linnéa Kjellman (C), Matfors, Lena Österlund (S), Sundsvall, Leif Wiklund (S), Sundsvall, Malin Larsson (S), Strömmen, Stöde, Jonas Väst (S), Kubikenborgsgatan, Sundsvall, Annicka Burman (V), Fågelgränd 10, Sundsvall.

I Kyrkans tidning säger ärkebiskop Anders Wejryd att Kyrkans ska fortsätta att ta sig ton i fler politiska frågor. Jag kan inte annat än bejaka en sådan målsättning. Vi måste bort från bokmärkes gullegullandet vid krubban. Barnet som ligger där i krubban är säkert gulligt, men det är inte det som är krubbans budskap. Barnet ställer det obehagliga kravet på oss, att se honom i alla nödlidande människor vi möter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,


Om talesättet, att ett gott skratt förlänger livet, stämmer, då har humanister lyckats förlänga mitt liv med minst tre månader!

23 december, 2010

Läste sent i tisdagskväll en Brännpunktsartikel skriven av Patrik Lindenfors och Christer Sturmark. Det var inte innehållet i debattartikeln som lockade till skratt, utan själva tonfallet av upphetsning. De utlovar ett glatt julevangelium. Det finns ingen kristen jultradition att förstå!

 Artikelförfattarna anser sig ha upptäckt en gigantisk PR-kupp, iscensatt av kyrkliga marknadsavdelningar. Artikelförfattarnas tes är, efter vad jag kan förstå, att vi minsann inte firar Jesus födelse den 25 december. Likt författaren av Da Vinci Koden har artikelförfattarna botaniserat i Katolska encyklopedin och upptäckt att Kyrkans marknadsföringsavdelning häckat på en hemlighet, de inte velat sprida till kyrkans medlemmar. Den mörka hemligheten är, att vi inte vet när Jesus är född! Med tiden utvecklades skilda traditioner inom Kyrkan för firande av Jesus födelse. En sådan situation kunde Kyrkan självklart inte i längden leva med och nu tar några ”potentater”, som artikelförfattarna något föraktfullt döper dem till (jag personligen föredrar att säga Kyrkan), tag i frågan och beslutar att Kyrkan skall fira Jesus födelse den 25 december.

Lindefors och Sturmark berättar, att i Rom firades Saturnaliafestivalen i slutet av december och den 25 december firades Natalis Invicti – den obesegrades födelsedag.  Jag uppfattar att artikelförfattarna anser Kyrkans beslut att förlägga firandet till den 25 december, vara stöld och bedrägeri. Jag förstår inte den moraliska upprördheten. När de första kristna hävdade sitt trotsiga, Kristus är Herre! Var det en enorm utmaning i en kultur, där kejsaren ansågs vara Gud. Några hundra år senare kunde en triumfatorisk kyrka med auktoritet hävda, att Jesus var den som besegrat döden, hade uppstått och var uppstigen till himlen. Det var inte några ”potentaters” påhitt, utan hela Kyrkans tro. I det perspektivet var fullständigt naturligt att fira Jesus födelse den 25 december. Jag förstår inte det underförstådda kravet, att alla världens kyrkor skulle inleda firandet av Jesus födelse, med ett påpekande att vi inte vet när Jesus är född.

När sen kristendomen spred sig och kom till våra breddgrader, skulle det ha varit fullständigt absurt om Kyrkan, av respekt för befintliga nordiska jultraditioner, skulle bytt dag för firandet av Jesus födelse. Det naturliga var att inlemma firandet av solens ankomst, med att samtidigt fira att Gud stigit ner till oss och visat det himmelska hoppet för oss människor.

Under ca 1 600 år har kristenheten firat Jesus födelse den 25 december. Firandet sker överallt, där det finns kristna. Det är inget märkligt att hävda, att vi inte kan förstå vårt traditionella julfirande, utan att nämna Jesus. Jag ser framför mig när skolan skall undervisa eleverna om julen och dess traditioner och tar sin utgångspunkt i förkristen tid. Läraren skulle berätta om solen, mörker, mat etc, osv. Till slut skulle någon elev, det är jag övertygad om, fråga om advent, krubban, de vise männen, herdarna, Maria, Josef och Jesusbarnet. Eleven, som är en vaken och kunnig elev fortsätter att fråga om midnattsmässan och julottan. Bara för att nämna några jultraditioner.

Då skall tydligen läraren, om jag förstått Lindefors och Sturmark rätt, säga: ” jag har ett glatt budskap till er elever. Jesus är inte född den 25 december!  Det finns inga kristna jultraditioner. Det är något som kristna PR-byråer och marknadsförare försökt inbilla oss i 1600 år!” 

Det är inte ofta jag haft anledning att instämmande muttra med skolminister Jan Björklund, men i den här frågan har han mer rätt än både Lindenfors och Sturmark. Självfallet går det inte att förstå vårt julfirande, om inte den 1600-åriga kristna påverkan på firandet inte nämns. Och än viktigare, att den bars upp av en majoritet troende kristna i vårt land. Det bärande elementet i den traditionen är firandet av Jesus födelse och det oerhörda att Gud blev människa! Runt det firandet har skilda seder och bruk utvecklats. Ibland har de berikat den kristna traditionen, men ibland solkat ner traditionen. Behöver bara nämna köphysterin.

Riktigt patetiskt blir det när artikelförfattarna sturskt lovar, att berätta julens historia och merparten av innehållet handlar om hur kristenheten agerat för att göra julen till något annat än en årstidsbunden fest. Det är då en enorm tur att Lindenfors och Sturmark inte är historielärare

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,


Kan konkurrens mellan församlingarna verkligen stärka Svenska Kyrkan?

18 december, 2010

Lördagen den 1 november 1999 anlände min fru och jag med vårt flyttlass till Bjuråker. Dagen efter besökte vi vår första gudstjänst i Bjuråkers kyrka och drack vårt första kyrkkaffe i församlingsgården. Det blev många fler, både gudstjänster och tillfällen till kyrkkaffe. Mötet med församlingen har lett till engagemang i församlingsarbetet. Min fru sjunger i kören. Jag är kyrkvärd, leder cirklar och är ersättare kyrkofullmäktige. Jag och min fru har med åren blivit delar i en levande församling med ett månghundraårigt kollektivt minne.

Den levande församlingen väntade på oss när vi flyttade till Bjuråker. Vi tog det för helt givet, att vi skulle mötas av en församling. Det här är givetvis ingenting unikt för Bjuråker-Norrbo församling. Det skulle inte haft någon som helst betydelse vart vi flyttat i Sverige. Överallt skulle vi ha möts av en levande församling, med en verksamhet utifrån sina egna förutsättningar. Vårt förhållande till församlingen kanske inte skulle ha blivit lika hjärtlig, varm och välkomnande som i Bjuråker, men det skulle ändå ha blivit vår församling. Den här känslan av trygghet och självklarhet, är något som Svenska Kyrkan historiskt stått för. Det är enligt mitt förmenade, en luthersk kyrkosyn.

Nu är det nya tider, säger många, vilket kräver nya lösningar. En av lösningarna skall tydligen den rörliga församlingstillhörigheten vara. Jag säger som Stefan Sauks rollfigur, doktor Dängroth, brukade säga i satirprogrammet Lorry. ”Jag är skeptisk!” Inte bara skeptisk, utan direkt motståndare till tanken på det fria församlingsvalet.

Jag förflyttar mig raskt i tid och rum, tillbaka till november 1999. Om den fria församlingstillhörigheten varit genomförd vid den tiden, skulle jag kanske fått ställa frågan vid kyrkkaffet. ”Varför är församlingen så liten här i Bjuråker?” Och kanske fått svaret: ”En stor del av församlingen har valt att söka sig till Forsa församling. De har en mycket populär och färgstark kyrkoherde där.” Självklart skulle ett sådant förhållande skapa problem. Självfallet ekonomiskt, men också andligt. Församlingen är till för alla dem som bor inom församlingens område, men om en betydande del tillhör någon annan församling. Hur ska församlingens ansvar förverkligas? Är inte risken stor, att församlingens andliga kraft blir förödd i en förnedrande konkurrens, med andra församlingar, om tillhöriga? För att inte tala om vilka ekonomiska konsekvenser det kan få för församlingen. Vi vet ju hur Kyrkan brukar lösa problemet med minskat antal tillhöriga. Geografiskt allt större församlingar, som, vad jag vet, aldrig lett till fler och bättre aktiviteter.

Självklart kunde frågan i november även ha blivit: ”Hur kommer det sig att Bjuråker-Norrbo församling har så många fler tillhöriga än boende i församlingen?” Ett av svaren kunde ha blivit: ”Du förstår Leo, när människor flyttar till andra orter i landet vill de ändå kvarstå som tillhöriga i Bjuråker-Norrbo. Det här är en guldgruva för församlingen. Vi har snart fler tillhöriga i Stockholm än vad vi har här i Bjuråker och Norrbo.” Visserligen är en god ekonomi en nåd att stilla bedja om, men hur ser församlingens ansvar ut för alla dem som bor runt om i landet. Hur ska församlingen bedriva sitt uppsökande arbete? Och framför allt hur ska församlingarna, där våra utflyttade bor, hantera situationen? För dem är det säkert ingen guldsits.

Visst förstår jag, att det är ett problem, när kontakten mellan den enskilde och församlingen inte är den bästa.  Eller när församlingens andliga inriktning inte överrensstämmer med ens egen. Jag kom ur en sådan situation, när vi flyttade till Bjuråker. Stämningen i Badelunda församling var inte den bästa, om jag ska uttrycka det milt. Hur illa det än var, fick jag aldrig en känsla av att vilja byta församling. Jag drog ner på mina aktiviteter till ett minimum. Till slut besökte jag bara gudstjänster, men jag gjorde det i församlingens kyrkor med församlingens präster. När jag tänker efter, är det mycket få gudstjänster utanför Badelunda och Bjuråker-Norrbo församlingar jag deltagit i under de snart 20 år jag tillhört Svenska Kyrkan.

Jag ser också hur stiften kommer att bli indragna i konkurrensen mellan församlingarna, men det får bli ämnet i ett annat blogginlägg.

Vi får, slutligen, inte bortse från att grunden för Kyrkan kommer sakta att förändras, när sammanhållningen brister i en förödande konkurrens mellan församlingarna. Hur ska enhet och tillsyn upprätthållas, när församlingarnas överlevnad hänger på att de synbarligen skiljer sig från varandra? Vilken auktoritet kommer Kyrkomötet på sikt att få i en kyrka där enheten undergrävs?

Risken med en rätt att välja församling, är att Svenska Kyrkan släpper sitt Lutherska kyrkoarv och blir, i bästa fall, ett mer löst sammanhållet frikyrkosamfund. En sådan tänkt utveckling kommer möjligen vara tilltalande för de mycket aktiva och starkt troende, men lämnar de andra bakom sig. Det är väl ändå inte andemeningen med förslaget om rörlig församlingstillhörighet?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,


Kan vi förvänta oss lite glad civil olydnad?

15 december, 2010

Förutsatt att jag förstått artikeln i Dagen rätt, har byn Montiers förbjudit julkrubbor på byns torg. Ett, i sig, mycket märkligt förbud. För mig är inte torg något som kommuner ”äger.” Torg är något för människorna i byar och städer. Då kan man inte förbjuda, så där rakt av, vare sig religiösa eller politiska manifestationer på torgen. Sådana förbud, dödar torgens själ och de blir en död yta.

Min förhoppning är att alla församlingar i Montiers trotsar förbudet och ställer en krubba på torget och självklart står och vaktar krubban. Jag skulle vilja se, om byns styresmän skulle våga kalla på polis för att med våld avvisa församlingsmedlemmarna, som säkert utgör en majoritet i byn, från torget. Ibland får vi kristna inte vara för mjäkiga. Vi har rätt att vistas i det offentliga rummet, som ett torg, av tradition, utgör!

I Sverige sker en något annorlunda utveckling. Här privatiseras och inglasas torgen. Privata ekonomiska intressen avgör var gränsen går för yttrandefrihet och medborgerlig aktivitet. Ägarna till dessa inglasade torg har också ofta fått äganderätten till marken utanför de inglasade torgen och kan effektivt tysta de demokratiska samtalen som förts på de öppna torgen.

Ett exempel är hur vissa ägare av köpcentra föst bort Frälsningssoldater  med sina uppfodrande ”Håll grytan kokande!” eller enbart bössor, från de privatägda affärsgalleriorna. Det som drabbar Frälsningsarmén, drabbar givetvis även andra organisationer. De politiska makthavarnas villkorslösa utförsäljning av tidigare offentliga miljöer och acceptans av att yttrandefrihet inskränks av privata ägare, måste vi alla protestera emot.

Under en stor del av mitt vuxna liv som medborgare, har jag haft torget som hemvist för min politiska aktivitet. Det har gällt insamlingar till FNL, strejkande arbetare, Chileinsamlingar, appellmöten om IB och fängelsedomarna mot dem som avslöjade maktens illegala spioneri mot landets medborgare. Bara för att ta några exempel ur högen. Under nästan 20 år var torget mitt hem varje lördag i Sundsvall och Västerås. Utan torgen, skulle mitt politiska liv varit fattigare, men än viktigare, den medborgerliga demokratin skulle varit mycket torftigare.

Torgen är folkets egendom och inte politiska makthavares eller privata ägare av inglasade köpcentra!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


En undring en tidig lördagmorgon.

11 december, 2010

När ska bankkonton frysas för SR och SVT? Frågan gäller också alla våra dagstidningar.

De har väl också gett spridning åt den påstådda kriminella organisationen Wikileaks uppgifter?

Alla sveriges ansvariga utgivare kanske rent av är terrorister, som bör jagas som Al Qaida?

SvD

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


När ska en riksdagsman rösta på sina egna motioner?

10 december, 2010

Så här svarar riksdagsledamoten Annika Edlund (KD) på fråga från Dagen.

Hur känns det att rösta mot sin egen motion?

”Som litet parti måste vi visa vad vi tror på, även om vi kanske i dagsläget inte får igenom vår politik. Motionerna blir ett verktyg för att skapa opinion. Jag tycker inte att det är meningslöst, även om vi måste avslå dem nu när vi sitter i majoritet.”

Viktigare än så var tydligen inte frågan, för Annika Edlund.