Det fanns en gång ett fackligt löfte, men det var för länge sen, så länge sen!

25 januari, 2011

Sitter här i kvällningen och låter tankarna gå lite hur som. Tänker på berättelser från min barndom. Strejker i norra Finland. Mitt i striden mormor och morfar. Många nederlag. Revolution. Nederlag. Arbetare skjutna mot bastuväggar. Egna upplevelser av 1 majtåg och majvippor. Fest och glädje!

Efter flytten till Sverige växte nya berättelser fram. Sundsvallstrejken. Nederlag! Arbetare omringade av militär. Träbaronerna firade i champagne på hotell Knaust. Berättelser om förbud mot strejker. Arbetsvilliga och arbetsovilliga. Fler strejker och fler nederlag. Ådalen, återigen militär och återigen nederlag. När jag sitter här och funderar upptäcker jag, att jag så förvånansvärt väl minns alla berättelser om nederlagen.

De berättelserna är på många plan sanna, men för att sanningen skall bli fullständig, får vi inte glömma all den styrka, som växte fram ur nederlagen. Nederlagen ledde inte till att arbetaren tappade sin stolthet, oavsett hur mycket champagne segerrusiga arbetsköpare vräkte i sig. Varje strejk och nederlag ledde bara till en ännu fastare övertygelse om behovet, att organisera sig ännu bättre. Att bygga fler Folkets Hus. Starta ännu fler Konsumbutiker. Starta nya folkrörelsebibliotek. Starta ett eget bildningsförbund, ABF. Ja, uppräkningen kan göras hur lång som helst. Efter många nederlag och segrar hade arbetarrörelsen vunnit ideologisk hegemoni i samhället. Vilket bl. a visade sig i, att arbetarklassen frambringade den ena författaren efter den andre och som under massor av år, var totalt dominerande i den litterära världen.

Så här går tankarna en vinterkväll i Bjuråker. Jag vet också, att tankarna bara är nostalgiska gammelmansminnen. Har allt oftare under senare tid upplevt känslan av vara den där gamla onkeln på släktkalas, som de flesta pliktskyldigast pratar några ord med, men som flyr så snabbt artigheten tillåter. ”Nu sitter han där och ältar sina gamla minnen. Han förstår inte, att vi lever i en ny tid! Gubben börjar nog bli lite senil”

Gubben kanske inte förstår, men han både ser och hör! Och det han hör och ser, förvånar honom storligen. Ska detta vara det nya och spännande?

Han ser en utveckling där staten bestämmer vilka som skall ha rätten att arbeta under kollektivavtal och vilka, som inte skall ha den rätten. Gubben har med stor spänning väntat på de fackliga kampsignalerna, men inser med bestörtning, att ”världens starkaste fackförening” tydligen avser att under stillsamma protester, acceptera ordningen, att staten under tvång, anvisar fackliga medlemmar till oavlönat arbete hos skilda arbetsgivare. Gubben drar sig till minnes: Vad gör världens starkaste fackförening? Världens starkaste fackförening beklagar!

Gubben vill vara rättvis och säga att han sett och hört mängder av fackliga representanter protestera i TV. Varje gång han hör protesterna, önskar gubben att han inte slagit på TV:n! Vad är det han för höra? Jo, att de fackliga representanterna inte i första hand protesterar mot systemet, utan de protesterar mot att det tydligen händer, att tvångsarbetarna, oftast deras egna medlemmar, utför ”ordinarie arbetsuppgifter!” Gubben är möjligen på gränsen att bli något slagrörd, men fortfarande minns han hyfsat väl innehållet i kollektivavtal. Han minns, att det funnits formuleringar om kvinnolöner och ungdomslöner. Men hur han än anstränger sig, kan han inte minnas att det någonsin stått någonting i kollektivavtal, som skiljer på ”ordinarie” arbetsuppgifter och arbetsuppgifter. Självklart skall kollektivavtal gälla alla och alla arbetsuppgifter på en arbetsplats. Herrarna korkar nog upp champagnen just nu och hurrar segervisst! Tänker gubben, på sitt nostalgiskt förenklade sätt.

Gubben vill inte ens tänka på, att ABF bygger arbetsplatsbibliotek med hjälp av oavlönade tvångsarbetare. Tanken känns alltför tung! Kan det verkligen vara en god grund för det framtida bildningsarbetet?

Här får vi lämna gubben åt sina funderingar och påminna oss, att under alla den fackliga kampens olika faser, fanns det en övertygelse och en förvissning om, att står vi bara eniga, då segrar vi. Vi kan kalla övertygelsen för det fackliga löftet. Ett ömsesidigt löfte som man gav varandra. Löftet gällde för en enskild arbetsplats, men den gällde också globalt. Jag minns hur jag läste, med en nackhårsresande känsla, att arbetare på Nya Zeeland skickat stöduttalande och insamlade pengar, som ett stöd till strejkande arbetare i Sverige. Det fackliga löftet levde!

Jag är en aktiv kristen och kan ibland känna i en Gudstjänst, den mäktiga känslan, att hela den himmelska härskaran och alla de som gått före, bokstavligt är med och firar Gudstjänst. Detsamma gäller det fackliga löftet. Överallt där människor samlas och ger varandra löftet, att kämpa för människovärde och mot mänsklig förnedring, där är alla de, som gått före också med och inte bara de. Jesus är mitt ibland dem! Det må vara nostalgiska gammelmansfunderingar, men det är min övertygelse och fasta tro!

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,


Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?

24 januari, 2011

Söndagens Gudstjänsttema var ”Enade i apostlarnas undervisning, gemenskap, brödsbrytande och bön.” Temat med vidhängande texter var framtagna av Kyrkorna i Jerusalem för att användas under den ekumeniska böneveckan av kyrkor runt om i världen. Som så många gånger förr, samlades församlingarna i Dellenbygden under veckan till bön och samtal.

Under Gudstjänsten fick jag uppdraget att läsa två av de anbefallda texterna för söndagen bl. a ur Jesaja. När jag läste uppstod en märklig känsla av, att texten berörde mig på ett personligt plan. Känslan gjorde, att jag läste fel och stakade mig, vilket i sig alltid känns lite skämmigt för en kyrkvärd. Känslan av igenkännande förstärktes, när Martin Bergeståhl predikade över Jesajatexten. Så här lite vid sidan av. Det var en mäktig predikan Martin höll!

När jag kom hem och bytt min ”kyrkvärdsuniform” till något mer vardagligt och som vanligt gått till datorn för att kontrollera om det kommit in något nytt och intressant. Jodå, en hel del kommentarer till min kritik av ABF:s pisshumanistiska inställning till tvångsarbete i inlägget ”En slav blir inte mindre slav, oavsett om ägaren är en hygglig prick” Istället för kämpa emot ett orättfärdigt system, så ansluter man sig och utnyttjar systemet.

Så gick söndagen. Slötittade mellan varven på urusla program i TV för att i nästa stund skriva ett svar på någon kommentar. Först i dag kom tankarna från gårdagens gudstjänst i fatt mig. Det var en kommentar av Susanna som fick mig på spåret. Jesajatexten som Kyrkorna i Jerusalem tagit fram hade en direkt bäring till diskussionen om människovärde och Fas 3:s tvångsarbete. ABF har inga ambitioner att krossa alla ok. Möjligen vaddera oken lite, men inte ta bort dem, än mindre att krossa dem! 

Så här skriver Jesaja:

Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!
Då bryter gryningsljuset fram för dig,
och dina sår skall genast läkas.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.
Då skall Herren svara när du kallar,
när du ropar säger han: ”Här är jag.”

Om du gör slut på allt förtryck hos dig,
hot och hån och förtal,
om du räcker ditt bröd åt den hungrige
och mättar den som lider nöd,
då skall ljus bryta fram för dig i mörkret,
din natt bli strålande dag. (Jes 58:6-10)

Glad och trygg vågar jag utropa med Paulus ord: Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


En slav blir inte mindre slav, oavsett om ägaren är en hygglig prick!

22 januari, 2011

Av en slump råkade jag stöta på en mycket intressant artikel i Arbetarbladet. Artikeln handlar om kritiken mot att ABF i Gästrikland aktivt medverkar i FAS 3. Inte bara ABF Gästrikland, utan det verkar vara en vanligt förekommande åtagande inom ABF i hela landet. Jag är inte förvånad att ABF är beredd att ta emot arbetslösa, som Arbetsförmedlingen anvisar. Ersättningen är ju inte heller helt bort i tok.

Det jag däremot reagerade för, var min gode vän Torgny Jacobssons mycket märkliga försvar av, att ABF Gästrikland utnyttjar möjligheten till gratis arbetskraft, som staten bjussar på. Jag fick ”Onkel Toms stuga” i tankarna när jag läste följande fundering av Torgny:

”Jag drivs av att det är väldigt bra att den sociala ekonomin gör det här. Så länge det finns en plats vakant här det inte något privat intresse som kan sko sig på andra människors elände.”

Jag känner Torgny som en klok man, men här faller han i den mycket enkla fällan, att betrakta sitt handlade från sin egen horisont och inte ur den drabbades perspektiv. Det var nog ingen slump att jag fick associationer till ”Onkel Toms stuga.” Självklart är det bättre för slaven att ha en god ägare, som inte pressar ut det mesta möjliga ur henne. Men ägarens godhet förtar ju inte det faktum, att slaven ändå är slav.

Slavägarens mål med sina slavar är att uppnå egen personlig nytta. Det är lika för både den onde och den gode slavägaren. Samma principer gäller även Fas 3:are. Oavsett om den eller de som tar emot Fas 3:are är onda eller goda, så är det mottagarens intresse som avgör vad Fas 3:arna skall ägna sig åt. Det här har de flesta som drabbats av Fas 3, insett. De känner sig med rätta utnyttjade som oavlönad arbetskraft, enbart till nytta för arbetsgivaren. Fas 3 har stora inlåsningseffekter och med små möjligheter till egna initiativ och självbestämmande.

Jag ska ytterligare ta till en slavliknelse. Många slavar drevs av frihetslängtan att bryta loss från sin ägare och fly. Oavsett om ägaren var ond eller god, anlitades jägare som skulle infånga den flyende slaven. Oftast blev de infångade och då återstod straffet. Om slavägare var en godhjärtad människa, så kunde han anlita proffs som såg till att straffet verkställdes. Självklart menar jag inte, att dagens Fas 3:are riskerar att bli piskade, men hotet om indragen försörjning minimerar risken för ”flykt”. Hotet om indragen försörjning drabbar Fas 3:are oavsett om de är placerade hos ABF eller en girig privat mottagare.

Inlägget håller på att svälla över alla rimliga gränser, men jag vill ändå sluta med två längre citat hämtade från Wikipedia. Citaten handlar om AK-arbeten. Läs citaten och fundera över två frågor:

På vilket sätt skiljer sig, rent principiellt, Fas 3 från AK-arbeten på 20- 0ch 30-talen? När ni ändå håller på och funderar kan ni ju också begrunda om ABF på den tiden skulle ha anlitat AK-arbetare för att anlägga en väg till någon kursgård?

Det var dock inte förrän efter första världskriget (1914-1918) som åtgärder blev av nöden. Arbetslösheten som 1918 var 4,6 % hade 1922 ökat till 34,3 %. Därför insattes nödhjälpsarbete; man beräknar att närmare 35 000 man detta år var sysselsatta med vägbyggen, dikning av våtmarker och skogsarbete. Lönen var ungefär 75 % av den normala för grovarbete. Man bodde i baracker, ofta långt från hemorten och den som vägrade ta ett nödhjälpsarbete blev utan all ersättning. (Wikipedia)

För att inte AK-arbetena skulle te sig alltför attraktiva, sattes olika lönegränser som varierade från socken till socken. Nödhjälpsarbeten skulle ses som en sista utväg, och lönerna sattes under ”lägsta lön på orten” vilket ofta var grovarbetare eller statare. Att de senare även hade olika naturaförmåner togs inte med i beräkningarna, med följd att de som anvisades ett AK-arbete ofta tvingades långt från trakten och att arbetarna tvingades leva på i stort sett existensminimum. (Wikipedia)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,


Journalister, fortsätt och fråga!

21 januari, 2011

Håll med om att Billström är patetisk!

http://www.youtube.com/watch?v=mKiilYmjcr0

Regeringens motivering att inte svara på vad som sagts i samtal med amerikanska tjänstemän, att de inte har anledning att kommentera ”tredjepartsuppgifter”, är minst sagt märkligt.

Nu gäller det för journalisterna, att fortsätta, att fråga. Varje gång Billström och Bild gör sig tillgängliga för intervjuer eller när de vill informera om regeringens politik i någon fråga, bör de alltid först mötas av frågan: vad sa ni egentligen till den amerikanska ambassadören?

Om inte det hjälper, bör alla regeringsledamöter behandlas på samma sätt. De bör ständigt först få frågan, om de delar Bildts och Billströms uppfattningar. Medier och journalister bör inte stillatigande tillåta att regeringen inför något så perverst, som att de bara kommenterar egna officiella regeringsdeklarationer. Om medierna och journalistiken accepterar regeringens principer, då kommer det att sprida sig till maktpåvar på lägre nivåer. Tänk er när Uppdrag granskning kommer och frågar någon mutmisstänkt makthavare i Göteborg och får svaret: ”Nu är det så, att kommunledningen har som policy, att inte kommentera tredjepartsuppgifter. Vi ser ingen anledning att kommentera uppgifter från Uppdrag granskning.” Det är bara fylla på med alla de svenska medier ni så önskar.

Tills vi får något, som på ett trovärdigt sätt bevisar motsatsen, är det bara att inse, att Bild och Billström och troligtvis hela regeringe, mellan skål och vägg, har samma syn på irakiska flyktingar som Sverigedemokraterna. Den minnesgode drar sig säkert till minnes Uppdrag gransknings valstugereportage. Officiellt en välartad fasad, bortom kameran rasade fasaden fullständigt samman.

Vad säger då Bild och Billström, när de upplever att de talar till vänner och känner sig säkra på, att ingen obehörig hör. De villkorar en ambassad i Bagdad. Irak ska lova att ta emot utvisade irakier från Sverige. De anser att det på det hela taget, att det kommer för många irakier till Sverige. Ministrarna hänvisar till hedersmord, som ett av skälen till sin negativa inställning till invandringen från Irak. Till råga på eländet menar de också att de irakiska flyktingarna är blottställda, lågutbildade och utan yrkes- eller språkkunskaper, därför mycket svåra att integrera. Uppgiften om den låga ut bildningsnivån tillbakavisas av kommunstyrelsens ordförande i Södertälje, Anders Lago. Han beskriver en helt annan bild. De irakiska flyktingarna har högre utbildning än svenskarna i allmänhet. Många har mycket goda kunskaper i engelska.

Våra ministrar har dåligt på fötterna, men ut ska irakierna! Det ska Billström bli man för! Jag får hoppas att protesterna, från en samlad kristenhet och alla andra humanistiska krafter, fortsätter. Vi kan ju inte stillatigande låta illasinnade ignoranter härja fritt!

Dagen, DN, SvD, SvD2, Kyrkans Tidning

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Kräver verkligen Gud, att föräldrar ska slå sina barn med plankor?

17 januari, 2011

För en tid sedan hade jag anledning att skriva ett blogginlägg om barnaga. Jag skrev blogginlägget i viss affekt. För det är bara så, att varje gång jag läser eller hör talas om aga i uppfostringssyfte, blir jag det rädda barnet jag en gång var. Rädd för fysisk bestraffning. Rädd för den förnedring och hjälplöshet jag då kände. Eller rättare sagt, fortfarande känner. Jag reagerar inte mot barnmisshandel av några principiella skäl. I varje barn som utsätts för den ”kärleksfulla” hanteringen, möter jag mig själv!

Läser i Dagen, att föräldrarna i Värmland, som Dagen tidigare berättat om, överklagar fängelsedomen. Det har de givetvis rätt att göra. Möjligheten att överklaga är ju del av vår rättssäkerhet. Det intressanta är att föräldrarna inte förnekar de faktiska omständigheterna, utan hänvisar dels till att Guds lag står över Svea rikes lag och dels till att hovrätten för Västra Sverige tydligen i en dom slagit fast, att misshandel av barn i uppfostringssyfte, är en förmildrande omständighet.

Förklaringarna får mina tankar att gå i två helt skilda riktningar.

Det står ingenstans i Dagen-artiklarna, att föräldrarna tillhör någon församling. Det står bara att de är troende. Men om, vilket ändå är troligt, de tillhör en församling, skulle jag vilja att församlingen lyssnade på Stefans Swärds tankar kring församlingstukt. Jag hoppas, att församlingen som föräldrarna eventuellt tillhör, tar ett eller så många samtal det kan tänkas kräva, med föräldrarna och förklarar, att de missförstått Guds vilja. Om församlingen och dess pastorer inte gör det, då är de delaktiga i misshandeln av barnen och missbruk av Guds namn.

Den andra tanken som slår mig, är att det är lite märkligt att ledamöter i en hovrätt, tolkar förbudet att aga barn så, att det är en förmildrande omständighet om misshandeln sker i uppfostrande syfte. Jag kan upplysa domarna i hovrätten, att de gör lika ont i barnet, både fysiskt och psykiskt, oavsett föräldrarnas skäl till att slå barnen. Kroppen som får slagen av klädborstar, plankor eller händer, känner ingen skillnad på slagen. Det gör bara ont och är kränkande. Jag anser det nödvändigt att justitieministern Beatrice Ask ser över lagstiftningen och föreslår riksdagen besluta om ett förtydligande av lagen, så att våra rättsinstanser inser att förbudet mot barnaga inte innehåller några undantag. Ett sådant beslut i riksdagen kräver inga utredningar, utan innebär bara en bekräftelse av befintlig lag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,


En arbetare är värd sin lön!

15 januari, 2011

Läser i SvD att Johan af Donner inte anser, att vare sig Cancerfonden eller Röda Korset lidit någon skada av hans agerande, tvärtom, om vi ska tro hans egen motivering:

”En skada i detta fall måste grundas på antaganden om hur det skulle sett ut om jag inte hade arbetat för dem, inte hade arbetat övertid och inte beklagligtvis kompenserat mig själv på det olämpliga sätt som tyvärr blev fallet. Svaret på den frågan är att fordringsägarna hade haft mindre att tillgå. De gynnades helt enkelt av mitt arbete, även med beaktande av mitt olovliga agerande.”

Det är nog så, att Röda Korset och Cancerfonden är skyldiga Johan af Donner ett antal pengar för ett väl utfört arbete!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Man ska leva i Herrans tukt och förmaning!

12 januari, 2011

Den 8 januari läste jag som hastigast ett inlägg av Sofia i bloggen Fjärde väggen. Både av hur orden föll och tonfallet i inlägget gjorde att jag insåg att inlägget var viktigt. Men födelsedag, predikoförberedelser och begrundan över en, inte alltför lyckad predikan tog sin tid och först i går tog jag tag i frågan och insåg att Sofia inte tagit till överord. Inte för att jag misstänkte det.

Via Dagen hamnade jag hos Stefan Swärd och ett blogginlägg med rubriken: Till försvar för församlingstukten. Innan jag börjar en kritisk granskning av inlägget, vill jag göra klart, att jag inte ifrågasätter vare sig församlingars eller föreningars rätt att ha egna interna regler för sina medlemmar. Det är inte heller någon mänsklig rättighet, att få tillhöra vilken församling som helst. Med detta sagt, får jag ändå säga att Stefans Swärds inlägg tar upp två skrämmande exempel på församlingstukt, som inte stillatigande får passera. Jag har en känsla av, att de flesta kommentarer medvetet (?) undviker exemplen. När Stefan Swärd nämner exemplen, då hänvisar ha till egen pastoral erfarenhet. En hänvisning som gör mig nästan stum, men som ni märker bara nästan. Ni får ursäkta, att jag exemplifierar med något långa citat, men jag upplever det som nödvändigt.

Så här beskriver Swärd, med egna ord, hur en församling skall hantera hustrumisshandel: ”Vad gör man när en kristen man som är medlem i en församling, slår sin fru. Och det upprepas, trots själavård, förmaningar, tillsägelser. Han fortsätter slå sin fru. Där menar jag att man i en kristen församlingsgemenskap, ibland måste säga stopp. Hit men inte längre. Du lyssnar inte på vad vi säger, vi accepterar inte att du slår din fru. Vi delar nu ingen gemenskap med dig, du kan inte äta tillsammans med oss, komma hem till oss, delta i våra sammankomster, förrän du har omvänt dig, gjort upp med detta. Självklart fortsätter församlingen be för den ”utvisade”. Så fort personen visar tendens till ånger, omvändelse, bättring, att vilja gå till roten med det destruktiva beteendet, är man välkommen tillbaka, utvisningen upphör. ”

Kan ovanstående exempel verkligen anses vara en god pastoral hantering av problemet? Jag skulle vilja, i all ödmjukhet, föreslå församlingar som hamnar i en liknande situation följande handlingsalternativ.

Så fort församlingen får vetskap om att en medlem blir misshandlad av sin man, bör omedelbart tre åtgärder falla på plats. Församlingen bildar en skyddsmur av omtanke och empati runt den misshandlade. Misshandeln anmäls omedelbart till polis och den misshandlande mannen förbjuds med omedelbar verkan att delta i församlingens gudstjänster. Den misshandlade kvinnan ska inte behöva avstå från gudstjänstgemenskapen av rädsla att möta sin misshandlande man. Kvinnan ska uppmuntras att bryta sig fri från ett destruktivt förhållande och här det mycket viktigt, att församlingen klart och entydigt framhåller, att en brytning har himmelsk sanktion. Jesus har ju sagt, att otrohet är skäl för skilsmässa. Om hustrumisshandel inte räknas som otrohet, då vet inte jag vad som ska kallas för otrohet! Kvinnan skall inte heller, vare sig bryskt eller milt, pressas att förlåta. De flesta kvinnor som misshandlas har säkert gång på gång förlåtit och också menat det. De är troligen de största experterna på förlåtelse i vilken församlings som helst.

Jag är medveten om, att ovanstående bara är en skiss, men jag är ändå så förmäten, att jag anser min modell för församlingstukt är bättre, än den Stefan Swärd skissat. När församlingen agerat till skydd för den misshandlade hustrun är det givetvis inte fel om en pastor eller någon annan i församlingen har själavårdande samtal med förövaren och också besöker honom i fängelset. Det har ju Jesus själv uppmanat oss att göra.

Det andra exemplet jag vill belysa i mitt ohemult långa inlägg är följande:

Eller vad gör man när en kristen broder, en församlingsmedlem, har problem med pedofili. Där kan en kristen församling vara en mycket känslig miljö, med många barn och barnfamiljer. Vad gör man då, när en person inte visar medvetenhet om problemet, inte visar ånger, öppenhet, en vilja att komma ifrån sin synd.

Istället för att ställa tafatta frågor, så finns det något mer handfasta åtgärder som en församling kan ta till. Åtgärderna är mycket lika de som församlingen bör ta till, när det gäller hustrumisshandel. Skyddsmur av ömhet runt barnet, anmälan till polisen och omedelbart förbud för förövaren, att delta i församlingens gudstjänster. Barnet skall inte behöva avstå från församlingens gudstjänstgemenskap för att det är rädd att där möta förövaren. Det är också mycket viktigt att stötta barnet så, att det inte tar på sig skulden för det skedda. Inte heller skall barnet, vilket tydligen hänt, pressas till att förlåta förövaren. Låt oss också slå fast, att det inte är förövaren som har ”problem med pedofili,” det är offret som har problemet!

Den församlingstukt Stefan Swärd beskriver i sitt inlägg, och nu är jag medvetet hård och kategorisk, har ingenting med församlingstukt att göra, utan handlar mer om skydd av brottsling. Om jag förstått det juridiska rätt, så faller skyddande av brottsling under allmänt åtal. Jag skulle inte tveka ett ögonblick, om jag fick trovärdiga uppgifter, att gå till polisen och anmäla vilken församling som helst, som hanterar frågor om misshandel och pedofili, som Stefan Swärd föreslår.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,


Var finns inskrivningskontoret?

8 januari, 2011

På många olika krokvägar fick jag tips om en insändare i Dagen. Jag letade mig dit och hittade en insändare med den glädjande rubriken: Därför behövs mer befrielseteologi.

I insändaren berättas det att ett befrielseteologiskt nätverk bildats den 14 december i Stockholm. Jag har under en mycket lång tid känt ett personligt behov av ett sådant nätverk. Bl. a av de skäl som insändarskribenterna tar upp.

Några citat ur insändaren:

Bakgrunden till grundandet är en stark upplevelse av att samfunden i Sverige i dag inte tar Jesu förkunnelse om befrielse för de förtryckta på allvar.

Vi vill arbeta för att vi som kristna individer och samfund ska ta vårt ansvar, vårt ytterst verkliga ansvar, att liksom Jesus stå på de fattiga och förtrycktas sida, inte bara på ett filosofiskt och andligt plan, utan också ett praktiskt och verkligt plan.

Kyrkan, den plats där rättvisa, solidaritet med de förtryckta och en vilja till befrielse för alla folk borde ha en naturlig plats är många gånger en plats där detta motarbetas starkt och det av precis samma orsaker som i världen utanför. Vårt eget överflöd, vår rikedom, det vi i praktiken sätter vår trygghet till, hotas.

Jag stannar här och kan bara uppmana alla att läsa insändaren. För min del har jag gjort mitt val. Jag anmäler mitt intresse att delta. Det lär ju inte bli svårt. Det är väl bara att kontakta någon av undertecknarna av insändaren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Vilket oerhört ruttet argument!

6 januari, 2011
Socialdemokraterna i Borlänge avvisar Sverigedemokraternas krav på folkomröstning om ett islamiskt center. Säger vi nej till detta finns en stor risk att det dyker upp källarmoskéer som ingen har koll på, säger kommunalrådet Kenneth Persson (S). (Dagen)

Vad är det Kenneth Persson anser han ska ha ”koll” på, när det gäller muslimer? För det är väl muslimerna i moskéerna som skall kontrolleras och bevakas? Inte är det väl ventilationen som Kenneth Persson i första hand tänker på?

Jag ställer mig också frågan: Vilka skall svara för ”kollen” i den nya moskén?

Jag hoppas att Kenneth Persson i den kommande fullmäktigedebatten inte argumenterar, som han gör i Dagen.

Argumentet innebär ju bara, att han spelar på SD:s planhalva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Det var nog lite bättre förr!

4 januari, 2011

Läser i medierna att Volvo i Skövde ansåg, att tre anställda på ett bemanningsföretag, inte längre var välkomna på Volvo. De fick gå med omedelbar verkan. De hade tydligen varit illojala. Inte så att de spridit några viktiga företagshemligheter omkring sig. Nejdå, en av de anställda hade skrivit på sin statusrad på Facebook: ”En dag kvar av veckan på detta dårhus.” Storföretagen har tydligen blivit oerhört mer känsliga än de var när jag hade anställningar inom tillverkningsindustrin.

Jag påminner mig en diskussion jag hade som fackordförande med min avdelningschef på Material och transport inom ASEA/ABB. Han ansåg, att Metall hade orimliga krav på pausutrymmen. Han kunde inte förstå behovet. Jag försökte ta det från den skämtsamma sidan och undrade om inte han och hans ledningsgrupp kände behov av att prata lite skit om underlydande över en kopp kaffe? ”Nej, det har vi verkligen inte” blev hans något ilskna svar. Jag svarade, att vi metallare däremot hade stora behov, att över en kopp kaffe, prata av oss ilskan över våra chefer. Jag tror inte att Kjell ens ett ögonblick upplevde, att vare sig jag eller de övriga metallarna var illojala. Kjell och jag blev inte ens personliga ovänner, utan vi samarbetade bra kring förändringar i metallarnas arbetsorganisation. Vilket resulterade i, att vår avdelning, under några år, hade den snabbaste löneutvecklingen på hela ASEA/ABB i Västerås.

Innan jag hamnade på Material och transport arbetade jag på svetsverkstaden Sigfrid. Där tillverkade vi statorer till olika kraftverk bl a till de kärnkraftverk som då var under uppbyggnad. På Sigfrid hade jag inga fackliga uppdrag, utan var en mycket aktiv frifräsare. Lite då och då delade jag och andra ut flygblad utanför verkstadsportarna med kritik av kapitalismen och ASEA. När kärnkraftsdebatten tog fart, deltog jag ivrigt och med stor entusiasm i skilda aktiviteter mot kärnkraften. Under folkomröstningskampanjen stod jag, vid flertal tillfällen, på torget i Västerås och kritiserade satsningen på kärnkraft. Deltog i paneldebatter, som representant för linje tre i Västerås. Tillsammans med andra aseater bildade vi organisationen ”ASEA-anställda mot kärnkraft.” Det märkliga var, när man ser till dagens situation, att inte en enda gång fick jag höra av chefer, att jag var illojal mot ASEA. Jag blev inte ens omplacerad, utan jag fick fortsätta, att svetsa på mina statorer. Omplaceringen till Material och transport skedde på mitt initiativ några månader efter folkomröstningen.

Nu ska ingen tro, att jag var någon enstaka udda figur på ASEA vid den tiden. Vi var många och hyfsat högljudda, om jag ska uttrycka det milt. Om ASEA då skulle varit lika känsligt för kritik, som tydligen Volvo är i dag. Då skulle några hundra metallare fått vandra till Arbetsförmedlingen och på vägen anmält sig till Metalls A-kassa.

 ”En dag kvar av veckan på detta dårhus.” Illojalt? Det är så erbarmligt barockt, att i egentligen skulle jag gråta. Vi ifrågasatte och bekämpade offentligt och ljudligt en vinstgivande produkt och fick bli kvar på företaget. I dag räcker det med en raljerande suck av glädje över att arbetsveckan snart är slut, för att en anställd skall få sparken. Det är inte lojalitet Volvo kräver, utan fullständig underkastelse. Systemet med bemanningsföretag är ett otyg och måste bekämpas. Uppgiften är fackföreningarnas, men de har tydligen, som jag uppfattar det, inte tagit uppgiften riktigt på allvar.

Har ett svagt minne av en raljerande paroll vi skanderade i någon demonstration på 70-talet. Jag låter det vara osagt i vilket sammanhang, men den vaga minnesbilden kan användas i dag. ”Vad gör Löfven? Löfven protesterar!” Eller kanske än mer ilsket raljerande: ”Vad gör världens starkaste fackförening? Världens starkaste fackförening protesterar!”

Visst kunde man få sparken även på 70-talet. Efter en ettårig AMS-utbildning till svets- och plåtmekaniker fick jag anställning, med stöd från arbetsförmedlingen, på Åslund & Co, som svetsare. Det ekonomiska stödet till företaget, för att de anställde mig och en kamrat, var ett introduktionsstöd och utgick under sex månader. Sen var det tänkt att företaget skulle tillsvidareanställa oss. Från första dagen blev det helt klart, att personkemin mellan Åslund och mig inte var den bästa. Det hela slutade med, för att göra en lång historia kort, att i slutet av 73 dök Åslund och en av de andra delägarna upp på ett, som jag och min kompis trodde var ett fackmöte och började skälla ut oss för att vara illojala och bråkmakare. Åslund spände ögonen i mig och frågade: ”Tror du att du klarar mitt jobb bättre än jag?” Jag var så ilsken, att jag bara vräkte ur mig: ” Ja, för fan! Ge mig 200 000 kr i lön, så kan jag också gå omkring och vara otrevlig och bete mig svinaktigt mot folk!”

Åslund & Co blev min sista arbetsplats i Sundsvall. Min arbetsförmedlare gav mig rådet eller löftet om man så vill. ”Sök arbete var som helst i Sverige. Kom och berätta för mig var du fått arbete, så ska jag fixa alla nödvändiga flyttbidrag.” Så blev det och någon gång på senvåren 1974 flyttade vi till Västerås och till ASEA. Där blev jag kvar till 1988. Vad som hände efter det får jag ta någon annan gång.

Källor: DN, SvD,

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,